Jag har en styvson som nyss fyllt 13 år. Han är väldigt "allmänbildad" och kommer ihåg precis allt han läst och/eller sett på tv. Han har svårt med talet. Det är ett slags stammande, men inte så att han hackar upp orden utan att det tar jätte lång tid för honom att få fram de ord han tänkt säga. Han har varit hos en talpedagog som menar att det inte är tal om någon klassisk stammning och eftersom han inte verkar lida av det själv så är det inte heller något man tänker hjälpa honom med.

Han har svårt med den sociala biten. Han har kompisar även om de det senaste året blivit färre. Däremot vet han inte hur man "uppför sig", säger inte tack då han får saker tex, eller blir sur om han får någonting han inte önskat sig. Detta kan vara väldigt frustrerande för omgivningen, då många ofta blir sårade av hans beteende.

Han har också svårt att avbryta det han håller på med för tex maten är klar. Då kan han få utbrott om man för andra gången är tvungen att säga till honom att komma till bordet. Han har svårt för ironi och tar ofta saker bokstavligt. Man kan inte heller säga att man skulle vilja åka på semester tex. för då tror han att man ska det och frågar om och om igen när vi ska åka på semestern vi pratade om. Begreppet "skulle vilja" förstår han alltså inte.

Han har också förmågan att komma med inlägg eller påståenden som inte har någon poäng vilket kan vara förvirrande för andra, speciellt om vi har gäster hemma. Det har blivit många smått pinsamma stunder

Han upprepar ofta det andra har berättat iform av en fråga, ungefär som om han vill ha en bekräftelse av det som påståtts; "Pappa, visst är det väl så att...?" eller "Brorsan, visst är det väl så att du har...?"

Han är ganska klumpig och tar väääääldigt lång tid på sig att göra saker.

Om man säger åt honom att göra saker sätter han ofta händerna för huvudet och säger att man inte får skälla eller skrika åt honom (trots att så inte är fallet) för att han får ont i huvudet. Det är väldigt vanligt att han på en fråga svarar; "Jag vet inte, jag har ont i huvudet!".

Han har även bacillskräck (för vissa saker), rädsla för våtservetter osv. Tål inte heller vissa textilmaterial, toapapper och är känslig för temperaturen i rummet då han ska sova. Har för övrigt även svårt att sova och går upp flera gånger på kvällen innan han somnar.

Det som bekymrar mig mest är att han är fixerad vid våld. Våldsspel, våldsfilmer etc. Han kan allt om vapen och dyl. Hos oss får han inte spela dessa spel eller se filmer som är från 15 år eller är våldsamma, då de andra syskonen ibland uppfattar honom som läskig då han alltid pratar om våldsgrejer. Tyvärr är hans mamma av en annan uppfattning. Hos henne får han se vad han vill och spela vad som helst. Detta gör mig så upprörd då jag ser hur detta påverkar honom. Tyvärr blir det också en konflikt då vi säger olika. Svaret från styvsonen blir alltid att; "mamma har sagt att jag får, hon är inte lika fjantigt petig som du är".

Bråkar ofta med sin styvsyster som är 5år yngre. Han vill gärna hävda sig över henne på alla sätt och vis, speciellt genom att hävda att han är smartare men tål inte om han får mothugg då går han till pappa för att få bekräftelse. Ifrågasätter alltid alla andra utom pappa. Pappas ord är lag!

Jag kan tycka att han är väldigt pappig för att vara tonåring mer än vad min åttaåriga dotter är på mig. Min styvson vill gärna "gosa" med sin pappa och lägger då sig tätt intill honom (eller på honom) i soffan eller sängen. Jag kan tycka att det är lite för mycket. Det ser liksom fel ut när en så stor pojke myser med sin pappa. Han snusar honom gärna bak i nacken och ska "prutta" på pappas tjockmage!? Jag har fösökt ta upp detta med min man, att andra blir illa till mods när de ser sonen hålla på så här, men han kan inte se hur stor han egentligen är (eller borde vara).

Har sagt till min man att han borde göra en utredning på sonen, då jag tycker att mycket stämmer överens med AS, men han vill liksom inte ta det till sig riktigt. I skolan går de flesta ämnen bra utom de som kräver fantasi, som bild, musik, ibland går även svenskan dåligt. Alla ämnen där man kan rabbla kunskap går dock bra. Problemet i skolan är snarae att han är så brutalt ärlig och talar alltid om för lärarna vem som tjuvrökt på rasten eller vem som gjorde det ena eller andra. Detta gör naturligtvis honom populär hos lärarna men inte hos eleverna kan jag tänka.

