Mental utmattning?
Jaa, jag klarar inte av att återhämta mig själv.
När jag börjar blir utmattad så speedar jag istället upp farten för att inte falla ihop. Vilket såklart inte är så smart. Jag blir så rastlös, alla tvång och ritualer blir förstärkta och jag rusar igenom dagarna.

För att inte fastna i det här ekorrhjulet så behöver jag ha någon typ av lugnande som gör mig trött och som tar ned mig på marken igen, något som tar bort lite av alla tvång. Hittills har det varit SSRI och Benzo. Och det funkar bäst eftersom jag inte fixar att lugna ned mig på egen hand. Det är alldeles för många måsten - krav runt omkring mig - så jag klarar inte av att häva upptrappningsspiralen själv.

När jag väl har lugnande i mig så blir jag så trött att jag bara sover. Jag är mycket medicinkänslig.

Hej Inger!

Menar du det var något i mitt inlägg till HISOKA du läste fel? Svara i pm om du vill.

/geocache

Inger skrev:Äsch, nu läste jag i min nyvakenhet fel och tyckte det stod något helt annat...

Jag läste fel på en bokstav i "kroppen och knoppen". Vilken får du gissa själv.

Jag... återhämtar mig inte. Istället faller jag sönder med jämna mellanrum. Det börjar bli vansinnigt påfrestande men jag har helt enkelt ingen aning om hur jag ska vända på eländet.

tahlia. Jag känner igen mig själv i det du berättar. Men en dag hittade jag olika sätt att "bli hel" igen.

Får man fråga vad som händer med dig då när du "fallit sönder"? Berätta om du vill.

Massor av varm omtanke till dig.

Av geocache

Genom att koppla av med mitt specialintresse: sitta vid datorn och eller kolla tv-serier.

Promenad i skogen.

Isolerar mig; om jag hinner vila så gör jag det gärna med öronproppar och hörselskydd. Låg volym på TV/stereo. Har faktiskt svårt att annars minnas så mycket av vad jag gör förutom detta. Handlar mat på folktomma tider i affären.

Har ni också det handikappet att bli trött fort när ni anstränger er? Jag blir helt slut av att lämna på dagis och sedan gå hem. Det tar en kvart att ta sig dit och en kvart hem. Då är jag svettig och känner mig helt slut. Det kanske är mentalt.

Känner igen mig jätteväl. Har samma problem. Går iväg till dagis och skola och sen hem igen. När jag kommer hem måste jag lägga mig och vila.
Kanske har det med utmattning att göra?
Du har ju också fått AS-diagnosen som ett chockbesked. Inget du själv trodde du skulla ha, även om du förmodligen mått dåligt riktigt, riktigt länge.
Jag känner att jag har arbetat i motvind i ca 40 års tid nu. Och då menar jag inte att bara andra inte har förstått. JAG har ju inte förstått heller. Jag har kört på och låtsas som allt bara är överdrifter från min sida.

Och man orkar ju inte hur mycket som helst. Tillslut brakar man ju ihop.

Förresten, innan jag maler på kanske jag ska fråga dig om du ÄR utmattad (utbränd/utmattningssyndrom/utmattningsdepression). Är du det?

Jag har inte fått den diagnosen, men jag blir utmattad lätt. Har du den diagnosen, Truly?

Känner igen det. Har ingen diagnos utöver AS/HFA men jag blir sjukt trött efter varje ansträngning. Även av mental ansträngning även om det är intressant. Och av att vara social eller prata länge i telefon, även om det är trevligt.

Värst är att behöva handla på stormarknader o dyl. Blir helt utmattad så fort jag sätter min fot innanför dörrarna och vill bara komma därifrån så fort som möjligt. Är det dessutom mycket folk eller rörigt så man inte hittar det man ska ha så blir det riktigt olidligt.

vallesmamma skrev:Jag har inte fått den diagnosen, men jag blir utmattad lätt. Har du den diagnosen, Truly?

Nej, men jag har haft diagnosen utmattningsdepression tre gånger tidigare. När jag sökte mig till psykolog i september förra året så var det för att jag trodde jag var på väg in i en ny utmattning. Men psykologen trodde ju att det var AS.
Sen kom liksom utmattningsdiskussionen bort emellan AS-utredningen. Men jag fick ju SSRI för att häva utmattningen, men jag tycker bara jag blir ÄN tröttare av tabletterna. Förut skenade jag ju på som ett tåg så fort jag blev trött. Jag var liksom tvungen att ha tillräckligt hög styrfart för att inte somna. Och istället blev jag ju hyperspeedad.

Nu är jag inte speedad längre, utan trött hela tiden istället. Men jag har ingen utmattningsdiagnos.

Jag blev oerhört trött av Cisordinol, behövde sova mitt på dagen, allt gick långsamt, men det slutade när jag bytte medicin. Jag är numera otränad så mest trött pga det, men mest är det mentalt, åka buss etc.

