Tack, earlydayminer, för en riktigt bra post!

nano skrev:

Bror Duktig skrev:Jag skulle bra gärna vilja veta om det är vanligt att aspergare är sjukligt trötta av att diska eller resa sig, har yrsel i alla lägen även liggande, får mångdubblad ljuskänslighet, tappar hår, fryser ovanligt mycket o.s.v. o.s.v. o.s.v.

Ljuskänslighet, frusenhet, trötthet lär vara indikationer på att det kan vara något med sköldkörteln, mig tar de något jag tror kallar TSH prover på.
Det upptäcktes vid ett hälsotest, jag hade ju aldrig gjort något så doktorn tyckte det var hög tid.
Samtidigt tappade jag faktiskt hår, hade yrsel under någon månad också, trött som attan sedan många år o folk sade att jag var lat.

Så fick jag medicin, tröttheten försvann, jag blev mycket starkare efter två dagar, orkade mer och vaknade pigg om mornarna.
Detta sedan jag började käka Levaxin.
Märkte också att jag gjorde mer rätt från början så att säga.

Jag har gjort tester. Jag ligger på gränsen.

Urinprov som mäter hur mycket som har förbrukats visar dock ordentlig underfunktion.

Men läkare säger att jag mår bra och om jag inte mår bra så inbillar jag mig (eller om de vet om min AS så beror det på att aspergare ofta är trötta).

Torsdag skrev:

Lakrits skrev:

Torsdag skrev:Vad jag har iakttagit så finns det i grunden två scenarion varför man blir diagnoserad Asperger.

1 Man är avvikande i skolan och har problem med att ta del av undervisningen i vissa eller många ämnen.
Nästan alltid kombineras AS-diagnosen med ADD/ADHD eller varför inte Dyslexi/Dyskalkyli.

2 Man upplever en livskris i samband med t.e.x jobbyte som leder till sjukskrivning. Man söker då efter förklarande diagnoser och får då AS på "relativt" saklig grund. AS blir då ofta ETT verktyg för att "slippa jobba" .

Så vi som gick ut skolan innan 1990-talet, då diagnosen började ges, är alltså simulanter, eftersom vi är hänvisade till alt. 2?

Fortsätt att slipa på din iakttagelseförmåga.

Visste att jag skulle få den kommentaren. Men du får väl hamna någonstans mitt i mellan eller så får du avgöra själv. En del hinner ju jobba ett bra tag innan, andra hinner knappt söka . Det flesta i alternativ 2 skulle säkert upptäckts i skolan idag men långt ifrån nödvändigtvis alla.

Jag kunde inte få diagnos i skolan. Den diagnosen fanns inte.

Jag hamnar fan inte mitt emellan då diagnos i skolåldern vs diagnos p.g.a. att man inte vill jobba har ett mellanting som betyder - inte det som jag har i alla fall.

Hade AS funnits som diagnos när jag var barn så hade jag fått det på lågstadiet.

Jag har inte lyckats med några av de jobb jag har haft. Och varit sjukskriven 95 % eller mer av mitt vuxna liv.

Jag "hann" inte jobba ett bra tag. Jag hann försöka jobba ett bra tag. Och anstränga sönder min hälsa totalt.

Jag trodde kanske att jag "borde vara normal" innan jag fick veta om AS, och då inte att jag tyckte att jag var normal, utan trodde att jag "borde" vara normal, det är bara någon detalj jag gör fel tänkte jag. Men så var det ju inte.

Inga vänner inga jobb. Och här sitter jag och HATAR att jag inte vet om jag klarar något som helst jobb. Jag behöver acceptera att jag måste leva på <10 000 före skatt utan bidrag eller försäkring. Vem fan vill fuska till sig ett sådan ekonomi? Man glider inte omkring precis, utan känner sig otrygg och beroende av andra, samt kan inte köpa det man vill.

Charley? skrev:Tack, earlydayminer, för en riktigt bra post!

. Säger som Charley?.

För att återigen ta det på en lite mer generell nivå.

Den som utreds på en seriös enhet får träffa en psykolog och en läkare mer än ett halvdussin gånger. Oftast upp till två timmar per gång och ibland mer. Jag vet inte om det finns så många diagnoser som har så grundligt underlag.

Läkare ställer dagligen en massa kroppsliga diagnoser på betydligt mindre underlag, efter en kvarts samtal på vårdcentralen i värsta fall. Jag tror att ska man vara orolig för feldiagnostisering så är det snarare när man får antibiotika mot "en infektion" utan att tester har tagits eller när en psykiater slänger på en diagnos efter ett par korta samtal och sprider SSRI som om det var smågodis.