Jag vet att detta blev ett långt inlägg, men det är mycket jag vill säga och undrar över... Snälla, tror ni att jag kan ha rätt då jag misstänker Asberger hos styvsonen och borde jag isf ligga på om en utredning?

Alien
Rättade stavningen av Aspergers i rubriken.

Hej, Jo vist skulle han mycket väl kunna ha asperger, frågan är vem som har problem med hans "beteende" du, pappan, han själv? mamman?

det du asner vara jobbigt/svårt att hantera osv kanske inte alls uppfattas så av pappan/mamman/honom själv, då är det inte säkert att han ens få diagnos eftersom han "fungerar bra nog ändå i samhället".

hur eller hur om DU försöker tänka på allt han gör som fullkomligt naturligt för honom, raka svar osv är naturligt för människor det är en märklig idé om att hålla på med omskrivningar och ironi/sarkasm är oftast tillämpade i negativ mening, altså helt onödigt egenligen.

Att han är besatt av vålds spel/filmer osv.. är inte konstigare än att han är besatt av bilmärken så länge han inte själv är våldsam ser JAG inget problem med det egentligen.
Intressen är intressen, jag älskar skräckfilmer, våldsfilmer och gillar våldsamma spel, jag kan säkert låta hur morbid och märklig som helst när jag diskuterar det men jag går inte ut och sprättar upp grannen med en lie för det.

En 13 åring är inte så stor som man kan tro, han skall slåss om uppmärksamheten med sin syster som är "liten nog" att gosa dessutom är hon flicka vilket också ses som mer naturligt att de skall vara kramiga och gosiga men pojkar (även 13-14-15 åriga) behöver få kramas och mysa och busa! (inte alla är tonåringar i huvudet när de är 13 och endel 8-9 åriga flickor är små brådmogna förpubertala tonårsmonster) så att resonera att en 13 åring måste vara på något sätt låter dumt.

jag menar inte att kritisera dig men för MIG är pojken ganska "normal" och det låter lite jobbigt om du har så negativ syn på mycket som han har "för sig" vissa delar skulle kunna vara "bort skämd snorunge" lika väl som asperger.. att inte orka med tjat/skäll eller att bli tillsagd, att inte vilja lämna det man håller på med för att det inte är en vana... att få uttala sig om saker vitt och brett finns många som tillåts göra, och om ingen säger åt en "vanlig" unge hur man skall bete sig så lär inte de sig sådant heller.

Men jag tycker det är jättebra att du bryr dig om honom och om ingen annan kan se bekymren som du så kan det ju vara så att det är de som är så vana att det bara är så..

Vet pappan vad asperger är? (ok dum fråga det är knappt vi här på forumet vet vad det är.) men jag menar om han inte vet eller känner till mer än det "almänna i media" om Asperger är det inte så konstigt om han försöker slå ifrån sig tanken.

kokm ihåg att gå försiktigt fram så du inte blir den hemska styvmorsan som drar igång något som mamman i fråga inte alls vill veta av, så ta det försiktigt och försök diskutera det på ett positivt sätt med pappan, att kanske det skulle underlätta för sonen socialt om ni kunde prata med någon osv?

nu kanske mitt inlägg blev rörigt, jag är inte så bra på att formulera hur jag menar, och om det verkar som påhopp eller så så menar jag det absolut inte så jag VET att det jag skriver kan misstolkas men fråga isåfall så skall jag försöka utveckla!

jojo skrev:Jag har en styvson som nyss fyllt 13 år. Han är väldigt "allmänbildad" och kommer ihåg precis allt han läst och/eller sett på tv. Han har svårt med talet. Det är ett slags stammande, men inte så att han hackar upp orden utan att det tar jätte lång tid för honom att få fram de ord han tänkt säga. Han har varit hos en talpedagog som menar att det inte är tal om någon klassisk stammning och eftersom han inte verkar lida av det själv så är det inte heller något man tänker hjälpa honom med.

Han har svårt med den sociala biten. Han har kompisar även om de det senaste året blivit färre. Däremot vet han inte hur man "uppför sig", säger inte tack då han får saker tex, eller blir sur om han får någonting han inte önskat sig. Detta kan vara väldigt frustrerande för omgivningen, då många ofta blir sårade av hans beteende.

