Jag har smygläst lite på forumet sista 2 månaderna men det var först idag som jag reggade mig. Är nyss fyllda 30 år, tjej som levt ett uppochnerliv fram till jag träffade min nuvarande psykolog för ca 3 månader sedan. Hon ledde mig direkt in på asperber-spåret. Nu har jag fått min diagnos och det är såå mycket som händer inom mig, vet inte riktigt var jag ska börja.

Många bitar faller på plats, förklarar varför mitt liv har sett ut som det gjort. Fortfarande har jag mycket att jobba på, min ätstörning t. ex som jag fått hjälp (och även behandling för) med många gånger, men det har lixom inte "bitit på mig". Nu till min fundering... ni som kommit längre i arbetet med att acceptera diagnosen, vad kan ni ge mig för tips så här i starten? Hur öppna har ni varit? Bland vänner och på jobbet? Hur jobbar ni med struktur i er vardag?

Även om jag levt med mina "personlighetsdrag" och jobbat hårt med mig själv så är det mycket som är nytt. En sak som jag iaf lärt mig är att det lönar sig att fortsätta kämpa när det gäller sjukvården. För ungefär 12 år sedan när jag låg inne på psykiatriska kliniken för första gången och läkaren frågade vad jag behövde för hjälp svarade jag: "jag vill ha en ny hjärna, det är nåt fel på mig". Ironiskt nog så låg det nåt i det jag sa även om det kanske är dumt att uttrycka sig som att nåt är "fel"...

lainen skrev:...För ungefär 12 år sedan när jag låg inne på psykiatriska kliniken för första gången och läkaren frågade vad jag behövde för hjälp svarade jag: "jag vill ha en ny hjärna, det är nåt fel på mig". Ironiskt nog så låg det nåt i det jag sa även om det kanske är dumt att uttrycka sig som att nåt är "fel"...

Välkommen hit!

Jo, hellre tänka "annorlunda" än "fel".

Hej och välkommen!

Jag har berättat för mina närmaste vänner och släktingar, men om det är lämpligt för alla att göra det beror nog lite på hur god relation man har till dem och hur förstående de brukar vara för övrigt.

Andra som har berättat har inte mött lika mycket förståelse och acceptans utan har blivit annorlunda behandlade efteråt, t ex som mindre vetande, eller att de förväntas kunna hacka vilken dator som helst eller multiplicera fyrsiffriga tal i huvudet, eller så blir man inte trodd alls "men såna där problem har väl alla, det är väl inget fel på dig?" typ, bara för att det inte syns utanpå.

Så det kan nog vara bra att vara försiktig med vem man berättar för, särskilt på jobbet och till personer som inte känner en så bra. För man kan liksom inte ta tillbaka informationen när man väl givit den och okunnigheten och fördomarna där ute är fortfarande rätt stora, även om det väl förhoppningsvis håller på att bli lite bättre.

P.S. Innan jag läste inlägget så tänkte jag först på fågeln och sen på Knattarna innan jag kopplade den bildliga betydelsen av ordet gröngöling. Och jag brukar inte bokstavstolka!

Nåja, nyss vaknat, får väl skylla på det.

Välkommen.

Jag är rätt ny också. Det är ett halvår sedan jag fick min diagnos. Det har hänt enormt mycket på denna korta tid. På gott och på ont. Några av de saker jag har lärt mig:

- Viktigast av allt. Du är inte diagnosen. Du är inte Aspergers syndrom. Det kan låta fånigt, men det som skiljer dig från resten av mänskligheten är inte att du har asperger. Inte bara. Det som skiljer dig från resten av mänskligheten är din personlighet. Och där ingår asperger.

- Låt saker ta tid. Försök inte forcera något. Det kommer att gå upp och ned, hit och dit. Ena dagen är du lycklig och lättad över diagnosen, nästa känner du en enorm sorg. Jag pendlar mellan djupaste desperation och kvittrande lycka och misstänker att det kommer att vara så ett tag till, om inte alltid.

- Begär hjälp och var öppen och ödmjuk. Det finns massor av fina, goda människor i vården som kan vara till enorm nytta om du har tur att hitta rätt och orkar ta emot vad de har att ge.

- Akta dig för generaliseringar. Mycket av det som skrivs om asperger är grova generaliseringar. Också det jag och andra skriver här, om än lite mindre grovt kanske. Aspergers syndrom kan verka så enormt komplicerat, så vagt och konstigt, men det beror mest på att diagnosen ska fungera på en massa olika människor som faktiskt är extremt olika varandra. Jag lovar. Det blir begripligare med tiden. Det blir tydligare och tydligare hur lainens syndrom ser ut.

- Häng mycket här. Fråga mycket. Jag har haft enorm nytta av det här stället. Ingenting är för dumt eller känsligt här.

Välkommen hit, och så håller jag med vadloink. Jag håller säkert med nån annan också, men vad han hade skrivit var vad jag läste just nu...

Läs på, låt det ta tid att landa, tro inte på allt du läser eller allt du hör, eller ta det iaf med en rejäl skopa salt, och glöm inte att aspisar är mer olika sinsemellan än neurotypiska, så du behöver inte alls vara nåt som nån säger (bara för att den en gång kände nån vars svågers kusinbarn hade AS och den var si och så).

Välkommen! Tycker alla har skrivit mycket bra och tänkvärda ord.

Välkommen! Själv har jag haft diagnos i en månad nu.

Jag trodde att jag hade en hjärntumör eftersom jag hade så ont i huvudet hela tiden. När jag bad om hjälp blev jag utredd och det visade sig vara As. Helt enkelt en väldigt ledsen och sönderstressad hjärna.
Nu har min hjärna lugnat ner sig och vi har det bra.

Jag tror fortfarande regelbundet att jag har en hjärntumör, testikelcancer eller att hjärtat håller på att gå sönder.

Igår hade jag cancer i örat. Men vi fru sa att det var en finne.

Tack för alla svar, jag antar att det med hjälp av tålamod oxå kommer att funka bättre & bättre för mig. Det kan bara gå åt rätt håll!

Istället för att upprepa mig så kan du läsa dessa två trådar där jag skrivit några inlägg. Tror du kan ha nytta av det som står i dom trådarna.

http://www.aspergerforum.se/jag-ar-livradd-t12515.html

http://www.aspergerforum.se/identitetsupplosning-t13161.html

Välkommen i gänget förresten.