Som ni säkert ser är jag ny här, och för att vara tydlig från början så är jag inte diagnosticerad med Aspergers eller HFA.

Lite bakgrund: Jag är 17 år, och går andra året på naturlinjen, inriktning matematik och data på gymnasiet. Man kan utan att överdriva säga att jag är en ordentlig nörd.

Jag har de senaste månaderna fått utpekat för mig av vänner att jag inte är så normal som jag tidigare trott, samt upptäckt en hel del saker om mig själv. Det hela började egentligen när en av mina kompisar (jag har inte så många, men ett par stycken) frågade mig hur det egentligen kommer sig att jag aldrig tittade folk i ögonen. Det var inte något jag hade märkt, och jag antog att jag var som alla andra när det kom till det (vilket det visade sig efter att jag frågade några andra att jag inte är), men jag tänkte inte så mycket på det efteråt, jag tänkte att det var väl bara en egenhet jag hade.

Nu är det så att jag inte har något direkt emot att vara med andra människor, men jag tycker oftast bättre om att ha min vanliga rutin, och att få vara ifred. Det leder till att jag spenderar en hel del tid framför datorn, vilket ironiskt nog gjorde att jag hamnade på wikipediasidan om Aspergers (det kanske inte passar de flesta, men att surfa runt på wikipedia tycker jag är oerhört intressant), och efter att ha läst igenom den, insåg jag att jag passade in rätt bra på symptomen.

Jag hade det ganska tufft i skolan när jag gick i mellan- och högstadiet, och har alltid haft ganska svårt att passa in. Jag har alltid bråkat ganska mycket med mina föräldrar, oftast grundat på att jag missförstår sociala situationer så till den grad att de tror att jag retas med dem när jag bara är ärlig. Nu i gymnasiet har jag haft det lite enklare att skaffa vänner, men det beror fortfarande mest på att det är folk jag träffar varje dag, och vänskapen är mest grundad på rutin (de är trevliga människor, som jag lärt mig att tycka om, men jag skulle nog aldrig ha lärt känna dem om det inte varit för rutinen).

Jag har alltid trott att jag själv är normal, men efter att ha läst på en del om Aspergers och annat liknande och pratat med och "studerat" kompisar (det låter så hemskt så, jag menar bara att jag försöker iaktta hur de beter sig), så har jag insett att det som är det normala tankesättet/uttryckssättet för mig, inte stämmer in på normen, utan ligger närmare HFA/Aspergers. Jag är oftast den som är sist med att förstå de lite mer avancerade skämten, och även om jag klarar simplare ickeverbal kommunikation, så dröjer det inte så sällan till flera timmar senare innan jag inser vad folk faktiskt har menat, eller att jag inser vad kroppspråket betytt.

Jag mår inte jättedåligt av de sociala svårigheter jag har, men det leder ju till att jag har svårt att skaffa nya vänner, och jag är orolig för hur det kommer att gå efter gymnasiet då man inte längre träffar samma grupp människor varje dag och ändå blir pushad att försöka med den sociala biten. Jag har aldrig varit i ett förhållande, och har svårt att se mig själv i ett fungerande sådant, speciellt som jag har otroligt svårt för att lita på andra människor.

Något som är ironiskt är att jag inte tycker om när människor på egen hand diagnosticerar sig själva och andra med psykiska och/eller fysiska problem, och jag vill därför inte säga att det är Aspergers syndrom om jag inte har blivit diagnosticerad av en psykiater (OM jag skulle bli det öht.). Problemet är att jag aldrig varit i kontakt med psykvården, och jag känner att jag inte riktigt vet hur jag ska gå tillväga, jag vill heller helst inte blanda in mina föräldrar (om möjligt), men det kanske blir ett problem då jag är minderårig. Hur gör man?

Jag ber om ursäkt på förhand för att det blev väldigt mycket text (det brukar bli så, jag pratar oftast tills jag blir stoppad).

Hej och välkommen!

