Hej!

Jag är ny här
Jag undrar om någon här också hade samma extrema matproblem i barndomen som jag hade... eller om nån kanske fortfarande har samma problem i vuxen ålder (jag har det dock inte).

Innan jag började skolan så var maten mitt största fiende. Mina mest traumatiska barndomsminnen handlar om mat. Jag kunde utan problem sitta framför tvn och småäta på nåt, men vid middagssituationer så var det omöjligt.

Alla barn är mer eller mindre petiga med maten, men jag tyckte att ALLT var äckligt. Inte nog med att allt var äckligt, jag fick brutal ångest så fort jag fick nåt i munnen. Jag kände en enorm rädsla, fick kväljningar och ångest och min sväljmekanism låste sig totalt. Vid ett par tillfällen så spydde jag bara av att ha en ärta i munnen. Det är ett under att jag var normalviktig som barn och överlevde!
Det var inte förrän jag började skolan som matsituationer blev mindre ångestfyllda.

Som tur är så har detta försvunnit till 90% i vuxen ålder, men har jag fortfarande stora problem med viss mat. Nuförtiden kan jag ju välja själv vad jag vill äta så jag ser det inte som ett speciellt stort problem. Jag undviker helt enkelt den mat jag inte klarar av.

Någon annan som upplevde samma sak i barndomen?

Nu är jag inte diagnostiserad...ännu. Får se om jag blir det. I alla fall så hade jag problem med hetsätning i flera år som tonåring, det var nära att det utvecklades till riktig bulimi, och spydde relativt regelbundet upp i 30 årsåldern. Jag lärde mig vilken mat som var lättast att spy upp och vilken som inte var det. Har fina små ärr på ovansidan av handen.

Sen har jag nästan aldrig ätit skolmaten utan levde på fil i flera år, fast det kanske inte är något konstigt med det...
Inte riktigt samma problem som du kanske men dock...

Jag hade ångest inför matsalen och hemkunskapen i skolan. Var livrädd att tvingas äta sånt som jag inte gillade, och är fortfarande svår med maten idag. Som tur är så bjuder ingen hem mig på middag

Jag har alltid haft ätstörningar och ja.. är väldigt tveksam på att det någonsin kommer försvinna. Men det har väl med att jag växte upp med familj och släkt som fokuserade på vikt och att man ska vara smal, om man inte är smal är man inte värd livet.
Så jag fick in det i huvudet att om jag inte var smal så var jag inte värd maten = ingen mat för mig.

Jag har också tur som knappt har vänner som kan bjuda mig på middag. Att äta i okänt sällskap, tex gå ut och äta om man är på en tillfällig kurs, är helt uteslutet. I hemmets lugna vrå kan jag dock sitta och glufsa i mig både det ena och det andra.

Hej ståochglo!

Och varmt välkommen till forumet!

När jag var liten (7-8 år tror jag) var det en person som försökte få mig att äta kokt torsk med motiveringen att "det är ju så gott". Och jag minns att jag då tänkte "det är möjligt att det är, men det vill jag i så fall upptäcka själv.

"Utanpå" det har jag sedan panikångest inför till och med tanken på kännslan av blomkål och broccoli mot gommen... men för kanske ett par veckor sedan var det en demonstratris i matbutiken nära här, och man fick provsmaka en maträtt med just broccoli som jag då provade att äta och det visade sig att det inte alls känndes något särskilt mot gommen...

Nu ska jag bara våga göra på samma sätt med blomkål, och med svamp (nu kväljs jag lite när jag tänker på konsistensen på champinjoner ...).

Sedan har jag ett jobbigt minne från hemkunskapslektionen på högstadiumet. En dag hade läraren "hittat på" att vi skulle laga till mat och så äta den i just hemkunskapssalen och dessutom på lektionstid. Jag klarade av det hela fram till att vi hade dukat och skulle sätta oss att äta.

Då fick jag panikångestattack, tänkte att "mat i skolan, det äter man ju i skolmatsalen, och på lunchrasten, inte i en skolsal på lektionstid!". Den snälla kloka läraren såg hur dåligt jag mådde och så talade hon om för mig att jag kunnde få gå ut i tvättstugan, "innanför" lektionssalen, och dänka tvätt. Där inne kunnde jag vara för mig själv, ingen enda "störde" mig, utan jag fick vara ensam med mina tankar. Och efter lektionen var det ingen av de i klassen som undrade vad som hade hänt.

