Lockande rubrik va? Jag kunde inte hitta på nån bättre rubrik ändå.

Jag, en 28-årig aspergerkvinna har inte så mycket erfarenhet av det här med hur man "raggar". Jag har haft förhållanden, men bara korta historier som runnit ut i sanden och dessutom så har jag inte ens varit speciellt förälskad i någon av killarna jag varit tillsammans med. Jag har mest blivit tillsammans med dem för att ha någon och för att det är "normalt".

Nu till mitt problem:
Jag är riktigt intresserad av nån. Man kan väl säga att jag nästan är osunt besatt av karln fast han vet inte om det... än.
Vi är inte kollegor, men vi jobbar i samma byggnad. Jag är singel, han är singel, men riktigt så enkelt är det inte.
Först och främst är jag ju socialt handikappad. Ska jag visa intresse för någon så blir jag bara efterhängsen, jobbig och stalkar personen, men det har jag nästan lyckats undvika nu. Våra blickar råkade mötas vid ett par tillfällen och efter det så mailade jag honom och frågade om vi kunde äta middag tillsammans nångång. Herrejösses, varför gjorde jag det? Han vet ju vem jag är eller vad jag heter. Självklart svarade han inte och jag skickade inga fler mail efter det.

Det andra problemet är att vi är på helt olika nivå. Han är en välutbildad och vältalig läkare och jag är INGET jämfört med honom. Jag har absolut inget att komma med som skulle kunna imponera på honom. Dessutom är han 22 år äldre än mig. Jag har så svårt att gissa ålder på folk och han ser väldigt fräsch och slank ut så jag trodde han var runt 40, men när jag fick veta att han var 50 så slutade jag ju givetvis inte vara intresserad av honom.

Jag har alltid haft problem att komma över mina förälskelseobjekt och jag kan väl också tillägga att jag aldrig fått den jag varit riktigt förälskad i.

Till er som fattat lite mer av det sociala spelet - hur i sjutton ska jag bära mig åt? Hur ska jag bete mig för att han ska se mig? Jag tror inte det är helt kört, det är bara jag som har för bråttom, eller? Jag begär inte att han ska bli lika besatt av mig, men han kan väl iallafall ge mig en chans.
Sist, men inte minst, hur ska jag få bättre självförtroende och inte tänka på mig själv som mycket sämre än honom?

Mig själv skulle jag ge rådet att på något sätt ha kontakt med den jag är intresserad av på en "planhalva" jag behärskar.
Faktum är att jag försökt smälta in på dansgolv och det har misslyckats kapitalt, däremot har jag lätt för djupa samtal och det brukar folk oftast gilla.
De tycker jag är väldigt öppen, jag märker inget av det men omgivningen gillar det när man är en o en eller några få, typ 3 totalt eller max 4.

Självförtroende vet jag inte, joooo, jag stod på mig i ickerelevanta ämnen som jag hade en åsikt i.
Då lärde jag mig hantera de andras åsikter.
Alteftersom lärde jag mig o hantera även annat som jag hade ordenkliga åsikter om.

Visst vet jag att man inte kan intellektualisera bort känslor. Jag har själv drabbats av helt omöjliga förälskelser. Men om man hela tiden förälskar sig i till synes omöjliga objekt så säger det mest något om en själv.

Finns det någon likhet mellan de olika förälskelseobjekt du har haft? Om det gör det så tror jag att du vinner på att försöka komma fram till vad.

ståochglo skrev:Lockande rubrik va? Jag kunde inte hitta på nån bättre rubrik ändå.

Jag, en 28-årig aspergerkvinna har inte så mycket erfarenhet av det här med hur man "raggar". Jag har haft förhållanden, men bara korta historier som runnit ut i sanden och dessutom så har jag inte ens varit speciellt förälskad i någon av killarna jag varit tillsammans med. Jag har mest blivit tillsammans med dem för att ha någon och för att det är "normalt".

