Hej!

Tänkte berätta min historia för att se om det finns någon/några som känner igen sig. Trevlig läsning, varning för lång läsning =)

Föddes för 27 år sedan som yngst i en syskon skara av tre. Kommer ihåg att jag tidigt hadde en vilja att sticka iväg och upptäcka saker på små äventyr samt väck känslor hos personer. Genom att säga och göra saker som gjorde folk upprörda t ex reta mina syskon, fejka olyckor framför dagispersonalen. Det här beteendet gjorde att det i princip alltid var väldigt stökigt hemma. Kände mig helt normal förutom några undantag när jag växte upp. Det tror jag kan ha vart en av anledningarna till att det blev så tungt att bli vuxen.

Sedan när jag var fem år flyttade mina föräldrar isär och jag flyttade med min mamma och syster till en annan del av stan. Började 1:a klass i en ny skola. Från de första 6 åren kommer jag ihåg att jag hade kul var glad samt att jag fortsatte reta folk både i skolan och hemma. Jag kommunicerade med folk genom att reta dem(de i min egen ålder), jag tror att jag gillade att se känslorna som de uppgav. Hade inte direkt någon nära vän utan var lite av en outsider och lite mobbad av de som var äldre än mig. Märkte att när klasskompisar kom hem till mig blev jag stressad och kunde inte riktigt slappna av, jag blev uppjagad.

Började sedan åka skateboard och måla graffiti när jag gick i sexan och det var mina stora intressen i ett par år framåt. Flyttade till en ny skola när jag skulle börja högstadiet och där blev jag helt plötsligt populär pga skateboarden och graffitin vilket gav upphov till den bästa tiden i mitt liv och sedan den värsta.

Allt gick väldigt snabbt det var fester, sena nätter och bråk. Sen efter två år av ett ganska händelserikt liv så började jag märka av saker hos mig som fick mig att gå in i mig själv mer. De sjuka här är att jag verkligen började känna att jag var annorlunda. Jag började få problem att prata med folk, titta folk i ögonen (vilket jag aldrig hade reflekterat över tidigare), mitt självförtoende sjönk och jag började tänka väldigt mycket istället för att agera i sociala situationer. Tidigare dök känslor upp i situationer och vid platser etc. men de försvann.

De kommande två åren började jag få en fruktansvärd ångest och tvångskänslor samtidigt som jag började tänka väldigt mycket på om det var något som hänt mig(hade under tiden som problemen började testat hasch och amfetamin) och fixerade mig vid att göra vissa saker som jag blev besatt av, första gången det hände med något var skateboard. Jag åkte helt maniskt i timmar, tittade på filmer, läste tidnngar. Gick inte ofta i skolan och när jag gjorde det mådde jag ganska dåligt pga sociala intrektionssvårigheter. Tänkandet och ångesten blev värre.

Bestämde mig för att åka till USA i ett utbytes år för att åka skateboard och ha kul tänkte jag. Där blev problemen änu mer uppenbara, jag blev kraftigt deprimerad och problemen med att prata med människor samt en massa saker gjorde livet outhärdligt. Jag kom hem där ifrån och var i jätte dåligt skick och började umgås med helt fel personer, ta droger begå brott, slutligen hamnade jag på ett låst behandlingshem.

Kom sedan ut där och började jobba på ett vanligt jobb, skaffade körkort och började sedan plugga på komvux och kom sedan in på högskola. I högskolan kände jag mig helt annorlunda och blev tillslut sjukt deprimerad och har inte gjort någonting 1 1/2 år.

Hade vart inne på att jag led av någon form av autism tidigare men läste sedan någon text om asperger och kände igen mig med så mycket att det kändes mycket märkligt, speciellt några saker fick mig att komma till insikt, bristen att kommunicer med kroppsspråk(ansiktet), ögonkontakten, omöjligt att ha relationer, brist på planering, depression etc etc

Det konstiga med min historia var att mina problem blev uppenbara för mig så sent (14 år), någon som känner igen sig i det här.

Resan till att få dignosen har vart ett rent fördjävligt, inget roligt liv.

Det var min historia, fråga gärna om ni vill veta något.

Hej och välkommen!
Jag känner igen mig i din historia, tack för att du delade med dig!
Den största skillnaden är dock att jag haft problem sen väldigt ung ålder.

Jag hade en tuff uppväxt och bråkade och härjade sedan barnsben.
Kom också i kontakt med graffitin i runt 6-7an, och sen som du så hamnade jag i fel kretsar där jag bl.a "lärde känna" Cannabis och även uppåttjack och E vilket i slutändan gjorde att jag hamnade i trubbel med Soc och satt på behandligshem.

Jag går på vux nu och pluggar upp betygen eftersom jag inte gått i skolan sen 8an där jag vart avstängd och känner mig förjävligt misslyckad & deprimerad, och kännes som om jag aldrig kommer bli "lyckad" som alla andra man känner.

Jag hoppas det känns lite bättre nu när du fått skriva ut, det brukar det göra för mig när jag öppnar hjärtat.

HardcoreUnited skrev:Hej och välkommen!
Jag känner igen mig i din historia, tack för att du delade med dig!
Den största skillnaden är dock att jag haft problem sen väldigt ung ålder.

Jag hade en tuff uppväxt och bråkade och härjade sedan barnsben.
Kom också i kontakt med graffitin i runt 6-7an, och sen som du så hamnade jag i fel kretsar där jag bl.a "lärde känna" Cannabis och även uppåttjack och E vilket i slutändan gjorde att jag hamnade i trubbel med Soc och satt på behandligshem.

