Hej Elakmensnäll! Jag är lite i samma situation som du, verkar det som. Jag har alltid varit lite konstig, men mest på ett bra sätt. Mina vänner och jag själv har ibland skämtat om att jag har lite AS. Men nu, när jag har fördjupat mig i vad AS egentligen är, känns det som att jag faktiskt har AS på riktigt!

Jag har egentligen bra självförtroende och självkänsla, och trivs med att vara jag. Men sedan jag diagnostiserade mig själv har jag gått runt och funderat på vad/hur mycket jag missar, som "alla andra" uppfattar och förstår. Jag har känt mig väldigt nere och osäker på hur jag ska bete mig. Jag har liksom börjat tänka på vad jag gör och säger.

Min man peppar och säger att det som är udda hos mig, egentligen är bra saker som de flesta borde ha lite mer av. Han har själv blivit ärligare och rakare av att leva med mig, och det tycker han bara är bra.

Jag har inga uppenbara problem i mitt liv, så det finns liksom ingen anledning att bli utredd. Det vore slöseri med resurser. Jag kommer nog aldrig få svar på om jag verkligen har AS, eller bara drag av. Fast jag skulle förstås väldigt gärna vilja veta.

Nu börjar jag hitta tillbaka till att gilla mig själv igen. Jag har de senaste åren haft för vana att upplysa folk om att jag har svårt att känna igen ansikten, glömmer namn, har svårt att fatta ironi och diffusa antydningar - för att undvika missförstånd eller råka såra människor. Det tänker jag fortsätta med. Möjligen skulle jag kunna säga att jag är lite aspig. Jag jobbar som lärare, så i mitt yrke fattar de flesta vad det innebär.

Jag är ju precis likadan idag, som för en månad sedan. Den enda skillnaden är att för en månad sedan var det bara ett kul skämt att jag har AS. Konstigt att man kan bli så rädd och nedstämd av att misstänka en diagnos... Förut tyckte jag att AS lät coolt och rätt på något vis. När jag hade elever med AS förstod jag ofta deras tänk och argument. Men nu, när jag anar att jag själv har samma diagnos, då blir jag ledsen!?! Nä, det känns falskt och ynkligt! Jag tänker fortsätta vara stolt över mig själv. Jag vet att min personlighet uppskattas av många. Jag har ofta fått höra att jag är konstig på ett bra sätt. Det finns säkert människor som stör sig på mig, men det finns det alltid, hur man än är.

Men, som sagt, det är bra att upplysa andra om de svårigheter man vet att man har. Att jag inte hälsar på människor jag känner beror inte på att jag är oartig. Det beror på att de har klippt sig, eller har en annan mössa än den de brukar ha på sig.

Jag tänkte på en sak till...

Elakmensnäll skrev:Det började med att jag läste en ljudbok som heter: How to win friends and influence people.

Jag har inte läst den boken, men jag hör på titeln att jag antagligen INTE skulle kunna följa det som står i den. Det skulle nog kännas manipulativt och falskt för mig.

Det viktigaste är nog inte att andra vet vad du skulle kunna ha för diagnos, men snarare att de vet hur du fungerar i de situationer de behöver veta det.

Petra3 skrev:Jag tänkte på en sak till...

Elakmensnäll skrev:Det började med att jag läste en ljudbok som heter: How to win friends and influence people.

Jag har inte läst den boken, men jag hör på titeln att jag antagligen INTE skulle kunna följa det som står i den. Det skulle nog kännas manipulativt och falskt för mig.

Det är nog meningen...

Elakmensnäll skrev:Men jag vill ju vara normal. Jag har alltid sett mig själv som normal. Känns inte så bra att gå till Psyket. Alla vet ju att jag inte har varit olycklig och att jag har sett mig själv som normal hela livet.

Jag vill inte ha en stämpel på mig.