Nu till mitt problem:
Jag är riktigt intresserad av nån. Man kan väl säga att jag nästan är osunt besatt av karln fast han vet inte om det... än.
Vi är inte kollegor, men vi jobbar i samma byggnad. Jag är singel, han är singel, men riktigt så enkelt är det inte.
Först och främst är jag ju socialt handikappad. Ska jag visa intresse för någon så blir jag bara efterhängsen, jobbig och stalkar personen, men det har jag nästan lyckats undvika nu. Våra blickar råkade mötas vid ett par tillfällen och efter det så mailade jag honom och frågade om vi kunde äta middag tillsammans nångång. Herrejösses, varför gjorde jag det? Han vet ju vem jag är eller vad jag heter. Självklart svarade han inte och jag skickade inga fler mail efter det.

Det andra problemet är att vi är på helt olika nivå. Han är en välutbildad och vältalig läkare och jag är INGET jämfört med honom. Jag har absolut inget att komma med som skulle kunna imponera på honom. Dessutom är han 22 år äldre än mig. Jag har så svårt att gissa ålder på folk och han ser väldigt fräsch och slank ut så jag trodde han var runt 40, men när jag fick veta att han var 50 så slutade jag ju givetvis inte vara intresserad av honom.

Jag har alltid haft problem att komma över mina förälskelseobjekt och jag kan väl också tillägga att jag aldrig fått den jag varit riktigt förälskad i.

Till er som fattat lite mer av det sociala spelet - hur i sjutton ska jag bära mig åt? Hur ska jag bete mig för att han ska se mig? Jag tror inte det är helt kört, det är bara jag som har för bråttom, eller? Jag begär inte att han ska bli lika besatt av mig, men han kan väl iallafall ge mig en chans.
Sist, men inte minst, hur ska jag få bättre självförtroende och inte tänka på mig själv som mycket sämre än honom?

Hej igen!

Ja, nu ska jag då ta och bättra mig lite.
Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Enda skillnaden är väl att jag aldrig gör något aktivt för att få kontakt, så som du har gjort.

Jag har egentligen urusel koll på hur man "raggar", dejtar, träffar någon, socialiserar osv., så jag har inte många råd alls.
Jag har varit på en dejt i hela mitt liv och det var en ren katastrof. Det blev aldrig någon mer träff mellan oss efter den träffen.

Jag träffade min första och enda kille då jag var 30 år via Internet. Innan dess hade jag ingen aning om hur jag skulle gå tillväga.

Jag blev precis som du intresserad av killar, men vågade inte kontakta dem. Jag fick tidigt lära mig att hålla käften eftersom det jag sa, "det kunde man ju för bövelen inte säga". Så jag har mest gått tyst genom livet med ett glatt påklistrat leende på läpparna.

Nu över till dig. Det är som sagt var jättesvårt att råda någon när man vet så lite om bakgrunden. Kanske är det jobbigt för dig att prata om det så här öppet också (jag vet inte hur du känner inför det?). Hur brukar du träffa vänner? Har du vänner? Eller har du svårt att träffa vänner överlag?
Hur verkar han vara? Kanske skulle han uppskatta ett rakt och ärligt erbjudande direkt "upfront"?

För din egen del kanske det är bättre att göra som du gör när du träffar vänner, bara för att avdramatisera det hela en smula, med tanke på att du själv skriver att du lätt blir besatt. Jag gissar på att han känner det på sig?

Tyvärr kan jag inte hjälpa dig mer än så här. Jag känner som sagt så väl igen mig i din berättelse. Men tyvärr har jag dåligt med erfarenhet för att kunna hjälpa dig. Kanske får någon annan någon association och kan komma med fler tips!

//Truly

Jag har visserligen aldrig prövat det själv men jag har ändå tänkt att det skulle kunna vara ett sätt att inleda en konversation med en främmande person.

-"Hej! Jo, det var en sak. Om jag inte hade varit så blyg skulle vi redan ha känt varandra vid det här laget och därför skulle vi nu till exempel kunna vara i färd med att göra upp om att ses över en bit mat imorgon klockan sju men så är det ju tyvärr inte eller vad tror du?"