Han har också svårt att avbryta det han håller på med för tex maten är klar. Då kan han få utbrott om man för andra gånge är tvungen att säga till honom att komma till bordet. Han har svårt för ironi och tar ofta saker bokstavligt. Man kan inte heller säga att man skulle vilja åka på semester tex. för då tror han att man ska det och frågar om och om igen när vi ska åka på semestern vi pratade om. Begreppet "skulle vilja" förstår han alltså inte.

Han har också förmågan att komma med inlägg eller påståenden som inte har någon poäng vilket kan vara förvirrande för andra, speciellt om vi har gäster hemma. Det har blivit många smått pinsamma stunder

Han upprepar ofta det andra har berättat iform av en fråga, ungefär som om han vill ha en bekräftelse av det som påståtts; "Pappa, visst är det väl så att...?" eller "Brorsan, visst är det väl så att du har...?"

Han är ganska klumpig och tar väääääldigt lång tid på sig att göra saker.

Om man säger åt honom att göra saker sätter han ofta händerna för huvudet och säger att man inte får skälla eller skrika åt honom (trots att så inte är fallet) för att han får ont i huvudet. Det är väldigt vanligt att han på en fråga svarar; "Jag vet inte, jag har ont i huvudet!".

Han har även bacillskräck (för vissa saker), rädsla för våtservetter osv. Tål inte heller vissa textilmaterial, toapapper och är känslig för temperaturen i rummet då han ska sova. Har för övrigt även svårt att sova och går upp flera gånger på kvällen innan han somnar.
Det som bekymrar mig mest är att han är fixerad vid våld. Våldsspel, våldsfilmer etc. Han kan allt om vapen och dyl. Hos oss får han inte spela dessa spel eller se filmer som är från 15 år eller är våldsamma, då de andra syskonen ibland uppfattar honom som läskig då han alltid pratar om våldsgrejer. Tyvärr är hans mamma av en annan uppfattning. Hos henne får han se vad han vill och spela vad som helst. Detta gör mig så upprörd då jag ser hur detta påverkar honom. Tyvärr blir det också en konflikt då vi säger olika. Svaret från styvsonen blir alltid att; "mamma har sagt att jag får, hon är inte lika fjantigt petig som du är".

Bråkar ofta med sin styvsyster som är 5år yngre. Han vill gärna hävda sig över henne på alla sätt och vis, speciellt genom att hävda att han är smartare men tål inte om han får mothugg då går han till pappa för att få bekräftelse. Ifrågasätter alltid alla andra utom pappa. Pappas ord är lag!

Jag kan tycka att han är väldigt pappig för att vara tonåring mer än vad min åttaåriga dotter är på mig. Min styvson vill gärna "gosa" med sin pappa och lägger då sig tätt intill honom (eller på honom )i soffan eller sängen. Jag kan tycka att det är lite för mycket. Det ser liksom fel ut när en så stor pojke myser med sin pappa. Han snusar honom gärna bak i nacken och ska "prutta" på pappas tjockmage!? Jag har fösökt ta upp detta med min man, att andra blir illa till mods när de ser sonen hålla på så här, men han kan inte se hur stor han egentligen är (eller borde vara).

Har sagt till min man att han borde göra en utredning på sonen, då jag tycker att mycket stämmer överens med AS, men han vill liksom inte ta det till sig riktigt. I skolan går de flesta ämnen bra utom de som kräver fantasi, som bild, musik, ibland går även svenskan dåligt. Alla ämnen där man kan rabbla kunskap går dock bra. Problemet i skolan är snarae att han är så brutalt ärlig och talar alltid om för lärarna vem som tjuvrökt på rasten eller vem som gjorde det ena eller andra. Detta gör naturligtvis honom populär hos lärarna men inte hos eleverna kan jag tänka.

Jag vet att detta blev ett långt inlägg, men det är mycket jag vill säga och undrar över... Snälla, tror ni att jag kan ha rätt då jag misstänker Asberger hos styvsonen och borde jag isf ligga på om en utredning?

Allt med röd text stämmer på min 13 åring, förutom att det är jag (mamman) som sonen gosar med.
Vi står nu i kö för utredning.

jojo skrev:Det som bekymrar mig mest är att han är fixerad vid våld. Våldsspel, våldsfilmer etc. Han kan allt om vapen och dyl.