Jo, visst vill man vara normal. Jag vill det. Och jag tycker nog fan att jag är det också. Jag är lika normal som den som har astma, cerebral pares, gikt, är bög, italienare, taxichaufför eller isprinsessa. Diagnosen är ingen dödsdom och ingen muppförklaring. Bara ett av miljoner sätt att förstå dig själv på. Ett sätt att sortera bort en massa andra förklaringar åtminstone.

Om du får en diagnos så är det alltså ingen stämpel. Du gör precis vad du vill med diagnosen. Håll käften om den om du vill eller vråla till hela världen.

Att läsa om Aspergers syndrom är också lite som att titta på bilder av löss. Fan vad det kliar plötsligt. De flesta människor kan på ett eller annat sätt känna igen sig i något av det som beskrivs. Och tvärtom. Jag trodde inte för en sekund att jag var aspergare. Jag gjorde utredningen för att utesluta det, av en massa skäl.

Tänk bara på vad du själv vill och behöver. Försök att strunta i allt annat. Tänk så här: om du nu verkligen har asperger så blir du inte mer normal av att inte veta om det. Tvärtom kan du då få chansen att lära dig mycket, mycket mer om dig själv. Om du inte har asperger så blir du inte mindre normal av att veta det. Tvärtom. Då kan du leta vidare efter orsaken till att det skaver i skälen.

Hej elakmensnäll och varmt välkommen hit!

Jag håller med de andra; känns det inte bra för dig att kontakta en psykolog, låt bli att göra det. Men kanske du har sådan relation till din bror att du kan prata med honom om dina funderingar?

Jag har själv diagnosen Aspergers syndrom (med inslag av DAMP) och jag har funderat sedan jag var liten var det är jag "har". Och jag anar att både min pappa hade AS, och att min bror också har det.

För övrigt så känner jag en person som i väldigt mycket stämmer in på din berättelse, utom det att h*n bor i eget boende sedan ett par år.

Skriv gärna och berätta igen.

Jag tänker på dig.

/geocache

TS (Trådskaparen) och Petra3:
Funkar någon av er som mig så funkar fakta mycket väl för att bota eller förstärka oro.
Övertalning och diskussion kan göra att jag kan hitta fakta men diskussionen i sig är tämligen ickeproduktiv även om jag gillar o prata i lagom omfattning.

Tycker inte heller om o gå till psykiatrin och jag tror defenetivt att åtminståne andra kan bli oroliga att ha med en att göra om man berättar att man varit på psyket.

Ni får såklart båda komma o vara med på någon av våra träffar, när vi vet att någon forumist kommer till en stad så är det ganska vanligt att det arrangeras en träff bara för o träffa den tillresta

Och Petra3, speciellt med tanke på det du sade om att bli deppad över att vara AS-människa.
Dels går det att kategorisera människor rätt bra, vänta 50 år så finns det nog fler kategorier.
Som jag ser det så är AS nägot som gjort att hjärnan utvecklat funktioner på bekostnad av andra.
Sedan är det ju en fråga om majoriteten har det som är bäst eller om det är något annat som är bäst, vill man flyga är det nog bäst att vara fågel.
Du har förmodligen förmågor andra saknar.

Aspergare lär vara bra eller ruskigt bra på logik eller klara att vara vid sina sinnes fulla bruk vid katastrofer, det hjälper avsevärt mycket mer än att bara få panik.
Någon sade "vill du se aspergare, gör ett studiebesök på KTH" att man är smart betyder inte att man kan förmedla det i tal eller text.

Personligen är jag verkligen ett ufo på dansgolvet så dit går jag inte.
Har lätt o hantera fakta utom fakta om insekter och bakterier.
Eftersom du är lärare skulle jag tippa på att du trivs i sällskap och gillar att hjälpa folk att växa till något de gillar.

Är denna gissning om dig ens inärheten av verkligheten så är det kvaliteter som bygger ett samhälle till något bättre.

Roligare o se på fördelar, diagnosen AS ser såvitt jag vet enbart till problem.

