Asperger och ömhet (förhållande NT och aspie)
Roach skrev:silvercloud skrev:Kanske lite personligt, så du behöver verkligen inte svara - men har du varit kär någon gång och har du då känt att du vill vara nära någon? Gäller det bara kramar eller all fysisk kontakt (t.ex. även om någon lägger handen på din arm, håller handen eller liknande)?
Finns det något annat sätt som du känner att du vill att folk skall visa att de tycker om dig på eller som du visar att du tycker om folk på?
...
Jag har egentligen bara en erfarenhet av att kramas och hålla handen, från när jag och några kompisar såg en skräckfilm hos min kompis, jag blev livrädd (jag brukar bli det) och det slutade med att jag mer eller mindre satt i en tjejs knä. Jag hade inget emot det under själva filmen, för då hade jag tankarna på annat, men så fort filmen var slut så började det kännas obehagligt, främst pga att det var alldeles för nära för min smak, men också för att hon hade en kille och jag inte har någon aning om var gränsen för vad som är ok går.
Tack för ditt svar!
Nej, det är inte lätt att veta. Gränser och förhållande och allt sådant är på sätt och vis ganska komplicerat i tonåren (och på ett annat sätt lättare för man behöver inte planera hela livet bara för att man hittar någon att tycka om ett tag), men jag uppskattar att du delar med dig.
Senast redigerad av silvercloud 2011-05-05 0:37:06, redigerad totalt 1 gång.
- silvercloud
- Ny medlem
- Inlägg: 14
- Anslöt: 2010-02-16
silvercloud skrev:
Nu blev jag nyfiken. Upplever du/ni/någon det som att det är så i ett förhållande också? Jag känner ofta att jag förväntar mig mer tecken på att min kille faktiskt älskar mig, men för honom verkar det räcka med att han en gång har sagt det. Jag vet inte om det också är sådant som kan upplevas som "tjafs" eller iaf onödigt (även om jag förstås också håller med om att vissa människor verkligen krånglar till sina relationer något absurt)?
Jag tror vare sig min man eller jag någonsin har sagt att vi älskar varandra. Vi har skrivit det till varandra, men aldrig uttalat det. Jag tycker inte det behövs. Vi vet att vi älskar varandra ändå.
Och hur kan vi veta det? Ja, det är precis det som Vadloink skriver - att man står ut med en del konstiga "egenheter" och att man anstränger sig för att partnern ska må bra.
Jag bryr mig inte om att få höra orden "jag älskar dig". Jag bryr mig däremot om att det är ordning på alla saker i huset eftersom jag är en riktig ordningspedant. Min man anstränger sig för att göra det trots att han inte alls är lika sorterings- och ordningsgalen som jag. Och eftersom han gör det så känner jag att han faktiskt respekterar och bryr sig om mig - han älskar mig.
Min man gillar hemlagad mat, jag bryr mig inte så särskilt mycket om det. Kan lika gärna käka mackor. Men jag lagar hans favoriträtter för att anstränga mig eftersom han anstränger sig för min skull. Han vet att matlagning inte riktigt är min grej och han ser min ansträngning och vet därför att jag bryr mig mycket om honom - att jag älskar honom.
Vi möts halvvägs. Med det sagt vill jag påpeka att vi absolut inte gör saker som vi skulle må rent dåligt utav.
Senast redigerad av Truly 2011-05-05 0:37:06, redigerad totalt 1 gång.
Nej, alfapetsmamma, man kan ju inte veta hur andra människor känner exakt, men när man läser om den romantiska kärleken och frågar folk hur de ser på kärleken så är det en viss känsla många liksom åtminstone tror att de upplever. Jag känner jättemycket, men kan inte blir sådär gränslöst utplånad, liksom.
Senast redigerad av vadloink 2011-05-05 0:37:06, redigerad totalt 1 gång.
Jag har ingen diagnos men har gjort en utredning där de kom fram till "problematik inom autismspektrumet". Jag har varit ihop med min sambo i 9 år och vi har bott ihop i ca 7 år. Han är väl en så kallad NT. Han tycker det är jättejobbigt att jag är så tyst och inte visar känslor så mycket. Vi har diskuterat och bråkat om detta många gånger. Han är mycket mer social av sig än mig och har mycket mer behov av att prata och umgås än mig. Detta är ett stort problem för oss. Vi har inte hittat nån bra lösning än, men vi jobbar på det. Han försöker acceptera mig som jag är och jag försöker jobba på mina problem (man kan ju få bort en del "problem" genom att öva). Men vi tycker båda att det är en jättejobbig situation som den är nu.
