atoms skrev:

Windfarne skrev:Den som då har mental kontroll över de yttre manifestationerna (dvs är duktig på att lägga band på sig) riskerar att drabbas av mängder av psykosomatiska och somatiska besvär.

Jag är abnormalt duktig på att lägga band på mig.

Har du nån ventil för det då? Energiprincipen, nånstans tar väl de instängda känslorna vägen? Har du fått fysiska besvär pga detta, tror du?

Jag är tvärtom, försöker lära mig att hålla käften och inse att allt inte är personlig kritik mot mig så fort någon har en åsikt som skiljer sig från min. Det har blivit bättre, eller jag håller mun så länge jag kan nuförtiden. Förut gick det liksom bara inte...

Windfarne skrev:Då kan det finnas en dubbel orsak till meltdowns, nämligen den allmäna yttre påfrestningen - stressöverlast - och ofullständigheter i det limbiska systemet.
Samt en kombination därav.

Yes! Tror definitivt att det är så! Utan yttre påfrestningar håller vi oss nog rätt så lugna och fina allihop, tills vi slår in tån i en tröskel?!

Vad sägs om följande hypotes?:

Någon säger något kränkande till mig (vanligt!). De elaka orden går in genom öronnerverna och strax är det dags för det limbiska systemet att bestämma sig för hur jag ska reagera. Man har ju bara ett par sekunder på sig att reagera på ett adekvat och socialt lämpligt sätt, hitta de rätta orden eller annat.

Cortex, den eftertänksamma delen av hjärnan bör här kopplas in och göra en klok bedömning av läget, hur stort hotet är och vad man ska säga/göra.

Jag utgår från att min hjärna reagerar för långsamt, cortex hinner inte kopplas in tillräckligt snabbt. Hjärnan, som fått signal om hotbild, väljer en förenklad variant, på reptilnivå: slåss eller fly. Primitivt, enkelt - och en social katastrof!

Lyrica minskar aktiviteten i hjärnans och ryggmärgens nervceller. Detta borde väl leda till ännu större svårigheter för hjärnan att klara ovanstående process? Är det därför den medicinen för somliga leder till just primitiva explosioner utan tid att begrunda lämplig reaktion?

Det de säger om mig är att jag sällan har utbrott, men när jag har det är de "orimliga", altså mycket kraftigare än ett "vanligt" utbrott.

MsTibbs skrev:Det de säger om mig är att jag sällan har utbrott, men när jag har det är de "orimliga", altså mycket kraftigare än ett "vanligt" utbrott.

Ja, det är väl just det som karakäriserar autistiska tantrums - att de tar så himla lång tid och är mer dramatiska?

AAA skrev:

atoms skrev:

Windfarne skrev:Den som då har mental kontroll över de yttre manifestationerna (dvs är duktig på att lägga band på sig) riskerar att drabbas av mängder av psykosomatiska och somatiska besvär.

Jag är abnormalt duktig på att lägga band på mig.

Har du nån ventil för det då? Energiprincipen, nånstans tar väl de instängda känslorna vägen? Har du fått fysiska besvär pga detta, tror du?

Om man lägger band på sig eller inte tror jag inte avgör om en svår sjukdom kommer att utlösas eller inte, vid stora yttre påfrestningar.

När jag var 24 fick jag på ett chockartat sätt veta att min förstaklass var underkänd (jag var ju i fel yrke som autist) i alla ämnen utom teckning och musik (är konstnär och musiker).

Jag gick in i ett chocktillstånd och satt tre dagar och skrek rakt ut i luften i vår sommarstuga. Sedan jag lättat på trycket fortsatte jag leva, men budskapet hade gått från det limbiska systemet till kroppens celler: "Ok, bryta av här! Hon fixar inte livet. Har misslyckats. Destruction-destruction-destruction!!!" Chock kan utlösa ledgångsreumatism, MS m fl sjukdomar.

Vet inte om jag kunde undvikit konsekvensen av trauma, i alla fall inte genom att skrika och gråta. Bland akvariefiskar är det vanligt att en utmobbad fisk dör efter några dagar, dvs hjärnan säger till kroppen av förinta sig. (En hyfsat bra lösning? )

Nej, klart inte undvikande hjälper alla gånger. Det kan bero på gener, omgivning eller en mix förstås.

Yrkesval... Allt med val har tenderat till att bli knasigt för mig, har aldrig fattat riktigt hur jag ska välja i olika situationer. Intressanta yrken har du ju i alla fall.

Apropå fiskarna som förintar sig - så gör celler med. Apoptos, programmerad celldöd. Celler är häftiga.

