Ibland kan man fråga sig hur många som har fått diagnosen AS som har fått det för att de själva tycker sig känna igen vissa drag av Asperger och hur pass udda man behöver vara för att få en diagnos idag?

När jag tittar tillbaka på min skolgång t ex så sade flera lärare till mina föräldrar att mitt sätt var ytterst sällsynt. (T ex att jag kunde vägra att förflytta mig, inte vilja gå på rast, lekte aldrig med de andra barnen utan alltid själv t ex. [ja, listan kan göras väldigt lång...])

Ibland får jag för mig att vissa som får diagnosen inte har verkliga PROBLEM som AS oftast medför. Jag har träffat folk med AS som inte kan peka på något som enligt mig skulle utgöra ett Aspergerrelaterat problem.

En person med AS sade t ex att hon är superbra på att "manipulera människor" och att det var så de såg att hon saknar empati (vilket vi ju kommit fram till inte är ett AS-drag!) och därför blev diagnosticerad med AS. Utöver den beskrivningen kunde hon inte förklara något mer som utgjorde svårigheter/ handikapp för henne.

En annan berättade att hans problem var att han ogillade att jobba. Han stannade hellre hemma om dagarna och höll på med sina specialintressen.

Personligen kan jag tycka att en "biljett" till att "slippa jobba" inte ska ges till en sådan som ovanstående. Den ska ges till de som verkligen (efter flera försök) inte passar på arbetsmarknaden.

Det är ju klart och tydligt att människor med stark social ångest, stora koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter osv. inte ska tvingas jobba heltid (eller alls). Men har man inga av ovanstående problem så ser jag det som att man är arbetsför.

För egen del vet jag när jag har kört slut på mig själv. Då blir jag oftast sängliggande flera dagar som följd.
Men de som hävdar att de inte orkar jobba men sedan varje vecka går på krogen, hänger hela dagarna med kompisar och när man möter dem verkar allmänt "pigga och glada" tycker jag borde omprövas innan försäkringskassan träder in.

Vad tycker ni andra?

Att allmänheten har en väldigt otydlig bild av Asperger syndrom är beklagligt och man skulle ju hoppas att det inte kunde utnyttjas av folk som ovanstående.

Jag blir skitledsen av att välfungerande problemfria människor har samma diagnos som jag. Någon av oss är feldiagnosticerade! Jag blev diagnosticerad för att jag är sjuk. Aspergersjuk.

Men de som ska vårda mig använder min Aspergerdiagnos som ett kvitto på att jag bara är en liten nörd utan psykproblem.

Jag uppfyller i dagsläget många av kriterierna för schizofreni. Men ingen ser att jag är psykotisk. Aspergerstämpeln förblindar dem.

Det har jag ingen aning om men det är ju alltid känsligt att moralisera över andra människor. Det de här personerna har sagt till dig behöver kanske inte vara den verkliga anledningen till att de fått diagnosen?

Två personer jag känner som har blivit utredda med avseende på aspergerdiagnos men inte fått den, har ändå haft så stora problem att de har varit långvarigt sjukskrivna med psykiska problem eller haft anpassade jobb.

Nej, det tycker jag inte. Det är bra att så många som möjligt får diagnoser. Det visar hur sjukt samhället är. Till slut så åker alla runt i såna här:

sugrövmanövern skrev:Jag blir skitledsen av att välfungerande problemfria människor har samma diagnos som jag. Någon av oss är feldiagnosticerade! Jag blev diagnosticerad för att jag är sjuk. Aspergersjuk.

Jag blir också less på folk med samma diagnos som tycker att de förtjänar någon form av parasittillvaro där de får "leva som de vill", utan några egentliga problem som hindrar dem från att göra det.

Jag tycker även att det är något som är fel när folk som aldrig haft några märkbara svårigheter under uppväxten hävdar att de har AS. Asperger syns och märks i regel betydligt mer på barn (och ungdomar) än på vuxna. Har man inte tidigt hamnat utanför (så att omgivningen tydligt sett på att man är udda) så tror jag inte att det är Asperger man har egentligen.

