Att man alls vill till tänka på sin skolgång frivilligt. Högstadiet var helt klart den värsta tiden men gymnasiet var inget kul det heller. Inte klassmässigt iaf. Det fanns en tjej som ingen egentligen tyckte om men som gillade att tracka mig av ngn anledning. Gissar att mkt låg i avundsjuka. Jag gick musikestetiska programmet och hade den stora lyckan att mina föräldrar var utbildade musikteorilärare. Plus det faktum att de kände min musikteorilärare rätt väl eftersom hon gick i samma kör som mina föräldrar. Plus att jag var smalare och i många avseenden såg bättre ut än henne. Fick höra det av andra.... Hon sa själv att hon hade "bilringar" runt magen och därmed drog jag den slutsatsen av att hon var avundsjuk på smalare tjejer. Hon var ganska kraftig.

Jag gillade inget i högstadiet. Inte ämnena, inte lärarna, inte mina klasskamrater förutom mina två "vapenbröder"/bästa vänner som följt mig i vårt och tort sedan första klass. Det gjorde iaf gymnasielivet mer uthärdligt för även om vi inte gick i samma klass träffades man jämt på rasterna och lunchrasterna. Min trakasserande tjej i klassen gillade inte att jag inte åt lunch med dem osv. När hon ngn gång var borta var det som att hela klassen blommade ut. Alla slappnade av och kunde ha trevligt och kul ihop. Men hon lade sordin på hela klassen.

En till fördel med gymnasiet var att vi där fick läsa det vi var intresserade och bra på. Det gjorde att jag fick bra betyg och var den enda i klassen som fick stipendium tre år på raken. Alltid ngt att vara stolt över. Fritiden bidrog också till att man överlevde gymnasiet lättare än högstadiet. Bl a orkester och kyrkokören underlättade stort.

Men annars försöker jag tänka så lite på skolan som möjligt. Jag fick ju diagnosen långt efter det att skolan slutat och en av de absolut jobbigaste saker jag har fått dras med är dyskalkylin. Att inte kunna räkna. Särskilt jobbigt blev det när båda ens yngre syskon fick mvg i matten utan problem. Min lillebror läste gymnasiets matte på högstadiet osv. Och andra svaga ämnen som bild, fysik och kemi som jag förvisso fick 3:a i men misslyckades katastrofalt med tekniken. För att inte tala om biologin som jag hatade. Såg till att talpedagogiken hamnade på biologitimmarna vilket gjorde att jag fick låg närvaro. Men jag förstod verkligen inte ämnet alls. Dåliga lärare. Nu för tiden har jag inga problem att förstå det ämnet. Men men! Nog om det. Jag var rätt blyg och tyst på högstadiet och hängde mest bara med mina "vapenbröder". Jag minns det bara som en oerhört jobbig period i ens liv. På gymnasiet utvecklades jag till en mer initiativtagande person och vågade göra saker utan mina vapenbröder. Men usch nej! Undviker skolminnen så långt det är möjligt. Och tänker hellre på allt roligt som hände utanför skolan.

Mina funderingar kring frågan bara.

Jag trivdes rätt bra i skolan - fram till gymnasiet. Det berodde på att jag växte upp i en dysfunktionell familj med bl.a. alkoholism. Skolan var mitt andningshål. Jag var också rätt bra i de olika ämnena, dock inte idrott. Jag kände mig klumpig och försökte slingra mig undan så mycket jag kunde. På gymnasiet blev jag t.o.m. befriad från gymnastiken. Men eftersom jag hade läshuvud studerade jag på universitet, något jag ångrar idag. För det yrket som jag studerade till passar inte alls mig - jag är inte tillräckligt social. Man kan väl säga att jag blev utfryst ur yrket av mina arbetskamrater och chefer som tydligen inte kunde rekommendera mig till folk som ville ha referenser. Konstigt att det bara står positiva saker om mig i mina tjänstgöringsintyg... men det är väl som det brukar, man säger inte saker rakt till folk utan man pratar om dem bakom deras rygg istället. Så nu ska CSN-lånet betalas utan att jag har nån som helst nytta av min utbildning. Jag tror faktiskt att det inte är helt ovanligt bland Aspergare.

