Har nyss hittat hit, har ADHD, Asperger och OCD.

Känner igen mig i mycket av det många beskriver här. Det som är svårast för mig är allt ältande när det gäller andra människor. Varför sa han så? Hur kunde hon göra så? Vad menade han? Men hon sa ju... Och så bygger jag upp oändliga scenarier i skallen, som om jag genom att älta kan ändra historien. Jag vill ha upprättelse. Känner lust att ge igen, få sista ordet. Pendlar mellan att tiga eller säga för mycket och på fel sätt. Har lätt att känna mig kränkt och avvisad. Har alltid känt ett stort utanförskap, längtar efter tillhörighet men människor tycks inte vara svaret... Det blir fel, och jag isolerar mig. Känner mig tom, overklig. Ständigt rastlös och samtidigt trött i själen och mentalt. Alltid på väg till något annat, men vet aldrig till vad/vem.

Tack för allt ni delar med er av, känns befriande att "vara här".

Bastet

Välkommen!

milve skrev:Välkommen!

Tack Milve!

Hej, jag känner igen det där som du skrev

Välkommen! Jag känner också igen mig, ältandet tar aldrig slut.

Hej, hej!!!

Bastet skrev:Pendlar mellan att tiga eller säga för mycket och på fel sätt. Har lätt att känna mig kränkt och avvisad. Har alltid känt ett stort utanförskap, längtar efter tillhörighet men människor tycks inte vara svaret... Det blir fel, och jag isolerar mig. Känner mig tom, overklig. Ständigt rastlös och samtidigt trött i själen och mentalt. Alltid på väg till något annat, men vet aldrig till vad/vem.

Stark igenkänning...

Välkommen hit!

Fint att ha hittat hit!

Välkommen!!

Hej Bastet!

Och varmt välkommen hit!

Tack själv för att du delar med dig!

Det du nämner är som kopierat ur mig själv. Varenda punkt, bortsett från det att jag ej har någon diagnos, faktiskt. Jag får också den där befriande känslan av att vara här, att läsa om likasinnade är underbart när de är svåra att hitta bortom datorn.

Har du umgåtts med någon med AS? Jag längtar också efter den där tillhörigheten och jag lyckas hitta den när jag spenderar tid med min vän som har AS.

Häng runt här på forumet ett tag så gissar jag på att du kommer känna större tillhörighet ju mer du läser och konverserar!

Hej och välkommen

Välkommen! Känner också igen mig.

Jo, jag känner igen mig i det där och det är en av få punkter där jag faktiskt känner mig funktionshindrad av min AS. Jag måste aktivt bearbeta jobbiga händelser för att få ro. Och jobbiga händelser för mig kan vara de mest oförargliga händelser för någon annan.

Innan jag fick min diagnos körde jag någon slags skojande, distanserad stil för att inget skulle fastna, men nu bara går jag min väg om någon är dryg eller jobbig. Före diagnosen var jag tvungen att bli skitfull på fester för att stå ut med folk. Jag upptäckte att om jag var riktigt packad så var jag ungefär som en genomsnittlig människa är nykter.

Jag har också insett hur litet folk egentligen lyssnar. De flesta säger inte heller vad de tycker, utan vad de för tillfället känner. Tänk på det nästa gång du är i en situation som du normalt sett tycker är socialt jobbig. Tänk dig en typisk jobbig tonåring som en karikatyr:

- Åh, vad ful jacka du har. (Jag känner mig osäker och ledsen och hånar andras kläder för att jag själv är livrädd för att någon annan ska tycka att mina kläder är fula.)

Det är till och med normalt att vilja göra saker som bär en emot eller verkar löjliga, bara för att bli populär. En kompis till mig fick en gång en stockholmare (som vi kallade alla stöddiga stadsbor) att knyta plastband runt knäna. För att det var inne i vår lilla by, sa hon.

Så det mesta som sägs i sociala situationer är inte särskilt viktigt. Innehållet är inte det centrala. utan det handlar om positionerande, kampen om att vara mest inne, bäst eller värst.

Hej alla!

Nej, jag känner ingen som har asperger, men börjar känna behov av det nu. Har svårt att "umgås för att umgås", klarar inte alldagligt småprat, och att fika, festa osv är inte min grej.
Det är mycket lättare att mötas om man har en speciell anledning att träffas, tycker jag. Som någon fritidsaktivitet, t ex.

Att läsa här ger mig mycket, jag känner igen mig så mycket.