Den som är en aning öppen märker att det finns en tydlig berättelse under en massa inlägg. Att människor har upplevt sig som missförstådda eller feldiagnostiserade fram tills dess att de har fått en AS-diagnos. Nu kan man inte mäta en diagnos riktighet i graden av igenkänning hos dem som får dem, men när det gäller psykiatriska diagnoser så är det onekligen så att insikten är enormt viktig för att diagnosen ska vara till nytta.

Sam skrev:

Charley? skrev:Tack, earlydayminer, för en riktigt bra post!

. Säger som Charley?.

+ 1

barracuber skrev:

Apophis skrev:

vadloink skrev:Jag är rätt skeptisk till att så många människor skulle vilja ha en diagnos för att slippa grejer. Men jag kan ha fattat det ni säger fel, som sagt.

Nu kan jag ju bara prata för mig själv, men efter att i flera år innan jag fick min diagnos ha skickats ut på den ena hemska, meningslösa praktiken efter den andra av Arbetsförmedlingen för att inte belasta deras statistik och sålunda skickats rätt in i en massa depressioner, så skulle jag nästintill ha kunnat gå ner på knä och bönat och bett om en diagnos för att få en väg ur eländet.

Drabbades/drabbas du av depression varje gång du hamnar i en arbetssituation? Eller hade du depressionen redan innan och att den förvärrades av arbetet?

Det är inte en arbetssituation i sig som får mig att drabbas av depressioner. På en del praktikplatser där det har funnits bra personal och arbetsuppgifter som jag har trivts med har jag både fungerat och mått umärkt.

Men tyvärr var det så att under en lång tid innan jag fick min diagnos så hamnade jag på en massa praktikplatser med personal som snackade skit om mig, mobbade, hånade och förnedrade mig. Medans dem på Arbetsförmedlingen som bäst har varit likgiltiga när jag berättat detta, och i värsta fall hånflinat åt mig. Efter ett par år med en sån behandling var det knappast överraskande att man blev deprimerad och gick med självmordstankar, och skulle ha gjort nästan vadsomhelst för att få en diagnos för att slippa det.

Dom sätter fel diagnos för att många kan inte skilja på aspergers och en NT som har problem. Många NT som har problem som att dom har sorg och isolerar sig från andra och plus kanske att dom har relationsstörning från uppväxten störda föräldrar så tror dom att det är aspergers när det inte är det.

Jag tror inte att det finns något stort problem med lättvindigt satta diagnoser, snarare tvärtom. Visst kan det förekomma att diagnoser sätts på för dålig grund, av okunskap eller kanske en vilja att försöka hjälpa sin patient. Mina erfarenheter är dock att det vanligen är det motsatta som gäller.

Ifråga om vuxna är det uppenbarligen mycket vanligt att man, precis som i mitt fall, missar AS och t.o.m. avfärdar den möjligheten även när patienten går sjukskriven i tio år utan att man hittar något annan konkret att diagnosticera, och i slutändan blir det utredning och glasklar AS.

När det gäller barn har jag insikt i färre fall, men även där finns ofta en tendens att gärna avstå från att ställa diagnos om man är det minsta osäker, för att inte i onödan riskera belasta barnet med en diagnos.

Man skulle vidare kunna tänka sig att privatutredare möjligen fuskar och ställer lättvindiga diagnoser, eftersom de trots allt jobbar kommersiellt. De få fall jag känner till visar dock inga tecken på sådant. Ett fall jag fått refererat med en tonåring med mycket misstänkt AS ansågs inte ha det enligt privatutredaren.

Ett tidigare påstående i tråden att somliga skulle se till att få AS-diagnos för att slippa jobba är förstås feltänkt. En AS-diagnos innebär inte med någon som helst automatik att man inte är arbetsför. Det är en bedömning som läkare och andra får göra från individ till individ och som baseras på andra symptom och kriterar (som i sin tur ibland kan vara sekundära symptom pga. AS).

Exakt Kvasir. Vi som är lite äldre kanske skulle haft lättare att få en diagnos om vi var unga idag. Sluppit bli missförstådda och ifrågasatta av psykvården gång efter gång.

Det gäller att komma ihåg att AS inte är ett konstant och oföränderligt tillstånd. Dels utvecklas alla människor. Lär sig att hantera sina problem mer eller mindre effektivt och dels så händer det saker under livet. Mina as-drag minskade drastiskt under senpuberteten, fick en nytändning tio-femton år senare och exploderade strax efter 40. Anledningen till att jag, om än motvilligt, bad om en utredning var att det blev värre och värre.