-------------- Överskottsinfo jag inte ville deleta -----------------
Jag har inte alltid vetat att nästan alla är markant sämre än mig på en speciell sak jag har nytta av i jobbet är den glädjedrivna delen av mig.
Jag får ett försprång på vissa saker när jag blir glad av det jag gör och de flesta kollegorna har sällan en chans att hänga med i samma takt eller komplicitet, däremot har jag märkt att fler AS-människor har sådana fördelar än jag träffat tidigare under mitt liv.
Tror du också har sådana fördelar men kanske inte fått tillfälle att upptäcka det, jag fick upp ögonen för det när en kollega fullständigt tappade hakan o frågade hur jag gör, han sade sig inte kunna göra en hälften så bra lösning som jag bara kommer fram till direkt om han så tog två veckor på sig och att jag gör det om o om igen.
Min tanke var "va, gör inte alla så, jag trodde folk bara var hemlighetsfulla o höll på sina ideer".
Å andra sidan klarar jag inte att arkivera två papper korrekt, jag kan ta en halvtimme på mig o det blir ändå fel, han gör det på 40 sekunder o det blir rätt varje gång.
Jag är således en bokföringsmässig katastrof o jag kan inte flyga heller, men konstruera kan jag.
Alla kollegor klarar det jag gör men det tar dem längre tid och ibland vill de hellre gå o fika

Bra påpekande av nano. För mig var det enbart en lättnad att få en förklaring till mina sociala svårigheter. Vilka f ö mest framkommer ihop med folk jag inte känner eller känner mig bekväm med. Med familj, vänner och andra aspergare brukar det funka mycket bättre.

Tyckte också det var kul att inse att AS ofta innebär vissa gåvor och specialtalanger också, t ex att ha specialintressen som man blir überexpert på; att kunna hyperfokusera på sina intressen och helt stänga av omvärlden; att vara extra bra på t ex språk, matte, fotografering, datorer eller något annat; att man ser och analyserar saker som de flesta andra inte verkar lägga märke till eller bry sig om; att vara individualist och ha extra hög motståndskraft mot grupptryck och kollektiv psykos; tendens att vara extra ärlig och pålitlig etc.

Åh det låter så underbart Inger. Jag önskar jag kunde se det där positiva jag med.
Men jag är inte überexpert på något.
Jag har inget specialintresse som jag kan göra till mitt arbete.
Jag kan inte hyperfokusera - minsta lilla knyst får mig att tappa fattningen.
Jag har för mycket krav och måsten runt mig att jag inte ens orkar med de vardagliga sakerna. Och mitt i alla krav och måsten så blir mina egna ritualer och tvång starkare. Här skulle jag behöva få pyssla med mitt eget (mina intressen) men inte ens det finns det tid för. Så jag går in i depressioner hela tiden.

Hur stoppar man det här?
Och hur lång tid ska egentligen en npf-utredning ta. Jag tycker jag har väntat på slutrapporten i evigheter nu...

Tack så mycket allihop!

Jag vet inte vad jag ska göra, ena stunden känns det som att jag är ostoppbar, lycklig, högt självförtroende etc. Sen bara faller allt och jag känner mig värdelös och deprimerad.

Jag önskar att jag aldrig hade upptäckt AS. Det känns som att människor behandlar mig annorlunda än vad de behandlar andra människor. Detta är oerhört jobbigt för mig. Jag har ju alltid trott att jag är som alla andra.

Jag har en massa saker som jag verkligen måste göra, men jag vill inte. Jag vill bara sitta inne och inte träffa någon som kan dömma mig.

Ne fy vad jag gnäller. Det kommer säkert att lösa sig. Men de känns som att kraven är högre på mig för att vara "normal" än vad det är på andra människor. Jag vet att många tycker som mig, men de vågar inte säga det för de är väl rädda att verka konstiga. Jag har alltid tänkt att man ska säga det man tycker om det inte sårar folk, men då får man tydligen en stämpel för livet.

Ne nu ska jag ut och låtsas vara normal ett tag. Tack igen för alla stödjande ord! De uppskattas mycket!