Det tror jag inte du behöver oroa dig för, det är ett tämligen vanligt intresse bland grabbar generellt. Kanske i synnerhet tonårspojkar.

Ayhanza skrev:Hej, Jo vist skulle han mycket väl kunna ha asperger, frågan är vem som har problem med hans "beteende" du, pappan, han själv? mamman?

det du asner vara jobbigt/svårt att hantera osv kanske inte alls uppfattas så av pappan/mamman/honom själv, då är det inte säkert att han ens få diagnos eftersom han "fungerar bra nog ändå i samhället".

hur eller hur om DU försöker tänka på allt han gör som fullkomligt naturligt för honom, raka svar osv är naturligt för människor det är en märklig idé om att hålla på med omskrivningar och ironi/sarkasm är oftast tillämpade i negativ mening, altså helt onödigt egenligen.

Att han är besatt av vålds spel/filmer osv.. är inte konstigare än att han är besatt av bilmärken så länge han inte själv är våldsam ser JAG inget problem med det egentligen.
Intressen är intressen, jag älskar skräckfilmer, våldsfilmer och gillar våldsamma spel, jag kan säkert låta hur morbid och märklig som helst när jag diskuterar det men jag går inte ut och sprättar upp grannen med en lie för det.

En 13 åring är inte så stor som man kan tro, han skall slåss om uppmärksamheten med sin syster som är "liten nog" att gosa dessutom är hon flicka vilket också ses som mer naturligt att de skall vara kramiga och gosiga men pojkar (även 13-14-15 åriga) behöver få kramas och mysa och busa! (inte alla är tonåringar i huvudet när de är 13 och endel 8-9 åriga flickor är små brådmogna förpubertala tonårsmonster) så att resonera att en 13 åring måste vara på något sätt låter dumt.

jag menar inte att kritisera dig men för MIG är pojken ganska "normal" och det låter lite jobbigt om du har så negativ syn på mycket som han har "för sig" vissa delar skulle kunna vara "bort skämd snorunge" lika väl som asperger.. att inte orka med tjat/skäll eller att bli tillsagd, att inte vilja lämna det man håller på med för att det inte är en vana... att få uttala sig om saker vitt och brett finns många som tillåts göra, och om ingen säger åt en "vanlig" unge hur man skall bete sig så lär inte de sig sådant heller.

Men jag tycker det är jättebra att du bryr dig om honom och om ingen annan kan se bekymren som du så kan det ju vara så att det är de som är så vana att det bara är så..

Vet pappan vad asperger är? (ok dum fråga det är knappt vi här på forumet vet vad det är.) men jag menar om han inte vet eller känner till mer än det "almänna i media" om Asperger är det inte så konstigt om han försöker slå ifrån sig tanken.

kokm ihåg att gå försiktigt fram så du inte blir den hemska styvmorsan som drar igång något som mamman i fråga inte alls vill veta av, så ta det försiktigt och försök diskutera det på ett positivt sätt med pappan, att kanske det skulle underlätta för sonen socialt om ni kunde prata med någon osv?

nu kanske mitt inlägg blev rörigt, jag är inte så bra på att formulera hur jag menar, och om det verkar som påhopp eller så så menar jag det absolut inte så jag VET att det jag skriver kan misstolkas men fråga isåfall så skall jag försöka utveckla!

Kan bara skriva under på dessa rader! Toppenbra svar!

Hej och välkommen hit!

Det viktigaste är om styvsonen lider av sin ev Aspergers. T ex om han blir utstött el mobbad i skolan. Har han sagt något om det, vantrivs han i skolan?

Det första är att i så fall även hans far inser att sonen har problem, och det andra är att hans mor också gör det. Det är ju föräldrarna som kan initiera en utredning. Antar att det inte går att genomföra en neuropsykiatrisk utredning av pojken, om hans mor sätter sig emot.

Även utan utredning kan ni bägge läsa på om AS och vad barn med AS behöver. Här finns en tråd med boktips: http://www.aspergerforum.se/basta-bockerna-om-as-t7085.html

jojo skrev:Min styvson vill gärna "gosa" med sin pappa och lägger då sig tätt intill honom (eller på honom) i soffan eller sängen. Jag kan tycka att det är lite för mycket. Det ser liksom fel ut när en så stor pojke myser med sin pappa. Han snusar honom gärna bak i nacken och ska "prutta" på pappas tjockmage!?

