Asså nu måste jag säga att ni som gör utredning ska akta er för det kan vara både lite nytta kanske o få sån diagnos och också skit. För mig har det varit typ 20% nytta och 80% skit jag ska säga varför

Jag var på psyket innan o pratade med dom om min framtid jobb o sånt. Dom trycker hela tiden ner mig som jag är en efterbliven apa bara för diagnosen. Har man asperger så har man svårt att jobba med människor för man kan inte läsa av, man kan inte förstå varför nån är som den är, man kan inte förstå hur man ska vara mot andra människor, så dum e jag fan inte!!! Jag retar mig!

Jag har knappt märkt av något sådant, förutom en arbetsterapeut som jag fick sätta på plats, sen blev hon normal. Däremot har jag mött flera, bla min syster, som inte verkar tycka AS är något att bry sig om, som om det var en inbillning man kan bli frisk ifrån bara man anstränger sig.

Tack för varningen.

F-n vad drygt, Albulena.
Jag var på ett psyk en gång också, och jag hörde "de är lägre begåvade" hörde jag, och förstod vad någon pratade om. Hm...så kul var det inte att höra ju. Säger inte om det var patient eller personal, dock.

Dom trycker hela tiden ner mig som jag är en efterbliven apa bara för diagnosen. Har man asperger så har man svårt att jobba med människor för man kan inte läsa av, man kan inte förstå varför nån är som den är, man kan inte förstå hur man ska vara mot andra människor, så dum e jag fan inte!!! Jag retar mig!

Kanske på gränsen till OT

Jag arbetar med människor och tycker att jag har ett stort försprång. Eftersom jag inte vet hur andra fungerar måste jag ta reda på hur varje individ fungerar. Jag kan inte luta mig tillbaks och tro att jag vet utan måste ta reda på det. Jag tror att många nt (inte alla) faller i den fällan. Det är naturligtvis bra att kunna läsa av människor men farligt om man tar det för en sanning, ibland måste man våga fråga också. Jag tror också att många knepigheter är mindre laddade för mig, kanske för att jag har lite svårare för att intuitivt förstå vad som anses ok eller ej.

sigge skrev:

Dom trycker hela tiden ner mig som jag är en efterbliven apa bara för diagnosen. Har man asperger så har man svårt att jobba med människor för man kan inte läsa av, man kan inte förstå varför nån är som den är, man kan inte förstå hur man ska vara mot andra människor, så dum e jag fan inte!!! Jag retar mig!

Kanske på gränsen till OT

Jag arbetar med människor och tycker att jag har ett stort försprång. Eftersom jag inte vet hur andra fungerar måste jag ta reda på hur varje individ fungerar. Jag kan inte luta mig tillbaks och tro att jag vet utan måste ta reda på det. Jag tror att många nt (inte alla) faller i den fällan. Det är naturligtvis bra att kunna läsa av människor men farligt om man tar det för en sanning, ibland måste man våga fråga också. Jag tror också att många knepigheter är mindre laddade för mig, kanske för att jag har lite svårare för att intuitivt förstå vad som anses ok eller ej.

Vilket tänkvärt inlägg!

Erfarenheten som mer och mer går upp för mig (det borde jag fattat för längesedan, goddag yxskaft) är att AF. ska man akta sig för (wow, vilken nyhet va? ) Men akta sig menar jag att man ska vakta sin tunga både vad gäller diagnoser och annat och utnyttja dem när man behöver. Jag har lärt mig att det gäller och försöka vara taktisk samt inte tala för mycket om om man letar jobb på egen hand för är de sk*ta ännu mer i en även om man har diagnos. På mitt jobb finns det en som jobbat på AF. och det märks. Nu i veckan sa h*n till mig igen; "och hur ä det med denna flickan idag?" i gullig ton Men det är inte de värsta. Det värsta är att när jag säger att jag gillar att utvecklas och gillar nya utmaning börjar hon titta på tavlorna i rummet och prata om det och tror sig veta att jag alltid kommer kunna jobba 50% och inte mer.

sigge skrev:

Dom trycker hela tiden ner mig som jag är en efterbliven apa bara för diagnosen. Har man asperger så har man svårt att jobba med människor för man kan inte läsa av, man kan inte förstå varför nån är som den är, man kan inte förstå hur man ska vara mot andra människor, så dum e jag fan inte!!! Jag retar mig!