Jag går på vux nu och pluggar upp betygen eftersom jag inte gått i skolan sen 8an där jag vart avstängd och känner mig förjävligt misslyckad & deprimerad, och kännes som om jag aldrig kommer bli "lyckad" som alla andra man känner.

Jag hoppas det känns lite bättre nu när du fått skriva ut, det brukar det göra för mig när jag öppnar hjärtat.

Hej!
Det var faktiskt lite det jag hoppades på: att se om det fanns någon annan som kunde kunde relatera till min historia eller känna igen sig.
När du säger att dina problem började tidigare, vad menar du då?

Knark var sådan himla befrielse då när problemen var som värst, tror inte jag hade haft problem med dem om det inte vart för att det var så jobbigt.

Lycka till med skolan, det går bra, men det är bara lite jobbigare än för andra.

Mvh

Säger också välkommen. Vill dock tillägga att det inte är helt omöjligt att få relationer att funka, även fast man har Asperger. Dock tar det oändligt mkt mer energi från oss för att få det att funka. Man får kanske lägga upp annorlunda strategier och taktiker för att få det att funka, men man lär sig så småningom. Sedan är det förstås väldigt olika hur den biten funkar. Man har ju olika svårt för saker och ting. Fick min diagnos när jag var 28 nu är jag 31.

Det finns många bra böcker om Asperger syndrom om du vill läsa på?

Hej!
Ursäkta, den delen vart lite fel i och med att jag råkade läsa igenom texten lite väl snabbt och sen tog edit-tiden slut så kunde inte fixa. och syftade nog på det här du skrev:

Kingscrab skrev:Det konstiga med min historia var att mina problem blev uppenbara för mig så sent (14 år)

Mmh, håller helt med om det.
Drogerna har alltid gjort allting bra för stunden och kan nog inte säga att jag någonsin kommer bli 100% ren när det händer att man tar lite ibland när det blir för mycket.. Men i slutändan så har det bl.a p.g.a droger gjort mitt liv till ett helvete

Tackar, tackar. Hoppas det löser sig för dig också!

//MvH O

Välkommen Kingscrab!

Glimma skrev:Säger också välkommen. Vill dock tillägga att det inte är helt omöjligt att få relationer att funka, även fast man har Asperger. Dock tar det oändligt mkt mer energi från oss för att få det att funka. Man får kanske lägga upp annorlunda strategier och taktiker för att få det att funka, men man lär sig så småningom. Sedan är det förstås väldigt olika hur den biten funkar. Man har ju olika svårt för saker och ting. Fick min diagnos när jag var 28 nu är jag 31.

Det finns många bra böcker om Asperger syndrom om du vill läsa på?

Jag tar gärna till mig ett bok tips! =)

Mvh

Kingscrab skrev:

Glimma skrev:Säger också välkommen. Vill dock tillägga att det inte är helt omöjligt att få relationer att funka, även fast man har Asperger. Dock tar det oändligt mkt mer energi från oss för att få det att funka. Man får kanske lägga upp annorlunda strategier och taktiker för att få det att funka, men man lär sig så småningom. Sedan är det förstås väldigt olika hur den biten funkar. Man har ju olika svårt för saker och ting. Fick min diagnos när jag var 28 nu är jag 31.

Det finns många bra böcker om Asperger syndrom om du vill läsa på?

Jag tar gärna till mig ett bok tips! =)

Mvh

Det blir flera boktips....

Barn, ungdomar & vuxna med Asperger syndrom, Normala geniala nördar? av Christopher Gillberg

Asperger syndrom- & sedan? av Gunilla Gerland. Detta är en guldgruva. Är bra att ge bort till sina anhöriga för den är mkt lättläst och mkt informativ. Tar upp nästan allt du behöver veta.

Nördsyndromet- allt du behöver veta om Asperger syndrom av Inger Jalakas. Hon finns även här som forumist i eget namn....

Aspergers syndrom - har jag verkligen det? av Gunnel Norrö.

Sedan finns det ju en massa andra bra böcker, men dessa är väldigt lättlästa och enkla att ta till sig. Inte särskilt tjocka eller dyra heller. Håll tillgodo!

Glimma skrev:

Kingscrab skrev:

Glimma skrev:Säger också välkommen. Vill dock tillägga att det inte är helt omöjligt att få relationer att funka, även fast man har Asperger. Dock tar det oändligt mkt mer energi från oss för att få det att funka. Man får kanske lägga upp annorlunda strategier och taktiker för att få det att funka, men man lär sig så småningom. Sedan är det förstås väldigt olika hur den biten funkar. Man har ju olika svårt för saker och ting. Fick min diagnos när jag var 28 nu är jag 31.

Det finns många bra böcker om Asperger syndrom om du vill läsa på?

Jag tar gärna till mig ett bok tips! =)

Mvh

Det blir flera boktips....

Barn, ungdomar & vuxna med Asperger syndrom, Normala geniala nördar? av Christopher Gillberg

Asperger syndrom- & sedan? av Gunilla Gerland. Detta är en guldgruva. Är bra att ge bort till sina anhöriga för den är mkt lättläst och mkt informativ. Tar upp nästan allt du behöver veta.

Nördsyndromet- allt du behöver veta om Asperger syndrom av Inger Jalakas. Hon finns även här som forumist i eget namn....

Aspergers syndrom - har jag verkligen det? av Gunnel Norrö.

Sedan finns det ju en massa andra bra böcker, men dessa är väldigt lättlästa och enkla att ta till sig. Inte särskilt tjocka eller dyra heller. Håll tillgodo!

Tackar tackar =)

Vill man ha tag på något riktigt heltäckande i bokväg kan jag rekommendera Den kompletta guiden till Aspergers syndrom av Tony Attwood.