Hej.

Tänkte dela med mig av något väldigt känsligt och förvirrande då jag inte vet vad som händer.

Jag har som sedan liten haft diagnosen AS, dock ingen grav sådan.

Har många effekter av AS såsom specialintressen, svårt att förstå empati m.m.

Jag har försökt utvecklat dessa sidor nu när jag blivit äldre men ja.


Mitt problem ligger i att för två månader sen gjorde jag slut med flickvän som har varat i 5 år.

Allting har funkat bra och vi har varit medvetna om våra handikapp (då hon har dyskalkyli) så har vi fått hjälpt varandra.
Vi har kompletterat varandra bra.
Dock efter drygt 3 år så började jag tappa känslor för henne, men kände givetvis att man ska fortsätta försöka.
Det kom stundvis ibland, men jag stängde mest av detta för vårat förhållande skull.

Jag har alltid funnit det enkelt att stänga av känslor, då man har specialintressen som kan hjälpa en tänka på annat, sen allmänt bara.

Vi hade dock ett distansförhållande, så jag fick vara mycket för mig själv, vilket är både gott och ont då.
Jag brukade åka upp till henne varje eller varannan helg och försöka vara som vanligt, men kändes aldrig 100 % ok inom mig den sista tiden.

Då jag stängde av detta och körde min "sociala roll" så gick det bra, tills det började smälla.

När jag var hemma hos mig själv kunde en ren ångest bara komma över mig, kunde gråta i timmar men problemet var att .. jag kände ingenting förutom ångest, ingenting.

Jag hade ingen aning om vad det var .. såhär fortsatte det tills jag på slutet kom på att jag mådde dåligt av förhållandet och det slog tillbaka på mig för att jag stängde av.

Det som krockade i mig var att hon ... för mig .. i teorin var den tjej jag vilja ha, det var principiellt en tjej jag skulle ha letat efter annars, hon är underbar helt enkelt.

Jag gjorde slut med henne och berättade hur det var och hon visar förståelse .. och nu mår jag bättre inombords ... fast denna känslolöshet finns fortfarande kvar.

När jag tänker tillbaka, ser bilder på mitt ex, eller tänker på "de planer" vi hade tänkt oss framöver så kan jag explosionsartat börja gråta, men återigen .. känner ingenting ...

Det är som att jag läser en sorglig historia och gråter över det fast det påverkar inte mig.

Är detta Asperger? Jag vet inte?
Jag är helt förvirrad ... vet inte vad jag ska göra, kommer jag ev. funka såhär i fler förhållanden?

Nu insåg jag att texten blev lång .. men vad som helst hjälper nu egentligen.

Tack för att ni läste.

Du kanske behöver söka hjälp för att kunna känna igen och identifiera känslor. Och sluta med att spela roller, det håller inte i längden som du märkt.

Var mer att jag fortsatte min roll som pojkvän som förr, annars försöker jag vara mig själv

Intressant att man kan gråta utan att känna någonting. Vad är det du inte känner?

Jag har haft väldigt svårt att tycka om någon känslomässigt, känna empati för folk som jag vet jag ska ha kunnat gjort egentligen.

Sorg är oxå något jag har haft svårt att känna ibland.

T.ex. när min mormor dog som jag stod väldigt nära så grät jag inte en tår före eller under begravningen, då jag vela vara stark för andra.
Sen lät jag det komma ut i min ensamhet sen ... dock så mådde jag inte dåligt under detta ..
förstår inte.

henkpoa:
Jag förstår precis hur du menar (tror jag i varje fall).

Att gråta utan att känna känslor kan jag med. Jag gör det ofta. Jag kan få agressionsutbrott utan att känna känslor också.

Det är som att "någonting måste ut ur kroppen". Det blir som ett tryck inombords, man måste liksom "öppna ventilen och släppa ut luften".
Och då gråter man, eller slår sönder saker eller sparkar i väggar och dörrar. Men man KÄNNER ingenting speciellt.

Bara efteråt. Då det där trycket är borta. Känslan är då att kroppen är "trycklös", tills nästa gång. Men man är vare sig arg eller ledsen egentligen.

Vad det beror på har jag ingen aning om. Men jag misstänker att det ivarje fall för min del handlar mycket om ångest.

Välkommen henkpoa!

Tack Sommar

Ja jag känner igen mig i väldigt mycket i det du säger Truly.

Och det är väl som du säger tror jag, kan vara ångest för min del efter allt, men det känns konstigt.

Och din förklaring med att "trycket" försvinner stämmer så jävla in .... det är som du säger, bara ett tryck man känner sen är det borta.

Man försöker få ut det bara ..

Hej henkpoa!

Känner igen detta så väl, även om vissa detaljer skiljer min "historia" från din.
Jag kan oxå gråta utan att egentligen KÄNNA sorg, jag känner bara - gråt. Ångest men för övrigt känslolöshet.

Håller på att avsluta en "relation" som får mig att må mer än dåligt, på sätt och vis motsatsen till vad du skriver. Han är INTE någon jag teoretiskt skulle vilja ha, och inte i praktiken heller. När vi inledde vår relation pratade vi i tel i 8 månader innan vi träffades, och jag tror vi byggde upp en fantasibild av hur vi VILLE att det skulle vara.
Så inledde vi ett distansförhållande, och jag mådde dåligt och grät utan att egentligen känna något när jag var hemma. Men, som du, "spelade" jag ett spel (inte medvetet förrän nu) och "försökte". Jag ville så gärna att verkligheten skulle vara som den bilden jag hade byggt upp. Det var den inte.
Och jag kan som du börja störtgråta när jag tänker på allt vi planerat (som att cykla tandem i Europa, och leva vildmarksliv i Canada) och som aldrig blir av.

