Min dotter skrek mycket och ingenting hjälpte när hon var liten. Till slut ville man kasta ut henne genom fönstret eller hoppa ut själv, men det gjorde jag förstås inte. Jag har läst i föräldra-tidningar att det är helt normalt att kunna känna så som förälder.

Jag hatar när andras barn skriker också, speciellt de med gälla röster som skär genom märg och ben. Jag är så avundsjuk på föräldrar som fått bebisar som bara smågnäller lite. Min dotter skrek så att jag säkert fått bestående hörselskador. Fast det kanske är bra, för om jag skulle få ett barn till så hör jag kanske inte skriken lika mycket.

Sonen var inte lika skrikig tror jag. Hans småbarnstid missade jag en hel del av eftersom jag åkte in och ut på psyk med depression och fick ECT som totalt rörde till det i skallen på mig.

Båda döttrarna har "begåvats" med enorma röstresurser, redan från BB. De skrek väl kanske inte onormalt mycket, men jäklar vad det lät när de ville/inte ville något. Det gäller ju förvisso fortfarande, ett antal år senare..

Värst lät det nog i en bil, när man hade bråttom någonstans. "Ignore" fungerade dåligt. "Escape" var inget alternativ.. Envisa rackare är de också. De har nog lyckats skrämma både en och annan från tankar på att skaffa barn på väg hem från dagis eller lekpark.

I affärer handlar man, skrik och gorm betyder att man avbryter handlandet, vilket kan få konsekvensen att det blir havregrynsgröt till middag. Eller inget godis om det nu var tanken. Fungerar väldigt bra om man lär ungarna detta tidigt och orkar vara konsekvent.. Förutsatt att man handlar med barnen då.

Och att storhandla fungerar ju enklast utan barn, om man nu har den möjligheten. Jag tror många tar med barnen enbart vid storhandling och då blir det ju lätt kaos.

Har alltid haft svårt för barnskrik, men det är ju det som är avsikten som sagt.

Skriken är till för att vara jobbiga. I synnerhet när bäbisar skriker är det deras språk. De har liksom bara två lägen. Arg/sur eller inte arg/sur. Det hjälpte mig att tänka så när mina tre söner var små att tänka att de inte skriker av samma skäl som en vuxen. De är som fågelungar, uttrycker sina behov.

Visst skär det i mig att höra ungar skrika, men jag tycker ärligt talat att det är jobbigare med idiotiska föräldrar som är otåliga, kränkande och taskiga mot sina barn. Och om barn fortsätter att skrika långt upp i åldrarna så beror det antingen på att de inte fått sina behov tillfredsställda eller att det lönar sig att skrika för dem. Oavsett vilket så är det egentligen inte ungarnas fel.

vadloink skrev:De har liksom bara två lägen. Arg/sur eller inte arg/sur.

I sak håller jag med dig, men det här är mer nyanserat än så. Redan ifrån dag ett så finns det en hel reportal med ljud de framför.

ufo skrev:

vadloink skrev:De har liksom bara två lägen. Arg/sur eller inte arg/sur.

I sak håller jag med dig, men det här är mer nyanserat än så. Redan ifrån dag ett så finns det en hel reportal med ljud de framför.

Exakt. Jag hårddrog en aning, tänkte på hur jag kände klockan fem på morgonen när någon av mina ungar ylade tröstlöst och jag snubblade omkring sömndrucken och försökte ta reda på vad som var fel.

