Är det någon förälder här som hört talas om begreppet high need children, eller spirited, eller överlevarbarn?

Jag har mest hittat info om hur dessa barn är som spädbarn. Vår ena son var definitivt en high need baby (eller överlevarbebis), och han är fortfarande likadan, fast nu är han snart 4 år.

Vi funderar på om han kan ha AS. (Vi har kontaktat BVC-psykolog, men inte fått tid ännu.) Jag undrar om det är vanligt att personer med AS var high need som barn. Ni som har barn med AS, eller som misstänker AS, hur var era barn som bebisar?

Vi tyckte egentligen att det var bra att vårt första barn var high need. Han visste alltid vad han ville och lärde oss föräldrar hur vi skulle ta hand om honom. Men nu, efter 4 år, börjar det bli lite jobbigt att han hela tiden vet precis vad han vill och hur han vill ha det, och framför allt att han förväntar sig att vi föräldrar omedelbart uppfyller hans önskningar.

Tror inte att man sätter AS diagnos på så små människor.

Det är väl bra att han vet, så slipper ni gissa?

Det är nog inte så bra om man saknar förmåga att anpassa sig, eftersom inte hela familjen och än mindre övriga omvärlden kan anpassa sig efter honom.

Men om det är ett AS-drag vet jag inte. Bristande anpassningsförmåga är det, men kanske inte att tydligt visa vad man vill.

"Spirited child" låter som ett typiskt amerikanskt uttryck. Kollade vad det betydde:

Intensity—meaning greater drama, easier cry response, making more demands on parents.
Persistence—gets committed to and stays with ideas, may argue points with parents long after an issue is settled.
High Energy Level—also sometimes labeled hyperactive, but many who write on this disorder do not want the term hyperactivity confused with the disorder.
Sensitive—may be overly sensitive to sounds, slight discomfort, pictures, and stimuli of all sorts.
Difficult Adaptability—may react with greater emotion to changes like attending school, or moving to a new house.
Moody—may be more prone to get cranky, but may also be susceptible to and more perceptive of the moods of others.

Låter delvis som någon med ADHD, tycker jag.

Hoppas ni snart får träffa BVC-psykologen och får hjälp. Måste vara jobbigt att inte veta vad det är och hur man ska göra med sitt "high-spirited" barn.

Parvlon skrev:Tror inte att man sätter AS diagnos på så små människor.

Han är snart 4. Jag har pratat om våra funderingar med hans astmaläkare och andra inom vården, och de säger att om det skulle vara något avvikande med honom, så är det bättre ju tidigare det upptäcks.

Det är väl bra att han vet, så slipper ni gissa?

Ja, när han var bebis var det verkligen så. Vi behövde aldrig gissa. Och fortfarande är det bra att han har en stark vilja och vet vad som är bäst för honom. Problemet är att hans vilja inkräktar på andra. Han vill t ex bestämma vad andra barn ska leka med, och hur. Och om han vill ha hjälp med att nå en leksak, blir han arg och frustrerad om han måste vänta 20 sekunder. Han tycker det är lika orättvist om han måste vänta för att jag vill dricka klart kaffet, som att han får vänta för att jag tröstar lillebror som han nyss har skallat...

Alien skrev:Hoppas ni snart får träffa BVC-psykologen och får hjälp. Måste vara jobbigt att inte veta vad det är och hur man ska göra med sitt "high-spirited" barn.

Ja, just nu bränner jag massa energi på att gå runt och fundera.

Vilken tänkvärd signatur du har, Alien!

Det finns en doktorsavhandling som handlar om autism och som heter
"Varför stannar bussen när jag inte ska stiga av?"

Din son verkar ha svårt för att förstå att andra människor är andra individer och att han inte är ensam i världen.

När vår son var liten passade high-need/överlevarbarn väldigt bra in på honom. Jag läste ganska mycket i såna trådar på ett annat forum.
Nu är han nybliven 5-åring och ska precis börja utredas för asperger, han har visst väldigt klassiska drag.

