Hej alla

Jag har ett ganska överhängande problem. Det är så att jag har haft en relation med en tjej i 2.5, snart 3 år. Jag har grävt och grävt i mig själv och försökt att komma till skott men det går bara inte. Vi träffades över internet och det var hur bra som helst i början, men sen började det dala utför.

Egentligen är det enbart mitt fel eftersom hon verkar göra allt för att förhållandet ska fungera. Hon säger också ofta att hon älskar mig väldigt mycket och försöker visa det på alla möjliga sätt. Problemet är att jag kan inte besvara hennes kärlek hur mycket jag än försöker. Ibland när hon frågar mig om jag älskar henne kan jag med nöd och näppe tvinga ur mig ett snabbt och otydligt "älskar dig med" men det är allt.

Det är ett distansförhållande med 12 mil mellan oss och vi ses enbart varannan helg, men bara det är för mycket för mig. Jag kan känna hopplöshet och ångest redan dagen innan vi ska ses. När jag närmar mig hennes bostad brukar jag pusta ut och säga till mig själv "Du klarar det här, det är bara 3 dagar" och faktum är att mer orkar jag inte spendera med henne.

Jag har börjat störa mig på allting som är relaterat till henne dessutom. Vilken musik hon lyssnar på, hur hon klär sig, hur hon pratar och uppträder o.s.v. Jag försöker undvika kroppskontakt till varje pris och de går ganska bra men det är väldigt spänt läge mellan oss varje gång jag är hos henne då. När vi går till sängs så känns det som om tusen nålar skär in i huden på mig om hon håller handen på min arm eller midja.

Detta är så att säga min synvinkel på det hela medan hon själv tycker att allting är så gott som bra. Jag har haft den här inställningen till förhållandet i över ett år nu och vi har bråkat eller tjafsat varje gång vi setts i ett års tid.
Hon påstår som sagt att hon tycker verkligen om mig. Nu på alla hjärtans dag så hade hon suttit en hel kväll och klistrat ihop och pyntat ett personligt kort till mig, medans jag bara fick med mig halva hennes present vilket var hjärtformade värmeljus. Resterande, en blomma, råkade bli kvar hemma. Hon har dessutom tryckt upp en tröja med ett foto på oss två från när förhållandet var nytt och skrivit att hon älskar mig på tröjan.

Samtidigt som jag vill göra slut så vet jag att jag borde skämmas över att jag behandlar en människa så illa som verkar tycka om mig så mycket. Hela mitt liv har jag blivit spottad på och mobbad så jag borde vara tacksam att jag har hittat någon som faktiskt tycker om mig så som hon gör. Men om jag ser till hur det är, och glömmer bort hur allt har varit, så orkar jag inte länge till. Jag är hennes första pojkvän dessutom och jag vet inte om hon själv tror att hon aldrig kommer hitta någon annan så därför hon klänger sig fast så hopplöst vid mig.

Min kompis tycker jag ska göra slut och sluta plåga mig så, men det går bara inte. Jag kan inte få ur mig orden att jag vill göra slut. Det närmaste vi kom var en paus i förhållandet på en vecka som vi inte hörde av oss eller någonting. Hon påstod att hon grät hela veckan och var alldeles misserabel medans det för mig kändes som om jag fick en veckas semester och kunde koppla av för en gångs skull.

Det känns som om förhållandet är oerhört destruktivt för mig och jag ser helgerna med henne mer som ett jobb som måste utföras än någonting att se fram mot. Ibland brukar jag hitta på lögner för att skjuta på då vi ska ses eller för att kunna åka hem tidigare. Det har hänt att jag har fått stanna bilen när jag varit påväg till henne och brustit ut i storgråt just för att jag bara vill vända hem, men jag har en sjukligt stor pliktkänsla. Har jag sagt att jag kommer så kan inte ens jag själv ändra på det efteråt. Jag har dragit mig för att skriva det här inlägget i flera veckor just för att problemet är bara uppenbart när jag är med henne, när jag kommer hem och blir ensam känns det inte som någon överhängande risk och inget som behöver tas tag i, men nu försöker jag ialla fall.