Du skulle kunna dra ut lite på repliken så att du kanske kan se huruvida han börjar skruva på sig, titta på klockan eller bara slappna av och le och verka berörd på ett intresserat sätt.

Ur ta-kontakt-synpunkt: Det borde ju kunna funka att be honom om hjälp med något? Så beter sig verkligen mina NT-kompisar vid intresse. Även jag själv när jag tänker efter. Om det var en läkare som jag var intresserad av så hade jag direkt skaffat mig en bekant med en åkomma inom hans specialistområde och frågat om han hade några råd till denna. Det är iallafall en öppning till vidare konversation:)

atoms skrev:Jag har visserligen aldrig prövat det själv men jag har ändå tänkt att det skulle kunna vara ett sätt att inleda en konversation med en främmande person.

-"Hej! Jo, det var en sak. Om jag inte hade varit så blyg skulle vi redan ha känt varandra vid det här laget och därför skulle vi nu till exempel kunna vara i färd med att göra upp om att ses över en bit mat imorgon klockan sju men så är det ju tyvärr inte eller vad tror du?"

Du skulle kunna dra ut lite på repliken så att du kanske kan se huruvida han börjar skruva på sig, titta på klockan eller bara slappna av och le och verka berörd på ett intresserat sätt.

Störtcharmigt. Win or loose, bara att chansa!

atoms skrev:Jag har visserligen aldrig prövat det själv men jag har ändå tänkt att det skulle kunna vara ett sätt att inleda en konversation med en främmande person.

-"Hej! Jo, det var en sak. Om jag inte hade varit så blyg skulle vi redan ha känt varandra vid det här laget och därför skulle vi nu till exempel kunna vara i färd med att göra upp om att ses över en bit mat imorgon klockan sju men så är det ju tyvärr inte eller vad tror du?"

Du skulle kunna dra ut lite på repliken så att du kanske kan se huruvida han börjar skruva på sig, titta på klockan eller bara slappna av och le och verka berörd på ett intresserat sätt.

Jag tycker det vore ett bra sätt att göra det på. Men det är nog för att jag är konstig snarare än att det skulle vara ett bra sätt.

En sak är säker. Det finns liksom inga säkra metoder, tips eller knep. Ofta vet man ju inte riktigt vad det är man känner förrän en bit in i en relation. Men få människor tar nog illa upp om någon berättar att de är intresserade av dem.

I många fall behöver man inte göra så mycket. Bara liksom hänga på. Om den andre är intresserad så händer det saker.

Men osunt besatt låter inte bra. Ingen bra utgångspunkt. Jag skulle tro att de flesta ryggar tillbaka om de möter på för starka känslor för snabbt. Jag skulle göra det.

Utan att veta så mycket om dig tror jag att det första du måste göra är att ta det lite lugnt. Det kan låta lite skumt, men min erfarenhet från min tid innan jag träffade min fru var att det alltid dök upp flest intressanta tjejer när jag redan var tillsammans med någon. När man desperat letar efter kärleken är den som svårast att hitta.

Sen tror jag inte att du ska behöva hitta på något, inte konstra, liksom. Visa honom att du finns. Prata med honom. Börja i det lilla. Det blir lätt som att stå vid kanten av en iskall simbassäng annars. Bara läskigt.

Jag har läst hela tråden nu, även det som är off topic

Eftersom mitt intresse för denna man egentligen är helt i onödan eftersom han skiter i mig, tror ni det funkar att försöka totalundvika honom? Svalnar en attraktion när den inte får näring eller kommer jag bara fantisera mer och skapa mig en egen bild av honom och kanske bli ännu mer besatt?

av min erfarenhet så är det satsa allt lr glömma allt som gäller, som aspie är det dom enda alternativen du har. jag skulle ha satsat allt, man ska aldrig spara på riskerna!

ståochglo skrev:Jag har läst hela tråden nu, även det som är off topic

Eftersom mitt intresse för denna man egentligen är helt i onödan eftersom han skiter i mig, tror ni det funkar att försöka totalundvika honom? Svalnar en attraktion när den inte får näring eller kommer jag bara fantisera mer och skapa mig en egen bild av honom och kanske bli ännu mer besatt?

