Jag är väldigt osäker på var jag ska posta detta. Men aja. Jag är en 15 årig tjej. Jag mådde väldigt dåligt i 5:an och jag blev mobbad. Jag hade inga vänner jag satt i ett hörn på skolgården. Till slut orkade jag inte mer och jag ville bara ligga i sängen och inte gå upp. Jag skolkade. I 7:an fick jag hemundervisning. Det känns i varje skola jag hamnat i att lärarna avskyr mig. 2008 började jag i en annan skola för tjejer med långsam inlämingstakt. Men de hade ingen erfarenhet av Asperger Syndrom. De andra eleverna tyckte att jag var konstig för att jag hellre satt i klassrummet än att hänga med de på rasten. Jag och en annan fick inga vara med i gänget. När hon slutade fick jag helt plöstligt vara med i gänget. Men jag kände mig aldrig hemma i skolan eller i sällskapet. När jag äntligen skulle byta skola så trakasserade de mig på facebook, sms och msn. Och som vanligt fick jag skulden på allt av lärarna i den förra skolan.

Nu går jag i en annan skola men jag känner mig inte heller hemma i den. Jag har ingen att vara med. Förra sommaren började en annan med asperger Syndrom vi höll ihop medans de andra tyckte vi var konstiga. Sen slutade hon sen dess känner jag mig ensam. Och hamnat i bråk med de andra. Jag ser så fram emot att få börja i ett Asperger gymnasium. I den skolan där de trakasserade mig sa läraren att jag inte skulle få något jobb i framtiden. Och jag mår så himla dåligt och tänker tänk om jag aldrig får något jobb. Jag är så himla rädd för att soc ska ta mig från min mamma. Det känns som om alla mina drömmar krossas. Allt jag drömmer om är att få ett jobb i framtiden, må bra och skaffa familj. Men tänk om jag lever ensam hela livet? Jag har svårt att förstå folks känslor. Jag ser att någon är ledsen men jag vet inte vad jag ska göra. Det känns måste jag flytta till Usa eller till Australien för att få den hjälp jag behöver. Här i Stockholm snackar de som om Asperger Syndrom inte ens existerar. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag känner ingen vilja längre. Allt jag vill just nu är att gömma mig under ett täcke.

Hej!

Jag har läst och vill önska dig välkomna dig till forumet.

Folks okunskap är det värsta man kan råka ut för. Idioter finns det gott om.

Hälsningar

Lilla Gumman

Hej!
Det kommer alltid att finnas arbete, men innan det är aktuellt är det kanske ditt mående och din vardag som behöver bli hanterbar.

Vad är det som finns i USA och i Australien som är bättre än i Stockholm?

Jag är bara nyfiken för jag tycker också att det är skit med det mesta.

MVH

Lilla Gumman skrev:Hej!

Jag har läst och vill önska dig välkomna dig till forumet.

Folks okunskap är det värsta man kan råka ut för. Idioter finns det gott om.

Hälsningar

Lilla Gumman

Tackar Jo, det är sant.

milve skrev:Hej!
Det kommer alltid att finnas arbete, men innan det är aktuellt är det kanske ditt mående och din vardag som behöver bli hanterbar.

Vad är det som finns i USA och i Australien som är bättre än i Stockholm?

Jag är bara nyfiken för jag tycker också att det är skit med det mesta.

MVH

Ok. Vad jag tror och har hört så existerar Asperger Syndrom i Usa och Australien. Och jag hörde någon som sa att det finns mer kunskap och hjälp där. Nu är det bara vad jag har hört.

Men i Stockholm borde väl AS vara känt? Där finns ju Autismforum t ex. Och har inte Habiliteringen samtalsgrupper för aspergerungdomar?

Låter hemskt att en lärare säger något sånt, det tycker jag är kränkande behandling. H-n kan inte veta något om det.

Något som hjälper mot förlamande ensamhets- och utanförkänslor tror jag är kontakt med andra aspergare, via nätet el irl.

Varför är du rädd att soc ska ta dig ifrån din mamma? Det lär de väl inte göra så länge du inte börjar missbruka el begå brott; då kan du hamna på behandlingshem.

Du har iaf något att se fram emot; att få börja i Aspergergymnasium.

Verkar som du är orolig över många saker. Har du någon att prata med?

Tycker synd om dig, men vill också passa på att hälsa dig välkommen. Är själv 15 så jag vet hur det kan vara i skolan.

Men om jag ska vara ärlig tror jag inte att en resa till Australien eller USA kommer hjälpa. Det finns arbetslöshet där med tyvärr. Och så vitt jag har förstått har USA ett av världens sämsta vårdsystem. Men har du tänkt på att ta kontakt med någon på BUP och prata om dina problem?

MVH Solsjenitsyn

Här i Luleå har jag bara mött bra sjukvård! Förvånar mig att de i Stockholm ska vara så oförstående? Har du pratat med en läkare på vårdcentralen? Han kan slussa dig vidare. Jag är 35, fick diagnos nyligen. Jag känner igen mig i din berättelse, men om jag fått hjälp tidigare hade min situation blivit bättre.

Har ni ingen skolsköterska? Jag fick också höra av lärarna att det var mitt fel att jag blev mobbad. Att det inte blivit bättre på 20 år, det är sorgligt!