Senast redigerad av Sotnosen77 2011-05-05 0:37:06, redigerad totalt 1 gång.
- Sotnosen77
- Inlägg: 143
- Anslöt: 2010-02-02
- Ort: Uppland
AAA skrev:Jag tycker vadloink och Truly beskriver det bra ovan, det svåra är nog inte att bli ihop utan att fortsätta att vara ihop.
Ja, ofta är det nog så (även i "NT-NT-förhållanden"). Jag tycker det är svårt att veta var gränsen går. Dvs när man helt enkelt skall ge upp.
Man kan ju älska människor utan att för den skull ha en romantisk relation med dem (sina syskon t.ex.), men frågan är hur man skiljer på den typen av kärlek och hur man vet när ett förhållande har gått över till att bli mer vänskap än romantisk kärlek. I ett rent NT-förhållande tror jag att man lättare kan se på signalerna (t.ex. mindre kroppskontakt, mindre förståelse), men var går den gränsen i ett NT-AS-förhållande. Vad skall man titta efter? Vilka signaler finns på att det faktiskt är ett romantiskt förhållande och inte bara vänskap?
Jag tycker det är jättesvårt.
Senast redigerad av silvercloud 2011-05-05 0:37:06, redigerad totalt 1 gång.
- silvercloud
- Ny medlem
- Inlägg: 14
- Anslöt: 2010-02-16
AAA skrev:Men vad är kärlek då? Att se att den andra är helknäpp ibland, men ändå precis som just den ska vara?
Usch, jag tycker kärlek är jobbigt att spekulera i.
Jag är ju faktiskt beteendevetare, så jag får väl använda mina kunskaper.
(Den romantiska) kärleken är ett begrepp för en samling av känslor, den består av flera enklare känslor som sätts i samband med varandra. Kärleken i sig är ingen verklig känsla. Den är en kulturell konstruktion som har dykt upp på lite olika sätt i olika kulturer under historien. I grunden handlar det om att koppla ett kulturellt behov: att organisera människor i familjegrupper till en känsla som ska hålla ihop dem: kärlek.
Det låter ju hemskt, men jag tror att det är så. Kärleken är en funktion i första hand, inte en känsla.
I praktiken består kärlek sen av olika, mer grundläggande känslor och behov. Sexualitet, trygghet, närhet, tillit och så vidare. Om man tror på de som säger att autister har svårare för sådana typer av samlingskänslor så kan det vara en av orsakerna till att aspergare inte är så kärleksbenägna. Jag vet inte.
Jag vet bara att jag verkligen älskar min fru och att jag känner kärlek för henne och mina barn. Men utan att särkilt ofta ha upplevt romantisk kärlek, om ens någon gång.
Senast redigerad av vadloink 2011-05-05 0:37:06, redigerad totalt 1 gång.
Sotnosen77 skrev:Jag har ingen diagnos men har gjort en utredning där de kom fram till "problematik inom autismspektrumet". Jag har varit ihop med min sambo i 9 år och vi har bott ihop i ca 7 år. Han är väl en så kallad NT. Han tycker det är jättejobbigt att jag är så tyst och inte visar känslor så mycket. Vi har diskuterat och bråkat om detta många gånger. Han är mycket mer social av sig än mig och har mycket mer behov av att prata och umgås än mig. Detta är ett stort problem för oss. Vi har inte hittat nån bra lösning än, men vi jobbar på det. Han försöker acceptera mig som jag är och jag försöker jobba på mina problem (man kan ju få bort en del "problem" genom att öva). Men vi tycker båda att det är en jättejobbig situation som den är nu.
Känner igen det där helt och hållet.
Finns det någon som lyckats vända en sån här situation och få den att funka?
Senast redigerad av silvercloud 2011-05-05 0:37:06, redigerad totalt 1 gång.