Truly skrev:Åh det låter så underbart Inger. Jag önskar jag kunde se det där positiva jag med.
Men jag är inte überexpert på något.
Jag har inget specialintresse som jag kan göra till mitt arbete.
Jag kan inte hyperfokusera - minsta lilla knyst får mig att tappa fattningen.
Jag har för mycket krav och måsten runt mig att jag inte ens orkar med de vardagliga sakerna. Och mitt i alla krav och måsten så blir mina egna ritualer och tvång starkare. Här skulle jag behöva få pyssla med mitt eget (mina intressen) men inte ens det finns det tid för. Så jag går in i depressioner hela tiden.

Varför finns det inte tid för att göra det som skulle få dig att må bra?

När jag jobbade så var det ibland ren tortyr att gå till jobbet, även i de fall jag hade ett lugnt och bra jobb där jag i stort sett fick välja själv vad jag skulle göra. Tyckte aldrig att helgerna räckte till riktigt för att återhämta mig utan tog ibland ut semesterdagar för att orka.

Minns särskilt en jul när man varit ledig i tre veckor och det var så lång tid som behövdes det för att börja slappna av och hitta tillbaka till de mer subtila delarna av mig själv och bli kreativ. Satte igång och gjorde collage och befann mig i ett kreativt rus. Hade kunnat fortsätta så veckan ut men nästa dag var jag tyvärr tvungen att gå till jobbet igen. Det skar som knivar i kroppen att behöva göra våld på sig så.

Jag behöver verkligen få vara hemma och ifred tillräckligt lång tid i taget för så fort jag måste åka och handla eller träffa folk är det som att skaka om en sån där snöflingeglob: tar ett bra tag innan snön landar och allt blir lugnt igen.

Hur stoppar man det här?

Stoppar vad? Att aldrig får tid till sig själv och sina intressen? Man får kämpa för det, ibland i många år. Men vet man om detta behov har man i alla fall ett tydligt mål och det i sig kan göra att det går fortare. Särskilt om man kan förklara det för andra.

Och hur lång tid ska egentligen en npf-utredning ta. Jag tycker jag har väntat på slutrapporten i evigheter nu...

Ingen aning, en del kan verkligen dra ut på det.

Tack för ett bra svar. Nu är jag tvungen att gå ut för ett läkarbesök angående min astma. Återkommer ikväll och berättar hur jag mår.

Elakmensnäll skrev: Jag önskar att jag aldrig hade upptäckt AS. Det känns som att människor behandlar mig annorlunda än vad de behandlar andra människor. Detta är oerhört jobbigt för mig. Jag har ju alltid trott att jag är som alla andra.
---
Men de känns som att kraven är högre på mig för att vara "normal" än vad det är på andra människor. Jag vet att många tycker som mig, men de vågar inte säga det för de är väl rädda att verka konstiga. Jag har alltid tänkt att man ska säga det man tycker om det inte sårar folk, men då får man tydligen en stämpel för livet.

Man brukar tala om "smekmånadsfasen". Du är kanske i motsatsen: "Emot-AS-fasen" där man hatar AS och förnekar att man kan ha AS.

Problemet om folk behandlar en "annorlunda" beror inte på en diagnos utan om man beter sig annorlunda än vad de förväntar.

Du kanske levde i "A Fool's Paradise" när du trodde att du var "som alla andra". Det trodde jag också. Visst märkte jag att jag hade problem, men de förklarade jag med andras brister, inte mina egna. Men att vara annorlunda är inte lika med "sämre".

Jag brukade också säga vad jag tyckte, och visste att det fanns andra som tyckte likadant. Men inte sa det öppet, så chefen/gruppen kunde ta illa upp. Hur ska något kunna bli bättre, om inte man får påpeka det som inte fungerar (tillräckligt väl)? Och jag tycker fortfarande så, världen blir inte bättre av att man låtsas och hycklar, bara krångligare. Jag kritiserade heller aldrig andras personer, men folk blev sura ändå.