Har du läst denna tråd? http://www.aspergerforum.se/vanliga-fragor-introduktion-till-asperger-t8504.html

Jag vet inte om du ska gå via vårdcentralen el BUP. Men utredarna brukar vilja prata med föräldrarna för att få veta om problemen fanns redan i barndomen.

Nej den hade jag klantigt nog missat, det verkar som att ännu en ursäkt är på sin plats vad gäller postens längd. Jag läste dock ett par poster av andra medlemmar, och det märks att det här, även om det visar sig att jag inte har AS, är folk som på många sätt fungerar mer som jag gör än vad de flesta andra människor gör.

Ok, men det är vårdcentralen eller BUP (barn- och ungdomspsykiatrin va?) som gäller alltså? Nu känner jag mig väldigt fånig som måste fråga det här (igen), men hur gör man? Vad ska man säga när man ska boka tid eller bestämma möte med psykiater/kurator? Det låter ju så fånigt om jag stövlar in och säger att "jag tror att jag har Aspergers för att jag har läst om det på internet". Jag är inte direkt något kommunikationsproffs, så hjälp uppskattas verkligen.

Jo, att föräldrarna blir inblandade var jag nog inte helt oförberedd på, jag är bara lite nervös inför det, speciellt då min mamma har läst en del psykologi och tror att hon vet det mesta om mig... Fast de kanske inte blir helt chockade, speciellt när jag var yngre (13-14) då vi bråkade som värst, brukade de fråga om jag ville söka hjälp, men jag har aldrig (förrän nu) trott att jag är annorlunda än någon annan och har helt enkelt bara vägrat blankt.

För att klargöra, så ber jag inte er diagnosticera mig, ni får säkert alldeles för många sådana frågor redan, utan jag vill bara ha hjälp med att få kontakt med psykiatrin.

Tack för det vänliga bemötandet förresten

Välkommen ska du vara!

Det brukar vara så för oss, vi vet inte så mycket mer än att vi är annorlunda. Sedan kommer det ett par pekfingrar från ett eller annat håll, och först då trillar poletten ner. Inte alltid man tycker om dessa pekfingrar heller.

Hej och välkommen!

Häng här ett tag så får du se om det är mer du känner igen dig i.

Roach, du kan antingen säga att du mår psykiskt dåligt och be att få en tid. Väl på plats så berättar du om dina misstankar och frågar om utredningen.

Eller så kan du redan i telefon berätta att du misstänker att du har ett neuropsykiatriskt funktionshinder el Aspergers och att du vill ha en remiss till en utredning. Då får du också en tid för samtal; de vill träffa dig och prata med dig innan de remitterar till experterna.

Inför mötet kan du förbereda dig på frågan "varför tror du att du har Aspergers?" Du kan t ex ha skrivit upp alla gånger du inte förstått saker/känt dig udda/reagerat annorlunda etc. El helt enkelt skriva ut ditt första inlägg och ta med.

I andra trådar har jag läst att det går o göra undersökningen utan anhörigintervjuver men att diagnosen blir osäkrare utan.
Själv är jag föreslagen en utredning men har inte bestämt om jag ska göra den, jag vill först bli klar över om jag har någon nytta av den.
Jag är ju inte intresserad av LSS tex, inte kontaktperson, inget jag kan komma på direkt, däremot ser jag risken att bli nekad framtida försäkringar om jag har en diagnos.

Jag är inte så säker på att jag har nytta av diagnos alls men däremot skulle jag vilja ha preofessionella åsikter om mig och tips om hur man lämpligen hanterar specifika situationer.

Och eftersom jag hittils mest bara fått berätta en massa utan o få tips eller förslag så har jag förberett en hel hög med frågor till denne.
Har skrivit flera sidor under senaste veckan i ett kollegieblock.