- silvercloud
- Ny medlem
- Inlägg: 14
- Anslöt: 2010-02-16
silvercloud skrev:Sotnosen77 skrev:Jag har ingen diagnos men har gjort en utredning där de kom fram till "problematik inom autismspektrumet". Jag har varit ihop med min sambo i 9 år och vi har bott ihop i ca 7 år. Han är väl en så kallad NT. Han tycker det är jättejobbigt att jag är så tyst och inte visar känslor så mycket. Vi har diskuterat och bråkat om detta många gånger. Han är mycket mer social av sig än mig och har mycket mer behov av att prata och umgås än mig. Detta är ett stort problem för oss. Vi har inte hittat nån bra lösning än, men vi jobbar på det. Han försöker acceptera mig som jag är och jag försöker jobba på mina problem (man kan ju få bort en del "problem" genom att öva). Men vi tycker båda att det är en jättejobbig situation som den är nu. :(
Känner igen det där helt och hållet.
Finns det någon som lyckats vända en sån här situation och få den att funka?
Jo. Jag och min fru. Det blir aldrig som på bio direkt, men vi har det bra ihop grunden.
Senast redigerad av vadloink 2011-05-05 0:37:06, redigerad totalt 1 gång.
För mig har det varit viktigt att skapa egna definitioner av vissa begrepp för jag ser inget innehåll i dem annars. Kärlek som ett exempel. Ödmjukhet ett annat.
Jag skulle vilja påstå att det är upp till var och en beskriva kärlek som vad de upplever som kärlek. Jag kan liksom inte ha någon åsikt om det.
Finns det någon annan kärlek än den villkorlösa?
Jobbade med en som tyckte jag var helknäpp som tjatade om vad kärlek var och ville ha det beskrivet. "Kärlek känner man, det behöver inte förklaras i ord." Sen gick jag över på Gud också, då tröttnade han.
Jag skulle vilja påstå att det är upp till var och en beskriva kärlek som vad de upplever som kärlek. Jag kan liksom inte ha någon åsikt om det.
Finns det någon annan kärlek än den villkorlösa?
Jobbade med en som tyckte jag var helknäpp som tjatade om vad kärlek var och ville ha det beskrivet. "Kärlek känner man, det behöver inte förklaras i ord." Sen gick jag över på Gud också, då tröttnade han.
Senast redigerad av AAA 2011-05-05 0:37:06, redigerad totalt 1 gång.
vadloink skrev: Jo. Jag och min fru. Det blir aldrig som på bio direkt, men vi har det bra ihop grunden.
Jag är ungefär i samma situation, tredje vändan på parterapi nu.
"Det är aldrig för sent att ge upp" finns liksom inte i vår tankevärld... Vi är för osjälvständiga. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.
Det känns som:
Wish You Were Here (Waters, Gilmour) 5:17
So, so you think you can tell
Heaven from Hell,
Blue skys from pain.
Can you tell a green field
From a cold steel rail?
A smile from a veil?
Do you think you can tell?
And did they get you to trade
Your heros for ghosts?
Hot ashes for trees?
Hot air for a cool breeze?
Cold comfort for change?
And did you exchange
A walk on part in the war
For a lead role in a cage?
How I wish, how I wish you were here.
We're just two lost souls
Swimming in a fish bowl,
Year after year,
Running over the same old ground.
What have we found?
The same old fears.
Wish you were here.
Senast redigerad av AAA 2011-05-05 0:37:06, redigerad totalt 1 gång.
AAA skrev:Kärleksrelation: Skratt, samtal, samvaro plus sex
Vänskapsrelation: Kärleksrelation minus sex
Jo, i grunden har du rätt, men det finns också andra saker som skiljer kärleksrelationer från vanlig vänskap.
Mitt första längre förhållande var vänskap och sex plus musik. Vi brukade sjunga stämsång samtidigt som vi hånglade. Att sjunga i någons mun kan vara bättre än sex.
Senast redigerad av vadloink 2011-05-05 0:37:06, redigerad totalt 1 gång.
vadloink skrev:AAA skrev:Kärleksrelation: Skratt, samtal, samvaro plus sex
Vänskapsrelation: Kärleksrelation minus sex
Jo, i grunden har du rätt, men det finns också andra saker som skiljer kärleksrelationer från vanlig vänskap.
Mitt första längre förhållande var vänskap och sex plus musik. Vi brukade sjunga stämsång samtidigt som vi hånglade. Att sjunga i någons mun kan vara bättre än sex.
Underbart! Musik är andlighet. Andlighet är livskraft, vilket kanske är kärlek.