Vanligt folk brukar småprata/kallprata och då märker man om nån är intresserad. Men eftersom han inte själv verkar ta någon kontakt så är han iaf inte nu intresserad. Att börja fråga om sjukdomar, som någon rådde, tror jag inte är en bra idé. Tror läkare är rätt trötta på alla som vill ha gratiskonsultationer.

När jag har varit olyckligt kär så var det "ur syn, ur sinn" som gällde. Dvs om jag inte träffade föremålet så fick min förälskelse inget syre och slocknade. Om samma sak gäller för dig vet jag inte.

Nu sa Alien det jag hade tänkt skriva om olämpligheten i att fråga en läkare om sjukdomar om man inte är hans patient.

Sen tyckte jag Bjäbbis ställde en relevant fråga som kanske kunde vara intressant att fundera över.

Min erfarenhet är att man lätt attraheras av personer som har egenskaper man själv skulle behöva. När man utvecklar dem i sig själv dras man inte längre eller lika starkt till den typen.

Inger skrev:Nu sa Alien det jag hade tänkt skriva om olämpligheten i att fråga en läkare om sjukdomar om man inte är hans patient.

Sen tyckte jag Bjäbbis ställde en relevant fråga som kanske kunde vara intressant att fundera över.

Min erfarenhet är att man lätt attraheras av personer som har egenskaper man själv skulle behöva. När man utvecklar dem i sig själv dras man inte längre eller lika starkt till den typen.

Jag har inte tänkt att diskutera sjukdomar med honom. Jag har själv ett jobb som folk gärna vill ställa frågor om och diskutera så jag vet hur irriterande det är.

Klart jag attraheras av folk som har det jag saknar, framförallt ett skarpt intellekt och stort självförtroende. Självförtroendet kan jag ju jobba på, men nåt vidare intellekt kan jag tyvärr inte skaffa mig.

Är det så dåligt som du tror då? Du kan ju uppenbarligen formulera dig väl i skrift i alla fall.

Inger skrev:Är det så dåligt som du tror då? Du kan ju uppenbarligen formulera dig väl i skrift i alla fall.

Ja, men det har jag ju inte kommit nånvart i livet på. Medelmåtta i skolan, medelmåtta på allt annat. Jag får alltid höga poäng på iq-tester, men vad är det för nytta med det när det inte hjälper en komma nånstans i livet och man bara har meninglösa talanger och kunskaper?

Jadu, jag har samma problem. Jag har ett otal specialtalanger som jag inte lyckats göra något av.

Å andra sidan behöver man inte nödvändigtvis identifiera sig med sin prestera-ute-i-samhället-status bara för att alla andra gör det, det är där det där med självförtroendet kommer in. Ett gott sådant kan kompensera för det mesta i övrigt, och vara attraktivt oavsett hur lite man lyckats åstadkomma.

Inger skrev:Min erfarenhet är att man lätt attraheras av personer som har egenskaper man själv skulle behöva. När man utvecklar dem i sig själv dras man inte längre eller lika starkt till den typen.

Oj Inger, du är en guldgruva av klokskaper ibland. Allt faller på plats med det. Men handlar alla sunda parrelationer ytterst om att komplettera sig själv bara? Ska inte fördjupa mig i det här. Fel tråd.

Sen till TS. Vad vill du? Vill du satsa och se vad det ger eller vill du hellre nåt annat. Vad blir svaret på det, och agera efter det sen. Leder sen eventuell satsning ingenvart, släpp det och fokusera på ngnting annat för att inte fastna. Hoppas mitt strategitänk hjälper:)

Alla relationer handlar nog om att komplettera sig själv. Jag har läst nånstans om att det är väldigt vanligt att attraheras av de egenskaper man önskar hos sig själv SAMT de egenskaper man tycker om hos sig själv. Ett exempel för att förtydliga mitt påstående:
Är man en person som är stolt över sin intelligens, men kanske lider av lite dåligt självförtroende så attraheras man av intelligenta personer med stort självförtroende.