Alla de strategier jag hade använt för att kompensera mina brister slutade att fungera en efter en, liksom.

Det kanske också bör påpekas att för oss som kommit upp i säg 40+, så har samhället hunnit förändras väldigt mycket. När vi gick i skolan på 70-talet eller tidigare så var det en helt annan skola än idag, och det var förmodligen mycket lättare för oss aspergare att klara av skolan, även om många hade problem med mobbing och liknande även då. Likaså har arbetslivet blivit väldigt mycet mera slimmat och stressat, och alla ska plötsligt göra allt och kasta sig handlöst mellan olika arbetsuppgifter utan någon ställdtid alls. Så var det inte för några decenier sedan. Hela samhället var mycket lugnare då, och det var lättare, om än alls inte lätt, att leva som aspergare. De sociala problemen fanns till stor del även då, men det var inte samma stress i samhället.

Kvasir skrev:Det kanske också bör påpekas att för oss som kommit upp i säg 40+, så har samhället hunnit förändras väldigt mycket. När vi gick i skolan på 70-talet eller tidigare så var det en helt annan skola än idag, och det var förmodligen mycket lättare för oss aspergare att klara av skolan, även om många hade problem med mobbing och liknande även då. Likaså har arbetslivet blivit väldigt mycet mera slimmat och stressat, och alla ska plötsligt göra allt och kasta sig handlöst mellan olika arbetsuppgifter utan någon ställdtid alls. Så var det inte för några decenier sedan. Hela samhället var mycket lugnare då, och det var lättare, om än alls inte lätt, att leva som aspergare. De sociala problemen fanns till stor del även då, men det var inte samma stress i samhället.

Det är helt sant. Måste ändå inflika, för balansens skull, att förr fanns inte internet och genom det möjligheten att inte känna sig som ett UFO hela tiden, genom t ex de positiva aspekterna av ett forum som det här. I synnerhet om man bor i en liten håla...

alfapetsmamma skrev:Det är helt sant. Måste ändå inflika, för balansens skull, att förr fanns inte internet och genom det möjligheten att inte känna sig som ett UFO hela tiden, genom t ex de positiva aspekterna av ett forum som det här. I synnerhet om man bor i en liten håla...

För att inte tala om att det inte fanns Asperger då, dvs. fenomenet var inte ens känt.

Jag håller helt med dig att internet är en fantastisk tillgång för oss aspergare. När jag hade fått min diagnos så gick jag direkt hem till datorn och läste allt jag hittade om asperger. I samma veva hittade jag detta forum, och registrerade mig nog samma dag, tror jag. Kontakten med alla er andra här har givit väldigt mycket mer kunskaper och insikter än någon bok hade kunnat ge.

Jag satt faktiskt i snökaoset i bilen idag och funderade på just det där. Undrar vad som skulle ha blivit av mig om jag hade vuxit upp med internet? Kom inte fram till något klokt, dessvärre.

Kvasir skrev:

alfapetsmamma skrev:Det är helt sant. Måste ändå inflika, för balansens skull, att förr fanns inte internet och genom det möjligheten att inte känna sig som ett UFO hela tiden, genom t ex de positiva aspekterna av ett forum som det här. I synnerhet om man bor i en liten håla...

För att inte tala om att det inte fanns Asperger då, dvs. fenomenet var inte ens känt.

Nä, 1981 när Lorna Wing dammade av Hassebasses teorier och gav dem hans namn så hade jag redan varit aspig ett bra tag. Du har helt rätt.

Jag vill inte ens spekulera i hur det hade kunnat vara att få diagnos tidigt och inte som 40+. Tanken svindlar, och det är verkligen både på gott och ont.

Kvasir skrev:Likaså har arbetslivet blivit väldigt mycet mera slimmat och stressat, och alla ska plötsligt göra allt och kasta sig handlöst mellan olika arbetsuppgifter utan någon ställdtid alls.

Det har aldrig varit några problem för mig. Har alltid jobbat så inom olika branscher. Logiskt och rationellt. Ofta snabba beslut.
Men det som knäckte mig till slut var allt det sociala ; nätverk , meningslösa möten och konferenser. Den sociala kompetensen ansågs viktigare än allt annat.

alfapetsmamma skrev:
Nä, 1981 när Lorna Wing dammade av Hassebasses teorier och gav dem hans namn så hade jag redan varit aspig ett bra tag. Du har helt rätt.