Jag kommer inte på mycket själv, jag snor det mesta och formulerar eventuellt om det så att det passar mig.
Senast redigerad av AAA 2011-05-05 0:37:06, redigerad totalt 1 gång.
Re: NT + AS = SANT?
silvercloud skrev:Nykomling på forumet, men hoppas på lite tankar och hjälp...
Är sedan 6-7 år tillsammans med en kille som antagligen har Aspergers syndrom, dock är han högfungerande och det är egentligen inte så noga huruvida han skulle uppfylla alla kraven i en diagnos eller ej, för det är tillräckligt mycket som stämmer.
Det stora problemet för oss är våra olika behov av ömhet, närhet och gemenskap. Han har betydligt mindre behov av sällskap, närhet och samtal än vad jag har, och det skapar otroligt mycket frustration och får mig att må dåligt. Jag blir ju ledsen av att han aldrig vill krama mig, och jag känner mig ofta osynlig hemma.
Det verkar vara ett klassiskt problem i den här typen av relationer, så det kanske finns fler med liknande erfarenheter:
Ni som lever i AS - NT-förhållanden där ni har olika syn på närhet och förhållandet - hur får ni det att fungera? Går det? Vad kan man göra för att få det att gå så smidigt som möjligt?
Min sambo har samma problematik som dig då han skall vara en vad kallar ni det, NT?
Han har betydligt högre behov av närhet än mig och det kan bli jobbigt för mig att han vill ge mig en kram eller liknande i tid och otid eller då han vill ha min uppmärksamhet då jag håller på med något för mig viktigt.
men det finns fördelar med det här med. Det händer att jag kroppsligt vill ha kontakt utan att jag själv egentligen visste det.Då är det oerhört skönt med en kram ibland.
Jag är mer sexuell än honom i stället.Hur det nu går ihop..?
Jag har hellre sex än sitter och kramas och myser i soffan så att säga.
Vi pratar mycket om våra gemensamma intressen och jag har lärt mig bitvis att hålla hand och kramas mer.
Han i sin tur har lärt sig att ge folk mer utrymme.
Naivt kanske men jag tror vi båda vinner på detta. Vi har i övrigt varit i lag i lite över 6 år nu.
Senast redigerad av Thurizas 2011-05-05 0:37:06, redigerad totalt 1 gång.
silvercloud skrev:alfapetsmamma skrev:vadloink skrev: Innan jag fick min diagnos förvånades jag ofta över när kompisar krånglade till livet och funderade på om de var kära eller inte. Jag fattade ofta inte vad det var de ville veta.
Stor igenkänning på det. Fast jag skulle inte säga att det inte är för att jag inte känner som dem (vilket jag inte kan veta) utan för att jag tycker folk krånglar till saker som inte behöver vara så krångliga som de vill ha det till. Det är så mycket tjafs, jidder, falskspel, teater o onödor helt enkelt.
Nu blev jag nyfiken. Upplever du/ni/någon det som att det är så i ett förhållande också? Jag känner ofta att jag förväntar mig mer tecken på att min kille faktiskt älskar mig, men för honom verkar det räcka med att han en gång har sagt det. Jag vet inte om det också är sådant som kan upplevas som "tjafs" eller iaf onödigt (även om jag förstås också håller med om att vissa människor verkligen krånglar till sina relationer något absurt)?
Jag vet förstås att skillnader i uppskattande av närhet och fysisk kontakt inte alls behöver vara ett tecken på AS och att det är väldigt individuellt, men jag hoppas på kloka råd ändå.
Jag kan säga att jag gärna vill ha bekräftelse i form av ord också, inte bara att han alltid gör te till mig på kvällen även om vi är småsura den dagen, ringer från affärn och frågar om jag vill ha nåt särskilt att äta, torkar tårar på mig när jag bråkat med nån osv.
Det jag menade med tjafs är mer... vad ska man säga... tråkningar, pikar, saker som ska låta som skämt men som inte är tänkt snällt, långrandigt vändande och vridande och ältande av oförrätter, verkliga och inbillade. Sånt.
Är väldigt trött nu så jag har svårt att svara bättre än så. Jo, jag kan tillägga att maken ska vara NT men är tystare än jag och framförallt inte ett dugg i behov av att prata känslor. En riktigt John Wayne-typ.