När man är 13 år är man inte vuxen, absolut inte. Det finns säkert många 13-åringar som gosar.
Skulle det visa sig att han har Asperger så är det tvärtom bra för honom att få lov att gosa med sin pappa. Det är på så vis han har chans att utveckla ett känsloliv och bli stark mentalt. Har du problem med det så är det ditt problem. Då får du gå därifrån om du tar illa vid dig av det.

Hm, känner att jag nog måste besvara alla inlägg...

Jag är oroad för min styvson. Jag är oroad för att jag bryr mig!

Vi har tre andra barn i familjen varav två är äldre bröder, så viss erfarenhet av tonårspojkar har jag ändå då den ena redan är myndig.

Det vore ju toppen om han inte har AS, naturligtvis, men jag är inte den enda som reagerat på hans beteende. Jag har även en vännina som jobbar med autistiska barn som reagerat.

Det är lite svårt att förklara på vilket sätt han gör saker, men jag gjorde ett försök med denna tråd för att jag söker svar. Jag är oroad över hans brutala ärlighet som ofta sårar andra människor och som i förlägningen även skulle kunna slå tillbaka på honom själv. Visst kan det vara så att han är en "bortskämd snorunge" som någon sa...

Tack för alla svar. Jag skall begrunda det ni skrivit

Enligt den här sajten: http://parentingtheatriskchild.evah.org/ (som en annan medlem postade igår i en annan tråd) så kan det faktiskt vara så att den nivå av våldsspel och underhållning som normalpersonen tål kan ha en påtagligt negativ effekt på barn som genetiskt tillhör riskgruppen. (Precis som många kan dricka, spela, shoppa eller äta lite godis ibland utan att utveckla alkohol-, spel-, shopping-, eller sockerberoende, medan en person som har en viss genetisk svaghet inte kan det.)

Därmed inte sagt att just denna tonåring är ett riskbarn på det viset, det måste väl proffs bedöma, men för säkerhets skull så tycker jag inte det kan skada att sätta sådana gränser.

Inger skrev:Enligt den här sajten: http://parentingtheatriskchild.evah.org/ (som en annan medlem postade igår i en annan tråd) så kan det faktiskt vara så att den nivå av våldsspel och underhållning som normalpersonen tål kan ha en påtagligt negativ effekt på barn som genetiskt tillhör riskgruppen. (Precis som många kan dricka, spela, shoppa eller äta lite godis ibland utan att utveckla alkohol-, spel-, shopping-, eller sockerberoende, medan en person som har en viss genetisk svaghet inte kan det.)

Därmed inte sagt att just denna tonåring är ett riskbarn på det viset, det måste väl proffs bedöma, men för säkerhets skull så tycker jag inte det kan skada att sätta sådana gränser.

Personligen skulle jag sätta gränserna om aktiviteten utvecklade ett skadebeteende mot sig sig själv eller andra. Ingen ide att begränsa bara för innehållets skull.

Skadebeteendet behöver inte visa sig förrän det är försent. 'Better be safe than sorry', skulle jag tänka om det var mitt barn.

Inger skrev:Skadebeteendet behöver inte visa sig förrän det är försent. 'Better be safe than sorry', skulle jag tänka om det var mitt barn.

Det är väl det som är hela utmaningen med att vara förälder antar jag.. väga riskerna mot fördelarna..
Fan vilket ansvar.. vet inte om jag som perfektionist skulle klara av det..

Nä huga!

Samma här.

Jossan skrev:

jojo skrev:Min styvson vill gärna "gosa" med sin pappa och lägger då sig tätt intill honom (eller på honom) i soffan eller sängen. Jag kan tycka att det är lite för mycket. Det ser liksom fel ut när en så stor pojke myser med sin pappa. Han snusar honom gärna bak i nacken och ska "prutta" på pappas tjockmage!?

När man är 13 år är man inte vuxen, absolut inte. Det finns säkert många 13-åringar som gosar.
Skulle det visa sig att han har Asperger så är det tvärtom bra för honom att få lov att gosa med sin pappa. Det är på så vis han har chans att utveckla ett känsloliv och bli stark mentalt. Har du problem med det så är det ditt problem. Då får du gå därifrån om du tar illa vid dig av det.