Lågstadiet: Hade några få kompisar, som accepterade mina ibland väldigt märkliga idéer... Skolan gick kanon, hade en lärare som uppmuntrade mig hela tiden (tror hon förstod att något "inte stämde", trots att jag inte hade någon diag då). Lärde mig allt väldigt fort. Jag har än idag kontakt med läraren, som är 80+ nu .

Mellanstadiet: Hyfsat...började få lite problem med både det ena och det andra, var mer tillbakadragen då.

Högtadiet: Tja...kaos? Mobbad, men hade ändå ett fåtal vänner.

Gymnasiet: Ja var det kaos på högstadiet så vet jag inte hur jag ska beskriva gymnasiet............ Söp som ett as, använde droger och var allas bästa vän. Det höll i två år, sen kraschlandade jag och blev i omgångar inlagd. Ett under att jag både överlevde (enligt läkare) och faktiskt klarade av att gå ut med hyfsade betyg...

Fick IG i svenska i högstadiet för att jag har asperger. Var mobbad från 7 till 9 för att jag var annorlunda. Mina klasskamrater sa så här till min lärare: Om han bara var som alla andra så skulle vi inte mobba honom.

Chinmey skrev:Mina klasskamrater sa så här till min lärare: Om han bara var som alla andra så skulle vi inte mobba honom.

Det var ju ett jävla svar, som om det skulle vara någon annans fel att de själva gör fel.

Chinmey skrev:Fick IG i svenska i högstadiet för att jag har asperger. Var mobbad från 7 till 9 för att jag var annorlunda. Mina klasskamrater sa så här till min lärare: Om han bara var som alla andra så skulle vi inte mobba honom.

Visar ju bara hur dumma dina klasskamrater var.... otroligt dumt argument för att mobba. Finns aldrig ngn bra anledning till att få en sådan behandling.

nano skrev:

Chinmey skrev:Mina klasskamrater sa så här till min lärare: Om han bara var som alla andra så skulle vi inte mobba honom.

Det var ju ett jävla svar, som om det skulle vara någon annans fel att de själva gör fel.

Samma argument finns bland exempelvis homofober - det är de homosexuellas fel att de är tvungna att slåss. Eller rasister.

Lite annorlunda en de flesta här tror jag. Var den som mobbade i min klass i lågstadiet (samtidigt som jag själv vart mobbad av andra äldre) gillade att retas och var oftast värst. Påpekade om folks brister och utseende. Ganska ogillad i klassen.

Kom ofta upp i något konstigt varv när folk var hemma hos mig, vart sällan hem bjuden av någon i klassen. Mycket ensamhet kommer jag ihåg, samtidigt som jag hade några som bodde nära som jag umgicks med, ofta någon diffus äldre person eller någon jag gjorde hyss med.

Jag hade alltid svårt att kontrollera mig själv, både vad jag sa och vad jag gjorde. Vilket gjorde att jag hamnade i situationer där jag fick ovänner eller retade upp folk. Blev deprimerad och gick in i mig själv som 14-åring och har väl aldrig riktigt kommit ut. Förstår nu att jag aldrig kommer göra det heller.

Hamnade direkt i gänget som hördes och syntes mest, de populära och sportiga för att nu kategorisera. Jag var dock alltid tystlåten och lika idrottsintresserad som jag är idag, noll.

Om jag någon gång hävdade vad jag ansåg vara rätt så fick jag skit av resten av gänget vilket gjorde att jag betedde mig så som de ansåg vara rätt för att slippa ta eländet - Den där eviga känslan av att få passa in...

Jag hade trots allt en väldigt stark känsla för rätt och fel och gjorde aldrig saker så som att lägga häftstift på lärarens stol, kasta snöbollar på bilar, sno någons mössa o.s.v. även med gängets konstanta uppmaningar. På det sättet har jag aldrig fallit för grupptryck och sågs nog som "den fega".