Om du får en "stämpel" av att vara ovanligt uppriktig och frispråkig, så tycker jag inte det är en negativ stämpel. "Jag är ingen vanlig cendréfärgad svensson", brukar jag tänka ibland (fast det var just så jag såg ut).

Välkommen, både till Elakmensnäll och Petra3.

(Är för trött för att komma på nåt mer vettigt att skriva...)

Kimmelie skrev:Välkommen, både till Elakmensnäll och Petra3.

Tack! Jag blir jätteglad av att ni välkomnar mig. Jag var först lite osäker på om jag får hänga här, eftersom jag inte har någon konstaterad diagnos.

Man måste inte ha någon diagnos. Jättemånga kommer hit för att de på det ena eller andra sättet känt igen sig i beskrivningar av AS och är förstås lika välkomna som dem som redan fått diagnos eller som har familjemedlem med AS.

Inger skrev:Man måste inte ha någon diagnos. Jättemånga kommer hit för att de på det ena eller andra sättet känt igen sig i beskrivningar av AS och är förstås lika välkomna som dem som redan fått diagnos eller som har familjemedlem med AS.

Men vi som har är lite bättre än de som inte har. Liksom koolare. Snyggare. Smartare. Rikare.

Jaså, oj, pratade ni om diagnos, jag trodde det handlade om cityjeepar.

Hursomhelst, välkommen Petra3! Du märker smart att mycket man läser om asperger är grovt generaliserat och ofta faktiskt fördomsfullt. Till och med vetenskapliga texter utgår från att det normala är normalt och att det är något fel på oss aspergare.

Nu har jag varit och pratat med en Psykolog. Det var riktigt skönt att prata av sig om alla problem. Vill inte gå in på detaljer men han trodde iaf inte att jag hade AS.

Så jag ska bara fortsätta att Prata med honom i några veckor så kommer nog det mesta att lösa sig. Jag mår redan hur bra som helst nu när jag slipper oroa mig.

Men jag känner igen mig väldigt mycket i det som folk skriver på detta forumet så jag är nog lite autistisk iaf. Jag kommer att fortsätta att skriva och läsa lite här på forumet iaf.

Lycka till allihop och tack för att ni fick mig att gå till en Psykolog!

Mvh
Danne

nano skrev:Eftersom du är lärare skulle jag tippa på att du trivs i sällskap och gillar att hjälpa folk att växa till något de gillar.

Är denna gissning om dig ens inärheten av verkligheten så är det kvaliteter som bygger ett samhälle till något bättre.

Roligare o se på fördelar, diagnosen AS ser såvitt jag vet enbart till problem.

Det där med att trivas i sällskap... Jag är liksom både social och asocial på samma gång. Både intro- och extrovert, som en kompis sa om mig. Jag är inte rädd för människor och jämför mig inte med andra, så därför klarar jag att vara med andra (fast helst inte för länge). Fast jag märker ju att jag inte följer alla de sociala koder som de andra gör. Jag tror inte jag stör, men jag är nog lite mer självständig än många andra, gör som jag själv vill.

Att hjälpa människor att växa till något de gillar - det är nog det som är mitt specialintresse! På många ställen har jag läst att AS och empati inte går ihop. Därför känns det konstigt att jag (och min man och några av mina vänner) tycker jag stämmer in på AS, SAMTIDIGT som jag gillar att stärka människors självkänsla (och faktiskt oxå lyckas ganska bra med det). Jag har visserligen lite svårt med att tolka människors kroppspråk, men jag lär känna dem på djupet genom att ställa frågor. Många människor älskar att få närgångna, personliga frågor. Jag blir aldrig upprörd eller arg av svaren - inte ens om de skulle svara att de gillar att plåga djur eller har mördat någon. Jag blir bara fortsatt nyfiken och angelägen om att hitta lösningen för just den personen. (För den egenskapen har jag visserligen blivit beskylld för att vara känslokall. För att jag inte hatar pedofiler och sånt.)

En del människor tycker förstås att jag blir för personlig för snabbt. Men de behöver ju inte använda sig av mig. De kan prata gardiner och semesterresor med någon annan. Jag tycker det är slöseri med tid att prata om sånt.

