Såg precis en tecknad film på tv om en man med aspergers som i hissen inte förstod när kvinnan flirtade med honom, till följd av att han kom ur hissen med kyssmärken överallt. Han kunde inte förstå andra människor, och satt ensam. Fiskarna som han hade som husdjur hade han döpt till Einstein och Darwin. Han fick kontakt med en tjej som var som han, och de började brevväxla. Han skrev om sitt liv, och hon ställde lite halvtöntiga frågor som tex "är det sant att en gås får gåshud?"

Okej, till saken, riktigt sådär är inte jag. Jag kan spela det sociala spelet väldigt bra, och jag vet vad som passar och inte, men ändå är jag ensam.

Tycker det är svårt att skaffa kompisar när man inte arbetar eller ingår i något socialt sammanhang. Jag har också svårt för vissa människor. Många saknar det där djupet som jag har och verkar helt iq-befriade. Sånt ytligt klarar jag inte av. Hur har ni det med ensamheten? Lider ni som är ensamma?


Moderator: Slog ihop två trådar om ensamhet.

Vad var det för skitprogram du har hittat?
Nej, jag lider inte av mig själv. Kan göra det jag är intresserad av 10x bättre.

Jag har sen ett tag tillbaks börjat lida över att ha varit ensam, att vara två betyder mycket för mig i dagsläget då jag oftast varit ensam i min ungdom, och haft få kompisar.

Det som jag prioriterar i dagsläget är: att hitta nya vänner som förstår mig, en partner att utveckla något fint med och att få behålla en god hälsa.

Tonic, har du arbetat tidigare? Varför isf tog det slut?

Även jag lider av ensamhet men trivs ändå ganska hyfsat med mig själv och det är skönt att slippa ytliga människor.

Min prioritering är att hitta ett jobb. Jag har familj och ekonomin är allt annat än bra. Min fru jobbar som tur är.

Jag tillhör dem som uppskattar ensamhet väldigt mkt. Jag kan också det sociala spelet väldigt väl. Därför kan jag också bli förbannad på mina kompisar, eller särskilt en, som inte förstår hur mkt energi & ansträngning det tar på en att t ex klara en fika på stan. Framför allt när man ändrar tider hela tiden. Min kompis är expert på att ändra tider och nu har jag börjat tröttna på att umgås med henne. Hon vet om mina problem mkt väl men skiter ändå i att meddela ändringar i tid eller fortsätter att ändra i det oändliga. Och håller man på att ändra så mkt vill hon verkligen umgås med mig då egentligen? Eller är det hennes sätt att säga nej jag vill inte egentligen. Även fast det var hon som föreslog det från början. Detta ledde det till att jag blev riktigt förbannad på henne och lät henne veta detta. Jag är fortfarande är arg och det är inte likt mig att vara arg på ngn så länge. När människor beter sig så mot mig så tappar jag verkligen lusten att engagera mig och anstränga mig, när andra ständigt kör över en. Då föredrar jag ensamheten 100 ggr om.

Men jag förstår att man kan lida av ensamheten också. Min kompis har gått & blivit en jäkla energitjuv och nu överväger jag t o m att sluta träffa henne helt & hållet. Synd för hon är egentligen en trevlig tjej.

barracuber skrev:Tonic, har du arbetat tidigare? Varför isf tog det slut?

Även jag lider av ensamhet men trivs ändå ganska hyfsat med mig själv och det är skönt att slippa ytliga människor.

Min prioritering är att hitta ett jobb. Jag har familj och ekonomin är allt annat än bra. Min fru jobbar som tur är.

Jag jobbade tidigare, men blev sjukskriven för någon sorts krisreaktion då det var stora påfrestningar för mig i det skedet. Sedan har det rullat på och jag har hamnat i patientrollen med sjukbidrag sedan många år tillbaka.

Skulle själv gärna vilja hitta ett jobb, men tycker ändå att det är svårt när man dels varit borta flera år och dels har barn varannan vecka.

Känner igen det där med när någon ändrar tider. I mitt fall beror det på att jag tvångsmässigt ställer in mig på tex fika. Vilken tid jag ska gå hemifrån, hur trevligt det ska bli att komma ut och vad jag ska beställa på fiket osv. När någon sen ändrar så blir det ibland att jag sitter passiv och väntar in nästa besked. Det stör mig väldigt mycket.