Jag tror att det ena behöver inte ge det andra men att det är möjligt att de två begreppen smälter samman längre fram på vägen.

Min syrra var och är extremt viljestark och envis, tror hon skulle få en AS-ADHD-DAMP-diagnos om hon hade utretts. Själv var jag väldigt timid som barn (jag har bara AS).

A skrev:Det finns en doktorsavhandling som handlar om autism och som heter
"Varför stannar bussen när jag inte ska stiga av?"

Din son verkar ha svårt för att förstå att andra människor är andra individer och att han inte är ensam i världen.

Den är hemskt bra.

Länk

Jag har inte satt mig in i vad Highneed osv är men.. en 4 åring är inte helt färdig utvecklad vad gäller empati att förstå att andra behöver saker eller att saker är viktigare än de själva är absolut inte självklart för en 4åring!

Självklart kan han ha någon diagnos men att bara gå på detta med att han vet vad han vill och förmedlar det tydligt är ju lite svårt, mina barn har varit bra på att veta vad de vill och att förmedla det, även lilla sonen som inte sa speciellt mycket innan han var 3 år kunde få fram vad som felades tydligt och bra.

Att ha tålamod är inte heller 4åringars starka sida och att behöva vänta på något kan nog driva de flesta till vansinne!

De tillfällen som jag själv vet att det kan bli en konflikt ang väntande brukar jag göra det till en tävling eller något riktat till barnet.. tex : jag vill dricka klart mitt kaffe innan jag hjälper sonen med något tex hämta kritorna från hyllan.. istället för att säga "jag ska göra först sedan hjälper jag" så kan jag säga "Ok jag ska plocka ner dina kritor när jag druckit upp mitt kaffe tror du att du kan hitta några ritpapper så länge?" eller liknande situationer tex vid nattning för att distrahera lite från själva diskussionen om huruvida han vill sova eller ej brukar jag be honom välja en gonattsaga och ta på pyjamasen innan jag hinner klart med.. något tex dricka kaffe.. läsa tidning.. prata i telefon och liknande..

kanske är "fult" att tävla med sina barn men det må vara hänt om man slipper massa liv i onödan!

Hoppas du får ut något av det jag skrivit även om jag ibland virrar till det lite!

Ayhanza skrev:Självklart kan han ha någon diagnos men att bara gå på detta med att han vet vad han vill och förmedlar det tydligt är ju lite svårt,

Att vi funderar på AS beror inte på att han är High Need. Det var när förskolan påpekade att han har svårt för det sociala samspelet med andra barn som vi började fråga oss om han kanske skiljer sig från andra barn. Och ganska nyligen började han uttrycka sorg/frustration över att inte få vara med och leka. Samtidigt blev han mer aggressiv. Det var då vi började söka lite information, och upptäckte att han (och även jag) stämmer in på mycket inom AS.

Att jag frågar om High Need beror på att jag tänker och funderar på allt möjligt som rör sonen just nu. Barnpsykologen ska träffa vår son på dagis, och titta på hur han leker. Det känns jättebra, men jag är så otålig. Jag vill veta vad det beror på, och hur vi och förskolan kan hjälpa honom.

lurksmulan skrev:När vår son var liten passade high-need/överlevarbarn väldigt bra in på honom. Jag läste ganska mycket i såna trådar på ett annat forum.
Nu är han nybliven 5-åring och ska precis börja utredas för asperger, han har visst väldigt klassiska drag.

Jag tror att det ena behöver inte ge det andra men att det är möjligt att de två begreppen smälter samman längre fram på vägen.

Det känns som att våra barn kanske är ganska lika. Hur har din pojk det på dagis? Vår son är ordentlig och enkel på förskolan. Han får inga utbrott där - är snarare lågmäld. Men han umgås mest med personalen, och har som sagt svårt att komma in i lekarna, fast han gärna vill.