Att jag kännde de andra i klassen ända sedan lågstadiumet spelade ingen roll, det var själva situationen jag inte klarade av...

Hade du kanske liknande upplevelser på hemkunskapen? Berätta i privatmeddelande om du vill.

Av geocache

Hemkunskapen upplevde jag aldrig som nåt större problem för vår lärare lät oss alltid laga vad vi ville förutom när vi skulle baka.

Jag håller med dig om att det var snarare situationerna än själva maten i sig som gav mig ångest. Skolmaten var jag van vid så det var aldrig några problem, men om hela klassen åkte på klassresa och skulle äta på nån restaurang så var det totalstopp i både munnen och strupen på mig.

Samma sak kan jag uppleva nu i vuxen ålder. Att äta i lunchrummet med mina kollegor är inga problem, men att gå upp till matsalen (jag jobbar på sjukhus) och äta bland en massa okänt folk går bara inte även om maten är densamma.

Jag var på kurs för ett par månader sen. Maten var egentligen jättegod och just en sån typ av mat jag skulle kunna glufsa i mig hemma, men miljön var ny och därför fick jag kämpa för att få i mig en enda tugga

Vad roligt att jag inte är den enda nya här då!

Ja, du...
själv så sade min mamma till mig en dag att jag borde försöka äta lite nyttigare mat då jag satt och åt Maltesers och lantchips framför TV:n.
"Pling", sade det inuti mitt huvud och jag tänkte ge det ett försök.

"Jag försöker att sära lite på det söta",
och jag började känna mig piggare, jag orkade mer.
"Om jag skjutsar det där till helgen då",
och jag började känna mig rörligare, fastare.
"Om jag prövar att äta bara grövre bröd",
och så vidare och så vidare...

Jag led ju redan av en grav depression och såg det här såkallade adrenalinet som en slags räddning för mig, att det fick mig att "må bra".

"Okej, jag mår som skit inombords, men om jag mår bättre på utsidan så kan jag iallafall må något bättre~".

Så hur skall jag säga vad det här ledde till då?

- Jag blev som om besatt.
- Lovade mig själv att unna mig saker så fort som jag nådde ned ett kilo till (som om jag gjorde det).
- Jag blev besatt av särskilda tider att anpassa maten till, det kunde bara vara ett visst antal timmar måltiderna emellan, annars så rök det ihop för mig totalt.
- Senare, så åt jag endast av samma slags, jag blev fobisk för E-ämnen och artificiella saker och ting.

Jag hade utvecklat ett såkallat "Aspergerintresse" för kost och hälsa.

Och i april förra året så vägde jag 35,5kg innan jag påbörjade min ätstörningsbehandling.

Det som var det sjukaste med det,
det var faktumet att jag inte såg mig själv som sjuk
- jag var bara gravt underviktig.

---

Fast apropå det där med förhållandet till mat som liten, så känner jag allt igen mig själv.

Jag var som om ultrakräsen, det gick aldrig att få mig att prova någonting nytt.
Grönsaker hade jag aldrig på tallriken, eftersom att de i min tanke på saken "bröt" alltför mycket med resten.
Sedan så var det också lukten av ny mat som fick mig att hesitera grovt.

Jag har aldrig haft några extrema problem men jag känner igen mig i en del av det ni skriver - Främst om att äta i främmande situationer.

Jag äter helst ensam och när jag gör det så är det i klass med hur grisar gör, glufs till max! Bland främmande människor måste jag fokusera så mycket på hur jag beter mig att väldigt lite energi går åt till att faktiskt äta vilket gör att jag ofta äter mindre än vad jag egentligen vill ha/behöver.

Något jag alltid haft svårt för är att äta utanför utsagda matplatser såsom köksbord eller matsalar. Jag skäms t.ex. när någon äter på bussen eller när man under skoltiden åt matsäck på utflykter. Känslan av att det är pinsamt infinner sig och jag gör det aldrig själv.