Tonic skrev:Känner igen det där med när någon ändrar tider. I mitt fall beror det på att jag tvångsmässigt ställer in mig på tex fika. Vilken tid jag ska gå hemifrån, hur trevligt det ska bli att komma ut och vad jag ska beställa på fiket osv. När någon sen ändrar så blir det ibland att jag sitter passiv och väntar in nästa besked. Det stör mig väldigt mycket.

Just det! Iaf måste ha gott om tid att ställa in mig på hur hela grejen med fika fungerar. Och det tar som sagt energi & ansträngning & tid!

Jag är ensam.. jag tycker inte om att umgås med mycket folk jag trivs bäst med några få.. vänner men jag är ensam även bland vänner för det mesta.

Det finns en och annan som jag inte känner mig ensam med!
som jag brukar uttrycka mig, Jag Avskyr att vara själv ensam!

Jag menar nog så att jag kan gärna sitta med någon som gör något annat tex spelar medans jag sitter tyst och bara "är" men att sitta hemma själv kan ge mig krypningar i hela kroppen, jag tillhör skaran som spelar World of Warcraft det är min fokuseringsbesatthet utan något sådant att tokfokusera på skulle jag aldrig stå ut att vara ensam.

Nu är jag ju bara HELT ensam varannan vecka eftersom jag har mina barn den andra veckan.

Jag lyckas hitta pojkvänner/förhållanden men även om jag är i ett förhållande känner jag mig många gånger ensam.. Det är nog något som bara är inbyggt ensamhet inuti liksom!

Som det är nu är jag nästan aldrig ensam då jag har pojkvän men som sagt.. jag kan känna mig ensam inuti ändå och jag gillar INTE den känslan!

Tonic skrev:

barracuber skrev:Tonic, har du arbetat tidigare? Varför isf tog det slut?

Även jag lider av ensamhet men trivs ändå ganska hyfsat med mig själv och det är skönt att slippa ytliga människor.

Min prioritering är att hitta ett jobb. Jag har familj och ekonomin är allt annat än bra. Min fru jobbar som tur är.

Jag jobbade tidigare, men blev sjukskriven för någon sorts krisreaktion då det var stora påfrestningar för mig i det skedet.

Samma sak som för mig. Det hände mig för 3,5 år sedan. Som väl är har jag jobb sedan knappt ett år tillbaka. Bara på halvtid men det är ungefär det jag orkar med nu. Förhoppningsvis orkar och får jag mer jobb en dag.

Tonic skrev: Jag har också svårt för vissa människor. Många saknar det där djupet som jag har och verkar helt iq-befriade. Sånt ytligt klarar jag inte av. Hur har ni det med ensamheten? Lider ni som är ensamma?

Är fler så? Jag blir helt tyst, tillbakadragen och mållös när jag ska komunicera med en person jag jag betraktar som just "iq-befriade". När jag pratar med andra funkar det bra, jag kan alla sociala normer o s v, men så fort jag kommer "ner" i intellektsskalan blir jag helt ställd.

Och i det läget finns väl en viss risk att det är du som framstår som korkad?

sigge skrev:Och i det läget finns väl en viss risk att det är du som framstår som korkad?

Tanken har aldrig slagit mig men så är det förmodligen... Arrogant och självupptagen har jag hört dessdå fler gånger.

Tonic skrev:Jag jobbade tidigare, men blev sjukskriven för någon sorts krisreaktion då det var stora påfrestningar för mig i det skedet. Sedan har det rullat på och jag har hamnat i patientrollen med sjukbidrag sedan många år tillbaka.

Har ganska exakt samma strory fast är i ett annat skede, jag är med stormsteg påväg in i patientrollen. Några tips hur man undviker en total härdsmälta?

underdog skrev:

Tonic skrev: Jag har också svårt för vissa människor. Många saknar det där djupet som jag har och verkar helt iq-befriade. Sånt ytligt klarar jag inte av. Hur har ni det med ensamheten? Lider ni som är ensamma?

