Jag har en del sociala problem kan man säga. Jag är dock medveten om de flesta av mina problem och begränsningar men skulle vilja ha hjälp att komma ur dem. De flesta tycker att jag är konstig och tyst, och jag tycker ofta att de flesta är korkade. Och jag pratar oftast bara på tilltal, men kan inte starta eller hålla igång en konversation. Inte ens om de t.ex frågar om jobbet som jag ju gillar, för jag fattar att ingen egentligen bryr sig om vad andra jobber med (?). Bara sånt man säger... som "hur går bilen?" *suck* -jotack fint. Hur funkar mjällshampot?
Jag måste lära mig hur man beter sig i sociala sammanhang. Jag känner mig utesluten men har ändå många , lite ytligare bekanta. Men ingen RIKTIG vän. De flesta tycker att jag är rätt konstig.

Jag läste här om hämdbegär också. Stämde in precis.
När jag blir RIKTIGT frustrerad pga någon olöst konflikt i t.ex. relationen känner jag att jag MÅSTE få denne att må minst lika dåligt som mig. Genom att bryta ned denne mentalt. Det är ett sätt för mig att må bra igen. Helt sjukt!
Som tur är blir jag nästan aldrig så upprörd...

Är möjligheterna till hjälp större om man skaffat en utredning först?
Berätta gärna om era erfarenheter och tips!

En aspergersdiagnos kan du antagligen inte få utan att först ha gått igenom en ganska omfattande neuropsykiatrisk utredning. Känner du att de problem du har ställer till det för dig i ditt vardagliga liv och du mår dåligt över det så rekommenderar jag att du söker dig till din lokala öppenpsykiatriska mottagning. Du kan eventuellt även gå genom din vanliga vårdcentral men chansen är stor att dom skickar dig vidare till öppenpsyk i vilket fall.

En diagnos spelar naturligtvis ingen roll i sociala sammanhang. Där är det viktiga din egen vetskap om att du (eventuellt) har AS, och vad det innebär för dig och hur du ska hantera din tillvaro. För mig var diagnosen (eller snarare vetskapen om att jag har AS) en aha-upplevelse. Den förklarade så oerhört mycket bakåt i mitt liv. En massa konstiga och svåra situationern började få sin förklaring. Det mest intressanta var förstås att försöka läsa diagnoskriterierna baklänges, så att säga, för då fick jag en beskrivning av hur andra människor fungerar, på ett mycket tydligare sätt än jag hade förstått innan. Jag insåg att jag är annorlunda och på vilka sätt, och att jag måste ta ställning till hur jag ska förhålla mig till livet utifrån det.

Att försöka anpassa mig helt varken kan eller vill jag. Det hade jag redan försökt i så många år att det knäckte mig. Att isolera mig helt från omvärlden vill och kan jag inte heller. Alltså måste jag försöka hitta en balans, och välja mina strider; när ska jag anpassa mig och när kan jag strunta i det? Vetskapen om på vilka sätt jag är annorlunda gör också att jag kan ha ett mera avslappat och mindre stressat förhållningssätt. Jag tillåter mig att vara aspergsk när det fungerar bra att vara det.

En formell diagnos kan däremot vara värdefull i en del formella sammanhang. Dels får du vissa lagliga rättigheter, som hjälpinsatser enligt LSS-lagen, om än behovsprövade. Det kan vara t.ex. psykologsamtal, städhjälp, anpassning av hemmet, hjälp att sköta myndighetskontakter etc. Du har också laglig rätt till arbetsplatsanpassning, om än diffust hur mycket och hur det ska genomdrivas etc. Sedan förra året inkluderas vi även i diskrimineringslagen. Det finns säkert ytterligare saker som jag inte kommer på för tillfället.

Notera dock, en AS-diagnos anses inte med någon automatik betyda nedsatt arbetsförmåga, utan det bedöms fortfarande per individ.

Jag glömde säga (men det står i presentationen) att min son har diagnosen Asperger och ADHD. Det var under den utredningen jag förstod att jag med största sannolikhet också har aspeger. Så jag är bekant med tillvägagångssättet för att fastställa diagnos.
Det finns väl kurser m.m för folk med AS precis som det finns för ADHD? Men de kan man väl inte komma in på utan diagnos.
Men du menar att man kan få hjälp med den problematiken ändå? (för jag antar att mina problem är relaterade till AS)
Skulle ju vara bra att få prata med någon som är bekant med AS problematiken, men det kanske de flesta terapeuter är?
Tack för ditt snabba svar iaf!
Nån som har erfarenheter av nyttan med diagnos för den personliga utvecklingen?

edit:
Jag har både fast jobb och familj, men mycket kan bli bättre känns det som... duh

Ja, vad skall man säga?

Själv så fick jag reda på min diagnostisering så sen som mitt av december i fjol - då jag hade genomlidit alla år i skolan.

Som positivt med en diagnos, så är det väl att man då vet vad saker och ting, det som är något säreget kan beo på, att man inte längre behöver gå runt och ständigt undra.

Fast sedan så kan det ju vara fulkomligt individuellt från person till person då det gäller hur en människa hanterar ett utredningsresultat som stämmer.

Då jag väntade på mitt resultat, så mådde jag som skit och det visste jag att jag också skulle göra senare då svaret kom.

Skulle det vara ett "nej", så skulle jag gråta eftersom att jag fortfarande inte visste vad det var som gjordemig annorlunda.

Skulle utredningen anse diagnosen som stämmande, så skulle jag gråta då med eftersom att jag skulle ha fått "en stämpel på pannan".

Då jag väl fick mitt svar, så fick jag ett utbrott utav panik.
Att hon lade ett "block" framför mina ögon där hon förklarade att det var en sammanfattning av hela mig, från födsel till nutid, allting som gör mig annorlunda, det gjorde knappast saken bättre.
Jag hyperventilerade i över en timme, balanserande på gränsen att svimma av och jag kunde inte ens gå på grund av syresbrist.

Vi kan väl säga att jag inte tog emot det så väl...

Hur som helst, nu kom jag av mig själv fullkomligt.
Ifall du lider av en diagnos, så kan du få stöd då det väl är dokumenterat.


Du kan få saker och ting som studiestöd, kanske något slags stödbidrag om det inte fungerar med arbetslivet, kanske även ett gruppboende att bo i om det så väl behövs~

Habiliteringen där du bor kan hjälpa dig på flera möjliga sätt~

Om man har dom kriterierna i as första delen så är det i vanliga ord:

1. Man ska inte klara att ge ögonkontakt eller kroppshållning, gester o sånt (man ska vara som robot lite)

2. Man kan inte få vänner

3. Man vill inte dela intresse, glädje, aktiviteter med andra

4. Man har bara lite social eller emotionell ömsesidighet

Albulena skrev:Om man har dom kriterierna i as första delen så är det i vanliga ord:

1. Man ska inte klara att ge ögonkontakt eller kroppshållning, gester o sånt (man ska vara som robot lite)

2. Man kan inte få vänner

3. Man vill inte dela intresse, glädje, aktiviteter med andra

4. Man har bara lite social eller emotionell ömsesidighet

5. Man överanalyserar diagnoskriterier..

Kriterierna gäller i första hand barn. Hos vuxna finns ofta en massa kompensering som döljer "symptomen" och gör det svårt att diagnosticera vuxna och lätt att missa att de har AS. Dessutom är förstås kriterierna skrivna utifrån hut NT ofta uppfattar AS, och är inte självklart korrekta ur vår synvinkel.