Folk som i vuxen ålder fått för sig att de är "lite udda och att det kanske beror på AS" tror jag ofta är de som blir feldiagnosticerade. Ibland får jag känslan av att en märklig klädstil och stel mimik kan räcka för en diagnos idag. Men jag hoppas att jag har fel.

Har samma tankar som du, missbutterfly.

Tycker det är gravt NT-beteende att vilja ha en AS-diagnos för att vara lite udda, cool, Einstein, mensait med mera.

När man börjar tala om Hitler som varandes Aspergare, då flyr låtsasAspergarna fältet.

sugrövmanövern skrev:När man börjar tala om Hitler som varandes Aspergare, då flyr låtsasAspergarna fältet.

Varför denna fixering vid Hitler hela tiden?
...han var minsann vegetarian också. Akta er för vegetarianerna.

Ärligt talat, måste man vara ett depressivt vrak för att ha AS? Vet inte om jag missförstår något nu, men jag fattar inte riktigt vad ni menar.

Det finns inget som säger att AS skulle innebära sjuklighet i sig. Dessutom är det väl fortfarande försvinnande få som har diagnos och problemet är snarare underdiagnostisering. Många av oss som är över 40 har kämpat med olika problem under hela livet och har diagnostiserats med de mest märkliga psykiatriska åkommor utan att bli hjälpta av det. Nu börjar man komma ikapp också med de äldre.

Jag tror också man får skilja mellan en neuropsykiatrisk diagnos och bedömningen av vem som ska vara sjukskriven eller ha olika insatser. Jag skulle aldrig vilja "slippa jobba". Jag fattar inte tanken. Frågan är väl inte vem som vill jobba eller inte, utan vem som kan eller inte kan jobba. Men just nu är jag sjukskriven på deltid för att jag inte kan arbeta heltid, men sliter allt jag kan för att komma tillbaka igen. Jag älskar mitt arbete.

Men om aspergerdiagnoser används som "biljetter att slippa jobba" så är det något som har gått snett, det kan jag hålla med om. Det finns inget som säger att asperger nödvändigtvis skulle innebära att man inte kan arbeta.

Jag tror inte att man kan tävla i vem som är aspergiast. Jag kan irritera mig på vissa saker hos andra aspergare, men i grunden är diagnosen en klinisk konstruktion, eller en analytisk kategori, inte ett välavgränsat absolut fenomen. Många av oss som har fått diagnosen på äldre dar har levt hela liv i tron att vi är "normala" och har utarbetat en massa strategier för att fungera och har tvingats träna oss på normalitet på ett sätt som har deformerat vår personlighet, men gjort oss till lydiga slavar i det patrikapitalistiska råttrejset.

Jag är rätt skeptisk till att så många människor skulle vilja ha en diagnos för att slippa grejer. Men jag kan ha fattat det ni säger fel, som sagt.

Man måste ju faktiskt inte ha haft allvarliga problem för att ha Aspergers. Det finns högfungerande varianter. Jag förstår inte varför någon har ett problem med att de har en diagnos. Det är givande för alla människor att förstå hur de fungerar, och fungerar de som en aspergare så är det givande med en diagnos, även om de inte har massvis med allvarliga problem i livet.

KrigarSjäl skrev:Akta er för vegetarianerna.

(Don't get me started. Jag är militant omnivor.)

Charley? skrev:Man måste ju faktiskt inte ha haft allvarliga problem för att ha Aspergers. Det finns högfungerande varianter. Jag förstår inte varför någon har ett problem med att de har en diagnos. Det är givande för alla människor att förstå hur de fungerar, och fungerar de som en aspergare så är det givande med en diagnos, även om de inte har massvis med allvarliga problem i livet.

Väl talat

- Att en potentiell psykopat lyckas lura till sig en AS-diagnos av okunniga utredare är väl knappast att förundras över. Det är väl en ren utbildningsfråga.