Ok, tack så mycket för tipsen Alien.

nano skrev:I andra trådar har jag läst att det går o göra undersökningen utan anhörigintervjuver men att diagnosen blir osäkrare utan.
Själv är jag föreslagen en utredning men har inte bestämt om jag ska göra den, jag vill först bli klar över om jag har någon nytta av den.
Jag är ju inte intresserad av LSS tex, inte kontaktperson, inget jag kan komma på direkt, däremot ser jag risken att bli nekad framtida försäkringar om jag har en diagnos.

Jag är inte så säker på att jag har nytta av diagnos alls men däremot skulle jag vilja ha preofessionella åsikter om mig och tips om hur man lämpligen hanterar specifika situationer.

Och eftersom jag hittils mest bara fått berätta en massa utan o få tips eller förslag så har jag förberett en hel hög med frågor till denne.
Har skrivit flera sidor under senaste veckan i ett kollegieblock.

Du skrev precis det jag tänkte, jag vet inte om det skulle hjälpa mig att prata av mig, eller att ha ett namn på problemen, men det som verkligen skulle kunna vara bra vore att få hjälp att fungera normalt.

Välkommen!

kan bara lägga till att jag "slapp" anhöriginblandning då jag hade en tjock bupjournal som beskrev mig från 1 år till 16. Läkaren som gick igenom den sa att journalen var mer sanningsenlig än minnet. 20+ år efter akutell händelse minns man olika bra men journalanteckningarna gjordes ju direkt och har ingen lögnbenägenhet medans föräldrarna vill allt ska vara "perfekt och normalt" och då minimerar sakers vikt.

Tyvärr tror jag inte att du kommer att få en utredning utan att dina föräldrar är inblandade och med på det så länge du inte är myndig.

Efter det så bestämmer du själv under förutsättning att du själv kan betala de besök som behövs då. Tyvärr behövs nog även då föräldramedverkan om de ska vilja sätta en diagnos, eftersom det är viktigt för bedömningen hur det varit från födelsen och framåt. Och det kan man ju ha svårt att berätta om själv.

Du kan alltid ringa till bups rådgivning eller vad de har som första sluss, och fråga dem om hur de gör och vilka möjligheter du har.

På många håll finns ungdomsmottagningar som man kan vända sig till utan att föräldrarna blir inblandade, i många fall för de inte heller journal.

Såna mottagningar brukar ligga ute på stan o inte i anslutning till sjukhus eller nån annan sån verksamhet. Kolla det! Skolsköt borde veta.

Kurator på skolan kan också vara bra att prata med om du tycker att du kan känna förtroende för den personen.

Så här gjorde jag, ska tillägga att jag inte ens visste vad AS var, jag gick till vårdcentralen. Berättade för läkaren om mina besvär och han skrev remiss till en kurator som hjälpte mig att inse att något var galet. Kuratorn kontaktade en psykiater som skrev remiss till utredning. Jag är 35 år så jag fick vänta länge på diagnos.

Välkommen! Glömde ju, glömmer jämt saker.

A skrev:Tyvärr tror jag inte att du kommer att få en utredning utan att dina föräldrar är inblandade och med på det så länge du inte är myndig.

Efter det så bestämmer du själv under förutsättning att du själv kan betala de besök som behövs då. Tyvärr behövs nog även då föräldramedverkan om de ska vilja sätta en diagnos, eftersom det är viktigt för bedömningen hur det varit från födelsen och framåt. Och det kan man ju ha svårt att berätta om själv.

Du kan alltid ringa till bups rådgivning eller vad de har som första sluss, och fråga dem om hur de gör och vilka möjligheter du har.

På många håll finns ungdomsmottagningar som man kan vända sig till utan att föräldrarna blir inblandade, i många fall för de inte heller journal.

Såna mottagningar brukar ligga ute på stan o inte i anslutning till sjukhus eller nån annan sån verksamhet. Kolla det! Skolsköt borde veta.

Kurator på skolan kan också vara bra att prata med om du tycker att du kan känna förtroende för den personen.