Du skriver att diagnosen AS ser till problem. Jag hittade en text på nätet av Lennart von Wendt, med den konstiga titeln: "Aspergers syndrom
– medikalisering eller en medicinsk entitet att tas på allvar?" Där står det bland annat:

Det faktum att evolutionen sett till att personer
med AS och AS-drag överlevt till våra
dagar kan och kanske även bör ses som ett
bevis för att dessa personer har egenskaper
som är värdefulla för dem själva och mänsklighetens
utveckling. [...]
En person med
ett allt överskuggande specialintresse och en
särskild begåvning på detta område i förening
med ointresse för att slösa bort tiden på
socialt kallprat, måltider, sömn, egen hygien
och klädvård kan ju bästa fall frigöra väldiga
resurser för mänskligheten eller arbetsgivaren.

Jag upplever att Lennart von Wendt beskriver AS på ett ganska positivt sätt. Precis som du skriver:

kvaliteter som bygger ett samhälle till något bättre

Elakmensnäll skrev:Nu har jag varit och pratat med en Psykolog. Det var riktigt skönt att prata av sig om alla problem. Vill inte gå in på detaljer men han trodde iaf inte att jag hade AS.

Så jag ska bara fortsätta att Prata med honom i några veckor så kommer nog det mesta att lösa sig. Jag mår redan hur bra som helst nu när jag slipper oroa mig.

Men jag känner igen mig väldigt mycket i det som folk skriver på detta forumet så jag är nog lite autistisk iaf. Jag kommer att fortsätta att skriva och läsa lite här på forumet iaf.

Lycka till allihop och tack för att ni fick mig att gå till en Psykolog!

Mvh
Danne

Vad bra att det gick bra!

Man kan ju ha drag av AS utan att uppfylla alla kriterier för diagnos. Det kan ibland räcka för att man ska känna sig hemma med andra som har AS.

Inger skrev:

Truly skrev:Åh det låter så underbart Inger. Jag önskar jag kunde se det där positiva jag med.
Men jag är inte überexpert på något.
Jag har inget specialintresse som jag kan göra till mitt arbete.
Jag kan inte hyperfokusera - minsta lilla knyst får mig att tappa fattningen.
Jag har för mycket krav och måsten runt mig att jag inte ens orkar med de vardagliga sakerna. Och mitt i alla krav och måsten så blir mina egna ritualer och tvång starkare. Här skulle jag behöva få pyssla med mitt eget (mina intressen) men inte ens det finns det tid för. Så jag går in i depressioner hela tiden.

Varför finns det inte tid för att göra det som skulle få dig att må bra?

När jag jobbade så var det ibland ren tortyr att gå till jobbet, även i de fall jag hade ett lugnt och bra jobb där jag i stort sett fick välja själv vad jag skulle göra. Tyckte aldrig att helgerna räckte till riktigt för att återhämta mig utan tog ibland ut semesterdagar för att orka.

Minns särskilt en jul när man varit ledig i tre veckor och det var så lång tid som behövdes det för att börja slappna av och hitta tillbaka till de mer subtila delarna av mig själv och bli kreativ. Satte igång och gjorde collage och befann mig i ett kreativt rus. Hade kunnat fortsätta så veckan ut men nästa dag var jag tyvärr tvungen att gå till jobbet igen. Det skar som knivar i kroppen att behöva göra våld på sig så.

Jag behöver verkligen få vara hemma och ifred tillräckligt lång tid i taget för så fort jag måste åka och handla eller träffa folk är det som att skaka om en sån där snöflingeglob: tar ett bra tag innan snön landar och allt blir lugnt igen.

Hur stoppar man det här?

Stoppar vad? Att aldrig får tid till sig själv och sina intressen? Man får kämpa för det, ibland i många år. Men vet man om detta behov har man i alla fall ett tydligt mål och det i sig kan göra att det går fortare. Särskilt om man kan förklara det för andra.

