Jag träffade en man i ett speciellt sammanhang för några år sedan, bara en ytlig kontakt och sedan dess har jag inte haft en tanke på honom. Men för tre år sedan fick vi av en händelse kontakt igen, och mycket snart inledde vi en intensiv telefon/sms-kontakt. Det blev som en besatthet, från båda två. Vi pratade i timmar i tel. och skickade tusentals sms.
Han ville att vi skulle ses, men jag var tveksam till "live-kontakt".

Ganska snart förstod jag att han var ytterst manipulerande och kontrollerande, och varningsklockorna ringde. Jag gick ändå med på att träffas efter ett tag, och det var kort sagt inte bra. Han visar klart narcissistiska drag. Har försökt avsluta men han ger sig inte. Och jag kan inte få honom ur skallen. Han är inte bra för mig, jag vill inte träffa honom. Ändå är jag beroende av vår sms/telefonkontakt. Tänker på honom jämt, är styrd av honom på något underligt sätt. Jag vill att han ska finnas där, på distans, och känner mig tom när vi inte har kontakt. Nu har jag vägrat svara honom i 5 veckor, men han lever ett eget liv i mitt huvud. Jag vill bli fri, det här är ju sjukt. Det är så otroligt påfrestande, men jag kan inte värja mig mot tankarna.

Någon som varit med om något liknande? Jag ältar och ältar, och mycket handlar ärligt talat om att jag är så arg och frustrerad över att han kränkt mig. Jag vrider och vänder på varje ord han sagt/skrivit, och jag tycker att han skyller allt på mig och saknar självinsikt. Jag inser att jag aldrig får någon upprättelse från honom, men hur ska jag kunna släppa det och gå vidare? Hjälp mig!!!

Du låter besatt. Låt det gå tid. Sök inte upp honom på något sätt. Ägna dig åt annat och håll dig sysselsatt så du inte får tillfälle att börja älta och fundera kring den här personen. Här kommer egna gissningar: Han är inte på något sätt ute efter dig och han är inte ondskefull eller kränker folk med flit han är som han är bara. Naiv kanske, inte lärt sig hur man beter sig mot andra. Han har stövlat in i ditt liv och tillsammans har ni fått till det på detta sätt. Låt honom vara.

Ett annat råd jag kan komma med är: Umgås med folk. Umgås med andra så du får lite perspektiv på det hela och lite distans till den här personen. Det är förödande att bara ägna sig åt en, endast en människa oavbrutet. Då kan man verkligen få tunnelseende.

Låt honom vara, koncentrera dig på annat och inse: Han kommer inte ge dig någon "upprättelse" eller förklara hur allt ligger till eller frigöra dig från den här frustrerande situationen. Du pratar om tomhet, han är förmodligen rätt tom (egen gissning). Ni drogs till varandra och fick en negativ effekt av det hela. Han kommer nog inte att inse vad han gjort med dig och situationen han har säkert inte den självinsikten.

Det kommer gå över. Du behöver bara få distans till det som hänt, till den här personen. Jag tror att de svar du vill ha ut av honom kommer leda till ännu mer bryderier. Du verkar rikta ilska mot honom vilket jag tror kan komma ur besattheten. Försök att lindra ilskan. Är han värd den?

Hoppas du kan släppa honom ur ditt huvud och gå vidare!

Vill säga att jag tycker det är bra att du lyckats hindra honom från att kontakta dig i 5 veckor! Fortsätt så! Han tappar säkert intresset med tiden.

Livet är ju som en tom påse om man inte fyller det med något. Att stoppa in en dysfunktionell, manipulativ man som får alla varningsklockor att ringa är förstås ingen bra idé.

Om de har ringt så har de. Man brukar känna rätt. Det är bara slöseri med energi att försöka utveckla ett förhållande som innerst inne är destruktivt.

Själv gick jag ett år i ACOA för att bli någorlunda fri. Ett tolvstegsprogram för barn till dysfunktionella föräldrar. De som försöker utplåna sig själva i destruktiva relationer passar bra in i ACOA.