Tack, för tipsen, på dig låter det som att mina föräldrar alltså skulle kunna motsätta sig en eventuell utredning tills jag fyller 18, det låter ju minst sagt jobbigt. Nu tror jag inte att de skulle göra något sådant, men i ärlighetens namn så skulle jag inte bli förvånad om de motsatte sig det och sa att jag bara måste lära mig att växa upp någon gång.

Just nu lutar det åt att jag skickar ett mail till bup imorgon (hinns inte med ikväll) med mer eller mindre det jag skrev i första posten. Men om jag tar kontakt med en vårdcentral eller med en BUP-mottagning så tänkte jag inte nämna något om vad jag själv tror. Jo, ungdomsmottagningen har man ju hört talas om, kontakt med föräldrarna vore ju skönt att slippa till en början åtminstone (mest för att jag inte skulle orka ta något sådant här med dem, men också av rädsla för hur de ska reagera), men egentligen har jag börjat förbereda mig på att tvingas blanda in dem, men journalanteckningar ser jag snarast som något positivt, men jag kanske väljer att gå dit ändå.

Skolkuratorn skulle jag ha svårt för eftersom det ändå är någon jag stöter på ganska ofta i skolan, jag skulle ha lättare att lita på någon helt utomstående, då man kan få en känsla av relativ anonymitet, vilket passar mig bra.

Tack för svaret och välkomnandet vallesmamma, det låter ju ändå som en relativt smärtfri process.

Vet inte om någon sagt det men det finns nackdelar med en diagnos också även om inte alla ser den bara för att de träffar dig.
Du har heller ingen skyldighet att berätta.

nano skrev:Vet inte om någon sagt det men det finns nackdelar med en diagnos också även om inte alla ser den bara för att de träffar dig.
Du har heller ingen skyldighet att berätta.

Nackdelar? Det har jag inte hört, och inte tänkt på. Att jag inte måste berätta vet jag, det skulle dock snarare vara tvärtom, skönt att ha en anledning att vara konstig.

Tänker främst på framtida försäkringar, finns redan idagen massa folk som inte får försäkringar på grund av olika diagnoser, speciellt de diagnoser som anses psykiatriska.

Så har vi okunskapen hos allmänhet och vad jag förstår en majoritet av vårdpersonal.
Vi har haft många på forumet som berättat om otaliga incidenter där man endera har blivit betraktad som utvecklinsstörd eller att man slutat lyssna på en efter att det kommit fram att man är diagnosticerad aspergare.
Att man då liksom inte kan räkna med en.
Jag tror det hela bottnar i okunskap, själv trodde jag att man i princip satt i rullstol o dreglade i om man var aspergare så min reaktion när någon nämnde något om mig och "kanske något åt aspergerhållet" var "yeah, right".

Välkommen Roach!

Tack Sommar, och tack nano för den informationen.

Just nu sitter jag fast i ett läge då jag inte riktigt vet vad jag ska göra. Jag mår såpass bra att jag känner att det kan finnas andra som behöver hjälpen som finns mer än mig, men fungerar tillräckligt dåligt för att dagligen bli frustrerad över sociala situationer som jag inte förstår. Efter att få höra att en diagnos inte bara är en dans på rosor (det hade jag inte förväntat mig), så verkar det som att jag åtminstone för tillfället skjuter upp att ta kontakt med BUP eller vårdcentral.

Jag tänker absolut fortsätta hänga här i vilket fall, oavsett om jag aldrig blir diagnosticerad med AS eller om jag blir det, så verkar folket här vara folk som är som mig, det räcker gott.

En liten rolig bit med information, om någon här ser The Big Bang Theory. Ett par av mina kompisar har börjat likna mig vid Sheldon Cooper, jag tycker väl inte att vi är lika som bär, men jag fick mig ett gott skratt när en av dem pekade ut ett par likheter.

Ja välkommen att vara kvar
Jag är inte heller diagnosticerad.

Roach skrev:Något som är ironiskt är att jag inte tycker om när människor på egen hand diagnosticerar sig själva och andra med psykiska och/eller fysiska problem, och jag vill därför inte säga att det är Aspergers syndrom om jag inte har blivit diagnosticerad av en psykiater (OM jag skulle bli det öht.).