För min del skiljer det sig vad gäller åldern på barnet, jag har hyfsat tålamod med bebisar, som skriker för att de ä hungriga eller ont i magen eller almänt för varma/kalla, deras skrik kan låta hjärtskärande men jag vet så väl hur man känner som förälder när man gått igenom listan i skallen 2-3 gr (hungrig? rapa? blöjja? lätta på täcke/kläder? svepa in? massera mage?) och inget hjälper skriket gör ont men jag kan tolerera det.
Stora ungar.. 2-2år och uppåt som gormar och skriker tex i affären får mig att vilja slå ner föräldrarna för att de inte lärt sina ungar hyfs eller ber dom "hålla käften"

jag fullkomligen får nippran på att folk inte kan koppla att en unge som är 3-5 år inte har någon anledning att vråla rakt ut (så länge de kan tala eller teckna för att göra sig förstådda) men oftast står en puckad förälder och säger "nej nej nej ... nej blir ingen glass nejnej.. och efter 5 min gastande Ja okej då" idioter! klart ungarna gastar. Jag har en 9 åring och en 4 åring försöker handla när de inte är med, för deras sskull trist att stå i kö osv.. upplagt för trubbel, men om de är med så inte fasen gastar de som stuckna grisar, de hjälper till att lägga varorna i korgen och är delaktiga i vad som skall handlas. (tror att mycket skrik beror på att ungarna känner sig meningslösa och utanför)

och ja skriken gör ofta ont i öron/hjärna och ja ibland vill man slänga ut egna ungarna genom ett fönster men DÅ tar man en paus. ut på balkongen , in på toan.. alt kör in ungen på sitt rum och vad gäller bebisar. man lägger ifrån sig barnet i sängen och pausar även då (hemma altså när ungen skrikit timmar i sträck och man tror man mår bätre av att släng ut ungen) många föräldrar driver sig själva till vansinne genom att försöka ihjäl sig också. det är när barnet inte skriker man blir riktigt orolig!

Lustigt (?) nog så tål inte jag heller barnskrik.......
Å jag är ändå 2-barnmor.
Men det var verkligen hemskt när de skrek sådär hjärtskärande som bebisar och ingenting hjälpte!
Tur att fadern kunde ta dem en stund när jag inte pallade mer...
Men på nåt sätt så tror jag man fixar det betydligt bättre med sitt eget barn än andras.
Har i regel kort tålamod med gnällande barn men sina egna förstår man ju mycket mer. Men det får inte bli nåt jädra dalt!
Småmänniskor behöver mycket regler och veta vad som gäller.

CR39 skrev:Men om snorisarna inte är skadade eller hungriga så borde det med lite stöd från föräldrarna gå att minska ned oljudet.

Lycka till om/när du själv blir förälder. Så enkelt är det inte.

Jag vet inte om barn behöver lära sig särskilt mycket regler. De är ofta experter på regler. De behöver få anledning att följa dem. Och visst, att muta dem med glass eller godis efter att de har skrikit sig blå är inte ett särskilt effektivt sätt. Då lär de sig att det inte finns några nej. Bara typ halvfärdiga ja.

Men barn behöver kärlek, respekt och tid. Relativt konsekvent behandling. Inte minst mat på regelbundna tider. Riktig mat. Och framförallt vuxna som är vuxna. I vår familj delar vi upp tillvaron i saker som vuxna bestämmer, saker som vuxna och barn bestämmer tillsammans och saker som bara barnen bestämmer.

Jag har gjort en massa fel, oj, oj, oj, men på det där planet är jag extremt trygg. I princip de enda gånger som mina ungar grät och skrek okontrollerat utanför hemmet när de var små var när de inte fått käk i tid, gjort sig illa eller var sjuka.

Ungar behöver lära sig att sitta stilla och vara tysta innan de tillåts på allmän plats. Hur detta sker är inte min ensak.

Riktigt små barn kan ju inte kommunicera på något annat sätt än att skrika så det har jag överseende med. 4-5 åringar som gallskriker och sätter sig på golvet i köpcentrat har jag dock stora problem med. Likaså ungar som springer runt som yra höns och nästan springer på en. Kan föräldrar inte ha sina yrväder i koppel?

Om ungarna börjar skrika eller gorma bland folk så går man snarast möjligt därifrån så att andra slipper höra. Alltid.

