Inger skrev:Men när jag ringer någon jag inte känner, eller inte känner så väl, så händer det att jag också blir så uppskruvad att jag får svårt att sitta still. Eller så blir jag sån efteråt, även om samtalet var trevligt. Som att glappet mellan oss skapade en nervös energi som måste komma ut igen, genom benen.

Haha, så gör jag också. Springer omkring, går fram och tillbaka och verkar helnervös, om det var ett sådant samtal.

För övrigt så drar jag mig för att ringa och avskyr att svara i telefonsvarare. Det sistnämnda gör jag endast om jag måste för att tid till vården typ, vården gillar ju att tvinga folk att muntligt säga till telefonnummer eller så. *RYYYS*

Ja, fy. Telefonsamtal är inte att leka med *ryser* Vi har ingen nummerpresentatör hemma så jag svarar aldrig i hemtelefonen.

För att min pojkvän ska kunna få tag på mig hemma har vi kommit fram till en "hemlig kod": han ringer en signal - lägger på, ringer igen fast två signaler - lägger på och när han sedan ringer en tredje gång så vet jag att det är han och kan svara

De flesta som verkligen kan behöva få tag på mig vet om detta så de ringer oftast på mobilen - men där gäller det samma, känner jag inte igen numret så svara jag inte x)

Jag gillar bara att prata i telefon med människor jag känner väldigt väl. Ringer inte upp andra, särskilt inte myndigheter, men svarar i telefon om det ringer.

Personligen så tror jag mina telefonsvårigheter har att göra med att jag inte kan avläsa personens kroppsspråk, vilket gör att jag inte direkt vet hur jag ska få reda på i vilken sinnesstämning personen är, och därigenom inte vet hur jag ska tolka det som sägs.

Jag är flitig letare efter kroppsspråkssignaler, ju mer omedvetna desto mer säger de om personen i fråga (känner igen alla mina jobbarkompisar, vänner och familj på ljudet av deras fotsteg tillexempel. sättet en person ställer ner kaffekoppen avslöjar väldigt tydligt hur denne mår, om man vet hur den brukar ställa ner koppen.)

detta och att jag av någon anledning flitigare glömmer bort samtalet och vandrar iväg med tankarna i telefon än i ett vanligt samtal (jag gör det flitigt även i vanliga samtal...) tror jag är de största anledningarna att jag ogillar telefoner

Hatar också telefonsamtal, kommer aldrig på nåt att säga, sitter och lyssnar och försöker med lite mm och aha här och där. Trots att jag försöker hänga med kan jag inte låta bli att bli uttråkad och till sist sitter jag och tänker på helt andra saker, omedvetet. Familjen fattar oftast och hör på mig när jag börjar försvinna och tar det oftast med ro. Andra kan det bli besvärligt med.

Haha, mitt hjärta brukar allt börja slå för fullt~

Jag blir oftast alldeles svettig och nervös och kan inte sitta still när jag pratar i telefon en längre stund. Om det inte är någon jag känner väldigt väl förstås. Annars känner jag mig helt utmattad när jag till sist lagt på.

andypandy skrev:Jag är förfärligt rädd för att svara i telefonen, om det är ett okänt nummer. Jag kan dessutom inte ringa en okänd person. Jag får en fruktansvärd ångest och oro, när jag skall ringa eller blir uppringd.

Är det fler, som har det så?

Hade telefonångest förr. Men det har blivit bättre med åren. Förr kunde jag inte knappt svara alls i telefonen. Ibland återkommer besvären och då känns det nästan lika illa som förr. Oftast svarar jag inte alls då.

Jag har ingen diagnos men flera närstående till mig säger att jag har stora drag av asperger, kan man ha det??? Nu har jag läst på och kan väl hålla med om att jag absolut är en aspie.

Jag har lite problem med telefonsamtal, hemma så svarar jag helst inte i telefonen över huvud taget, ibland svarar jag men vill avsluta samtalet så snabbt som möjligt, helst lämna över luren till någon annan.

Jag har ett jobb som datortekniker med supportansvar och har egentligen inga problem med att svara i telefonen på jobbet, jag har fått en del påpekningar om att jag harklar mig innan jag svarar samt att jag går runt med stora steg när jag pratar i telefon, största problemet är att ringa folk som jag inte känner, då det är ett stort internationellt företag så blir det många samtal som ska ringas och föras på engelska, jag drar mig för dessa samtal så långt att det blir ett problem i mitt arbete då jag har service level agreement och misstänker att jag kanske kommer bli av med jobbet snart då jag missat flera SLA.

Moderator: Slog ihop med liknande tråd.

Hej frode!