Jag vill inte ens spekulera i hur det hade kunnat vara att få diagnos tidigt och inte som 40+. Tanken svindlar, och det är verkligen både på gott och ont.

Nej, det är omöjligt att veta. Det är ungefär som den klassiska frågan hur man skulle göra om man fick leva om sitt liv och veta vad man vet idag, vilket är tämligen orimligt.

Upp till mitten av tonåren upplevde jag inga större problem, så dit hade jag nog inte haft någon nytta av att veta att jag har AS. Möjligen hade det bara konfunderat mig, och ställt till problem. Men under senare halvan av tonåren började förstås de sociala problemen göra sig påminda och där någonstans kunde det möjligen ha varit bra att få reda på att jag var annorlunda och på vilket sätt. Dvs. att jag var annorlunda insåg jag så småningom, men på vilket sätt och att det inte bara var jag, det dröjde till jag fick diagnos vid 45.

Bror Duktig skrev:Jag kunde inte få diagnos i skolan. Den diagnosen fanns inte.

Jag hamnar fan inte mitt emellan då diagnos i skolåldern vs diagnos p.g.a. att man inte vill jobba har ett mellanting som betyder - inte det som jag har i alla fall.

Hade AS funnits som diagnos när jag var barn så hade jag fått det på lågstadiet.

Jag har inte lyckats med några av de jobb jag har haft. Och varit sjukskriven 95 % eller mer av mitt vuxna liv.

Jag "hann" inte jobba ett bra tag. Jag hann försöka jobba ett bra tag. Och anstränga sönder min hälsa totalt.

Jag trodde kanske att jag "borde vara normal" innan jag fick veta om AS, och då inte att jag tyckte att jag var normal, utan trodde att jag "borde" vara normal, det är bara någon detalj jag gör fel tänkte jag. Men så var det ju inte.

Inga vänner inga jobb. Och här sitter jag och HATAR att jag inte vet om jag klarar något som helst jobb. Jag behöver acceptera att jag måste leva på <10 000 före skatt utan bidrag eller försäkring. Vem fan vill fuska till sig ett sådan ekonomi? Man glider inte omkring precis, utan känner sig otrygg och beroende av andra, samt kan inte köpa det man vill.

Nej är inte rätt person och ska inte bedöma din eller någons rätt till diagnos och rätten till sjukersättningen.

Men jag har konstaterat att AS många gånger är en början för frisedel till arbetsmarknaden. Vilket jag har svårt med när det ofta handlar om andra saker som te.x ADHD/ADD ,sköldkörteln eller något helt annat/individuellt.

Tack, earlydayminer! Du skrev det jag tänkte. Så där fungerar jag också. Har inte fått diagnosen ADHD men allt lutar åt att jag skulle ha det med. Min aktiva sida dog också ut vid cirka 18 års ålder! Att komma sig ut är så svårt!

Torsdag skrev:

Bror Duktig skrev:Jag kunde inte få diagnos i skolan. Den diagnosen fanns inte.

Jag hamnar fan inte mitt emellan då diagnos i skolåldern vs diagnos p.g.a. att man inte vill jobba har ett mellanting som betyder - inte det som jag har i alla fall.

Hade AS funnits som diagnos när jag var barn så hade jag fått det på lågstadiet.

Jag har inte lyckats med några av de jobb jag har haft. Och varit sjukskriven 95 % eller mer av mitt vuxna liv.

Jag "hann" inte jobba ett bra tag. Jag hann försöka jobba ett bra tag. Och anstränga sönder min hälsa totalt.

Jag trodde kanske att jag "borde vara normal" innan jag fick veta om AS, och då inte att jag tyckte att jag var normal, utan trodde att jag "borde" vara normal, det är bara någon detalj jag gör fel tänkte jag. Men så var det ju inte.

Inga vänner inga jobb. Och här sitter jag och HATAR att jag inte vet om jag klarar något som helst jobb. Jag behöver acceptera att jag måste leva på <10 000 före skatt utan bidrag eller försäkring. Vem fan vill fuska till sig ett sådan ekonomi? Man glider inte omkring precis, utan känner sig otrygg och beroende av andra, samt kan inte köpa det man vill.

Nej är inte rätt person och ska inte bedöma din eller någons rätt till diagnos och rätten till sjukersättningen.