Vi har märkt att ju "enklare" han blir på dagis, desto mer utbrott får han här hemma.

Hans utbrott varar dock sällan länge, om vi bara tar oss tid att resonera med honom. Men de kommer ofta.

Barnpsykologen har nu tittat på hur vår son fungerar på förskolan, samt tittat på ett filmklipp som jag spelat in här hemma, och vi har varit på ytterligare att samtal hos henne.

Vi kan nu utesluta att sonen har ett NPF. Det som orsakar hans problem är pappans (min mans) djupa depression. På filmklippet såg psykologen hur minimalt med gensvar pappan ger på sonens kontaktförsök.

Jag skäms lite för att jag fokuserade så mycket på sonens beteende, utan att analysera hans omgivning mer. Men samtidigt har det ändå lett till något bra. Pappan har nu sökt mer hjälp för sin depression. Det gjorde han redan efter första samtalet hos barnpsykologen. KBT en gång i veckan inom öppenvården är alldeles för lite - det ger inget.

Det var värst vad enkelt det låter? Lite för enkelt i mina öron.
Menar du att man utesluter npf på enbart detta? Eller finns det mer som psykologen och ni har sett som du inte har tagit upp här?

På vilket sätt skulle pappas depression göra att han har svårt med det socialla samspelet i förskolan och att han itne får vara med och leka?

Och det här har jag svårt att få ihop med att hans problem skulle bero på pappas depression:
"Han visste alltid vad han ville och lärde oss föräldrar hur vi skulle ta hand om honom. Men nu, efter 4 år, börjar det bli lite jobbigt att han hela tiden vet precis vad han vill och hur han vill ha det, och framför allt att han förväntar sig att vi föräldrar omedelbart uppfyller hans önskningar."
Liksom detta: "Vi har märkt att ju "enklare" han blir på dagis, desto mer utbrott får han här hemma"

Om hans problem beror på att pappa ger så lite gensvar så bprde det finnas mycket mer att se i hans beteende än det du beskrivit; och andra saker än det du beskrivit.
Och det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Dessutom; varför är pappa deprimerad? Kan han ha ett oupptäckt npf som gett/ger honom svårigheter i livet?
Dessutom säger du tidigare att även du själv stämmer in mycket på AS.

A skrev:Det var värst vad enkelt det låter? Lite för enkelt i mina öron.
Menar du att man utesluter npf på enbart detta? Eller finns det mer som psykologen och ni har sett som du inte har tagit upp här?

Ja det var ju ett väldigt kortfattat inlägg jag gjorde... Det som både vi, förskolepersonalen och psykologen har sett är att sonen sedan några veckor plötsligt leker och samspelar bra. Förskolan förklarar det med att det tidigare skedde förändringar i kamratrelationerna på förskolan, och att vår son då hamnade utanför. Psykologen säger ungefär: Det var så då, men nu syns inget av detta. Min egen förklaring är nog att sonen påverkades av sin förkylningsastma, som han har i stort sett hela vintern. Han har varit fri från astma i en månad.

På vilket sätt skulle pappas depression göra att han har svårt med det socialla samspelet i förskolan och att han itne får vara med och leka?

Jag vet inte om det hängde ihop. Men nu får han vara med och leka. Nu pratar han possitivt om kompisarna på förskolan. Innan beklagade han sig varje dag över att de andra barnen hade sagt fel, gjort fel eller varit dumma. Kanske var det ett sätt att få lite uppmärksamhet? Tyvärr går mycket av min uppmärksamhet till den deprimerade pappan.

"Vi har märkt att ju "enklare" han blir på dagis, desto mer utbrott får han här hemma"

Fast det kanske inte fanns nån sådan koppling...? Att han var/är enkel på dagis, är kanske för att har det bra där. Och att utbrotten kommer hemma beror sannolikt på att han inte når in till sin pappa. Han är väldigt pappig. Barnpsykologen tyckte att han verkar ha en speciel känslighet/förmåga att känna in andra människor. Det har vi oxå tänkt många gånger. I så fall är det kanske inte så konstigt att han gör allt för att tränga in i pappas bubbla. Han tar på sig ansvaret att dra upp pappa ur det mörka hålet.