Och hur lång tid ska egentligen en npf-utredning ta. Jag tycker jag har väntat på slutrapporten i evigheter nu...

Ingen aning, en del kan verkligen dra ut på det.

Din första fråga Inger; Varför finns det inte tid för att göra det som skulle få dig att må bra?

Svaret på den frågan är det jag skrev här: "Jag har för mycket krav och måsten runt mig att jag inte ens orkar med de vardagliga sakerna. Och mitt i alla krav och måsten så blir mina egna ritualer och tvång starkare. Här skulle jag behöva få pyssla med mitt eget (mina intressen) men inte ens det finns det tid för. Så jag går in i depressioner hela tiden."

Krav och måsten är de saker som jag absolut måste göra för att familjen ska överleva. Vi har alla i familjen olika allvarliga sjukdomar som kräver en hel del sjukvårdande insatser varje dag. Och det kan jag inte skära ned på.
Dessa krav och måsten stressar mig så att mina ritualer och tvång blir starkare och tar mer tid i anspråk.
Lägg ihop alla sjukvårdande insatser jag lägger ned på familjen + allt annat som föräldrar gör + tvång och ritualer som tar tid. Då finns det ingen tid kvar för mina egna intressen. Jo, jag får någon halvtimma här eller där. Men jag hinner aldrig återhämta mig på den tiden.

Jag har funderat länge nu på hur jag skulle kunna formulera det på ett bättre sätt, för det låter ju inte så särskilt jobbigt att vara förälder och ha lite tvång och ritualer mm. Men då skulle jag behöva skriva en hel bok för att kunna förklara. För det är så många detaljer i min vardag som tar tid och som måste utföras för familjens överlevnad. Och varje liten detalj i sig går in i en annan del av helheten, som i ett kugghjul, och hoppar man över en sak, så skiter allt sig. Det blir så himla krångligt att förklara kortfattat. Så det skulle som sagt var bli en hel roman för att besvara din fråga. Men jag ska fundera lite till...

Men man kan väl lite enkelt förklara det med att tiden räcker helt enkelt inte till.

Den andra frågan... Jag vet inte riktigt vad jag menade med den. Men jo, lite var det nog hur man får tid för sig själv när det inte finns någon tid att ta av. Eller... Jag är nog för trött i skallen just nu. Kommer inte ihåg hur jag tänkte där?

Truly skrev:Din första fråga Inger; Varför finns det inte tid för att göra det som skulle få dig att må bra?

Svaret på den frågan är det jag skrev här: "Jag har för mycket krav och måsten runt mig att jag inte ens orkar med de vardagliga sakerna. Och mitt i alla krav och måsten så blir mina egna ritualer och tvång starkare. Här skulle jag behöva få pyssla med mitt eget (mina intressen) men inte ens det finns det tid för. Så jag går in i depressioner hela tiden."

Krav och måsten är de saker som jag absolut måste göra för att familjen ska överleva. Vi har alla i familjen olika allvarliga sjukdomar som kräver en hel del sjukvårdande insatser varje dag. Och det kan jag inte skära ned på.
Dessa krav och måsten stressar mig så att mina ritualer och tvång blir starkare och tar mer tid i anspråk.
Lägg ihop alla sjukvårdande insatser jag lägger ned på familjen + allt annat som föräldrar gör + tvång och ritualer som tar tid. Då finns det ingen tid kvar för mina egna intressen. Jo, jag får någon halvtimma här eller där. Men jag hinner aldrig återhämta mig på den tiden.

Du har barn alltså? Med medicinska problem dessutom? Jag hade nog missat det.

Jag har funderat länge nu på hur jag skulle kunna formulera det på ett bättre sätt, för det låter ju inte så särskilt jobbigt att vara förälder och ha lite tvång och ritualer mm.

Va, inte särskilt jobbigt?? Det låter som den värsta mardröm jag kan tänka mig! Inget ont om barn då alltså, men att ha det ansvaret på sig dygnet runt och aldrig kunna slappna av, och sen ritualer och tvång ovanpå det, det låter helknäckande, särskilt om man är en känslig person som behöver extra mycket lugn och ro för att återhämta sig.