Är fler så? Jag blir helt tyst, tillbakadragen och mållös när jag ska komunicera med en person jag jag betraktar som just "iq-befriade". När jag pratar med andra funkar det bra, jag kan alla sociala normer o s v, men så fort jag kommer "ner" i intellektsskalan blir jag helt ställd.

Ja, samma här. Man vet inte vad man kan prata med dem om och oftast förstår de inte alls vad man säger. De är på en helt annan våglängd och saknar helt grundläggande bildning, vilket gör att mina underdrifter inte når fram.

Jag är inte mycket för att skrika, vifta med händer & grimasera, jag kommunicerar verbalt. Icke-verbala människor kan jag därför inte prata med. En korkat ställd fråga kan tolkas i oändligt antal riktningar, har de inte ordförrådet kan de inte få fram vad de menar exakt utan jag måste ställa följdfrågor och gissa mig fram till vad de menar.
Och vid det laget tycker de mest att jag är en tråkig viktigpetter eller något.

Har i princip alltid varit ensam med väldigt få vänner. Men det är heller inget jag lider så speciellt mycket av eftersom jag trivs rätt bra som ensam.

Så stereotypiskt då...

Du borde se filmen "Adam" istället - som handlar om en person som har AS. Bra verklighetsskildring där.

jag klarar inte heller mer än par pers, att bara umgås med en åt gången funkar bäst. blir det mer än 3-4 pers slutar jag kunna prata och tänka klart. ensamheten är ett faktum med aspergers verkar det som, tycker aldrig man vänjer sig :p

Att lida är tämligen meningslöst. Skillnaden mellan hur man vill att ens livssituation ska vara och hur den faktiskt är, är det måttet på lidandet? Jag skulle vilja ha mer sociala kontakter än vad jag har.

Jag är ofta ensam jag känner knappt någon där jag bor och hänger inte med någon i skolan. Så jag känner mig så himla ensam. Jag blir så himla förvirrad och tillbakadragen om det är mer än 3-4 pers.

Att vara ensam tycker jag otroligt mycket om, kanske för att jag är uppväxt med att dela allt med tre bröder. Först och främst så tycker jag att det är skönt att få vara ifred, för då kan man fokusera på vad man vill göra, och slipper folk som lägger sig i. Det lättaste sättet att beskriva vad jag känner inför att vara ensam är att jag inte känner det som att vara ensam, utan att jag får vara ifred.

Jag kan tycka att det är trevligt att vara med andra, men speciellt om man är med fler än en-två stycken så slutar det bara med att jag längtar efter att få vara ifred. Det är otroligt sällan som jag längtar efter andras sällskap när jag är ensam, det brukar bara ske om föräldrarna och syskonen är på landet och jag inte har träffat människor på några dagar, men inte ens då är det något starkt sug.

Jag har varit så här sedan jag var liten, vilket har oroat mina föräldrar av och till, men det var ett tag sen de uttryckte någon oro, då jag aldrig klagat på att jag är ensam.

Folk får tycka vad de vill om att man borde skaffa en flickvän och vara ute mer med kompisar, att vara ensam är bland det bästa jag vet och jag lever mer än gärna mitt liv ifred.

underdog skrev:

sigge skrev:Och i det läget finns väl en viss risk att det är du som framstår som korkad?

Tanken har aldrig slagit mig men så är det förmodligen... Arrogant och självupptagen har jag hört dessdå fler gånger.

Desto.

När det gäller hur tvåsamhet skall fungera för att jag skall trivas i en relation har jag med tiden märkt ett mönster. Den som står mig närmast skall vara någon som helst vill vara mycket tillsammans med mig och välja att göra det mesta ihop.
Det har varit så ända sedan jag var liten, jag hade EN kompis hela skoltiden (samma person) och jag har bara levt i relationer där min partner prioriterar oss två.

Under den senare delen av mitt vuxna liv har jag insett att en trygg tvåsamhet tål andra sociala kontakter och min nuvarande partner kommer ofta med idéer att vi borde bjuda in till socialt umgänge, hälsa på folk etc. och det fungerar bra för jag vet att det i grunden är vi två ändå.
Men det har tagit tid att komma dit.

Ensam i en relation är ändå värre en ensam i ensamhet. Skulle vara intressant att höra om Juni kom loss från sin besvikelse och tog eget ansvar?