Välkommen hit!

Alien skrev:Men i Stockholm borde väl AS vara känt? Där finns ju Autismforum t ex. Och har inte Habiliteringen samtalsgrupper för aspergerungdomar?

Låter hemskt att en lärare säger något sånt, det tycker jag är kränkande behandling. H-n kan inte veta något om det.

Något som hjälper mot förlamande ensamhets- och utanförkänslor tror jag är kontakt med andra aspergare, via nätet el irl.

Varför är du rädd att soc ska ta dig ifrån din mamma? Det lär de väl inte göra så länge du inte börjar missbruka el begå brott; då kan du hamna på behandlingshem.

Du har iaf något att se fram emot; att få börja i Aspergergymnasium.

Soc och BUP säger att Asperger Syndrom inte existerar. Jag gillade inte alls min förra skola och jag tyckte att den var väldigt kränkade. Jag längtade hela tiden efter att sluta där. Efter ett år så började jag i en annan.
Jag skärde mig och min mamma försökte stoppa mig och hon vet hur hysterisk jag kan vara. Hon försökte ta kniven från mig och få mig att lugna ner mig. Mer berättar jag inte. Men jag är glad att hon stoppade mig.

Jo, det ser jag fram emot jätte mycket. Jag bara längtar dit

solsjenitsyn skrev:Tycker synd om dig, men vill också passa på att hälsa dig välkommen. Är själv 15 så jag vet hur det kan vara i skolan.

Men om jag ska vara ärlig tror jag inte att en resa till Australien eller USA kommer hjälpa. Det finns arbetslöshet där med tyvärr. Och så vitt jag har förstått har USA ett av världens sämsta vårdsystem. Men har du tänkt på att ta kontakt med någon på BUP och prata om dina problem?

MVH Solsjenitsyn

Tackar

Det är jag medveten om nu.
Jag har varit hos BUP och under utredning i flera år. De bytte läkare och psykiatriker hela tiden. De hade olika uppfattningar. Men samtidigt så säger de att Asperger Syndrom inte existerar.

Soc ser mig vad kan jag säga ett problembarn typ? De har satt mig i skolor för folk som är problembarn.

Jag vet inte vilka jag kan lita på eller tro längre. Jag håller nästan allt för mig själv.

Hur kan BUP och soc påstå att Aspergers syndrom inte existerar?! Eller menar de att just du inte kan ha AS?

Har du fått AS-diagnos? I så fall kan någon från "diagnosteamet" ta kontakt med BUP och Soc och inormera dem närmare om AS.

Eller om du är inskriven Habiliteringen kan någon därifrån göra det.

Om man tycker att man ständigt blir missförstådd så vågar man inte säga något till slut. Men här på forumet finns människor som förstår!

Jag har upplevt detsamma.

Gjorde en utredning, fick förklarat för mig att jag har As och vart jag skulle söka hjälp. Söker hjälp och blir då ifrågasatt om jag verkligen har As. Det är väldigt förvirrande.

Alien skrev:Hur kan BUP och soc påstå att Aspergers syndrom inte existerar?! Eller menar de att just du inte kan ha AS?

Har du fått AS-diagnos? I så fall kan någon från "diagnosteamet" ta kontakt med BUP och Soc och inormera dem närmare om AS.

Eller om du är inskriven Habiliteringen kan någon därifrån göra det.

Om man tycker att man ständigt blir missförstådd så vågar man inte säga något till slut. Men här på forumet finns människor som förstår!

Jag fick diagnosen hos BUP (är jag säker på). Både BUP och och soc påstår att Asperger Syndrom inte existerar. Rörigt men så är det. Det går inte att prata med soc. Det är krig mellan oss och soc. Soc vägrar lyssna. Vi slutade hos BUP för att jag hela tiden fick en ny psykiatriker och läkare. De slutade och allting. Och de alla hade olika uppfattningar. Nu går vi hos en privatläkare. Och det enda jag får är antidepressiv medicin. De påstår att mina föräldrar håller mig hemma när jag är deprimerad. T.e.x när jag skolkade i 2 år och insolerade mig själv för jag var deprimerad och orkade inte mer. Skolan, soc och sjuksystern hoppade på familjen. Men det var mitt val. Allt med Asperger Syndrom stämmer in sedan jag var liten. Soc motarbetar oss de hjälper oss inte. Vi pallar inte soc längre. Allt känns jobbigt.

Välkommen hit!

Det finns alla möjligheter i världen att hitta en bra skola eller klass med AS-inriktning för barn och ungdomar i Stockholm. Tala med Gymnasieslussen eller be nån ringa dit åt dig.

Där finns en samordnare för ungdomar med särskilda behov. Hon är superbra och kunnig, även om hon låter lite barsk på rösten.

Lycka till!!

(Jag pm-ar numret till dig.)

Hmm låter inte speciellt professionellt att påstå att AS inte existerar. Speciellt om du har fått den diagnosen av dom tidigare. Men jag tror inte att dom kommer skilja dig från din mamma, men ni kanske gör bra i att undvika SOC ett tag.

Jag har själv upptäckt när massa saker går emot mig att jag ägnar extra tid åt mina specialintressen, finner det väldigt avslappnande. Kanske något för dig också?