De äldre mobbade mig verbalt och fysiskt fram till årskurs 7 eller 8, jag var tydligen väldigt kaxig när jag rättade deras korkade uttalanden. Idioter.

Kände mig alltid utstött eftersom de andra alltid betedde sig på ett sätt som jag ansåg vara fel men jag höll tyst för att få vara med. Jag kände alltid större tillhörighet till de tysta (i mitt gäng var de "mobbade"...) i klassen och försökte faktiskt att vid vissa tillfällen ta kontakt med dem - Jag lägger ingen skuld på dem när de alltid undvek mig, jag var ju med de "häftiga" och vad för gott skulle jag någonsin kunnat vela dem?

Så var det i hela grundskolan. I gymnasiet så försvann de mesta av grupperingarna och jag kunde vara mig själv mer och bli accepterad för det. Trots det så anpassade jag mig alltid till de andra, jag hade svårt att hävda mig då mina åsikter fortfarande ansågs vara annorlunda och annorlunda är något man inte får vara. Återigen det här att få passa in.

Jag tog studenten i somras och hela mitt liv har varit en ständig uppgift att passa in, jag har aldrig varit mig själv fullt ut och jag förstod aldrig varför just jag hade det så svårt med detta.

Sista året i gymnasiet, så fick min lärare vredesutbrott över mig för att hon ansåg att jag frågade FÖR mycket.

Själv så trodde jag att de bara skulle bli glada ifall man frågade,

verkar dock inte som det iallafall~

Jag var ständigt mobbad, från första dagen i ettan till sista dagen i nian! På lågstadiet och mellanstadiet fick jag höra av lärarna att det var mitt eget fel att jag blev mobbad

På högstadiet var jag ständigt utsatt för mordhot. De flesta av lärarna ville att jag skulle byta klass!

vallesmamma skrev:Jag var ständigt mobbad, från första dagen i ettan till sista dagen i nian! På lågstadiet och mellanstadiet fick jag höra av lärarna att det var mitt eget fel att jag blev mobbad

På högstadiet var jag ständigt utsatt för mordhot. De flesta av lärarna ville att jag skulle byta klass!

Det svenska skolsystemet i ett nötskal.

Jag var väldigt ensam genom hela min barndom och mina tonår. När jag var barn visste jag inte hur jag skulle göra för att få vara med eller få kompisar och var mest utanför i perifirin, jag var ofta en sista-lösnings-kompis. Aldrig mobbad, som tur är, men aldrig "med". Jag var väldigt blyg och rädd för min egen skugga. I tonåren mådde jag ofta dåligt och var deprimerad för att jag kände mig utanför, annorlunda och dum. Trivdes bäst hemma och kände mig trygg så fort jag kom innanför dörren. Hade väldigt svårt för matte men var duktig i språk. Hade även svårt med innantillärning och hatade att sitta med läxor långt in på kvällarna. Jag hade sk specialintressen som jag flydde in i, ett tag var det att rita och läsa om hästar, ett tag var det indianer. Detta intresse höll i sig hela högstadiet. Tror att mitt "specialintresse" i dag är mina barn och familj, är väldigt engagerad i dem och ofta orolig.

Gymnasiet var inget roligt, fick medicin mot epilepsi och sov mig igenom många lektioner och skolkade. Bytte "linje" ofta och visste inte riktigt var jag hörde hemma. Kräktes och hetsåt.
Har aldrig förstått varför jag inte har kompisar och framför allt varför jag inte kan behålla de jag får kontakt med. Nu sen min äldsta dotter går på utredning har jag börjat lägga ihop ett och ett och det känns faktiskt bra att det förmodligen finns en förklaring till varför jag är som jag är, även om jag inte skulle få en diagnos.