Jag tar aldrig med mig mina barn till affären. Orkar helt enkelt inte med det. Inte nog med att affären i sig är jobbig och alla människor i den, men dessutom höra tjatet från mina egna barn, samt få panikångest för att andra gnäller på mig och mina barn. STRESS, STRESS, STRESS!!!

Nä, innan jag tar med mig mina barn till affären så ska de vara myndiga så jag kan lämna dem där om jag vill.

Själv tycker jag synd om barnen, om människor ska tycka att ett så naturligt beteende som lite skrik ifrån ett barn är så jobbigt.

Sedan så är det väl meningen att det ska låta olustigt, för att barnen ska dra uppmärksamhet till sig och bli hjälpta. Jag röstar dock ja till mycket mera barnskrik på offentliga platser. Det är alldeles för segregerat vad gäller åldrar på diverse platser, och barnen tycker jag ska få vistas precis överallt, utan att nån ska ta illa vid sig.

Om det är nån som inte klarar av höga ljud, så får man i sådana fall sätta i öronproppar. Ingen mor till ett barn ska känna att hon och hennes barn är ovälkommet. Det är ju fruktansvärt.

Men om Jag utgår från Mig själv så skulle Jag aldrig orka höra när en bebis skriker utan skulle lämna ansvaret till Min eventuella fru medan Jag gjorde andra sysslor i hushållet. Problemet därefter orsakar föräldrarna själva genom att köpa sina barn med pengar och en massa prylar istället för att lägga tid på dom.

Alltför ofta ger föräldrarna antingen den ena eller den andra efter för barnet varför det enligt Mig gäller att skaffa barn med någon som håller med om värderingar, livsfilosofi, intressen, smak av sällskap m.m. Om detta brister så kan barnen tvärtom använda föräldrarnas oliktänkande till sin egen fördel. Att ta lärdom från naturen är det bästa.

Där om en vargunge utmanar sin förälder så lär den ej göra det igen efter en smärre tillrättavisning. Samma sak med lon, järv m.m. Att utmana hjälper ej men att vara tålmodig och få efter sin förtjänst gör det däremot. Föräldrarna ska båda stå för uppfostran och den inlagda linjen. Mer disciplin och envishet medför mindre skrikande.

Har ni tänkt på vad lugna utländska barn brukar vara när man träffar på dom ute? Dom brukar ju sitta mest med modern, och mödrarna brukar hantera barnet på ett mycket lungt sätt. Inga yvigheter, utan dom sitter med barnen och låter det ta den tid det tar. Mindre stress, mer kroppskontakt och inte denna stress inom familjen, som får barnet att bli oroligt. Där har vi svenskar mycket att lära.

Jag är inte säker på att jag inte skulle kasta ut ett skrikande barn genom fönstret om jag inte hade möjlighet att gå därifrån. Deras skrik ger mig fullständig panik. Jag har svårt att känna empati för dem också så den spärr som hindrar mig från att skada dem när de skriker är nästan enbart social. För mig är de som objekt. Jag börjar se dem som människor när de är kanske ett halvår. Därför ska jag inte skaffa barn. Jag skulle aldrig klara av spädbarnstiden.

Lorelei skrev:Var och handlade på ICA idag och då var det en mammas unge som skrek när jag stod i kassan och skulle betala. Höll på att flippa ur. Inte att jag blev arg, utan mer panik.

Öht är yttre stimuli som ej är självvalt jobbigt, medans självvalda saker som musik i hörlurar lr bio som i en annan tråd och dyl. saker bara är skönt! Men ibland vill jag oxå ha det helt tyst.

Att få komma hem till sin lägenhet och bara koppla av är underbart. Jag har överlag bra grannar. Inga problem där. Ingen som spelar elgitarr kl. 8 på morgonen t.ex. lr att huset skakar av parningsakter

Men barnskrik blir helt enkelt för mkt!! Men det är väl bara att gilla läget... Kan ju säga att egna barn inte är direkt aktuellt, av flera faktorer. Så känner jag nu iaf.