Kanske på gränsen till OT

Jag arbetar med människor och tycker att jag har ett stort försprång. Eftersom jag inte vet hur andra fungerar måste jag ta reda på hur varje individ fungerar. Jag kan inte luta mig tillbaks och tro att jag vet utan måste ta reda på det. Jag tror att många nt (inte alla) faller i den fällan. Det är naturligtvis bra att kunna läsa av människor men farligt om man tar det för en sanning, ibland måste man våga fråga också. Jag tror också att många knepigheter är mindre laddade för mig, kanske för att jag har lite svårare för att intuitivt förstå vad som anses ok eller ej.

Ja! Det kanske är det du beskriver, som gör att vissa med AS passar bra inom viss vård.

Jag har utbildning inom vården (men kunde inte jobba med det, främst p.g.a. nya kontakter hela tiden + personalen) och jag var populär bland de som INTE var personalens favoriter.

Ofta tyckte jag att de "opopulära" var intressanta att lyssna på också.

Jag har aldrig haft några bestående problem från vårdpersonalsidan, varken vid planerade besök eller vid inläggning. Visst har jag blivit bemött som om jag vore en idiot, men då har jag näpst den skyldiga och förklarat att jag förväntar mig att i framtiden inte bli bemött som en förståndshandikappad, lägre klassens medborgare. Det brukar de ta på allvar.

Förutom dessa ganska sällsynta tillfällen har jag enkom och endast haft nytta av att bli diagnostiserad och därigenom få en djupare förståelse om vem jag är och varför den jag är är som den är, d.v.s. som jag. Problemen fanns där innan jag fick min diagnos, liksom den autistiska störningen. Om en 40-årig vårdare med grundskoleutbildning och typ 2-diabetes tror att jag är förståndshandikappad utöver funktionshindret, så brukar det inte krävas machiavelliska konspirationer för att få honom på andra tankar. Om inte annat, så stärker det min självbild och mitt självförtroende och därmed min megalomani

Lakrits skrev:Jag har aldrig haft några bestående problem från vårdpersonalsidan, varken vid planerade besök eller vid inläggning. Visst har jag blivit bemött som om jag vore en idiot, men då har jag näpst den skyldiga och förklarat att jag förväntar mig att i framtiden inte bli bemött som en förståndshandikappad, lägre klassens medborgare. Det brukar de ta på allvar.

Förutom dessa ganska sällsynta tillfällen har jag enkom och endast haft nytta av att bli diagnostiserad och därigenom få en djupare förståelse om vem jag är och varför den jag är är som den är, d.v.s. som jag. Problemen fanns där innan jag fick min diagnos, liksom den autistiska störningen. Om en 40-årig vårdare med grundskoleutbildning och typ 2-diabetes tror att jag är förståndshandikappad utöver funktionshindret, så brukar det inte krävas machiavelliska konspirationer för att få honom på andra tankar. Om inte annat, så stärker det min självbild och mitt självförtroende och därmed min megalomani

Exakt hur uttrycker du dig när du säger till dem? (Jag frågar för att jag försöker få inspiration till hur jag ska kunna säga till. Och då räcker det inte med att jag bara vet att man kan "säga till och stå på sig".)

Bror Duktig skrev:

Lakrits skrev:Jag har aldrig haft några bestående problem från vårdpersonalsidan, varken vid planerade besök eller vid inläggning. Visst har jag blivit bemött som om jag vore en idiot, men då har jag näpst den skyldiga och förklarat att jag förväntar mig att i framtiden inte bli bemött som en förståndshandikappad, lägre klassens medborgare. Det brukar de ta på allvar.

Exakt hur uttrycker du dig när du säger till dem? (Jag frågar för att jag försöker få inspiration till hur jag ska kunna säga till. Och då räcker det inte med att jag bara vet att man kan "säga till och stå på sig".)

Det är min far som har lärt mig att säga till på ett artigt, men bestämt sätt. Jag brukar säga något i stil med:

"Det känns olustigt att bli tilltalad på ett sätt som påskiner att jag på något sätt skulle vara förståndshandikappad, hörselskadad eller dement. Det är åtminstone så jag uppfattar det, när du talar till mig som om jag vore ett barn. Trots min autism är jag fullt kapabel att förstå vad vi talar om och jag kan försäkra dig om att jag kommer att avbryta dig och ställa frågor om det är något som jag inte förstår."