- Att en Aspergare hellre vill ägna sig åt specialintressen än åt själsdödande jobb är inte heller konstigt utan helt normalt. Vad vet du om vad de specialintressena kan leda till? Hur vet du att inte den personen skulle gå under av stress om han tvingades arbeta?

Detta missnöje med att andra 'fått fribiljett' fast de inte verkar ha dina begränsningar, är det inte bara ett tecken på att du själv skulle behöva ett mindre slitsamt liv?

KrigarSjäl skrev:

sugrövmanövern skrev:När man börjar tala om Hitler som varandes Aspergare, då flyr låtsasAspergarna fältet.

Varför denna fixering vid Hitler hela tiden?
...han var minsann vegetarian också. Akta er för vegetarianerna.

Precis, där har vi det, han är tydligen så hemsk att nämna så att man ska skämmas för att man är vegetarian för att han var det. Odla en ryggrad har man ju bara lust att säga då.

Jag menar inte att man måste sitta och problemrunka dagarna i ända för att man har AS, men när det känns som att alla skönmålar det och låtsas vara excentriska hela tiden, då stör jag mig på det eftersom jag själv inte direkt fått ut någonting bra av att vara ett mongo i en svår värld.

Inger: Det här handlar inte om mig specifikt utan om folk som simulerar sig till en diagnos som "specialisterna" inte förstår sig på. Det kommer inte gynna oss som grupp i slutändan.

ALLA med Asperger har problem på ett eller annat sätt. Om jag inte haft problem så skulle jag absolut inte ha gått med på att få en diagnos.

Det är verkligen inte något jag ser som givande att dras med en diagnos om man inte har några problem/ svårigheter. Den enda anledningen till att någon skulle vilja ha en diagnos är antagligen att just Asperger syndrom tydligen har blivit lite "inne" på senare år (precis som sugis antyder).

[img]http://images.encyclopediadramatica.com/images/8/81/Aspergersdefinition.gif[/img]

(inget illa menat med bilden, tycker bara att den är roligt och on topic)

missbutterfly skrev:Inger: Det här handlar inte om mig specifikt utan om folk som simulerar sig till en diagnos som "specialisterna" inte förstår sig på. Det kommer inte gynna oss som grupp i slutändan.

ALLA med Asperger har problem på ett eller annat sätt. Om jag inte haft problem så skulle jag absolut inte ha gått med på att få en diagnos.

Det är verkligen inte något jag ser som givande att dras med en diagnos om man inte har några problem/ svårigheter. Den enda anledningen till att någon skulle vilja ha en diagnos är antagligen att just Asperger syndrom tydligen har blivit lite "inne" på senare år (precis som sugis antyder).

Nu ingår det faktiskt i diagnoskriterierna att ens avvikelser ska vara tillräckligt stora för att skapa problem för en i vardagslivet, lyckas några få diagnoser ändå så är det uppenbarligen enstaka misstag som knappast kan vara tillräckligt många för att misskreditera oss som grupp.

Ett klart icke-problem, således.

Jag visste ingenting alls om asperger, förutom det lilla min man berättat om en av sina vänner som har det. Men att JAG hade det hade aldrig fallit mig in! Det var min kurator som först tog upp det, sedan min psykiater. Då började bitarna falla på plats för mig.

I skolan berättade lärarna aldrig för mina föräldrar vad som hände i skolan! Jag berättade först flera år senare efter att mobbningen pågått i flera terminer. Då tvingades jag berätta efter att tjejerna i klassen tagit mina kläder då vi var på badhuset. Det var underkläderna de tog och mössan. Då ringde badhuset (för kläderna var märkta). Mamma blev jätteförvånad.

Jag tycker inte alls det verkar vara lätt att få denna diagnos! Utredningen är ju noggrann! Jag skäms för min diagnos

Man kan också fråga sig om det gynnar oss i slutändan att säga samma saker om en massa ospecificerade medaspergare man inte känner som flashbackare, ensidiga socialkonstruktivister och en hel del okunniga läkare och journalister säger om oss alla.