Är inte det där lite typiskt "aspigt"? Att man vill veta det SÄKERT innan man säger det?

Jag läste längre ner att du avvaktar med utredning. Om du fortfarande funderar över dig själv kanske du kan identifiera den av dina kompisar som är bäst på att analysera människor. Han/hon kanske kan fundera tillsammans med dig. Ni kan naturligtvis inte komma fram till en helt säker diagnos, men ni kanske landar i att du har en hel del AS-drag. Det kanske kan räcka för att du ska förstå dig själv bättre och träna själv med hjälp av litteratur eller t ex det här forumet.

Jag har inte heller någon diagnos, men jag känner mig ganska "aspig". Jag säger ofta rakt ut till människor att jag har svårt för att fatta ironi, eller att jag inte känner igen ansikten. Då slipper de ta illa upp ifall jag inte känner igen dem, och de förklarar sina skämt när de ser mitt frågande uttryck.

Om din mamma är intresserad av psykologi kanske du till och med skulle kunna fråga henne om hon någonsin har funderat över att du har AS-drag. Skulle det vara illa? AS-dragen i sig är ju inget farligt eller dåligt, tycker jag. Det farliga är, som jag ser det, att man riskerar att få sin självkänsla helt knäckt, om man blir utfryst och ständigt missförstådd.

Petra3 skrev:Är inte det där lite typiskt "aspigt"? Att man vill veta det SÄKERT innan man säger det?

Jag läste längre ner att du avvaktar med utredning. Om du fortfarande funderar över dig själv kanske du kan identifiera den av dina kompisar som är bäst på att analysera människor. Han/hon kanske kan fundera tillsammans med dig. Ni kan naturligtvis inte komma fram till en helt säker diagnos, men ni kanske landar i att du har en hel del AS-drag. Det kanske kan räcka för att du ska förstå dig själv bättre och träna själv med hjälp av litteratur eller t ex det här forumet.

Jag har inte heller någon diagnos, men jag känner mig ganska "aspig". Jag säger ofta rakt ut till människor att jag har svårt för att fatta ironi, eller att jag inte känner igen ansikten. Då slipper de ta illa upp ifall jag inte känner igen dem, och de förklarar sina skämt när de ser mitt frågande uttryck.

Om din mamma är intresserad av psykologi kanske du till och med skulle kunna fråga henne om hon någonsin har funderat över att du har AS-drag. Skulle det vara illa? AS-dragen i sig är ju inget farligt eller dåligt, tycker jag. Det farliga är, som jag ser det, att man riskerar att få sin självkänsla helt knäckt, om man blir utfryst och ständigt missförstådd.

Haha, jo det är väl lite aspigt att alltid vilja uttrycka sig korrekt.

Jo jag har diskuterat lite sånt med en av mina kompisar, men det är svårt, för jag är normalt en person som aldrig pratar om någonting allvarligt, utan jag pratar mest om datorer och tv-serier. Visserligen är det saker som är viktiga för mig, men jag pratar aldrig om hur jag känner eller dylikt, det känns som att det blir alldeles för personligt då, jag tycker om att hålla mig på avstånd. Dessutom vet jag inte hur mycket som märks utåt, för man vill ju verka normal.

Ironi är något som jag har lärt mig använda och förstå, för att om man lär sig känna igen det så är det ett väldigt specifikt tonfall för de flesta människor, men det händer att jag missuppfattar och skrattar åt saker som är helt allvarliga. Jag brukar inte säga till folk om jag inte förstår, utan jag brukar lyckas förstå efter en stunds efterprocessande, då jag ibland brister ut i skratt minuter efter att någon dragit ett skämt.

Jag skulle aldrig kunna prata med min mamma om något sånt här, vi är inte speciellt nära varandra, och det blir inte direkt bättre, jag har svårt att lite på henne liksom de flesta andra.