Nåväl, detta blev som en hel roman och det var ju inte tanken. Jag ber er alla om råd och hjälp hur jag ska gå vidare. Det måste nå en punkt snart då saker och ting ordnas upp för inte nog med att jag mår dåligt så såras hon själv något oerhört av mitt beteende. Varje gång det har kommit på tal den eviga frågan som hon brukar ställa "älskar du mig?" är vid tillfällen kl 4 på natten när jag är så trött så jag tror jag dör eller när jag precis sprungit in på toaletten för att jag är extremt nödig. Hon väljer helt fel tillfällen att fråga där jag kan ge ett uppriktigt svar, allt jag kan säga är att jag älskar henne för jag vill bara bli lämnad ifred för stunden vilket jag vet att jag blir om jag ger henne det svar hon vill ha.

Fundera lite på hur hon försöker styra dig (troligen alldeles omedvetet) med att berätta hur ledsen hon blir. Om hon vill ha dig kvar trots att du inte trivs så beror det på att hon gjort sig beroende av att ha en pojkvän, inte att hon är kär i dig.

Det finns inget annat än destruktivitet i såna förhållanden (been there, done that).

Den tanken har aldrig slagit mig förut, wow. Hon har dock påpekat några gånger och frågat om jag verkligen älskar henne eller inte och vill göra slut. För hon säger att hon vill inte att jag ska plågas i onödan. Men jag kan inte hantera sådana starka känslor som det blir när man gör slut och därför skjutit på det så länge.

Nej det känner jag igen.

Börja med att försöka låta det rinna ut i sanden istället då. När ni pratar i telefon så kan du säga "oj, det ringde på dörren" och avsluta. Låt bli att åka dit, det finns gott om ursäkter att låta bli.

Troligen kommer hon inte förstå vinken (det gjorde inte jag...) men så småningom kanske hon blir tillräckligt arg för att tappa känslorna för dig.

Hon borde bli tillräckligt arg tycker jag, för jag har vänt på det i tanken och jag skulle aldrig acceptera den behandlingen som jag ger henne. Min tidigare strategi var att försöka bli helt "omöjlig" att vara ihop med (ja jag är ett svin). Hon har köpt en bok om att vara ihop med en person som har Asperger, och jag har fått läst den. Jisses vad allt stämde på mig, inkl att många Aspergerare tröttnar på relationen och försöker spela ointresserade för att partnern själv ska göra slut. Det stod också att eftersom många med Asperger har problem med förändringar så skulle en avslutning av förhållandet bli en stor förändring i livet som man inte vill, samtdigt som man faktiskt vill komma ifrån det.

Till sist vill jag be om ursäkt å min och din förra partners vägar. Jag vet inte hur de är med honom men jag mår fruktansvärt illa över hur jag är mot henne.

Gud, vilken jobbig situation. Jag vet hur det känns. Enda vettiga lösningen är att ta tag i sig själv och göra slut. Smärtan som det orsakar är inte värre än smärtan som kommer av att man inte gör slut.

I mitt fall har jag gjort slut på relationer jag velat komma ifrån genom att vara en jävla *****, så att personen jag varit tillsammans med lackat ur och dumpat mig. Det är också jobbigt. Och verkligen inte vettigt.

Jag tycker verkligen synd om din tjej. Hon aer saekert sjaelv oevertygad om att hon aelskar dig och foersoeker goera allt foer att foerhallandet ska vara. Men taenk saa haer: Hon aer vaerd naagot baettre, dvs ett foerhaallande med naagon som aelskar henne. Och det kan hon inte faa, saa laenge hon aer ihop med dig. Hon kommer att bli jaetteledsen, men det aer naagot som alla gaar igenom.

Det aer inte rimligt vare sig foer dig el foer henne med ett foerhaallande daer du helst vill slippa traeffa henne.

Kan du inte ringa och goera slut? Eller skriva ett e-mail? Jag tror det anses inte ok att goera slut via e-mail, men foer en aspergare kan det vara det baesta saettet.

Håller med Alien. Gör slut på det. Det är inte bra för någon av er att fortsätta om du känner dig som en ko på väg till slakten varje gång du ska träffa din flickvän. Det kommer kännas jobbigt ett tag men som en befrielse efteråt.

Hon överlever säkert också. Ni har ju ändå inte den relation hon tror att ni har, så varför fortsätta låtsas?