Varför inte lägga samma krafter på att få respekt för att man har allvarliga problem istället? Eller på att rent allmänt få samma respekt som en som inte har Asperger?

vadloink skrev:Ärligt talat, måste man vara ett depressivt vrak för att ha AS? Vet inte om jag missförstår något nu, men jag fattar inte riktigt vad ni menar.

Det finns inget som säger att AS skulle innebära sjuklighet i sig. Dessutom är det väl fortfarande försvinnande få som har diagnos och problemet är snarare underdiagnostisering. Många av oss som är över 40 har kämpat med olika problem under hela livet och har diagnostiserats med de mest märkliga psykiatriska åkommor utan att bli hjälpta av det. Nu börjar man komma ikapp också med de äldre.

Jag tror också man får skilja mellan en neuropsykiatrisk diagnos och bedömningen av vem som ska vara sjukskriven eller ha olika insatser. Jag skulle aldrig vilja "slippa jobba". Jag fattar inte tanken. Frågan är väl inte vem som vill jobba eller inte, utan vem som kan eller inte kan jobba. Men just nu är jag sjukskriven på deltid för att jag inte kan arbeta heltid, men sliter allt jag kan för att komma tillbaka igen. Jag älskar mitt arbete.

Men om aspergerdiagnoser används som "biljetter att slippa jobba" så är det något som har gått snett, det kan jag hålla med om. Det finns inget som säger att asperger nödvändigtvis skulle innebära att man inte kan arbeta.

Jag tror inte att man kan tävla i vem som är aspergiast. Jag kan irritera mig på vissa saker hos andra aspergare, men i grunden är diagnosen en klinisk konstruktion, eller en analytisk kategori, inte ett välavgränsat absolut fenomen. Många av oss som har fått diagnosen på äldre dar har levt hela liv i tron att vi är "normala" och har utarbetat en massa strategier för att fungera och har tvingats träna oss på normalitet på ett sätt som har deformerat vår personlighet, men gjort oss till lydiga slavar i det patrikapitalistiska råttrejset.

Jag är rätt skeptisk till att så många människor skulle vilja ha en diagnos för att slippa grejer. Men jag kan ha fattat det ni säger fel, som sagt.

Väl talat och jag håller med om inlägget, som helhet.

sugrövmanövern skrev:Jag uppfyller i dagsläget många av kriterierna för schizofreni. Men ingen ser att jag är psykotisk. Aspergerstämpeln förblindar dem.

På psyket sa de jag "inte hörde dit" för jag är aspergare (trots jag kom dit efter intox/depp), jag har "utredning psykos?" i journalen som första post, men på senare tid har mina psykotiska symtom kommit upp, har tom fått en psykosdiagnos. Antar det beror på vem man träffar.

missbutterfly skrev:En person med AS sade t ex att hon är superbra på att "manipulera människor" och att det var så de såg att hon saknar empati (vilket vi ju kommit fram till inte är ett AS-drag!) och därför blev diagnosticerad med AS. Utöver den beskrivningen kunde hon inte förklara något mer som utgjorde svårigheter/ handikapp för henne.

En annan berättade att hans problem var att han ogillade att jobba. Han stannade hellre hemma om dagarna och höll på med sina specialintressen.

1. Klåpiga och okunniga utredare och andra s.k proffs kommer det alltid att finnas.

2. Projektion, bortförklaringar, rationalisering, förskönande, bristande självinsikt osv kommer också alltid att finnas, såväl hos patienter/klienter/brukare som hos andra.

Dvs, man kan ha problem man själv inte inser grunden i eller inte förstår på rätt sätt. Det låter kanske coolare att säga att man är svinbra på att manipulera när man i själva verket är en social analfabet och inte har fattat ett skit.

Dessutom finns ju inget som utesluter att man kan ha npf PLUS en psykisk sjukdom eller problematik (lättare eller tyngre) eller drag av personlighetsstörning.

vadloink skrev:Ärligt talat, måste man vara ett depressivt vrak för att ha AS? Vet inte om jag missförstår något nu, men jag fattar inte riktigt vad ni menar..................................