Jag äter var sak för sig, exempelvis så äter jag alltid upp makaronerna innan jag äter köttbullarna, potatismoset innan fiskpinnarna, pommes frites innan hamburgaren o.s.v. Jag petar inte på det ena innan det andra är uppätet, vissa saker går att blanda då de för mig har någon logisk samhörighet. Ärtor går utmärkt att blanda i potatismoset t.ex.

Något som kanske har en mer fysiologisk förklaring är att jag aldrig dricker innan jag ätit klart, ett glas vatten gör mig proppmätt.

En anekdot är att jag i runt fyraårsåldern fick allergiska reaktioner när jag åt t.ex. polkagrisar, vilket jag älskade, i form av rodnader och svullnader. Detta försvann någon gång och idag får jag inga reaktioner alls men däremot så AVSKYR jag allt som luktar eller smakar mint(konstigt nog inte tandkräm).

Hej Ualim!

Om man får fråga det... kanske det är en fråga om att det är olika konsistens på polkagrisar och tandkräm?

(Själv kan jag nästan inte med att äta sådan där "hård" honung av just den anledningen. Det känns som att honungsklumpen "sväller" i munnen )

Ualim skrev:En anekdot är att jag i runt fyraårsåldern fick allergiska reaktioner när jag åt t.ex. polkagrisar, vilket jag älskade, i form av rodnader och svullnader. Detta försvann någon gång och idag får jag inga reaktioner alls men däremot så AVSKYR jag allt som luktar eller smakar mint(konstigt nog inte tandkräm).

Oculi skrev:Jag hade utvecklat ett såkallat "Aspergerintresse" för kost och hälsa.

Hmm. En aspig ortorexi alltså. Hoppas du tillfrisknat nu!

alfapetsmamma skrev:

Oculi skrev:Jag hade utvecklat ett såkallat "Aspergerintresse" för kost och hälsa.

Hmm. En aspig ortorexi alltså. Hoppas du tillfrisknat nu!

Jag går fortfarande behandlingen komiskt nog... fast inte under heltid iallafall.
De fokuserar på att jag skall kunna äta vad som helst utan ångest till skillnad från de flesta klinikerna där det endast verkar handla om att nå den normala viktgränsen.
Och det... det låter så förbannat omöjligt för min del.
Jag har fortfarande det där morfinaktiga samvetet av att äta sådant som kroppen ska må bra av och jag får panikångest av att äta det "orena".
Jag känner mig så otroligt förorenad av att äta "skräp".

geocache skrev:Om man får fråga det... kanske det är en fråga om att det är olika konsistens på polkagrisar och tandkräm?

Jag använde polkagrisar som exempel då det var något jag envisades med att äta som yngre även fast min kropp reagerade negativt på det. Jag kan ej minnas om jag reagerade likadant eller tyckte om något annat med mintsmak lika mycket som barn.

Min avsky idag gäller polkagrisar, After Eight, Marabous mintkrokant, mint-te, mynta i mat etc. etc. Så jag tvekar på att det är en fråga om konsistens.

Jag har fått höra om barn som i väldigt tidig ålder har reagerat starkt på t.ex. ägg och i ren reflex visat avsky och spottat ut. Dessa barn har senare visat sig vara allergiska mot ägg - Det är lite det spåret jag är inne på fast i mitt fall någon omvänd variant.

Ståochglo, jag känner verkligen igen mig!

Jag tyckte det mesta verkade superäckligt och åt i stort sett bara knäckebröd, spagetti och fiskpinnar. Lyckligtvis var mina föräldrar och släktingar ovanligt accepterande och lät mig slippa det jag inte ville ha. Vid ett par tillfällen försökte mamma övertala mig att prova klappgröt och gröna ärter (inte vis samma tillfälle!) men det bara kom upp igen direkt så efter det insåg hon att det inte var någon idé att försöka lirka.

Värre var det i skolan där det var visst mattvång. Hade enorm ångest varje förmiddag innan den otäcka lunchen var överstökad. Satt alltid och petade i maten och försökte få slippa det otäcka som låg på tallriken och trodde inte mina ögon när det vankades vidrigheter som lever, fiskbullar och blodpudding.