Gör slut på eländet. Du gör henne en tjänst, inte bara dig själv. Det här är ju att ljuga för henne och uppta hennes tid helt i onödan. Det finns säkert nån som skulle uppskatta henne och det hon har att ge i ett förhållande.

Kan du låta bli att tala om att du känt så hela tiden och hitta ett snyggare sätt att säga att du inte har de rätta känslorna eller nåt annat liknande så tror jag det vore bra.

Detta för att hon inte ska behöva bli så bitter över att ha blivit ljugen för så länge, och dessutom kanske framgent hata hela AS-gruppen... :/

Lägger till, för dig och andra, att det där med att bete sig svinigt för att nån ska dumpa en inte bara är vidrigt i sig utan korkat, för det finns tyvärr mycket folk som är så skadade att de bara hänger sig kvar än mer då, i tron att de ska "rädda en med sin kärlek"...

Typ såna som är programmerade att bli medberoende. Isch, nu slutar jag skriva innan jag kräks upp middagen (taskiga minnen).

Vill du att relationen ska funka igen eller vill du dra? "Hellre ett känt helvete än ett okänt paradis" kanske?

Det är svårt att ge rådgivning om såna här saker, tycker jag. Jag har inte haft många vettiga relationer själv...

Vad är tilltalande med henne? Vad är det du blir mest irriterad på hos henne? Vad vill du ha ut av en kärleksrelation? Hon?

Parterapi?

/Mr. Heartbreak Hotel

Jag känner igen situationen, har själv suttit i samma sits. Vi var ihop i fem år, min då odiagnisticerade AS ställde till det en hel del. Det var svårt, riktigt svårt att göra slut. Jag är hellre ensam än fast i ett förhållande jag inte vill vara en del av.

Det där är ju vansinnigt! Du måste lägga av med det där spelet fortast möjligt!

alfapetsmamma skrev: Lägger till, för dig och andra, att det där med att bete sig svinigt för att nån ska dumpa en inte bara är vidrigt i sig utan korkat, för det finns tyvärr mycket folk som är så skadade att de bara hänger sig kvar än mer då, i tron att de ska "rädda en med sin kärlek"...

Tror tyvärr att jag är sådan. Är jag skadad då?

alfapetsmamma skrev: såna som är programmerade att bli medberoende.

Vad menas med att vara medberoende?

Charley? skrev:Gud, vilken jobbig situation. Jag vet hur det känns. Enda vettiga lösningen är att ta tag i sig själv och göra slut. Smärtan som det orsakar är inte värre än smärtan som kommer av att man inte gör slut.

Exakt!

Charley? skrev: mitt fall har jag gjort slut på relationer jag velat komma ifrån genom att vara en jävla *****, så att personen jag varit tillsammans med lackat ur och dumpat mig. Det är också jobbigt. Och verkligen inte vettigt.

Så har jag också gjort! Det var inte smart handlat.

Jossan skrev:

alfapetsmamma skrev: Lägger till, för dig och andra, att det där med att bete sig svinigt för att nån ska dumpa en inte bara är vidrigt i sig utan korkat, för det finns tyvärr mycket folk som är så skadade att de bara hänger sig kvar än mer då, i tron att de ska "rädda en med sin kärlek"...

Tror tyvärr att jag är sådan. Är jag skadad då?

alfapetsmamma skrev: såna som är programmerade att bli medberoende.

Vad menas med att vara medberoende?

Jag vill inte säga att du är skadad, jag känner inte dig. Men jag tycker inte det är särskilt friskt att stanna kvar i en destruktiv eller dålig relation nej.

Läs gärna Kvinnor som älskar för mycket som är en okej bok i ämnet, även om den är väldigt amerikansk, och antagligen känns lite gammal nu. Eller Flodhästen i vardagsrummet, av Tommy Hellsten.

Medberoende är det nog bättre om du googlar på än att jag försöker förklara, det jag är för trött och för okunnig för att göra, även om jag känner igen en del av symtomen när jag ser dem.

Äh, nu googlade jag visst fram några som verkar hyfsat seriösa iaf.

http://psykologi.ifokus.se/Articles/Rea ... caac5e48ef

http://12steg.blogspot.com/2005/11/medb ... nalys.html

http://web4health.info/sv/answers/add-l ... oholic.htm