HAN vill träffas, men inte jag. Ändå sörjer jag - utan att känna. Vad ÄR detta?

Sörja utan att känna? Få ett raseriutbrott utan att känna ilska?
Jag har svårt att tro att det handlar om känslolöshet.
Låter mer som att man inte är i kontakt med ursprungskänslan.
Hur det kan bli så vet jag inte.
Kan det vara så att man inte klarar av att uppleva att man hamnar i riktigt intensiva och överväldigande sinnesstämningar utan stänger av som någon sorts försvarsmekanism?

Jag har haft väldigt mycket ångest utan att fatta att det var ångest jag kände förrän långt efteråt.
Men det var nog så att jag inte var i kontakt med mig själv och kunde därmed inte identifiera mina ursprungskänslor och inte heller reagera på dem på ett adekvat sätt.
Därifrån föddes ångesten som en reaktion på en situation jag ej hade känslomässig kontroll över och blev min följeslagare i många långa år. Kanske det även berodde på att ångesten hos ett barn inte känns eller ser likadan ut som hos vuxna och jag då inte kände igen mig i beskrivningen.

Det är först nu på senare år som jag börjat förstå att ångesten döljer en annan känsla som jag inte alltid får tag i. Att ångesten alltid har ett ursprung någonstans.
Men fortfarande är det svårt att härleda ibland.

Efter att ångesten blev synlig för mig så har jag också släppt lös min ilska. Kan bli fruktansvärt arg och ge mig hän åt den känslan totalt nu för tiden, vilket inte heller är bra alla gånger. Med sorg är det värre. Den gömmer sig forfarande ofta bakom ångest.

jag tycker det låter som klar aspergers. jag lyckas inte hänga med nån alls mer än i några månader, får panik, blir förstörd, trasig. måste vara helt själv i en längre period seen för att återställa mig själv helt

LILITH_ skrev:Sörja utan att känna? Få ett raseriutbrott utan att känna ilska?
Jag har svårt att tro att det handlar om känslolöshet.
Låter mer som att man inte är i kontakt med ursprungskänslan.
Hur det kan bli så vet jag inte.
Kan det vara så att man inte klarar av att uppleva att man hamnar i riktigt intensiva och överväldigande sinnesstämningar utan stänger av som någon sorts försvarsmekanism?

Jag har haft väldigt mycket ångest utan att fatta att det var ångest jag kände förrän långt efteråt.
Men det var nog så att jag inte var i kontakt med mig själv och kunde därmed inte identifiera mina ursprungskänslor och inte heller reagera på dem på ett adekvat sätt.
Därifrån föddes ångesten som en reaktion på en situation jag ej hade känslomässig kontroll över och blev min följeslagare i många långa år. Kanske det även berodde på att ångesten hos ett barn inte känns eller ser likadan ut som hos vuxna och jag då inte kände igen mig i beskrivningen.

Det är först nu på senare år som jag börjat förstå att ångesten döljer en annan känsla som jag inte alltid får tag i. Att ångesten alltid har ett ursprung någonstans.
Men fortfarande är det svårt att härleda ibland.

Efter att ångesten blev synlig för mig så har jag också släppt lös min ilska. Kan bli fruktansvärt arg och ge mig hän åt den känslan totalt nu för tiden, vilket inte heller är bra alla gånger. Med sorg är det värre. Den gömmer sig forfarande ofta bakom ångest.

Jag tror att du tänker rätt.

Jag tror också LILITH är på rätt spår. Känslor som man inte får tag på eller vill kännas vid brukar försöka ta sig något annat uttryck.

Sen tillkommer att det är helt normalt att förälskelsekänslorna avtar i ett förhållande och är man sådan att man är beroende av dessa känslor för att känna intresse för förhållandet så kan det bli problem då.

Det låter som om henkpoa inte riktigt kan få ihop huvud och hjärta utan vill kunna få sig till att känna det som huvudet har bestämt eftersom kvinnan ifråga är så perfekt i teorin. Tyvärr brukar känslorna sällan vara särskilt intresserade av vad huvudet tycker är bra, det ska ju kännas bra i första hand och intresse är inget man kan tvinga fram med viljan. För vissa aspergare är specialintressen faktiskt viktigare än relationer, fast det är lite tabu att erkänna det.

Kanske det är dags att ta en time-out och bara vara vänner ett tag och se om kroppen och känslorna blir gladare av det eller om de kommer sakna henne? För jag tror inte hon blir lyckligare av att du låtsas som om allt är bra när det inte är det.

Själv har jag alltid varit fantastiskt bra på att stå ut med mer än jag egentligen står ut med p g a att jag fokuserar mest på fördelarna med det eller det jobbet, bostaden, relationen, vänskapen etc istället för att erkänna att det är något som inte riktigt är bra förrän jag blir sjuk eller känslomässigt labil av att trycka ned det jag egentligen känner. Vilket jag lätt gör eftersom jag tycker att jag redan haft sån relativ tur i livet och därmed inte borde ha rätt att ens drömma om något annat, för att det jag skulle vilja ha rent realistiskt verkar ouppnåeligt, eller för att det medför mer ansvar eller ansträngning än jag klarar av etc.