Och där är det jag, muppen med örton diagnoser, som ska analysera och prata och försöka förstå. Fast inte på det där sättet som jag tycker så illa om, mer än ibland när jag är osäker och rädd och hjärnspökena kommer. (Även aspisar kan ju ha såna.)
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-05 0:37:06, redigerad totalt 1 gång.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Jag börjar tro att NT+AS inte funkar. Min och min sambos situation blir bara värre. Snart går det inte längre. Han verkar inte kunna acceptera mig som jag är, och jag kan inte förändra mig och jobba med mig själv så som jag borde. Jag vet inte vad jag ska göra. Vi verkar vara för olika. Situationen är ohållbar. Jag börjar undra om det inte är så här: NT+AS=KATASTROF
Senast redigerad av Sotnosen77 2011-05-05 0:37:06, redigerad totalt 1 gång.
- Sotnosen77
- Inlägg: 143
- Anslöt: 2010-02-02
- Ort: Uppland
Tråkigt att det inte funkar. Det kan ju i o f s hända mellan NT+NT och AS+AS också. Men om ni är för olika och ingen av er kan anpassa sig tillräckligt till den andre så låter det ju rätt kört.
Senast redigerad av Inger 2011-05-05 0:37:06, redigerad totalt 1 gång.
Re: NT + AS = SANT?
silvercloud skrev: Det stora problemet för oss är våra olika behov av ömhet, närhet och gemenskap. Han har betydligt mindre behov av sällskap, närhet och samtal än vad jag har, och det skapar otroligt mycket frustration och får mig att må dåligt. Jag blir ju ledsen av att han aldrig vill krama mig, och jag känner mig ofta osynlig hemma.
Det här med att man har olika behov och olika förväntningar i en relation verkar vara vanligt, även om det inte finns någon med AS inblandad! Det kan vara så enkelt att man faktiskt är OLIKA och det finns ju inget facit som säger hur mycket närhet en relation ska innehålla??!
Jag upplever att killar lättare kan växla mellan att vara upptagna med "egna projekt" och att ägna tid åt relationen. Verkar en kille frånvarande behöver det inte betyda att något är fel. Jag har valt att acceptera att män och kvinnor ibland tänker olika. Vissa behov av tex. att prata och känna samförstånd är lättare att få med tjejkompisar!
Senast redigerad av VaiSing 2011-05-05 0:37:06, redigerad totalt 1 gång.
Hm, jag kan gilla att kramas en stund, men ganska snart så känner jag mig instängd och trött på det. Inte så kul för den jag är ihop med således. Det är väl ödets ironi som gör att jag alltid brukar fastna för just sådana där NT-iga hemmasittarmystyper!
Likaså har jag svårt för att säga samma saker flera gånger. Kan låta ungefär så här: Men, tycker du om mig då? Ja, men det vet du väl? Det har jag ju redan sagt...
Har lättare att visa på andra sätt att jag tycker om någon än att säga "jag älskar dig" stup i kvarten. Tycker om att ge små presenter, laga mat som den gillar eller hitta på något kul som man kan göra ihop istället.
Likaså har jag svårt för att säga samma saker flera gånger. Kan låta ungefär så här: Men, tycker du om mig då? Ja, men det vet du väl? Det har jag ju redan sagt...
Har lättare att visa på andra sätt att jag tycker om någon än att säga "jag älskar dig" stup i kvarten. Tycker om att ge små presenter, laga mat som den gillar eller hitta på något kul som man kan göra ihop istället.
Senast redigerad av pointblank 2011-05-05 0:37:06, redigerad totalt 1 gång.
- pointblank
- Inlägg: 1116
- Anslöt: 2006-11-12
- Ort: NV Skåne
Re: NT + AS = SANT?
silvercloud skrev:Ni som lever i AS - NT-förhållanden där ni har olika syn på närhet och förhållandet - hur får ni det att fungera? Går det? Vad kan man göra för att få det att gå så smidigt som möjligt?
Jag har AS och var ihop med en NT kvinna i 11 år. Sambo i 10 år. Jag ville kramas och vara nära mer än henne. Så att han inte vill ha närhet beror inte bara på hans AS.
Jag är nog den gosigaste kramfjanten på jorden.
Senast redigerad av treeman 2011-05-05 0:37:06, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Övriga Aspergerfrågor