Med tiden vande jag mig vid det ena efter det andra men jag tycker fortfarande det mesta är mer eller mindre motbjudande och önskar det fanns något piller man kunde ta så man slapp äta alls.

När jag gick i mellanstadiumet så fick vi först gå in en stor "ljushall" (vi kallade det så) innan vi gick in i själva skolmatsalen och var det någon dag så att det var leverstuvning *gulp* så känndes den lukten redan så fort man kom i i den där ljushallen och då vände jag genast och gick hem och åt "frukostmat" istället (jag hade bara 300 meter mellan skolan och där jag bodde så jag hann äta i lugn och ro innan matrasten var slut).

När det serverades fisk så åt jag bara potatis, sås och grönsaker. Och från då jag gick på högstadiumet så minns jag bara att jag åt knäckebröd med margarin, och Aromat(!) som "pålägg". Även fast jag naturligtvis åt varm lagad mat också. Men det är "Aromatmackorna" jag minns från alla de tre åren.

Hej!
Blev tipsad till den här tråden, för att se om jag kanske kunde få något stöd eller tips här. Jag kan inte äta mat alls nu. Det sväller i munnen, jag är helt säker på att jag kommer att kvävas om jag äter när jag är själv.
Jag kräks upp mat ibland just för att det känns som det bara sväller i munnen.
Jag har pratat med LSS och min kurator och en psykolog om det här, men dom skickar mig bara vidare. Jag försöker äta. men det är omöjligt.
och nu har det börjat blivit samma sak med vätska. vatten fungerar, men mjölk och saft och sådan fungerat inte.

Nu är jag allvarligt oroad över min vikt eftersom jag bara går ner och ner i vikt och känner mig helt slut i kroppen.

Jag har inge minne av att jag var kräsen när jag var yngre utan det började kommma mer och mer när jag var runt 20.

Tips och ideér på vad man kan göra?

Hej igen Seessan!

Jag sitter och funderar på en sak nu. Har du provat att äta sådan mat som inte är "så stor"? Exempelvis vita bönor, eller andra sorters mat som är i små bitar du kan "prova" att äta? En period i mitt liv hade jag det på samma sätt som du, kännde att maten "svällde" i munnen, då jag dessutom inte ens hade någon nänvärd aptit. Då tog jag djupfrysta grönsaker, sådana där blandningar av ärter, majs, paprika, och ibland djupfrysta ärter och morotstärningar och åt, direkt ur påsen, och ibland tinade jag de för att de skulle ha lite mera smak. Inga kryddor, ingenting till, utan bara som de var. Mättande, och med mycket vitaminer. Kan du tänka dig att "prova" att äta sådant tror du?

Har du kanske någon nära vän som känner till din problematik och som du kan tänka dig äta tillsammans med, bara du och h*n?

Och det är dåligt av LSS, kuratorn och psykologen att bara skicka dig vidare anser jag. Har de verkligen inte bättre eller mer utbildning och erfarenhet än så, kan man ju verkligen undra...

Jag tänker på dig.

Seessan skrev:Hej!
Blev tipsad till den här tråden, för att se om jag kanske kunde få något stöd eller tips här. Jag kan inte äta mat alls nu. Det sväller i munnen, jag är helt säker på att jag kommer att kvävas om jag äter när jag är själv.
Jag kräks upp mat ibland just för att det känns som det bara sväller i munnen.
Jag har pratat med LSS och min kurator och en psykolog om det här, men dom skickar mig bara vidare. Jag försöker äta. men det är omöjligt.
och nu har det börjat blivit samma sak med vätska. vatten fungerar, men mjölk och saft och sådan fungerat inte.

Nu är jag allvarligt oroad över min vikt eftersom jag bara går ner och ner i vikt och känner mig helt slut i kroppen.

Jag har inge minne av att jag var kräsen när jag var yngre utan det började kommma mer och mer när jag var runt 20.

Tips och ideér på vad man kan göra?

Man kan få näringslösning utskrivet på recept. Finns med olika smaker. Fast om du inte ens får i dig saft eller mjölk kan det vara svårt.

Du vet rent logiskt att man inte kvävs av att äta eller dricka?