Om hans problem beror på att pappa ger så lite gensvar så bprde det finnas mycket mer att se i hans beteende än det du beskrivit; och andra saker än det du beskrivit.

Vad mer borde finnas? Förstoppad är han nästan alltid. Och mardrömmar. Men jag håller med om att det sociala samspelet inte borde påverkas så mycket. Möjligen kan vi tänka oss att han lägger så mycket energi på sin pappa, att han därför inte orkar leka lika mycket/bra som andra.

Just nu är pappan inlagd på psyk för att prova ut en bättre behandling mot depressionen. Nu är det bara jag och barnen hemma, och då förekommer inga utbrott. I alla fall inte hos 4-åringen. 2-åringen är däremot inne i en tvärt-emot-period, men det känns ganska naturligt för hans ålder. Båda barnen sover oxå bättre, och är gladare. Jag är oxå gladare. Så visst märks det att vi alla har påverkats mycket av hur pappan mår.

Dessutom; varför är pappa deprimerad? Kan han ha ett oupptäckt npf som gett/ger honom svårigheter i livet?

Vi har funderat i de banorna. Främsta förklaringen är nog att han blev grovt misshandlad under hela barndomen. Han lever med ständig rädsla för att få stryk, trots att han förnuftsmässigt vet att den som misshandlade honom inte kan dyka upp här och nu.

Dessutom säger du tidigare att även du själv stämmer in mycket på AS.

Jo, det tycker jag fortfarande, fast jag har inga svårigheter och skulle nog inte kunna få en diagnos. Det tillhör nog bara min personlighet att vara ärlig, föredra ett korrekt språk, inte gilla kallprat, lägga märke till inkonsekvenser och kränkningar mm. För mig innebär det mest fördelar. Och min son och jag är väldigt lika. Men vi är nog inte tillräckligt udda för att räknas som avvikande.

Hur som helst så var det ändå bra att vi tog kontakt med barnpsykolog, även om det var att börja i fel ände. Det är först pappans mående vi måste få bukt med, för att kunna förbättra hela familjeklimatet. Varken jag eller pappan själv insåg hur djup hans depression var.

Det är skönt att höra att det går bättre för honom på dagis nu, även fast det känns lite konstigt att det vände så fort. Men det är ju bara bra.

Vår son är inte alls lugn och snäll på dagis. Han har bråkat sig igenom hela barngruppen och har konflikter med personalen väldigt ofta. Han fixar inte auktoriteter alls, ingen får säga åt honom vad han får och inte får. Vid ett par tillfällen har personalen fått släpa honom tillbaka till dagis när han helt enkelt vägrat att gå etc.

Hoppas hela din familj mår bättre snart!

lurksmulan skrev:Hoppas hela din familj mår bättre snart!

Tack! Eller tack detsamma, kanske passar bättre.

Av en slump hittade jag denna gamla tråd igen, där jag funderar över min son, som då var 4 år. Nu är han 8 och för ett år sedan fick han sina diagnoser: ADHD och autism.

Han har fortfarande samma personlighet. Min man har fått hjälp med sina egna psykiska problem och funktionshinder, så han mår och fungerar oftast bra. Men sonen har kvar sina svårigheter ändå, så det stämmer som lurksmulan skrev, att det var en lite förhastad förklaring att allt bara berodde på att pappan mådde dåligt. Men samtidigt var det bra att pappan fick hjälp, och det känns rätt att vi tog tag i det problemet först.

Kul att höra hur det gick!

Fungerar det bra i skolan då, får han tillräcklig hjälp?

Alien skrev:Kul att höra hur det gick!