Jag är rätt skeptisk till att så många människor skulle vilja ha en diagnos för att slippa grejer. Men jag kan ha fattat det ni säger fel, som sagt.

Bra inlägg , känner igen mig mycket väl. Har eventuellt tid för diagnos, men ingen som helst önskan att bli sjukskriven. Har bara 2,5 år kvar till pension. Däremot tror jag att det vore skönt att få en möjlighet att bli klok på all problem, jag haft under livet, och kanske få några år av själsro.

Dessutom tror jag att problemet i lika stor grad gäller diagnoser av rent kroppsliga sjukdomar.
Hur roligt kan det vara att ha t.ex. kroniska ryggsmärtor, och se en person med liknande diagnos som lever ett helt normalt liv .Blir ju faktiskt ganska kränkande även för människor med rent kroppsliga problem.

Det ges nog diagnos på felaktiga grunder angående massvis av problem,
det vore nog förödande för dom som har verkliga problem, om relerna skärptes alt för mycket.

sugrövmanövern skrev:Men de som ska vårda mig använder min Aspergerdiagnos som ett kvitto på att jag bara är en liten nörd utan psykproblem.

Ja så är det fanimej.

Allt läggs ned. Man kan få mer mediciner bara, men allt förklaras med asperger.

Sjuklig trötthet slutas utredas och skylls på AS. "Aspergare är ofta trötta." Utan AS beror det på annat (även om vården gärna utnyttjar att man till kön och ålder passar in i gnällkärringsyndromet).

Jag skulle bra gärna vilja veta om det är vanligt att aspergare är sjukligt trötta av att diska eller resa sig, har yrsel i alla lägen även liggande, får mångdubblad ljuskänslighet, tappar hår, fryser ovanligt mycket o.s.v. o.s.v. o.s.v. Det är ju ett riktigt hån för att inte tala om oskicklighet i yrket av vården att påstå att en person med ovanstående problem har det p.g.a. Asperger.

Om det är något slags pålagringsproblem som man inte hade fått om man inte hade AS, så ska man väl för fan få hjälp ändå? "Som aspergare så är det vanligt med vissa problem som vi skiter i - som NT är det vanligt med vissa problem som vi botar."

T.o.m. mitt håravfall skylldes på "tvång som är vanligt bland aspergare". Vafan liksom?!? En anhörig fick ringa till psyk och skälla på dem tills de fattade att det var på riktigt och att det tror fan att man blir fixerad när håret börjar ramla av. Fast då började de kasta mig mellan stolarna. "Gå till VC. "Gå till psyk." "Finn dig i det." "Vi är inga specialister och vill inte remittera (det blir för dyrt) du har AS så det får din psykläkare göra."

lasseivägen skrev:Bra inlägg , känner igen mig mycket väl. Har eventuellt tid för diagnos, men ingen som helst önskan att bli sjukskriven. Har bara 2,5 år kvar till pension. Däremot tror jag att det vore skönt att få en möjlighet att bli klok på all problem, jag haft under livet, och kanske få några år av själsro.

Det där är en dubbel grej. Jag fick min diagnos när jag var 46. Och även om jag säkert skulle ha gått under till slut utan diagnosen så har jag förbannat diagnosen många gånger sedan dess. På något bakvänt sätt inbillar jag mig ibland att det var bättre när jag gick omkring och trodde att jag var normal.

För det mesta innebär diagnosen en enorm lättnad, det blir lite lättare att förstå en massa konstigheter som här hänt i mitt liv och jag kan fokusera på de styrkor som jag har, som tidigare varit uppbundna med att kompensera mina brister.

Man jag kan hålla med dem som säger att det romantiseras en hel del kring AS. Som om vi skulle vara gulliga, disträ professorstyper som bara har lite svårt att knyta skorna, fixa tjejer/killar och prata begripligt. Det är förbannat jobbigt att vara funktionshindrad. Inte kul alls. Lika lite charmigt som att sitta i rullstol eller vara synskadad. Men jag är charmig.