Jag känner igen mig. All aktivitet som innefattar socialt samspel eller att bara röra sig bland andra människor gör mig mentalt slut och utmattad.

Truly skrev:Känner igen mig jätteväl. Har samma problem. Går iväg till dagis och skola och sen hem igen. När jag kommer hem måste jag lägga mig och vila.
Kanske har det med utmattning att göra?
Du har ju också fått AS-diagnosen som ett chockbesked. Inget du själv trodde du skulla ha, även om du förmodligen mått dåligt riktigt, riktigt länge.
Jag känner att jag har arbetat i motvind i ca 40 års tid nu. Och då menar jag inte att bara andra inte har förstått. JAG har ju inte förstått heller. Jag har kört på och låtsas som allt bara är överdrifter från min sida.

Och man orkar ju inte hur mycket som helst. Tillslut brakar man ju ihop.

Förresten, innan jag maler på kanske jag ska fråga dig om du ÄR utmattad (utbränd/utmattningssyndrom/utmattningsdepression). Är du det?

Känner också igen mig väldigt!
Just det här med att tvinga sig till de allra nödvändigaste sysslorna för att få livet att rulla på som det ska men inget utöver det. Och även det mest grundläggande gör mig helt utmattad.
Fast jag upplever det som att det går i cykler.
Under vissa perioder har man mer energi och passar då på att göra allt det där man ska och lite till. Ofta är det ju en ansenlig mängd uppgifter som måste tas itu med under dessa korta stunder av handlingskraft vilket gör att man sjunker ännu djupare ner i utmattningen efteråt.
För egentligen orkar man inte och borde hushålla med krafterna men pressen på att få livet att fungera är för stort. Speciellt när man har barn, då måste man bara, oavsett.

Jag har i år sjukskrivits för utbrändhet/utmattningsdepression för första gången men när jag tittar tillbaka på mitt liv så har det i stort sett alltid sett likadant ut.
Det är som att jag nätt och jämt hållit mig flytande med huvudet över vattenytan och då och då fått mig en rejäl kallsup för att med åren få allt mindre flytkraft och slutligen sjunka helt, vilket skett nu.

Har ingen diagnos men är under npf-utredning. Hoppas verkligen att det leder till något positivt och ger mig insikt i vad som är rimligt att klara av och inte.
Jag har nog blundat inför faktum rätt länge nu. Men jag får inte livet att fungera, så är det bara.

Jag höll på att falla ihop i sömn utav en uppåtkrypande utmattning då jag var på Dalí-utställningen som gick på moderna muséet förra månaden.
Det bara blev attjag gäspade, och igen och igen... till slut var jag så livrädd för att ens blunda med mina ögon.

Det var alla förbannade intryck, allt ljud, mängderna av människorna som trängdes i ett och samma rum då det var som om tjugo man per tavla... helvetet råder~

Jag känner mig trött och slut hela tiden. Det känns som att jag inte riktigt orkar allt som jag måste göra. Först jobbar jag heltid och sen har jag ett barn på 3 år jag måste ta hand om och bor med en sambo som också måste få sitt. Plus att jag måste ta hand om vårt hem också. Städa, tvätta, diska och sånt. Det blir ingen tid alls kvar till mig. Det känns som jag aldrig slappnar av. Jag är alldeles slut på kvällarna. När jag äntligen fått dottern isäng och hon sover, då vill sambon "umgås". Vi måste ju ha våran tid bara han och jag också. Det känns bara som att jag inte orkar med allt. Men jag vet inte vad jag ska göra åt problemet. Jag tänker ibland att det skulle vara bäst om jag levde själv. Men nu har jag en dotter och sambo som jag älskar. Och ett jobb jag trivs med. Ett svårt problem att lösa. Känner någon igen sig i detta? Eller har tips eller råd vad jag kan göra?

Det finns väl hur många tips som helst om det berömda "livspusslet" i tidningarnas söndagsbilagor?

Känns det som att sambons umgänges tid äter upp en del av den fritid som du kanske skulle vilja spendera själv?

Du kanske skulle försöka gå ner till deltid? Fattar inte hur någon orkar med heltid.

Plus att du borde komma överens med din sambo om att dela upp sysslorna och nattning av dotter. Inte konstigt att du är trött när du får göra allt!

carl skrev:Känns det som att sambons umgänges tid äter upp en del av den fritid som du kanske skulle vilja spendera själv?

Ja, det känns nog lite så...

Förlåt, carl! Jag vet ju inte vad du menar och borde ha skrivit:

Vad jonsch skrev:carl verkar inte tycka att det finns stor poäng med att umgås med sin partner.

Vad jonsch inte skrev:För mig får du tycka som carl för mig verkar tycka, om du vill

[EDIT] Höpps, ändrade mer änjag tänkt men det gör faktiskt ingenting.