Lakrits skrev:

Bror Duktig skrev:

Lakrits skrev:Jag har aldrig haft några bestående problem från vårdpersonalsidan, varken vid planerade besök eller vid inläggning. Visst har jag blivit bemött som om jag vore en idiot, men då har jag näpst den skyldiga och förklarat att jag förväntar mig att i framtiden inte bli bemött som en förståndshandikappad, lägre klassens medborgare. Det brukar de ta på allvar.

Exakt hur uttrycker du dig när du säger till dem? (Jag frågar för att jag försöker få inspiration till hur jag ska kunna säga till. Och då räcker det inte med att jag bara vet att man kan "säga till och stå på sig".)

Det är min far som har lärt mig att säga till på ett artigt, men bestämt sätt. Jag brukar säga något i stil med:

"Det känns olustigt att bli tilltalad på ett sätt som påskiner att jag på något sätt skulle vara förståndshandikappad, hörselskadad eller dement. Det är åtminstone så jag uppfattar det, när du talar till mig som om jag vore ett barn. Trots min autism är jag fullt kapabel att förstå vad vi talar om och jag kan försäkra dig om att jag kommer att avbryta dig och ställa frågor om det är något som jag inte förstår."

Tack. Det ger mig lite tips.

Jag brukar vara så klumpig så antingen får jag inte fram något vettigt, eller så får jag fram det för rakt (där mina frustrerade, arga och förnärmade känslor lyser igenom). Det är svårt att vara rak och neutral när man känner sig allt annat än neutral, tycker jag.

Bror Duktig skrev:Tack. Det ger mig lite tips.

Jag brukar vara så klumpig så antingen får jag inte fram något vettigt, eller så får jag fram det för rakt (där mina frustrerade, arga och förnärmade känslor lyser igenom). Det är svårt att vara rak och neutral när man känner sig allt annat än neutral, tycker jag.

Jag också. Det är därför far och resten av familjen emellanåt har små snabbkurser i sådant med mig. Oftast efter att jag kraschat av frustrationsångest och det sedan visar sig att det inte var jag utan den jag talat med som varit den hövlige och tålmodige. Min mor lärde mig t.ex. vikten av att inte kalla folk som är idioter för just "idioter", trots att jag på den tiden tyckte att jag hade använt uttrycket på ett både relevant och sakligt vis. Men det var väl 20 år sedan nu.

Vill delge en tanke/erfarenhet som några av er andra kanske också har. En arbetsplats enbart för funktionshindrade alla med samma diagnos eller olika diagnoser (medfödda funktionshinder och sjukdomar blandat) behöver inte vara bättre för en funktionshindrad person än en vanlig arbetsplats med lönebidrag eller en vanlig anpassad arbetsplats utan lönebidrag men det sistnämnda är nog svårt att få till, särskilt i dagens tuffa, stressiga samhälle med krav på social kompetens. Många chefer vill ha bidrag för att anställa folk som arbetar lite långsammare, vilket en del med någon diagnos behöver göra.
Anledningen till att en sådan arbetsplats inte är bättre för alla funktionshindrade är främst för att vi är individer och för att de som jobbar där saknar kunskap till viss del och ser på oss som mindre vetande och jobbar utifrån det och ibland får man tom. "en klapp på huvudet".

Överläkaren/pskyiatrikern som stod i spetsen för min utredning (de var ett team) sa så här när jag var på "återbesök" nyligen (begärt själv pga. frågor): "samhället kan vara fyrkantigt angående As, handläggare kan vara okänsliga. Som funktionshindrad hamnar man lätt i fack men det är individen och inte diagnosen som ska ha ett jobb." Något av det sannaste jag hört på länge.

Det var ju ett fint citat, sommar.

Jag är så slängd i mun att jag fått kvinnor gråta då jag trycker ner dem när dem anser jag är förståndshandikappad när dem själva är låg i intelligensen.. inte rätt sätt, det vet jag väl mycket om, men det är väl ett försvarsmekanism jag fått under mitt liv då jag alltid blivit nertryckt och att folk alltid såg ner på mig på ett eller annat sätt.

