I Svantes serie "Konsten att", där aspies gör fascinerande grejer, har vi idag kommit fram till Konsten att bygga en maskin som kan addera binära tal i trä!



Cool moj!

http://woodgears.ca/marbleadd/index.html

Är det sånt man kallar för skolexempel?

"Pappslöjden" kallar en del det för men tänk om man fått konstruera sånt på mattelektionerna och förverkliga det i träslöjden?! Fraktala och andra mönster i syslöjden... Kan man inte få börja om från sju års ålder? Någon? Gud? OM jag får det, i en sån skola, så ålovar jag att bli en mer lönsam samhällsmedborgare!!!

Sådär, Svante, nu kanske det kan bli en seriös tråd. Vad tycks?

Det är när man ser sådant som man blir lite ledsen för att tummen sitter mitt i handen (där fick ni era aspisar).

Jag hade en gång en idé att jag skulle bygga logiska grindar i lego, men det blev aldrig av

jonsch skrev:Sådär, Svante, nu kanske det kan bli en seriös tråd. Vad tycks?

mm!

Om nån hade kläckt sånna ideer så hade träslöjden varit mycket mer spännande.

Jag är en dålig asp som inte kläckte den iden själv.

Och utföra kvantsprång på gymnastiken.

Jag får sådan lust att bygga en sådan. Undrar om man lyckas

underjord skrev:Jag hade en gång en idé att jag skulle bygga logiska grindar i lego, men det blev aldrig av

Nej, att se till att det blir av är där det mesta brukar sluta, när man har nån rolig idé. Dom som lyckas förverkliga en sån där pryl är de som har en bra/rolig idé och ser till att det blir nåt av den.

Där brister jag iaf, i att få nåt att hända. Till och från får man ju faktiskt nån bra idé som det skulle gå att göra nåt av, men det känns alltid så svårt och krånligt att dra igång nåt projekt.


Man kanske skulle klia sig i huvudet och bygga en liknanade som dessutom klarar övriga tre räknesätt. Och presentera resultatet i decimal form.

Jo, att gå från tanke till handling är mitt problem också. Ungefär 90 procent av mina idéer hamnar i byrålådan eller påbörjas, men slutförs aldrig. Vad tror du skulle få dig att lättare förverkliga dina idéer?

Jag gillar frågan, underjord. Jag lägger mig gärna i när Moggy har svarat. Tills dess skall jag planera litet grand...

Jag kan börja med att svara på min egen fråga:
* Någon som kommer och petar på mig med en lång käpp när jag somnat.
* Någon som matar mig med choklad när jag slutfört ett delmoment.
* En personlig slavdrivare.
* Gratis mat och husrum.
* Ett tillräckligt intressant slutmål eller choklad (se ovan).
* Förmågan att inte bli intresserad av nya saker hela tiden.
* Helhetssyn eller en detaljerad plan.

Något jag vet hjälper mig är att kunna dela upp ett projekt i små små delmoment. Då blir det hela överskådligt och jag får hela tiden bekräftelse på att jag kommer framåt. Då slipper jag också bli trött av allt som är kvar att göra och kan koncentrera mig på detaljerna utan att helheten blir lidande.

Äsch, Moggy tar nog inte illa upp att jag tränger mig.

Det där med delmoment är min melodi, också. Det är helt nödvändigt, tror jag, för att det ska komma någonting ur mina händer. Problemet är att delmomenten planeras så länge att jag ser hur de skulle kunna sitta ihop i någon ännu mer fantastisk helhet än den från från början tänkta - om de bara modifieras litet.

"Usch vad snårigt det här sambandet mellan momenten blev. Fåse, om jag delar upp dem i delmoment..."

Nä, det är inte en perfekt metod, men hittills är det den som har fungerat bäst (jag har tyvärr inte kunnat testa chokladmetoden än).

En annan metod som fungerar för mig är att vid en viss punkt börja spara alla nya idéer till senare istället för att inkorporera dem i aktuellt projekt. Det svåra är att avgöra vid vilken punkt detta ska ske.