Min mamma hade ofta ett väldigt märkligt uppförande och ett hetsigt humör. En gång blev hon så arg på min styvpappa att hon hoppade ut barfota ut bilen och försvann i dimman, min styvpappa var helt förtvivlad och vi fick köra runt och leta efter henne hela kvällen. Det var också svårt för mig att ha en sådan mamma för hon hade alltid "rätt" och jag hade alltid fel, hon sa aldrig förlåt. Så det hjälpte ju inte mitt självförtroende direkt...
Så jag är nu väldigt noga med att be mina barn om förlåtelse då jag gjort något fel.

Kingscrab skrev:Kom ofta upp i något konstigt varv när folk var hemma hos mig

Det känner jag verkligen igen! Jag kommer fortfarande upp i varv då jag pratar med någon, hjärtat bankar, jag får någon slags stresshuvudvärk, svettas och blir högröd i ansiktet, biter ihop käkarna osv...

Chinmey skrev:Fick IG i svenska i högstadiet för att jag har asperger.

Ser inte kopplingen mellan IG i svenska och AS?

Jag fick etta i svenska för att jag inte ville lära mig gramatik, jag tyckte det var onödigt eftersom det fanns undantag, då kunde man ju inte lita på att stavningsreglerna verkligen stämde.
Men stava var jag i särklass bäst på.
Snittade på runt 2-4 stavfel per termin då jag höll koll på det under merparten av åttan och hela nian.

nano skrev:Jag fick etta i svenska för att jag inte ville lära mig gramatik, jag tyckte det var onödigt eftersom det fanns undantag, då kunde man ju inte lita på att stavningsreglerna verkligen stämde.
Men stava var jag i särklass bäst på.
Snittade på runt 2-4 stavfel per termin då jag höll koll på det under merparten av åttan och hela nian.

Jag hade liknande problem. Jag stavade aldrig fel, och skrev aldrig felaktiga meningar, men vägrade lära mig grammatiska regler (det var ju redan inbyggt, tyckte jag). Fick sämre betyg enbart pga det. Eller som en lärare sa "Jag vet att du kan, men du måste bevisa det också". Goddag yxskaft.

Oculi skrev:Sista året i gymnasiet, så fick min lärare vredesutbrott över mig för att hon ansåg att jag frågade FÖR mycket.

Själv så trodde jag att de bara skulle bli glada ifall man frågade,

verkar dock inte som det iallafall~

Något vredesutbrott blev jag aldrig utsatt för men mycket suck och stånk från både lärare och elever fick jag höra. Jag verkade ensam om att vara i skolan för att lära mig.

Det gav mycket motivation till att vara intresserad. Inte.

Trivdes bra i skolan och hade kompisar från 1:a till 3:e klass. Sedan flyttade vi till ett nytt område och jag fick börja ny skola i 4:an. Det gick hyfsat bra. Jag var lite utanför, men inte mobbad förutom att en tjej brukade fråga mig varför jag var så himla konstig.

Skolan jag gick i då lades tyvärr ner och alla elever fick flytta till en ny skola och blev utspridda i olika klasser och där började helvetet. Jag lyckades skaffa mig en kompis som var lika utanför och utstött som jag. Jag blev mobbad lite till och från av 3 killar i klassen och i slutet av sexan började jag skolvägra.

På högstadiet ballade allting ur. Jag passade aldrig in där, blev ständigt mobbad av några tjejer i min klass samt några andra tjejer och killar i parallellklasserna. Min skolvägran blev ju knappast bättre av det. Jag vet inte hur hög frånvaro jag hade, men det var MYCKET.
Högstadiet sänkte mitt självförtroende i botten och jag gick ut nian med streck eller IG i sex stycken ämnen.

Att komma in på gymnasiet var ju omöjligt så jag fick gå IV ett år och där var jag accepterad för där var ju alla mer eller mindre "konstiga". Jag lyckades iallafall läsa upp mina betyg där och kom sedan in på omvårdnadsprogrammet. Jag hittade aldrig min plats i gruppen där heller, men jag fick iallafall vara ifred.

