På inrådan har jag börjat läsa lite mer här på forumet, och tänkte jag skulle våga mig på ett första inlägg, som är högst aktuellt för mig, och jag skulle gärna få synpunkter på det.

De flesta förhållanden krisar någon gång ibland, antingen mer eller mindre. Det kan nog vara allt från att man inte står ut med att den andre hälften låter på ett visst sätt när denne äter, till att man tappat bort känslorna för varandra. Det tror jag att de allra flesta som varit i en seriös relation har erfarit.

Min fundering är, vad är okej att göra och inte göra när man krisar? Är det okej att träffa andra? data? ha sex med andra? Vad ska/borde/får man göra om man blir kär i någon annan under en kris? Gäller några andra regler när man krisar jämfört med när ens förhållande är "normalt"?

Jag personligen tycker inte det, jag kan snarare tycka att man borde vara extra försiktig när man krisar, prata med varandra och försöka lösa sin kris, kanske ta hjälp av utomstående. Det är väl något av det man "lovar" varandra att göra, när man går in i en seriös relation?

Förutsatt att man har en monogam relation så är det aldrig någonsin okay att vara otrogen. Nu är jag jävligt dålig på monogama relationer och har själv varit otrogen många gånger. Så jag vet vilken otrolig skada det gör. Om man har ett behov av att vara otrogen så bör man, för sin egen skull men huvudsakligen för sin partners skull, ta en paus från relationen och/eller försöka hitta grundorsaken till otrohetsbehovet.

Det är inte okej att vara otrogen. Att vara otrogen för mig är att bryta de överenskommelser som ingår i ens förhållande. Har du rätt att göra någon så illa som det är att vara otrogen? Då är det bättre att göra slut! Då är du åtminstone ärlig. Du måste tänka på någon annan än dig själv, är du så egoistisk att du tycker otrohet är okej, så borde du ta dig en funderare på om förhållande alls är något för dig.

Håller med ovanstående inlägg. Tycker aldrig det är ok att vara otrogen. Har man så starka känslor för någon annan tyder det nog på att det är läge att avsluta den relationen man redan är i.

Otrohet kan vara ett tecken på att förhållandet är dött.
Och efter själva otroheten är det svårt alt omöjligt att reparera det man hade.

Ibland kan det vara läge att byta tåg. Om man tror det går åt rätt håll.

Hej och välkommen, Eter!

Håller med ovanstående skribenter. Allt de skriver är självklarheter i en kultur där normen är monogami ifall inget annat görs tydlig överenskommelse om från början.

Regel #1 i ett förhållande är öppenhet: att aldrig göra något bakom ryggen på den andre. Om man blivit kär i någon annan bör man berätta det för den man är ihop med innan man gör något åt det. Att det är 'kris' i förhållandet ger en inte någon särskilt mandat att inte vara trogen och ärlig mot den man fortfarande är ihop med. Då bör man avsluta.

Är det du som funderar på att vara otrogen eller har du blivit utsatt för det själv?

Hej och välkommen!

Har du el misstänker du att du har AS?

Det är aldrig ok att vara otrogen om man inte är överens om ett "öppet förhållande" och då räknas det väl inte som otrohet.

En del tycks kunna vara kära i flera samtidigt, så då borde polygami vara det logiska svaret. Förutsatt att alla är överens om det.

Har kärleken dött så gör man slut och sen är man fri att ägna sig åt "den nya kärleken". Fast många gör tvärtom. Det kan också vara så att man vill lämna sin partner, men behöver "draghjälp" från en ny partner.

Det kan ju vara en tillfällig kris, och då faller man för den nya som ger en bekräftelse. Sen visar det sig att man egentligen inte var kär el att den kärleken också slocknar. Jag tror många är mer intresserade av förälskelsens rus än av "vardagskärleken", och det går inte ihop med monogami.

Inger skrev:Är det du som funderar på att vara otrogen eller har du blivit utsatt för det själv?

Jag har själv blivit utsatt, och är lite villrådig.