Njae...det här kan jag inte hålla med om. Det är ett mkt udda beteende för en 13-åring och ger upphov till många pinsamma/märkliga situationer.
I synnerhet om det fortsätter när han blir ett par äldre.

jojo skrev:Det som bekymrar mig mest är att han är fixerad vid våld. Våldsspel, våldsfilmer etc. Han kan allt om vapen och dyl. Hos oss får han inte spela dessa spel eller se filmer som är från 15 år eller är våldsamma, då de andra syskonen ibland uppfattar honom som läskig då han alltid pratar om våldsgrejer. Tyvärr är hans mamma av en annan uppfattning. Hos henne får han se vad han vill och spela vad som helst. Detta gör mig så upprörd då jag ser hur detta påverkar honom. Tyvärr blir det också en konflikt då vi säger olika. Svaret från styvsonen blir alltid att; "mamma har sagt att jag får, hon är inte lika fjantigt petig som du är".

Hu, det där är en jobbig situation! Att oroa sig för att nån ev har ett farligt intresse för våld/vapen eller liknande är jättejobbigt. Det är ju en grej som är svår att släppa. Och man ska inte heller släppa det, förrän man har analyserat problemet ordentligt, tycker jag.

Om pojkens våldintresse är ofarligt, finns det kanske ändå en risk att du förstärker det med din rädsla/oro. Typ att du ser honom som "farlig", och att han då börjar leva upp till det.

Men om hans våldsintresse är osunt, är det förstås viktigt att någon reagerar innan han blir för vuxen och inte går att påverka lika bra.

Skulle du kunna prata med hans mamma och be henne förklara utförligt varför hon tolkar det på ett annat sätt? Hon kanske har exempel på när hon sett att han tydligt kan skilja på fiktion och verklighet. Eller så hör du att hon har dålig koll.

Hans ärlighet...det där om att han skvallarar för lärarna...det kanske man skulle prata med lärarna om. Jag kan tänka mig att åtminstone några av lärarna ger honom beröm för det beteendet. Någon som är nästan tvångsmässigt ärlig ska inte uppmuntras, tycker jag, även om ärlighet i sig är något bra. Man kan jämföra med egenskapen ordningssam: Visst är det bra med ordning och reda, men om någon är pedantisk finns det ingen anledning att ytterligare förstärka den sidan.

Inger skrev:Enligt den här sajten: http://parentingtheatriskchild.evah.org/ (som en annan medlem postade igår i en annan tråd) så kan det faktiskt vara så att den nivå av våldsspel och underhållning som normalpersonen tål kan ha en påtagligt negativ effekt på barn som genetiskt tillhör riskgruppen. (Precis som många kan dricka, spela, shoppa eller äta lite godis ibland utan att utveckla alkohol-, spel-, shopping-, eller sockerberoende, medan en person som har en viss genetisk svaghet inte kan det.)

Därmed inte sagt att just denna tonåring är ett riskbarn på det viset, det måste väl proffs bedöma, men för säkerhets skull så tycker jag inte det kan skada att sätta sådana gränser.

Men hur vet man vilka som "genetiskt tillhör riskgruppen"?

Jossan skrev: När man är 13 år är man inte vuxen, absolut inte. Det finns säkert många 13-åringar som gosar.
Skulle det visa sig att han har Asperger så är det tvärtom bra för honom att få lov att gosa med sin pappa. Det är på så vis han har chans att utveckla ett känsloliv och bli stark mentalt. Har du problem med det så är det ditt problem. Då får du gå därifrån om du tar illa vid dig av det.

Tack för ditt inlägg Jossan. Det är tänkvärt, mycket tänkvärt!

KrigarSjäl skrev:

Inger skrev:Enligt den här sajten: http://parentingtheatriskchild.evah.org/ (som en annan medlem postade igår i en annan tråd) så kan det faktiskt vara så att den nivå av våldsspel och underhållning som normalpersonen tål kan ha en påtagligt negativ effekt på barn som genetiskt tillhör riskgruppen. (Precis som många kan dricka, spela, shoppa eller äta lite godis ibland utan att utveckla alkohol-, spel-, shopping-, eller sockerberoende, medan en person som har en viss genetisk svaghet inte kan det.)

Därmed inte sagt att just denna tonåring är ett riskbarn på det viset, det måste väl proffs bedöma, men för säkerhets skull så tycker jag inte det kan skada att sätta sådana gränser.

Men hur vet man vilka som "genetiskt tillhör riskgruppen"?

Om man har barn med en psykopat t ex. Fler riskfaktorer fanns på sajten tror jag.