Kan med känna det. Det gälda skriket har nå många problem med. Kan kännas riktigt påfrestande och störande. Man vill liksom bara därifrån.

ufo skrev:Beror på om det är jobbigt.
En okänd unge i affären kan jag ignorera själsligt, även om hörseln är jobbig.
Men om det är ett barn man själv skall ta hand om, och man inte vet vad som är fel eller vad man kan göra åt det, då djävlar gör det ont i en.

Jag är väldigt tacksam för de ungar som jag sluppit kolik-grejen med.

Fetstilta, så känner jag verkligen. Visst kan ljudet vara jobbigt, men värst är paniken innuti om/när jag inte kan lyckas hjälpa mina älskjade barn fort nog. Då är nog min egen känsla av otillräcklighet värre än ljudet.

Vårt andra barn hade kolik, blev många långa prommeneader med det barnet i sjal på magen och hög musik i öronen på mig. För raska prommenader var det enda som hjälpte, vagn bil o annat gjorde det bara värre.

Bland det värsta jag vet!

Typ speciellt i en kö eller på bussen eller i ett begränsat utrymme. Man känner svetten komma och paniken. Tillslut tappar man tålamodet (visar det dock inte) och får innre bilder av hur man på olika sätt får tyst på fanskapet. Låter inte så nice kanske men jag tål verkligen inte ungar som grinar eller skriker. Tycker de mest är jobbiga och tycker sällan synd om dem heller.

Tror ni att jag är något mamma ämne?

sussi83 skrev:Tror ni att jag är något mamma ämne?

När hormonerna fått göra sitt hos dig är du inte längre samma person...

Det går att få barn att bli tysta utan en massa korkade grejer, anledningarna till att barn skriker är inte så värst många:

• Hunger
• Smärta (oftast svårast att åtgärda)
• För varm (vanligare än många föräldrar fattar) eller för kall
• Uttråkad (mycket enkelt att åtgärda)
• Får inte vad de vill ha (alltid föräldrarnas fel eftersom de skämt bort barnen med något dumt)

Finns väl några till...

Jag är uppvuxen med tre småsyskon som skrek. Så jag vande väl mig redan som barn vid sånt.

Annars är det ofta irriterande om nåt barn skriker på nåt tåg, men samtidigt gulligt ibland.

Tur man har MP3!

Miche skrev:Uttråkad (mycket enkelt att åtgärda)

Nja... Naturligtvis bör man vara väl förberedd på att kunna åtgärda detta, men vissa barn kräver väldigt mycket mer stimulans än andra redan från födseln. Nu skriker inte min sexåring, men klättra på väggarna kan han. Jag måste väldigt gradvis vänja honom vid frustrationer.

Som spädbarn gick det aldrig att lägga honom ifrån sig. Han behövde 100% fokus precis hela tiden. Redan den första tiden när man skulle lägga honom på mage för att han skulle kunna träna på att hålla uppe huvudet, illvrålade han för att han inte kunde ta sig framåt (folk brukar inte tro mig, men jag lovar att det är sant). Han började krypa när han var 5½ månad, men tog sig fram som en vessla redan innan det genom att rulla. Det gick aldrig att lägga honom på skötbordet som man brukar göra med barn. Det hade varit förenat med livsfara. Vi fick lägga honom med överkroppen på skötbordet på mage och med underkroppen ner i vasken bredvid, hålla fast honom i ett järngrepp och vaska av honom under kranen fort som fanken.

Det har aldrig fungerat attanvända "vanliga" uppfostringsmetoder på honom. Jag måste välja en strid i taget. Något som jag länge har prioriterat är trafiksäkerhet. Det fungerar numera rätt bra, men tidigare var det en fasa att ha honom med sig. Om han sprang iväg gick det inte att springa efter, för då skulle han ha sprungit rakt ut i vägen. Ibland kan föräldrars synbara ovilja att agera bero på att ett ingripande just då och på det sätt som folk förväntar sig bara gör det hela värre.