I mitt nuvarande projekt blev jag efter ett tag tvungen att ställa upp ett antal regler:
1. En ny idé som behöver ytterligare en karaktär eller byggnad sparas till senare.
2. En ny idé som inte har med huvudämnet att göra sparas till senare.
3. En ny idé som förbättrar en redan antagen idé används nu.
4. Strunta i alla nya idéer och gå vidare till nästa delmoment.
5. De idéer som ändå överlever steg 4 efter att nästa delmoment är klart är värda att fundera vidare på.
6. Skriv om gamla fungerande idéer endast ett maximalt antal gånger.

Övergången till steg 4 kan vara svår att veta när den ska ske. För mig blev det så att jag kände att jag ville gå vidare (jag var för tillfället nöjd med alla detaljer och bestämde mig för att gå vidare innan jag ändrade mig). Det är nog det det handlar om: Att inte ändra på saker man är nöjd med förrän efter att man är klar med nästa delmoment (om någonsin).

Ett problem jag har är att jag vänjer mig vid gamla idéer, som jag tidigare tyckte var jättespännande, men nu tycker är alldagliga och skriver om dem, så att de blir spännande igen. Då kan absoluta regler hjälpa eller kanske en utomståendes åsikt.

underjord skrev:Ett problem jag har är att jag vänjer mig vid gamla idéer, som jag tidigare tyckte var jättespännande, men nu tycker är alldagliga och skriver om dem, så att de blir spännande igen.

Den där är speciellt bra när man ska skriva böcker. Finns ingenting härligare än att trasa sönder ett alster med lite perfektionism och tråk-känslor.

AaaaaaDeHellvittiD.

nassepuh skrev:Den där är speciellt bra när man ska skriva böcker. Finns ingenting härligare än att trasa sönder ett alster med lite perfektionism och tråk-känslor.

Det är därför jag aldrig blir klar om jag inte tvingar mig själv (piska och fröken Dominique) att gå vidare.

nassepuh skrev:AaaaaaDeHellvittiD.

Fan, nu måste jag ju vara konsekvent och klaga på dig också:
Jag antar att du menar "Ah, to hell with it.", men varför skrev du inte det från början?

Jag tycker det är rätt häftigt att du lyckats skriva ner en ordnad lista med regler för att ta dig ur "förberedelseträsket", underjord. Visst har jag försökt det själv - men sen kommer jag alltid på att det kanske kunde göras ännu bättre om man pillade litet på delmomenten...

Jag vet inte vad jag skall skriva men hoppas innerligt att vi kan vara fungerande bollplank för varandra för dessa metaidéer. Men jag håller nästan där för stunden.

Själv har jag kommit till något slags avslut, alldeles nyss, på den senaste veckans "fel"-prioriteringar; en hop idéer har grovt satts ihop till en huvudbit av mitt livs stora projekt. Det händer var tredje månad eller så. Ni vet vad som händer sen. Får se om det här kan vara Trendbrottet.

Skulle slavdrivarmetoden fungera för dig?

Jo faktiskt. En personlig slavdrivare med mina personliga mål framför ögonen men med perspektiv på mitt liv, är just vad jag behöver.

Man får perspektiv på sitt liv när man reser men då är det dåligt med arbetsro, i allmänhet. En Marsresa vore det ultimata alternativet till en personlig slavdrivare. Undrar vilket som är lättast att få?

jonsch skrev:En Marsresa vore det ultimata alternativet till en personlig slavdrivare. Undrar vilket som är lättast att få?

Kanske något att söka?

http://news.bbc.co.uk/2/low/science/nature/6221424.stm

Tack, Moggy! Jag hade inte kommit mig för att leta upp projektet på nätet men det var faktiskt det jag tänkte på. Endera dagen börjar jag kanske seriöst att fundera på det.

jonsch skrev:Tack, Moggy! Jag hade inte kommit mig för att leta upp projektet på nätet men det var faktiskt det jag tänkte på. Endera dagen börjar jag kanske seriöst att fundera på det.

Jag hade gärna detagit om det vore möjligt. Vore rätt häftigt att leva sådär i 2 år. Tyvärr var kraven lite för höga för att få vara med.