I början av den här tråden finns länkar till en amerikansk psykolog som är specialist på kvinnor som involverar sig med narcissister och psykopater. Hon ger en hel del bra tips på sin hemsida.

På http://psykopat.se http://www.bankrattsforeningen.org.se http://www.toni-schonfelder.com
finns oxå en del "information" om psykopatter. B.la hur man upptäcker dem.

Mycket intressanta länkar!

Glömde den här:
http://user.tninet.se/csz433c/homepages ... orning.htm

Kakmonstret säger många kloka saker. Jag tror också att du är på god väg själv, bara genom att tala om för andra härinne vad du har gått och snurrat i ditt eget huvud den senaste tiden. Att du dessutom har lyckats hålla honom ifrån dig på egen hand i fem veckor är väldigt bra gjort! Egentligen spelar det kanske inte så stor roll hurdan han är (psykopat eller ej), känner du att han inte är bra för dig så är han inte det, punkt slut.

Jag önskar dig lycka till, men jag tror du fixar det!

Väldigt intressanta länkar, för övrigt, Inger och Parvlon.

Tack för era svar, och för länkarna! MYCKET bra info, och det är så mycket som stämmer.
Han är alkoholist, men har varit drogfri i 6 år. Han är äldre än mig, och drack i drygt 40 år, började när han var 12 år.

Jag har alltid haft lätt att "hamna" i destruktiva relationer, det är just för att de ÄR farliga som jag får en kick. ADHD, antar jag. Och jag har svårt att bryta när jag väl är där, kan inte sätta gränser och stå på mig. Och får lätt ångest över de hot han kör med. Subtila skrämskott som ANTYDER att han ska hämnas, men han låter mig inte veta hur... Säger att han "ska söka upp mig - snart" ... och ge mig mitt "livs överraskning som jag sent ska glömma" och i den stilen. Han vet att jag är paranoid, och när jag ber honom respektera det och låta mig vara ifred skickar han bara en skratt-gubbe på sms.

Jag har nyligen flyttat och inte lämnat ut adressen, hemligt tel nr även på mobil, bytt mail-adress, står inte på eniro osv. Han vet varför. Och idag fick jag ett handskrivet vykort från honom, till min hemadress!!!??? Ja iofs är det ju bara att ringa folkbokföringen för att få veta adressen.

Han har en dom över sig tidigare, hans x-fru anmälde honom.

Han skyller allt på mig. Han ställer krav som han inte uppfyller själv, gör saker han förbjuder mig att göra. Ljuger, bedrar, manipulerar. Han vet mina funktionshinder, och han utnyttjar min sociala störning/låsning.

Har pratat med psykologen om detta, och hon menar att det är ett typiskt aspergerdrag att låta sig utnyttjas. Är det så? Jag vet inte.

Men jag misstolkar andras avsikter, missförstår kommunikationen, läser inte av kroppsspråk, kan inte sätta gränser och har ingen självkänsla. Det är som om våldsamma sinnesupplevelser fyller hålet jag har inom mig, och ger en viss kick, en tillfredsställelse. Som om vad som helst är bättre än känslan av att INTE känna. Och det måste starka sinnesrörelser till för att jag ska känna något alls. Komplicerat. Och när det går över gränsen vill jag dra mig tillbaka, vara ifred. Och ältar alla oförrätter, vill hänas och ge igen. Få upprättelse. Hitta något som ska lägga alla pusselbitar på plats och ge mig ro i tanken.

Jag är så less på mig själv, och på den här situationen. Allt är inte hans fel, jag borde inte gett mig in i detta. Jag har inte bara varit bra för honom heller, det vet jag. Skillnaden är att jag erkänner det för honom, ber om ursäkt och vill bryta det som inte är bra för oss. Han gör inte så. Han projicerar ALLT på mig. Det är svårsmält.