Men då skulle jag behöva skriva en hel bok för att kunna förklara. För det är så många detaljer i min vardag som tar tid och som måste utföras för familjens överlevnad. Och varje liten detalj i sig går in i en annan del av helheten, som i ett kugghjul, och hoppar man över en sak, så skiter allt sig. Det blir så himla krångligt att förklara kortfattat. Så det skulle som sagt var bli en hel roman för att besvara din fråga. Men jag ska fundera lite till...

Det är lugnt, jag fattar.

Går det inte att få någon form av hjälp eller avlastning då, innan du blir helt utbränd?

Petra3 skrev:På många ställen har jag läst att AS och empati inte går ihop. Därför känns det konstigt att jag (och min man och några av mina vänner) tycker jag stämmer in på AS, SAMTIDIGT som jag gillar att stärka människors självkänsla (och faktiskt oxå lyckas ganska bra med det).

Vi har diskuterat den saken en hel del på forumet och kommit fram till att det är en myt att aspergare inte skulle ha empati.
Aspergaren sätter sig däremot sällan på golvet o gråter med den som slagit sig, den springer o hämtar plåster eller något annat som avjälper problemet snarare än sympatigråta för det hjälper ju inte.

Utgår jag från mig själv så vill jag mena att man vill att man ska komma någon vart, inte bara trösta o lova att allt blir bra o vänta på att det blir det av sig självt såvida inte man verkligen tror det är bästa metoden.

Inger skrev:Va, inte särskilt jobbigt?? Det låter som den värsta mardröm jag kan tänka mig! Inget ont om barn då alltså, men att ha det ansvaret på sig dygnet runt och aldrig kunna slappna av, och sen ritualer och tvång ovanpå det, det låter helknäckande, särskilt om man är en känslig person som behöver extra mycket lugn och ro för att återhämta sig.

Det är lugnt, jag fattar .

Jag är så van att alltid behöva överbevisa för andra människor att jag (som vanligt) tänkte att ingen skulle förstå.
När jag berättar för alla mina olika läkare hur jobbigt det är, ihopp om att de ska kunna råda eller vägleda mig, så får jag svaret att "Jo, det är jobbigt med vardagspusslet" eller "Ja, föräldraskap kan innebära mycket". Eller andra såna där kommentarer som egentligen inte besvarar mina frågor.

Inger skrev:Går det inte att få någon form av hjälp eller avlastning då, innan du blir helt utbränd?

Det är ju det jag hoppas på eftersom jag redan varit utbränd (utmattningsyndrom) 3 gånger och hela tiden ramlar ner i depressioner titt som tätt.
Men jag får inte LSS för mina barn. Deras sjukdomar tar mycket tid i anspråk, men de är själva kapabla att klä på sig, inta sina måltider och sköta sin hygien och då är de inte berättigade LSS.

Jag har försökt att få dagis/skola att ta en del av ansvaret eftersom sjukdomarna tar så mycket tid och barnen missar utbildningstid. Men skolan har inte möjlighet att ge dem den hjälpen.
Nu är läkarna inkopplade, men även de har svårt att få skolan/kommunen att sätta in resurser.

Jag har t.o.m. tänkt att kunna betala en sköterska som tar lite av arbetsbördan. Men det är för dyrt. Tyvärr.

Mitt hopp ligger nu att JAG genom en eventuell AS-diagnos kan bli berättigad någon typ av LSS eller resurs.

Dig skulle det vara intressant o träffa

Mig gav mamma olika uppdrag och så fick jag vekopeng för det så slapp hon dels en del jobb och så fick jag pengar jag troligen fått ändå (typ så det räckte till godis i princip) och så fick hon lugn o ro en stund när jag bestämde mig för o göra det där jag fick pengar för, tyckte mycket om mynten så jag ville knappt köpa något för dem men ville inte ha dem gömda i spargrisen heller, jag ville leka med dem.