Jag har också lagt märke till att många inte lyssnar, och att det tycks vara viktigare att vara populär än att vara sann mot sig själv. Jag kanske feltolkar andra, men det är så jag ofta uppfattar sociala situationer.
Det verkar också som om folk sällan menar det de säger, eller säger vad de menar. Jag tror alltid att andra menar exakt det de säger, och jag missar det som sägs mellan raderna (jag förstår aldrig var de där "raderna" finns).
Se`n utgår jag ifrån att det blir som de säger, och det gör det sällan. Det verkar alltid vara något jag borde ha förstått, det gör mig förvirrad.
Jag ältar och analyserar och vrider och vänder på varje ord i skallen när jag pratat med någon, för att försöka hitta det där outalade som ska förklara för mig vad de EGENTLIGEN menade. Jag kan återskapa ett samtal exakt efteråt, hur folk sett ut, vad de använde för tonfall, i vilket sammanhang de sa just det eller det ordet. Jag försöker dra slutsatser, har flera olika möjliga slutsatser som jag jämför med varandra, och jämför med tidigare erfarenheter och vad de visade sig betyda.

Allt det här gör mig så trött, och när jag blir trött blir jag speedad. Oftast drar jag fel slutsats trots ansträngningarna, och jag blir så besviken, kränkt och FÖRBANNAD!!!

Jag lär mig ju aldrig!

Jag kan inte lämna mobbningen och misshandeln bakom mig, lever med minnena och kämpar varje dag att leva i nuet istället. Jag kan inte heller läsa mellan raderna, tar allt bokstavligt vilket inneburit mycket lidande för mig. Jag känner så väl igen mig i din berättelse!

Hej!

Välkommen!!!

Hälsningar

Lilla Gumman

Bastet skrev:Det verkar också som om folk sällan menar det de säger, eller säger vad de menar. Jag tror alltid att andra menar exakt det de säger, och jag missar det som sägs mellan raderna (jag förstår aldrig var de där "raderna" finns).
Se`n utgår jag ifrån att det blir som de säger, och det gör det sällan. Det verkar alltid vara något jag borde ha förstått, det gör mig förvirrad.
Jag ältar och analyserar och vrider och vänder på varje ord i skallen när jag pratat med någon, för att försöka hitta det där outalade som ska förklara för mig vad de EGENTLIGEN menade. Jag kan återskapa ett samtal exakt efteråt, hur folk sett ut, vad de använde för tonfall, i vilket sammanhang de sa just det eller det ordet. Jag försöker dra slutsatser, har flera olika möjliga slutsatser som jag jämför med varandra, och jämför med tidigare erfarenheter och vad de visade sig betyda.

Allt det här gör mig så trött, och när jag blir trött blir jag speedad. Oftast drar jag fel slutsats trots ansträngningarna, och jag blir så besviken, kränkt och FÖRBANNAD!!!

Jag lär mig ju aldrig!

Känner igen det där med analysen, hittar altid flera olika slutsatser. Särskilt när det gäller kvinnor, är det en kvinna jag är intresserad av att lära känna, då blir det altid en ofördelaktigaste slutsatsen som avgör mitt handlande.

Välkommen Bastet!

Välkommen, Bastet. Förutom du, så har Apep, d.v.s. Apophis, också hittat hit från det egyptiska pantheon.

Bastet skrev:Jag ältar och analyserar och vrider och vänder på varje ord i skallen när jag pratat med någon, för att försöka hitta det där outalade som ska förklara för mig vad de EGENTLIGEN menade. Jag kan återskapa ett samtal exakt efteråt, hur folk sett ut, vad de använde för tonfall, i vilket sammanhang de sa just det eller det ordet. Jag försöker dra slutsatser, har flera olika möjliga slutsatser som jag jämför med varandra, och jämför med tidigare erfarenheter och vad de visade sig betyda.

Jag kommer plötsligt på att jag känner en tjej som gjorde exakt på det viset fast med skillnaden att hon drog alla dessa funderingar högt inför andra.

Har svårt att avgöra om jag ska svara varje inlägg för sig (då blir det ju en himla massa inlägg) eller om det är bättre att svara alla på en gång i ett och samma inlägg

Är iaf glad att ni välkomnar mig, och jag kan tom KÄNNA mig välkommen.

På ett vis känns det skönt att många känner igen sig i det jag beskriver, å andra sidan är det sorgligt. Jag vet ju hur påfrestande det är för mig, vill inte att andra ska ha det lika jobbigt. Men när det nu är så är det bra att kunna ventilera det.

Jag gillar katter, hela släktet. Livsnjutare, självständiga, hängivna. Så som jag längtar efter att vara men inte "kommer åt"... Som barn fick jag höra att jag var katt-lik, de menade att jag var opåverkbar och omöjlig att uppfostra, sa de. Att jag gick mina egna vägar och struntade i andra. På ngt underligt sätt kändes det skönt att de sa så, som en triumf jag inte riktigt förstår än idag. Att de inte kom åt mig var som en seger. Men priset för segern var en ensamhet jag inte HELLER förstod.
De sa också att jag var som en ilsken tiger, och den egyptiska kattgudinnan Bastet avbildades först som en argsint lejoninna. Kanske därför jag känner för namnet?