Undrar vad man får i lön?

Jag tror att det finns ännu ett problem, ett som gömmer sig i förberedelseträsket, för oss som har svårt att komma upp ur det. Problemet skulle vara en historisk brist på konstruktiv kritik. Personlig historia avses.

Sapere aude, vill jag minns att det hette: "Hav mod att göra bruk av din förmåga". I det här fallet: "Hav mod att göra bruk av dina möjligheter till uppstigande ur förberedelseträsket"!

Om man är NT ocvh kan lita på sin automatiseringsförmåga så kan man obekymrat kasta sig ut i livet; omedvetet korrigerar hjärnan för ens små misstag, vilket har två självförtroendestärkande effekter:

1. Hjärnan talar om för sig själv när den gör "rätt", baserat på (inte alltid helt omedvetna) studier av vad
andra gör och av vad de lyckas med.

2. De flesta mer erfarna känner igen sig i ens inlärningssträvan och agerar bollplank på just det sätt som
är konstruktivt för en.

Nu negativt, sedan positivt. Negativt är att vi som trivs i förberedelsträsket gör kanske det för att vi behöver ganska mycket medveten kunskap om våra chanser att lyckas, för att öht kunna styra i lyckade riktningar. Det kan verka gnälligt och fegt men jag tror att vi faktiskt börjar vackla i cirklar om vi inte har tillräcklig kunskap om eller automatiserad erfarenhet av att det troligen går bra om man håller sig till dem eller dem hållpunkterna. Automatiserad erfarenhet brukar vi som sagt ha dåligt med, vilket alltså skulle förklara varför vi trivs i förberedelseträsket. Kanske finns dock en utväg. Möjlig utväg:

Ifall man är begåvad inom ett visst område så kanske även ens aspigt lilla automatiseringsförmåga räcker till goda erfarenheter enligt 1) och 2), just i det området. Ibland är det också en hjälp att vara exempelvis oförvägen, ibland att tvärtom vara försiktig. Alla har vi alltså förmodligen goda erfarenheter någonstansifrån, av typen 1) och 2). Utmaningen just nu är att hitta sinnestillståndet från de framgångsrika ögonblicken.

Kan vi göra det? Kan vi suggerera oss in i det sinnestillstånd som automatiserad erfarenhet ger, även när den enda trygghet vi faktiskt har är grundliga, medvetna förberedelser?

/ J

underjord skrev:

nassepuh skrev:AaaaaaDeHellvittiD.

Fan, nu måste jag ju vara konsekvent och klaga på dig också:
Jag antar att du menar "Ah, to hell with it.", men varför skrev du inte det från början?

nassepuh lyckas stava ADHD - undrar om det inte var en ordvits. Eller också blev han bara trött och somnade med fingret på Aaaaaa...

Ang. chokladmetoden: Den testar jag så snart jag har råd. Är en mycket trevlig metod men fungerar dåligt i motivationssyfte eftersom:

1. Det är svårt att koncentrera sig när man har choklad i skafferiet. Detta problem löses genom att äta upp den. Då infinner sig problem nr.

2. Man orkar inte göra någonting när man är fullmatad med choklad.

... jagar gör man bäst på tom mage (och plånbok ).

Tricket är att skaffa en chokladmeister (vilket bara i sig kan vara nog så svårt) som kan pytsa ut chokladen i lagoma doser. Jag minns min barndoms vandringar längs kryssade leder och hur mina föräldrar lockade med choklad vid nästa krysstolpe när jag var trött. Metoden fungerade åtminstone då.

Lång käpp-metoden är lite billigare, men man behöver fortfarande någon som kan manövrera käppen.

jonsch:

• Kan du sätta en gräns för hur finfördelade dina delmoment ska vara?
• Har du någon gång lyckats ta dig förbi förberedelsestadiet? Hur gjorde du då?
• Har du någon du kan diskutera finfördelningen med?
• Vad skulle hända om du struntade i förberedelserna och satte igång direkt med utförandet?
• Är förberdelserna roligare än utförandet?