Men jag har konstaterat att AS många gånger är en början för frisedel till arbetsmarknaden. Vilket jag har svårt med när det ofta handlar om andra saker som te.x ADHD/ADD ,sköldkörteln eller något helt annat/individuellt.

Jag förstår inte vad du menar med det jag har fetmarkerat.

Det sista, de personerna skulle väl ändå inte jobba (det är samma prövning av arbetsförmågan för alla - det räcker ej med diagnos), så de har väl bara fått fel diagnos, men inte sluppit jobba p.g.a. feldiagnosen? Synd förstås om hypon inte får medicin p.g.a. feldiagnos, men det testas ju under utredningen att man inte har hypo.

I mitt fall så har jag har jag haft problem hela livet, och skickades till BUP av skolan redan på lågstadiet (p.g.a. problem som återfinns hos aspergare), och har sedan gått på psyk sedan dess. Efter byte från mycket gammal läkare till yngre med kunskap om npf, fick jag veta att det fanns något som heter AS och att han misstänkte att jag har det och gav mig remiss för utredning. Då var jag drygt 30.

Så det är inte antingen diagnos i barndom eller fusk, eller ens mittemellan heller för den delen. Förr fanns inte diagnosen, och min gamla läkare sade senare att de inte visste något om AS när jag gick där på 90-talet.

Det jag menar är oavsett vad du berätter så ska jag inte bedöma din diagnos eftersom det inte är min sak att bedöma.

Men det låter djup tragiskt om du inte känner att psyk gav något konkret förens du blev 30.

Men jag anser inte att 2 fuskat utan snarare att det är en tråkigt anledning till att få diagnos. Några "vill" inte jobba likväl som det finns NT som inte vill.

Det finns ju många relativt väl fungerande som lätt skulle kunna få AS-diagnos men som inte är i behov av den på det sättet.

Det handlar ju inte om att vilja, det handlar om att kunna.

Torsdag skrev:Men jag anser inte att 2 fuskat utan snarare att det är en tråkigt anledning till att få diagnos. Några "vill" inte jobba likväl som det finns NT som inte vill.

Det finns ju många relativt väl fungerande som lätt skulle kunna få AS-diagnos men som inte är i behov av den på det sättet.

Jag förstår inte alls vad du menar. Du anser tydligen att vissa inte "vill" jobba och söker sig till diagnos av den anledningen, och att de vet att de uppfyller kriterierna och därmed har chans att få "frisedel"? Har du några belägg? Har du träffat sådana?

Mitt svar är att det inte alls handlar om det. I mitt fall var det att jag söker en större självinsikt eftersom jag känner mig vilsen i min självbild och inte längre vet vad jag vill och kan i livet. När min utredning blir av kommer utredningstesterna förhoppningsvis att öka på min självförståelse och då vet jag också mer om hur jag kan gå vidare och vad jag bör undvika. (Visst har jag vissa aningar redan men jag vill ändå ha en utredning.)

Det fanns ju dessutom till rätt nyligen ett företag - Left is Right (LiR) - som enbart anställde personer med asperger. Nu finns inte LiR längre men jag skulle inte bli förvånad om det snart dyker upp nya liknande företag. Jag började söka mig till utredning just för att jag hade som mål att via AS-diagnos (om det är det jag har) bli anställd på LiR.

Torsdag skrev:Det jag menar är oavsett vad du berätter så ska jag inte bedöma din diagnos eftersom det inte är min sak att bedöma.

Men det låter djup tragiskt om du inte känner att psyk gav något konkret förens du blev 30.

Men jag anser inte att 2 fuskat utan snarare att det är en tråkigt anledning till att få diagnos. Några "vill" inte jobba likväl som det finns NT som inte vill.

Det finns ju många relativt väl fungerande som lätt skulle kunna få AS-diagnos men som inte är i behov av den på det sättet.

Jag kunde inte har fått en diagnos som barn. Det gick inte. De fanns inte. AD/HD fanns inte heller. De tidigaste fick väl i slutet av 90-talet och jag fick remiss till utredning 2000.

Jag har inte fått diagnos för att jag inte vill arbeta. Däremot så vägdes min oförmåga på arbetsplatserna (och orsakerna till det) in bland de problem som jag har.

Det finns de som får diagnos i vuxen ålder, som har lika mycket AS och problem som de som är unga, eftersom, diagnosen inte fanns förr och eftersom det kan vara svårt att diagnosticera flickor m.m. En del har fått andra diagnoser, vilket säkert händer fortfarande. Detta p.g.a. att man har sett till ytliga symptom och inte utrett ordentligt.