Alien skrev:Hej och välkommen!

Har du el misstänker du att du har AS?

Jag har länge fått höra att jag nog har AS från min FV, men det är först nu som jag börjar inse att hon nog har rätt. Gjort flera tester på nätet som talar för det, men inte kommit längre än så ännu. Men det kommer tror jag.

En otrohet är inte okej men det behöver inte heller nödvändigtvis vara slutet på en relation utan kan ses som en signal om att det finns något allvarligt att ta tag i i relationen.

Detta kan bero på den ena partens egna problem eller på något som brister i relationen.

Upprepas beteendet, särskilt om det handlar om flera olika personer så leder det nog lättare till en permanent kris där relationen kommer att ta slut förr eller senare i alla fall.

Men lär väl också finnas relationer där den ena parten ser genom fingrarna med den andres otrohet för att han/hon i vilket fall anser att det är värt det för att relationen ska fortsätta.

Jag tycker man ska vara försiktig med sig själv i dessa sammanhang och vara noga tala ordentligt med den andra parten. Och för den som är otrogen så är det nog ofta inte "kärlek" även om det uppfattas så utan ofta något annat man jagar efter.

Längtan efter uppmärksamhet och sexuell bekräftelse, ett sökande efter spänning, ålderskris eller en känsla av att tappat bort något viktigt i livet tror jag är vanliga själ till att människor överväger eller väljer att vara otrogna.

Jag håller med de andra som svarat i tråden. Otrohet i ett förhållande är inte okej. Och som jag ser det är alternativen antingen att prata om och reda ut problematiken, eller avsluta förhållandet. Svårt, men nödvändigt, för har en gång "sprickan uppstått" så kommer den att bli större om man inget gör åt den.

Jag anser att man aldrig ska vara otrogen mot någon som man har ett uttalat och ömsesidigt förhållande med.

Hade mycket tankar om detta igår tror jag.. och jag fick fram denna enkla, ärliga och främjande lösning på frågan om det är ok att vara otrogen:
Nej, det är absolut inte ok. Även om man själv anser det är ok att ens partner är otrogen mot en själv, så är det inte samma känslor som partnern bär på. Istället tycker jag att om man vill ha sexuella relationer med andra så gör man slut på sin relation. Att helt avsluta det innan man gör något som kan kosta på en annans känslor och tillit.

Ska man vara, har tanke eller vill vara med en annan person så gör slut på det hela. Det är mycket lindrigare än att ljuga och bedra någon.

Tycker du själv att otrohet låter som någonting okej?

Skulle du se det som någonting okej ifall din partner var otrogen mot dig?

Tänk lite här, människa...

Man kan ju satsa på ett sk. öppet förhållande. Det verkar ju vara modernt nu.

"Öppet" förhållande är ju en möjlighet, men vad är det som säger att kännslorna inte ändras med tiden, kanske till och med övergår i svartsjuka?

Dom flesta tycker väl inte att det är ok men det viktiga är ju att du inte tycker det. Om du funderar på hur du skall hantera din partners otrohet måste du utgå från vad du tycker. Jag har själv varit med om det och tycker att det finns betydligt värre saker men det spelar ingen roll för dig.

Oculi skrev:Tycker du själv att otrohet låter som någonting okej?

Skulle du se det som någonting okej ifall din partner var otrogen mot dig?

Tänk lite här, människa...

Både du och MsTibbs verkar ha missat att det inte är trådskaparen som funderar på att vara otrogen utan funderingen gäller om det är ok för partnern att vara det.

Det var i o f s inte kristallklart såsom startinlägget är formulerat men är man osäker kan man ju fråga, vilket jag gjorde och fick svar på nånstans mitt på sidan.

Nej det är inte okej med otrohet ens under en kris. Om din "flickvän" försöker få dig att tro det så dumpa slynan.