Jaa då, visst kan man ha Aspergers syndrom även utan diagnos. Jag, exempelvis, har "vetat om" ända sedan jag var fem eller sex år att jag har "något" som gör mig väldigt avvikande från andra. Jag minns att jag oftast satt för mig själv i mitt rum, avskärmad från allt som var utanför mitt rum. Då och då gick jag ut ur rummet, konstaterade att "allt var som vanligt", och så gick jag in i min "autismbubbla" igen.

Och det var för övrigt inte förrän jag var lite närmare 40 år som jag fick min diagnos, Aspergers syndrom med inslag av DAMP, ställd av en duktig psykolog.

Om du är mycket bra på att handskas med datorer men gärna undviker den utåtriktade kontakten med främlingar så låter det som ett typiskt problem för högfungerande autister.

Det kan bli ett problem att utnyttja sin intelligens då de flesta kvalificerade arbeten kräver att man säger de rätta orden till de rätta personerna. MEN visst finns det yrken där kundkontakten är minimerad och det viktiga är t ex datakunskapen. "Left is Right" anställer ju bara aspergare, särskilt för arbeten inom IT och man tar där hänsyn till den bristande sociala kompetensen.

Frode - jag önskar dig lycka till både med diagnosticering och med ett yrke där du kan få slappna av och vara dig själv!!!

Två omröstningstrådar om telefonfobi:

http://www.aspergerforum.se/telefonfobi-t2991.html

http://www.aspergerforum.se/telefan-t8330.html

Kan inte dem som du ska ringa till ringa till dig istället?

Om du förutom telefonproblemet inte har några problem att sköta ditt jobb så borde väl din arbetsgivare kunna hjälpa dig att lösa det.

frode skrev:Jag har lite problem med telefonsamtal, hemma så svarar jag helst inte i telefonen över huvud taget

Har du svårare att prata via telefon än IRL med samma person?
Jag har redan givit min syn på fenomenet asperger och telefon-motstånd.

Jag fick diagnos först i januari i år, då jag gått omkring hela mitt snart 36 åriga liv och lidit av mina brister. Jag har alltid svårt med att prata i telefon oavsett vem det är.

Debbido skrev:"Left is Right" anställer ju bara aspergare, särskilt för arbeten inom IT och man tar där hänsyn till den bristande sociala kompetensen.

Tänk om det vore så väl, dessutom har de gått i konkurs eftersom det visade sig vara en ren bluff (vilket det skrevs flitigt om här på forumet då det var aktuellt)!

frode, jag vet att det är svårt, men jag rekommenderar dig ändå att börja titta efter andra arbeten där du slipper pressen med telefonen, kanske istället sköta supporten via mail, chat eller annat! En väg in till ett nytt arbete kan vara en av de nuvarande kunderna som du kanske redan har en bra kontakt med och som känner till dina styrkor (och kanske svagheter)!

Jag har fruktansvärt svårt att ringa upp okända och att svara i telefonen är oftast omöjligt, om det inte rör sig om nära släktingar. Jag vet inte om det rör sig om ett aspergerdrag, eftersom det även kan vara på grund av social fobi. Även om jag inte svarar i telefonen, så får jag oftast mycket stark oro; svarar jag mot förmodan i telefonen, så kan andra höra på mig att jag är väldigt orolig.

Det går hyfsat att svara och ringa upp på dagtid. (Särskilt ringa upp funkar om det funnits tid att förbereda sig). Kvällstid svarar jag i princip aldrig i tel. Jag ser det som något som jag mår bra av - att tillåta mig själv att inte behöva svara kvällstid. Skype telefoni - alltså där man kan snacka över nätet och se den man talar med är oerhört obehagligt för mig och jag gör det aldrig. Övriga i familjen (som använder skypefunktion) vet om och accepterar detta.

Jag har telefonfobi.

Har haft det i ett par år, men klarar att ringa alla samtal jag ska ringa ändå. Bara att jag typ darrar innan och vill gråta/är arg efteråt.

Varför ?

- Jag uppfattar människor som så JÄVLA otrevliga i telefon. Det är helt sjukt vilket nonchalant/drygt tonläge vissa har, och hur de uttrycker sig när de inte är ansikte mot ansikte med en.

Exempel på saker jag blir arg på:
Jag: "Ja hej, jag ringer för att kolla om XX jobbar imorgon ?"
Person: Ja han jobbar imorgon!
Jag: "Okej, men har han .......
Person: VÄNTA, JAG SKA KOLLA OM HAN VERKLIGEN JOBBAR.

- Personen avbröt mig alltså mitt i det jag skulle säga, med en ful ton.
Jag blev irriterad.