Man får väl visa dem att man inte är sin diagnos, utan en individ!

jag känner inte igen mig så mkt,
ok många ajg har kontakt med tror inte jag kommer klara av saker jag har som mål (typ tävla, starta eget m.m.) "även om dom inte är uppnåliga så ska man ju ändå kunna drömma" tex

men oftast är det inte så, den som har haft värst sån attityd är min moster som säger saker som att folk med asperger "absolut inte ska jobba inom sådana yrken" (vård) eller "jag har absolut inte aspergerdrag möjligen ADHD drag men inte aspergerdrag!!" när jag skämtade om att det fanns för mkt aspergerdrag runt bordet med min mamma (för att kunna ha en ordentlig konversation) då jag mest syftade på jag min ammma och morfar
och då har ändå hennes som AS och hon jobbar inom vården.

Vi går på föreläsningar där livs levande aspergare berättar om sina liv. Det är alltid spännande att se att det finns de som har riktiga arbeten. Ibland kvalificerade sådana. Dom kanske till och med arbetar med människor och är bra på det. Det vore spännande att ha en sån som handledare, man lär sig så mycket. Tänk att ha en i sin egen organisation, om en av oss är en sån.....hmmm...njaaaa...det är kanske att gå för långt. Man måste kunna jobba med människor och det har dom ju lite svårt för. Jag kan ju tillägga att jag inte är öppen med mina egna diagnoser.

sigge skrev:Vi går på föreläsningar där livs levande aspergare berättar om sina liv. Det är alltid spännande att se att det finns de som har riktiga arbeten. Ibland kvalificerade sådana. Dom kanske till och med arbetar med människor och är bra på det. Det vore spännande att ha en sån som handledare, man lär sig så mycket.

Det låter intressant att få lyssna till andra med samma diagnos som har ett riktiga jobb, främst de som har ett kvalificerat jobb. Man kan säkert ta lärdom av det.

Sommar, jag håller med dig. Det är viktigt att folk får lyssna till alla aspekter av vad det innebär att ha olika funktionshinder. Föreläsningarna och olika kurser fyller en viktig funktion.
Npf är något jag ofta stöter på i jobbet och naturligtvis vill jag att jag och mina kolegor skall ha så mycket kunskap och förståelse som möjligt. Risken är att npf reduceras till något man studerar, förhåller sig till, skall få ordning på, kan mycket om. Jag tror det är desto svårare att acceptera att få en kollega med npf, som finns i verksamheten på lika villkor. Jag kom att tänka på detta eftersom ts fått höra att folk med as inte kan jobba med människor. För några av oss går det aldeles utmärkt.

Ja, det får ju gärna bli något mer än något man kan något om. Det handlar ju om individer.

Jag hatar att bli reducerad, speciellt av personer som inte vet vad de pratar om så jag kan mycket väl leva mig in i hur det skulle vara att bli utsatt för sådant kategoriserande.

Vad det gäller att sätta inte bara vårdpersonal utan just läkare på plats tror jag att det till stor del handlar om vad man har med sig hemifrån. Har man fått lära sig att ha stor respekt för läkare och att vi alla är maktlösa inför dem så är det svårare att bryta med den känslan är om läkare är något man känner folk som är.

keedo skrev:Jag är så slängd i mun att jag fått kvinnor gråta då jag trycker ner dem när dem anser jag är förståndshandikappad när dem själva är låg i intelligensen.. inte rätt sätt, det vet jag väl mycket om!

Jag tycker de får tåla det.
Att bli pratad till som om man vore ett barn är en förolämpning oavsett eventuella goda avsikter. Jag avpolletterar samtliga som tar mig för en mindre vetande. Ingen pardon. Jag tar inte skit från folk.

Önskar jag kunde göra likadant som KrigarSjäl. Jag blir tilltalad som en unge upplever jag det som, av personal jag går runt med för att jag annars inte lyckats få ett liv. Jag börjar hata det livet. Det är inte kul alls. De kanske inte menar illa men det känns lite jobbigt, faktiskt. Jag tog upp det med dem vad jag upplevde också. Ingen större skillnad egentligen, fast vissa av dem förstår en del.

Nån på ett sjukhus sade: "stackars människa" när den fick höra att jag fick besök av personal till sjukhuset. Så det SER verkligen illa ut också? Yikes. Jag vill lägga av, men jag vet att jag hamnar isolerad hemma om jag inte använder mig av personalen. Och jag är så trött att jag inte kan koncentrera mig, själv, och vet knappt att jag är vaken (lättare att bli beroende av folk då) och jag vet varför jag nog är det. Sicken situation, vad?