Jag har en fundering angående det här med specialintressen.

Kan det vara så att ett specialintresse tar över hela ens liv istället för att "bara" vara ett specifikt ämne man förkovrar sig i på ett teoretiskt plan (även om det också naturligtvis kan påverka ens liv på ett påtagligt sätt)?

För mig har det under olika skeden i mitt liv varit som så att jag totalt inriktat mig på ett specifikt intresse och format hela mitt liv kring den samme.

Till exempel hade jag en flera år lång period då mitt kattintresse resulterade i katthem hemma i min hyreslägenhet, då jag tog hand om hemlösa katter och kastrerade (hos en veterinär då, inte själv ), tämjde och omplacerade dem. Under den här tiden gick allt ut på att ta hand om katterna, mata och hålla koll på hemlösa utekatter och fånga in de som behövde komma in akut, hjälpa till på ett större katthem, diskutera kattrelaterade saker med dem jag umgicks med som då nästan uteslutande bestod av andra kattfantaster osv. osv.

Nästa stora intresse blev psykiatri, psykologi och allt relaterat till dessa ämnen överhuvudtaget. Då hade jag halkat in på ett jobb inom psykiatrin på ett bananskal och blev helt förhäxad. Sedan dess har mitt jobb varit mitt största intresse, människors beteenden, psykiska sjukdomar, felaktiga beteendemönster, den utsatthet många känner inom psykiatrin, alla brister jag ser i vårdapparaturen och så vidare i all oändlighet.

För mig är det mer som ett kall som engagerar hela mig än som ett vanligt arbete man lämnar kvar på sin arbetsplats när arbetspasset är slut.
Jag snöar in mig totalt och blir näst intill fanatisk när jag blir så här engagerad. Utmattningen kommer ju som ett brev på posten efter ett tag, men jag skulle inte vilja vara utan mitt engagemang heller.
Vad är det då för mening?

Är det någon som känner igen sig? Kan det här vara AS-relaterat eller är jag bara allmänt bindgalen?

Jag känner igen mig. Jag har också gått totalt upp i mina arbeten på det viset. Det måste jag försöka tänka på när jag börjar jobba igen, för det håller ju inte i längden som du skriver.

Jo, det är ju det som är specialintressen. Är det inom "normal" nivå är det inte ett specialintresse.

Ja, nu när jag formulerat det i inlägget ovan så känns det ju rätt självklart någonstans...att det de facto är det som är att ha specialintressen.
På något sätt har det ändå varit så oklart för mig. Har inte riktigt känt igen mig i diagnoskriterierna som finns men ju mer jag läser, här exempelvis, om hur AS yttrar sig IRL så känns det mer och mer bekant.
Fast ändå inte på andra plan.

Svårt det här.

Hej! Ja, jag känner igen mig. när jag blir engagerad i något, vad det än är, finns det inga mellanlägen. Allt eller inget. Jag blir totalt uppslukad, och det upptar hela min tankeverksamhet, hela mitt själsliv och jag kan inte släppa det en sekund. Jag blir minst sagt "fanatisk", intill ren besatthet.

Jag har också haft katter som "specialintressen", och hundar o hästar. Hästarna var på en travbana, och jag var torsk på näringstabeller och utfodringslistor, tider och träningsprogram, olika utrustningar och resultatlistor. Jag har skrivit tonvis med listor och scheman...

Relationer och människors beteenden har fängslat mig totalt, ja faktiskt fängslat. Fastnar o blir fast i vansinniga relationer som jag knappt tar mig ur, åtminstone inte helskinnad. Just nu när jag skriver till dig slår det mig att det kanske är ett "specialintresse" jag har - destruktiva relationer som jag viger hela mitt liv åt att försöka få till att funka. Genom att försöka tolka och analysera, hitta orsaker, förklaringsmodeller... Jag vet inte, men när något engagerar mig är det till 100% varken det får mig att må bra eller ej.

Asperger? Adhd?

Ja men ooh!
Det där sista du skrev Bastet, om relationer och människors beteenden stämmer på mig med. På gott och ont.

Nu har ju inte jag någon diagnos alls än så länge (utredningen blir klar tidigast i mitten av mars) men kan det här vara en alternativ genre inom autismspektrat som inte uppmärksammats så mycket?
Att det yttrar sig på ett emotionellt plan detta besatthet av saker likväl som på ett intellektuellt och mer teoretiskt plan? Jag kanske är ute och cyklar...
Men det har ju först på senare tid fokuserats på de rätt stora skillnader som killar och tjejer ofta uppvisar när det gäller AS och AD(H)D med, för den delen.

Eller man kanske inte ska låsa sig vid könsbundna skillnader utan konstatera att det faktiskt finns många som platsar inom autismspektrumet men som tidigare förbisetts, då kriterierna varit så snäva.
Eller undergräver man relevansen då?

Samma här!

Det är vanligt att flickor och kvinnor har psykologi/psykiatri/människan som specialintresse, förutom att det är vanligt att flickor och kvinnor med AS hamnar i destruktiva relationer, för att de sämre pejl på sociala koder i verkliga livet (dvs inte i teorin)/vad som är okej att ta från nån annan, sämre koll på orsak och verkan osv osv. Tyvärr. Och det här säger jag inte utifrån bara allt jag läst om det, jag har levt det också.

Jag tror mycket väl att man kan ha ett intresse som ligger inom sociala spektrum. Om det är vanligare för tjejer än killar vet jag inte, troligtvis en aning vanligare för tjejer.

Som det har nämnts så får ju tyvärr ofta ett socialt intresse (eller överintresse) diverse konsekvenser, inte minst för att det involverar mer än bara en själv. Däremot så finns det ju alltid olika sätt man kan agera i sitt intresse. Ett exempel är ju konst i olika former, som i allra högsta grad är socialt relaterat.