Fungerar det bra i skolan då, får han tillräcklig hjälp?

Det funkar faktiskt helt ok i skolan. Det finns en resursperson i klassen, främst för min son. Andra barn och föräldrar känner till hans funktionshinder och accepterar dem. Men min son har förstås samma problem som många andra inom autismspektrum, dvs svårt att få kompisar, blir trött och stressad av att ingå i en stor grupp.

Hittade denhär tråden då jag sökte info om hur mammor orkar med aktiva barn. Min 4-åriga dotter passar verkligen in på beskrivningen high-need, har alltid gjort. Ytterst krävande, högludd, energisk, allt ska hända på två röda sekunder och humöret kastar otroligt fort. Samtidigt är hon väldigt glad och mycket social (något jag aldrig varit) och det är ju bra för hon har massor av vänner på förskolan och det är en njutning för mig att se henne passa in så bra.

Problemet är jag och hur jag ska tackla att orka med all denna energi och detta temperament, på grund av ett fysiskt funktionshinder kan hon inte "springa av sig" energin på samma sätt som andra barn heller. Efter en dag på skolan kan jag vara mycket trött, och efter att ha kommit så långt att dottern har somnat är jag helt enkelt stum. Det här håller inte i längden, och än så länge studerar jag bara på halvtid.

napoleon78 skrev:Problemet är jag och hur jag ska tackla att orka med all denna energi och detta temperament, på grund av ett fysiskt funktionshinder kan hon inte "springa av sig" energin på samma sätt som andra barn heller

Kan du hitta något som hon tycker om att göra länge och som hon kan "bränna" energi på, gärna något som hjälper henne att hitta vägar för att klara sig i framtiden med sitt fysiska handikapp?

Använd din fantasi, om du behöver hjälp, skriv mer hur hennes handikapp yttrar sig.

Ett alternativ är att skaffa en kontaktfamilj där hon kan vara ibland för att du ska kunna återhämta dig och göra det som du behöver göra för att fungera. Det jobbiga i det sammanhanget är att du måste kontakta socialförvaltningen i din kommun, eventuellt kan förskolan hjälpa dig.

Miche, det enda hon trivs med att göra längre tid på egen hand är att spela på sin ipad och den tar jag bara till i nödfall. Allt annat kräver att jag finns till hands hela tiden eller minst varannan minut. Rita, bygga lego, dockor, allt. Det blir ju inte bättre av att jag inte KAN leka, jag kan ju iofs bygga och rita men dockor och sånt klarar jag inte. Vi går på gymnastik tillsammans, och hon går på normalt dagis, så där borde hon få bränna av en del energi men hon är aldrig lugn.

Hon har ärvt neurofibromatos av sin pappa som dog av samma sjukdom. Som komplikation av denna utvecklades pseudoartros och ett av hennes ben amputerades under knäet när hon var ca 2 år. Hon ska ju lära sig gå normalt med protes men nu har det varit krångel så hon har varit utan den. Jag har alltid burit henne överallt, så närhet hon åtminstone fått i mängder.

Kontaktfamilj har vi ren via soc, men soc i min kommun är en flock får. Bääää. Och kontaktfamiljens mamma har tydligen varit utbränd och har såååå svårt att säga nej så hon har inte vågat vara ärlig mot mig utan istället gått bakom ryggen på mig och ringt till soc om hur tungt hon har det. Och soc i sin tur (bääää) har inte heller tagit upp detta med mig, före jag började ana ugglor i mossen och sammankallade ett möte. Bääää.

Jag har också kontaktat en barnpsykolog i och med de problem neurofibromatosen kan föra med sig. Dessutom mådde jag för jävligt som barn och är livrädd att min dotter ska behöva må så. Dessutom har hon sitt funktionshinder som kan kännas som ett problem, och ännu det att hennes pappa är död.

Så jag måste få mitt eget liv under kontroll för att kunna finnas där för henne på riktigt.