AAA skrev:Nej, klart inte undvikande hjälper alla gånger. Det kan bero på gener, omgivning eller en mix förstås.

Yrkesval... Allt med val har tenderat till att bli knasigt för mig, har aldrig fattat riktigt hur jag ska välja i olika situationer. Intressanta yrken har du ju i alla fall.

Apropå fiskarna som förintar sig - så gör celler med. Apoptos, programmerad celldöd. Celler är häftiga.

Hm, jag menade alltså att jag INTE undvek att uttrycka smärtan, men blev somatiskt sjuk ändå. Fast, vad sjutton, jag borde nog ha skrikit och gråtit några månader?

Dessvärre har jag inte kunnat leva på tavlor och gigs, men de har åtminstone gjort mig lyckliga då och då och gett sidoinkomster. Jag ville ägna mig åt sådant men min mamma förbjöd det. Ville att jag skulle ha ett "riktigt" yrke. Hon fattade inte bättre, att vi var familjen Autist och att det enda vi kan göra är det vi är bra på.

Detta hände innan AS var "uppfunnet".

Detta med apoptos: bra att jag fick ett ord för det, tack! Hjärnan inregistrerar när vår copingförmåga med svårigheter inte räcker till och kan då ge order till kroppen angående Apoptos, förintelse.
En kvinna jag mött överlevde sin cancer genom att omprogrammera sin hjärna!

Jag har ofta blivit väldigt arg men i bland skriker jag bara eller smäller i dörrarna osv.

I bland slår jag på saker....

Men vanligast om jag blir riktigt arg är antingen att jag får en panik attak och bara skriker tills jag tuppar av eller att jag börjar gråta av frustration.

Jag tror det är pga jag har så svårt att känna att folk förstår mig samt att jag lätt tar illa vid mig av saker som andra kanske inte tycker är fel eller konstiga.

Jag har svårt att visa om jag är arg, ledsen eller så och när jag försöker säga det så brukar itne folk förstå iaf. Så tillslut går det så långt att jag får nån form av utbrott innan de verkligen förstår hur ledsen, sårad arg mm jag är...

Jag kan förklara väldigt bra men när man säger man är ledsen och ser helt normal ut så förstår inte folk hur ledsen jag egentligen är...

Mamma har börjat förstå nu hon måste lyssna på orden och inte se hur jag mår...

Även om jag sällan visar ilska, sorg osv. Det känns inte som en så stor ide. Gör bara mina anhöriga oroliga och de försåt mig iaf inte....

Tecco skrev:Jag har ofta blivit väldigt arg men i bland skriker jag bara eller smäller i dörrarna osv.

Jag har svårt att visa om jag är arg, ledsen eller så och när jag försöker säga det så brukar itne folk förstå iaf. Så tillslut går det så långt att jag får nån form av utbrott innan de verkligen förstår hur ledsen, sårad arg mm jag är...

Jag kan förklara väldigt bra men när man säger man är ledsen och ser helt normal ut så förstår inte folk hur ledsen jag egentligen är...

Mamma har börjat förstå nu hon måste lyssna på orden och inte se hur jag mår...

Tack för inlägget! Kände nämligen igen så mycket av mig själv. Men eftersom jag fick diagnos som äldre har jag inte lärt mig vad AS inebär i kommunikationssituationer. Kan ju inte se mig själv utifrån.

Jag försöker tala om för omgivningen att jag inte uthärdar mera sjukdom och ensamhet och behöver hjälp, dvs besök i hemmet, av kyrka, voluntärer etc.

Responsen blir alltid: VA?! Du som ser så frisk ut!
Jag förklarar tålmodigt innebörden av mina fysiska sjukdomar och AS, men möts ändå av samma respons. Något slår slint i kommunikationen. De tror inte på vad jag säger.

Det värsta var när jag rullades in för ännu en operation och sköterskan sa: "Tänk, man kan inte alls se i ditt ansikte att du är reumatiker!"

Nähä? Jag måste VISA allt i ansiktet. Varför kan ingen höra vad man säger och TRO på det?

NT ljuger ju så ofta så de är väl inte beredd på folk som menar exakt vad de säger?

Jag kunde vara väldigt aggressiv när jag var mindre. Nu har jag blivit så mycket lugnare. Men jag smällde i dörrar (gör det fortfarande), kastade böcker, rev sönder böcker, kastade saker, skrek mig hes och kunde slå folk m.m. Jag vet inte var utbrotten kom ifrån. Men jag känner igen mig.