Efter det började jag på högskolan och läste diverse kurser bland annat naturvetenskapliga kurser och anatomi. Att jobba inom vården passade inte mig märkte jag för jag har problem med den sociala biten, men jag hittade ett riktigt enstörigt jobb på bårhuset och där trivs jag.

Ualim skrev:

Oculi skrev:Sista året i gymnasiet, så fick min lärare vredesutbrott över mig för att hon ansåg att jag frågade FÖR mycket.

Själv så trodde jag att de bara skulle bli glada ifall man frågade,

verkar dock inte som det iallafall~

Något vredesutbrott blev jag aldrig utsatt för men mycket suck och stånk från både lärare och elever fick jag höra. Jag verkade ensam om att vara i skolan för att lära mig.

Det gav mycket motivation till att vara intresserad. Inte.

Just det där stånket, ja!

Och det där utbrottet som min formlärare fick över mig var inte ens då jag bad om hjälp under en lektion!

Hon kom in i bildsalen där jag ett tag hade letat efter svarta pappersark.
Så jag tänkte väl att det bara var att fråga henne ifall hon hade någon aning då hon var en lärare på den skolan.

"Umm, Elisabeth, vet du-"

"-NEJ!! Jag tänker fan inte vara din barnvakt hela tiden!
Jag kan fan inte göra allting åt dig hela tiden!!
---
"Du får klara dig själv!!"

Jag frågade bara var de svarta pappersarken möjligen kunde ligga någonstans.
Hon gav mig inte ett svar på min egentliga fråga,
hon vällde bara ett vredesutbrott över mig.

Efter det, så vågade jag knappt fråga i skolan något mer under den tiden.
Jag vågade inte ens fråga utav en rent intresse
då jag var rädd att jag även skulle bli attackerad av den här läraren.
Det var så ofta som jag stod där och tryckte i mina knogar att det blev intil blödande sår av mina naglar i skinnet.
Det var ett förbannat helvete.

Bara saken att sitta där på lektionen och läraren frågar efter svaret på en sak som jag är nästintill fullkomligt säker på.
Ingen räcker upp sina händer, efter en minut så avslöjar läraren till slut svaret.

"Ååhh, det hade jag ingen aning om!"
"Inte jag heller!"

Det var så olidligt svårt att hålla tårarna inombords att det gjorde ont på riktigt.

Classroom trauma-begreppet tänker jag på, när jag läser här inne, och minns...

http://calpro-online.org/eric/textonly/ ... sts&ID=124

http://www.archive.org/details/impactofpsycholo00jane

http://www.docstoc.com/docs/11955599/Ch ... ed-to-Know

http://books.google.se/books?id=_zDkc3d ... 22&f=false

Ganska jobbigt att man måste hålla tillbaka antalet frågor och svar för att inte sticka ut. Om man räcker upp handen för mycket så blir man pikad. Trots att man måste fråga för att visa sig intresserad.
Jag lärde mig att räcka upp handen i en viss takt så att man inte visade sig för intresserad.
Nu i efterhand känns det jävligt korkat...

Oculi skrev:Bara saken att sitta där på lektionen och läraren frågar efter svaret på en sak som jag är nästintill fullkomligt säker på.
Ingen räcker upp sina händer, efter en minut så avslöjar läraren till slut svaret.

"Ååhh, det hade jag ingen aning om!"
"Inte jag heller!"

Det var så olidligt svårt att hålla tårarna inombords att det gjorde ont på riktigt.

Just det där känner jag också igen även om ej av samma anledning. I min klass på gymnasiet så verkade handuppräckning inte existera, något som jag anpassade mig efter och sa istället svaren rakt ut.

Vissa lärare fick nog och antydde på att jag borde ge de andra en chans, något jag hade absolut förståelse för. Jag slutade således att säga svaret även om jag kunde för att inte sno chansen från andra, problemet var bara det att ingen annan svarade.

Istället fick jag sitta där som en idiot med ensam hand i luften medan läraren skannade klassrummet efter någon annans svar. Något som också dränerade motivationen.

Nu låter jag gnällig, många tankar på skolan gör mig dock frustrerad.