Har "många" ytliga vänner som jag kan umgås med om vi ska göra något speciellt, och någon nära vän.. Men det kommer i perioder också.

Har egentligen inga riktiga IRL vänner. Min bästa vän är min bror som är den enda som nästan förstår sig på mig. Sen har jag en vän från england som jag spelat över internet med i ca 5 år och vi kan i princip prata om nästan allt. I övrigt har jag haft några vänner förr i tiden men eftersom jag aldrig var särskilt intresserad av de sociala bitarna tappade jag dem.

Men jag trivs bra med att vara för mig själv, har alltid gjort det, och det tyckte ju föräldrarna var knas när man var liten men de har accepterat och förstått det nu tror jag.

Tyckte ett tag det var mycket jobbigt eftersom jag vill vara för mig själv och tycker sociala situationer är obehagliga, man borde ju ha vänner etc. Sen träffade jag en psokolog som fick mig att fundera och kom själv fram till att eftersom jag trivs så bra ensam är det ju egentligen inget problem. Har börjat att acceptera mig själv istället för att som innan helt enkelt inte bry mig men samtidigt på något plan ha en oroande känsla av att jag borde bry mig.

Välkommen Lombard!

anneli skrev:Undrar bara hur ni har det med kompisar, har ni få eller många? Finns det kanske någon som jag här som egentligen inte har en enda IRL, bara internetkontakter eller liknande?

Har inga vänner, kunde aldrig knyta an till någon som barn/tonåring, och fick inte heller eftersom mina föräldrar är med i en sekt och alla utanför var onda och skulle snart dödas av gud.
För tre år sedan, jag var 17 år då, lämnade jag sekten och samtliga, även min familj dödförklarade mig och får inte ens säga hej. jag blev utslängd, fick inte bo hemma längre

Vet inte hur man gör när man är med andra, dels pga sektlivet, men mest pga asperger

Jag hade enstaka vänner som tonåring. De hade tydliga antisociala drag, eller borderline eller manipulerande psykopatdrag. Fan vad dum man är som låter sig utnyttjas. Den jag var med mest brukade vara väldigt elak. Kunde lura i mig att den jag var kär i hade sagt att han var kär i mig, så jag skulle göra bort mig. "haha tål du inte skämt". Eller avslöja väldigt privata saker inför hela klassen, på skoj (hihi vad känslig du är). Och brukade skratta åt mitt utseende på olika sätt.

Jag har aldrig haft någon vän där det är på lika villkor, där jag får lika mycket som den, eller där jag har samma rättigheter som den.

Jag ska göra en massa saker om jag vill få vara med.

Om jag ger mig fan på att nu ringer/tar jag kontakt bara varannan gång, så dör alla relationer obönhörligen ut. Även nu.

Jag har en optimal mängd vänner. Tyvärr är deras spatiala fördelning mindre önskvärd.

Jag har ingen diagnos men misstänker AS. Jag har 1 riktig vän, en handfull ganska bra vänner och många bekantskaper. Eftersom jag periodvis har mått ganska dåligt så har jag haft ett behov av att prata med vänner men istället dragit mig undan. Jag skulle kunna ha ett rikt social liv med tanke på alla jag "känner" men jag kommer nästan alltid med undanflykter och försöker slingra mig ur de få gångerna man blir inbjuden till något.

Jag vill gärna ha en kompis som bara är min och som inte är intresserad av andra kompisar än mig. Detta har gjort att jag ofta känt mig "sviken" och då bryter jag bandet men jag skulle aldrig visa det utan försöker dra mig undan diskret. Det tar så oerhört mycket energi att skaffa nya vänner och eftersom jag vet att jag har speciella krav på goda vänner så låter jag bli.

En god vän är för mig någon som jag kan prata "djupa" saker med. Jag klarar inte av kallprat eller mingel. Jo, i 5 minuter, men sedan har leendet stelnad och kommentarerna om vädret är slut och då blir det TYST. Jag tror att det är därför jag har så många bekantskaper, alla tycker att jag alltid är glad och trevlig men eftersom jag alltid smiter undan så märker de aldrig mitt "riktiga" jag.

Jag har dessutom väldigt svårt att uttrycka mig muntligt, det blir liksom alltid för många ord och omständigt när uppmärksamheten riktas mot mig och jag förväntas prata. Jag tror att jag då uppfattas som jobbig att lyssna på. Alternativ får jag black-out och får inte fram ett ord. Jag är mycket bättre på att uttrycka mig i skrift. Då är det ingen press och jag kan vända och vrida på orden så att det förhoppningsvis uppfattas som jag vill att det skall uppfattas.