För mig personligen är det viktigt att jag kan stå för vad jag gör och hur jag lever. Jag har levt i och brutit upp ur förhållanden som inte varit bra och som har varit direkt dåliga för mig. Ändå är det viktigt för mig själv att jag avslutar ett förhållande innan jag ger mig in i ett annat, om så bara för en natt. Ett förhållande är en slags ömsesidig förtroendepakt.

Men jag vet att livet inte alltid är så enkelt. Jag har själv varit i den situationen att jag förtvivlat under en lång tid försökt nå den jag levt ihop med, försökt att få honom att ta mig och mina behov på allvar och försökt få honom att förstå att vi gemensamt måste komma fram till hur vi ska kunna gå vidare i livet - med eller utan varandra. Jag saknade förtrolighet, närhet och sex.

Mitt i detta kaos och denna förtvivlan satt jag en kväll ensam på en liten kvarterskrog. Jag hade varit på bio - själv - och gick ut och åt en bit mat innan det var dags att ta bilen och köra de tio milen hem. Människor passerade bakom min rygg, det var ganska litet och trångt. Plötsligt kände jag intensivt att jag längtade efter att någon av de som gick bakom mig skulle ta i mig, skulle hålla om mig aldrig så lite för jag kände mig övergiven och sviken av den man jag hade ett förhållande med. Jag längtade efter att beröras av en annan människa, om så bara som en smekning över axlarna.

Jag reste naturligtvis på mig när jag ätit färdigt, betalade och gick. Tog bilen och körde hem - ensam. Men jag insåg där och då att det var något viktigt jag saknade i vårt förhållande, att jag kommit till en brytpunkt där jag inte längre kunde leva med att det var så som det var. Där gav jag upp tron på att kunna förändra det som inte fungerade och bestämde mig för att ett uppbrott var oundvikligt om jag inte långsamt skulle dö inombords av brist på närhet och intimitet.

Vart vill jag komma? Jag vill egentligen bara dela med mig av en historia som visar att det inte alltid är så enkelt. För mig återstod att åka hem och ta konsekvenserna av min insikt, det var egentligen mest fråga om att rent konkret bryta upp, beslutet var redan fattat. Jag gick ensam därifrån. Men jag kan ändå ha en viss förståelse för den som inte hade gjort det.

Livet är inte alltid så enkelt och inte alltid vad det synes vara. Vad vet jag egentligen om hur andra människor har det?

Man kan ju också fråga sig vad som är värst, en person som av bekräftelsebehov gör ett tillfälligt sexuellt snedsteg och ångrar sig eller personen som är häftigt förälskad i någon annan eller kontinuerligt enbart är inriktad på flera andra sexualpartners men inte gör något konkret av det.

I det senare fallet kan personen vara betydligt mer frånvarande för sin partner än i det första. Det är inte alltid den sexuella otroheten som är det värsta sveket. Det beror på hur relationen ser ut i övrigt.

Att aldrig ge sig tid att satsa på förhållandet och ge det näring utan vara ständigt frånvarande och inriktad på andra saker är något som både män och kvinnor kan ägna sig åt, och bättra sig ifrån, eller låta bli att någonsin göra.

För övrigt tycker jag att din historia är belysande Titti.

Det är ok att vara otrogen, om man är beredd på att bemöta konsekvenserna.

Parvlon skrev:Det är ok att vara otrogen, om man är beredd på att bemöta konsekvenserna.

Nja nu är det ju inte bara man själv som får bära de konsekvenserna utan också den person man är tillsammans med och som man kan riskera att såra väldigt mycket.

Bjäbbmonstret skrev:

Parvlon skrev:Det är ok att vara otrogen, om man är beredd på att bemöta konsekvenserna.

Nja nu är det ju inte bara man själv som får bära de konsekvenserna utan också den person man är tillsammans med och som man kan riskera att såra väldigt mycket.

Jo, det är ju en konsekvens av sitt eget beteende som man bör veta om. Vissa bryr sig iofs mer eller mindre om ifall de sårar någon annan men det blir ej mer rätt eller fel för det. Är personen otrogen, så gör man oftast fel om man inte dumpar. Det drar bara ut på eländet annars.