När jag tänker efter så finns det faktiskt mycket hos denna man som liknar mig också. Jag gillar att jag är naturligt blond, smal och en väldigt okomplicerad person att umgås med. På de punkterna är han precis likadan så teorin om att man attraheras både av likheter samt de egenskaper man själv önskar stämmer i alla fall på mig. Nu ska jag inte bli för analyserande och sväva ut i relationsteorier så jag lämnar det.

Vad jag vill? Klart jag vill satsa, men det känns lite som om jag förstört lite för mig själv i och med att jag var så ivrig i början. Det är nog det jag är mest orolig för.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja nånstans. Kallprat är inte min grej. Jag föredrar att gå rakt på sak, men en NT skulle säkert tycka det är påfluget och skrämmande.
Sånt här får mig verkligen att lägga pannan i djupa veck. Det är inte mycket jag förstår av sociala koder.

Jag vill verkligen ha den här mannen. Han är precis vad jag behöver. Han är trygg och självsäker. Säkert är han tolerant och förstående också eftersom han är läkare. Hans ålder är egentligen bara ett stort plus har jag kommit fram till. Eftersom han är frånskild är han säkert redan färdig med det här med barn och grejer vilket underlättar för mig eftersom jag inte vill ha barn, inte skulle stå ut med tjat om barn och framför allt för att jag inte ens skulle klara av att vara mamma.

ståochglo skrev:Alla relationer handlar nog om att komplettera sig själv. Jag har läst nånstans om att det är väldigt vanligt att attraheras av de egenskaper man önskar hos sig själv SAMT de egenskaper man tycker om hos sig själv. Ett exempel för att förtydliga mitt påstående:
Är man en person som är stolt över sin intelligens, men kanske lider av lite dåligt självförtroende så attraheras man av intelligenta personer med stort självförtroende.

Låter ju ännu rimligare faktiskt.

Vad jag vill? Klart jag vill satsa, men det känns lite som om jag förstört lite för mig själv i och med att jag var så ivrig i början. Det är nog det jag är mest orolig för.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja nånstans. Kallprat är inte min grej. Jag föredrar att gå rakt på sak, men en NT skulle säkert tycka det är påfluget och skrämmande.
Sånt här får mig verkligen att lägga pannan i djupa veck. Det är inte mycket jag förstår av sociala koder.

Tyvärr kan jag inte ge några tips alls där för jag har inte en susning om hur man raggar upp en NT. Eller rättare sagt, det ska man inte, så mycket vet jag. De flesta vill nog själva stå för raggningsmomentet. Spela svårflörtad eller nåt sånt tror jag man ska göra. *suck*

Jag vill verkligen ha den här mannen. Han är precis vad jag behöver. Han är trygg och självsäker. Säkert är han tolerant och förstående också eftersom han är läkare.

Här kunde jag inte låta bli att brista ut i ett spontant skratt. Den schablonen stämmer då verkligen inte på alla läkare! Är det dessa egenskaper du söker så är nog chansen betydligt större att hitta dem hos en sköterska eller sjukvårdare.

Hans ålder är egentligen bara ett stort plus har jag kommit fram till. Eftersom han är frånskild är han säkert redan färdig med det här med barn och grejer vilket underlättar för mig eftersom jag inte vill ha barn, inte skulle stå ut med tjat om barn och framför allt för att jag inte ens skulle klara av att vara mamma.

Låter ju som ett vettigt resonemang.

Äh, va fan, orka social skit. Nästa gång jag ser honom ska jag trycka upp honom mot väggen och släta av honom. Sen får det bära eller brista.

Gonatt go vänner!

Haha, lycka till!

lol

ståochglo skrev:Äh, va fan, orka social skit. [...]

Har du kanske hört fel eller är du finlandssvensk? Socialt kitt kallas det.