Undrar om lugnande medicin, KBT eller hypnos/suggessionsterapi skulle kunna hjälpa?

Seessan är det äta utan sällskap som är grejen?
Spekulerade på en annan forumist som vill ha sällskap jämt
Tänkte att ni möjligen skulle kunna göra varandra friska igen eventuellt

Ni som har matproblem, vad har ni svårast att äta?

Här är min lista:
- Curry (jag får ångest av bara lukten)
- Oliver
- Bönor i alla former
- Dåligt kokt potatis. Ni vet så den är så där sträv i mitten
- Fisk i alla former förutom gravad och rökt lax
- Pasta med tuggmotstånd
- Saker som smakar saffran
- Det vita köttet på kycklingen
- Köttsoppa på burk. Egentligen är det inte äckligt, men pga traumatiska minnen så klarar jag inte av det.
- Tomatpuré (också pga minnen)

Dessutom klarar jag inte av korv med bröd. Jag klarar korv och bröd, men blandas det så är det omöjligt.

ståochglo skrev:Ni som har matproblem, vad har ni svårast att äta?

Här är min lista:
- Curry (jag får ångest av bara lukten)
- Oliver
- Bönor i alla former
- Dåligt kokt potatis. Ni vet så den är så där sträv i mitten
- Fisk i alla former förutom gravad och rökt lax
- Pasta med tuggmotstånd
- Saker som smakar saffran
- Det vita köttet på kycklingen
- Köttsoppa på burk. Egentligen är det inte äckligt, men pga traumatiska minnen så klarar jag inte av det.
- Tomatpuré (också pga minnen)

Dessutom klarar jag inte av korv med bröd. Jag klarar korv och bröd, men blandas det så är det omöjligt.

Då jag var liten, så var det så jag skulle kräkas om jag på något sätt fick mig vilken som helst slags curry - även lukten gav mig kväljningar minns jag.
Och så bara en dag... så tyckte jag om det nu det senaste året - jag älskade det till och med! D:


Men om vi talar om saker som jag själv inte ens kan klara av lukten av, så är det bland annat:

- Oliver, jag med(Jag skulle spy på sekunden ifall jag tog ett djupt andetag i närheten av svarta oliver - jag kan inte ens stå i samma rum som dem)
- Färsk pasta av någon orsak
- Tomatsoppa
- Fänkål (grönsaken från helvetet)
- Gravad lax (på tok för sliskig och sockrig)
- Makrill, om inte i tomatsås - den bara strålar igenom tungan känns det som...
- Kåldolmar
- Varma saker med smak av vanilj
- Lösgodis (om inte choklad)
- Fläsk
- Ärtsoppa

Med mera~

Kokt torsk
Leverstuvning
Brylépudding

Spagetti, köttbullar korv å sinka.

Kunde sitta länge för att få i mig maten.

Hade svårt att äta grönsaker när jag var liten, tyckte ofta att konsistensen var det värsta men även smaken; tycker många grönsaker har en fadd och obestämbar söt/besk smak. Har fortfarande svårt för grönsaker men inte alls i samma omfattning som förut.
En grej för min del är att jag har många minnen av att blivit lurad att äta grönsaker i skolan, på dagis och liknande, så ute på restaurang äter jag ogärna grönsaker. Har dock börjat träna på det nu, speciellt i sällskap med pålitliga människor som kan tala om för mig vad som ligger på tallriken om jag inte ser det själv. Hemma ser jag till att äta de grönsaker jag idag tycker om, t.ex. broccoli och aubergine.

Har dock alltjämt svårt för mat med väldigt motstridiga smaker, t.ex. var jag en gång på fest och det serverades smörgåstårta med lax och mango - de tog ut varandra och laxen smakade sött och mangon salt.

Är däremot inte ett dugg rädd att testa nya saker, ngt morsan lärde mig tidigt att man ska göra. Blir därför skitförbannad på trångsynta NT som tycker jag är bortskämd när jag inte gillar sallad men själva jagar de hamburgare och pizza utomlands när jag med nöje avnjuter även de mest extrema lokala matvanor.

@geocache: Har också minnen av knäckemackor med aromat från högstadietiden, det var en klasskompis till mig som lurade in mig på det.