Ett annat exempel:
Jag: "Hej - jag är xx, håller på att utbilda mig till zz - har du tid att prata kort, eller ringer jag olägligt?"
Person: Ja, du ringer faktiskt lite olägligt ... men du får 5 minuter.

Detta lät för mig som "Du är jävligt störande och jag vill säga det till dig ... men egentligen har jag tid med dig."

Min fråga är nu - är det nån annan som gör sånahär misstolkningar i telefon, eller blir sjukt påverkad av vad/hur den andra personen säger saker i telefon ?

Har ringt ett jävla samtal idag, som jag var tvungen att ringa, och mår obehagligt nu pga. att personen var otrevlig. Det kan liksom förstöra en hel dag för mig ...
Borde ju vara glad för att jag kan trotsa min fobi trots allt, och använda telefonen - men nej ... Jag blir bara så jävla sårad/ledsen av den andras otrevlighet. Eller så blir jag skitarg.



Moderator atoms - slog ihop två trådar om liknande ämne och problematik.

Jo. Jag misstolkar lätt. Eller tolkar saker på mitt eget vis i alla fall. Ibland tolkar jag rätt ibland är det fel. Ibland undrar jag om jag tolkat det rätt och analyserar samtalet efteråt jättelänge och i de flesta fall uppstår en känsla av att jag borde ringa upp igen och fråga hur de menade egentligen. Haha.

Även jag blir tokirriterad eller ledsen av samtal med personer som säkert inte hade en aning om hur jag tolkade deras tonläge eller sidokommentarer. Och det kan förstöra en dag, lätt. Ofta går jag runt i flera dagar och irriterar mig och undrar hur de kunde säga så som de sa och försöker intala mig själv att det inte var så de menade. Ibland händer det även att jag tolkade n positiva saker i samtalet som inte alls stämde och då blir jag besviken och ledsen när jag får reda på att jag hade fel med. Hoho. Vad kul det är att prata i telefon! *ironisk*

yakamoko skrev:Jo. Jag misstolkar lätt. Eller tolkar saker på mitt eget vis i alla fall. Ibland tolkar jag rätt ibland är det fel. Ibland undrar jag om jag tolkat det rätt och analyserar samtalet efteråt jättelänge och i de flesta fall uppstår en känsla av att jag borde ringa upp igen och fråga hur de menade egentligen. Haha.

Även jag blir tokirriterad eller ledsen av samtal med personer som säkert inte hade en aning om hur jag tolkade deras tonläge eller sidokommentarer. Och det kan förstöra en dag, lätt. Ofta går jag runt i flera dagar och irriterar mig och undrar hur de kunde säga så som de sa och försöker intala mig själv att det inte var så de menade. Ibland händer det även att jag tolkade n positiva saker i samtalet som inte alls stämde och då blir jag besviken och ledsen när jag får reda på att jag hade fel med. Hoho. Vad kul det är att prata i telefon! *ironisk*

Alltså det känns tryggt för mig att höra att du också fungerar såhär!
Känns alltid mycket jobbigare när man känner sig ensam i det

Jag tänker iaf exakt som du!!!
Dvs. går runt och tänker väldigt länge på vad som sagts, och upprepar det om och om igen i skallen. Värst av allt känns det ändå när jag inte pratat i tel. på länge - och måste ringa ett samtal. Jag är liksom helt "otränad" då och kan råka uttrycka mig klumpigt... typ glömma att fråga om jag ringer olägligt.
Och då kan den andra personen typ påpeka det ... med ett "jag var inte beredd på ditt samtal" eller nåt - vilket får mig att känna mig asdum.

Jag blir ganska arg/ledsen av att de man måste ringa till sällan fattar hur SVÅRT det är för en att ens göra det där samtalet, och att man kanske samlat mot i flera dagar ....

Fick ringa en till person idag, och avboka en tid jag fått. Jag var typ på bristningsgränsen då ... orkade inte en till otrevlig jävel. Denna person va dock skittrevlig och väldigt hjälpsam!!
Så mitt dåliga mående (från dagens tidigare samtal) bröts - och nu känns det lite bättre. *Phu*

Hatar telefoner så jävla mycket.

Jag har också telefonfobi. Speciellt när jag måste ringa formella samtal till myndigheter och liknande. Ibland får mina föräldrar ringa åt mig.

Att prata i telefon är bland det värsta jag vet. Blev retad när jag var liten för att jag aldrig vågade ringa när jag ville leka med någon. Jag vill kunna SE den jag pratar med.

JCSweden skrev:Att prata i telefon är bland det värsta jag vet. Blev retad när jag var liten för att jag aldrig vågade ringa när jag ville leka med någon. Jag vill kunna SE den jag pratar med.

Samma för mig.