Telefonrädsla...ja det kan man kallt säga attt jag har. Jag har mycket svårt att svara i telefonen när jag inte vet vad som komma ska i samtalet. Framför allt gäller detta på arbetsplatser - ett extremt sådant exempel är den arbetsträningsplats jag varit/är på en tid. Signalen stör nåt otroligt om jag håller på med något annat,kan inte komma ned i varv efteråt, blir fumlig när jag ska lyssna på vad som sägs och samtidigt kontrollera och leta fram vad det frågas efter. Vet jag inte svaret när någon ringer är det kört! Börjar stamma och blir paralyserad. Inte kul alls....

Det otäcka är att det har inte alltid varit så här,så jag tror det är någon sorts fobi som kommit i mitt fall. Efter allt för många tråkiga besked,privat och arbetsmässigt (sökande samt även i arbeten jag haft) via telefon. Sen finns ett undantag där- e det bestämt att jag ska svara något i stil med "tyvärr är den ni söker på lunch/möte just nu,kan jag lämna ett meddelande?" alltså någon form av standardsvarande, fungerar det bra. Det är just osäkerheten när jag inte vet vad jag ska svara direkt som jag får problem. Sen störs jag som sagt rejält av signaler från telefoner-vet jag att det räknas med att jag ska ta dem om jag kan-då e det kört.

Jag behöver hjälp av er.

Min jobbcoach ringer och jag klarar inte av att svara eller ännu värre att ringa. Jag får mycket svår ångest av det här. Jag vill föra kommunikationen via e-post, men han respekterar inte det, utan mer eller mindre kräver att jag ringer eller svarar i telefonen, men det är helt omöjligt. Vad ska man göra?

Jag föredrar nog telefon, speciellt om det är jag som ringer upp. Ibland kan ja ha en första kontakt med någon per telefon och jag är jättetrevlig. Jag kan fastna i långa samtal och har hur mycket som helst att säga (eller så är jag bara en ovanligt tjatig typ, hmmm). Sen när vi träffas öga mot öga tar det stopp.

andypandy skrev:Jag behöver hjälp av er.

Min jobbcoach ringer och jag klarar inte av att svara eller ännu värre att ringa. Jag får mycket svår ångest av det här. Jag vill föra kommunikationen via e-post, men han respekterar inte det, utan mer eller mindre kräver att jag ringer eller svarar i telefonen, men det är helt omöjligt. Vad ska man göra?

Taskigt att inte respektera en sån önskan! Jobbcoach är något nytt spektakel från AF förmodar jag?
Min AF-kontakt hade inga problem att maila, vilket oftast bara är tider och sånt.
Är du under en tvångssituation där du måste ha kontakt med AF så blir det svårare att slippa undan. Annars är det ju så mycket du klarar av, det blir ju kanske färre jobb att söka, men om det grundar sig på telefon så kanske du inte är lämplig?

Testa byta kontakt. Om det är en fobi kan det dock vara lämpligt att övervinna den. Det kan du nog få hjälp med om du kontaktar vårdcentralen, då kanske du dessutom kan få ett intyg som befriar dig från tvånget.

Miche skrev:Känner så väl igen det. Jag behöver träffa folk och umgås för att må bra, om jag blir sittande hemma blir det bara värre och värre i en ond spiral och det påverkar även kontakterna per telefon...

Ska bli så jävla skönt att få börja jobba igen och komma ut och träffa folk!

Samma här bortsett från telefonerandet. Det går i regel alltid bra för mig.

Samma med mig - telefoner är läskiga. Man ser ju inte vad de säger. Skrift är enklare att begripa utan missförstånd.

Jag undviker till det yttersta att behöva ringa eller svara i telefon. Mitt yrke kräver relativt mycket telefonkontakt och det är endast där jag samlar mod till att använda nallen då det är nödvändigt, men det tar emot oerhört mycket.

Det hände en gång att jag försov mig en hel dag och vaknade till flera missade samtal från jobbet, jag stannade hemma de två följande dagarna innan jag fick mod nog att ringa och skylla på en påhittad sjukdom, egentligen så vågade jag bara inte ringa. Så illa tycker jag om telefoner.

Så långt jag kan komma ihåg har jag aldrig kunnat vara stilla när jag pratar i telefon, så fort det ringer reser jag mig upp utan att tänka på det och börjar nervöst vanka omkring. Jag kan tänka mig hur roligt det ser ut.

Jag får aldrig grepp om den andre partens intentioner, ofta så rodnar jag och börjar stamma. "Är du kvar?" får jag höra frekvent då jag ofta helt slutar prata eftersom jag virrat bort mig i mina tankar, jag vet aldrig heller när jag skall säga hej då eller lägga på. Varje samtal blir som en black-out vilket gör att jag varje gång "vaknar upp" på en ny plats och undrar varför jag gick dit.

På min fritid svarar jag aldrig i telefonen om jag inte väntar ett för mig viktigt samtal. Fy fan för telefoner, ringsignaler och vibrationer ger mig ångest.

Ualim skrev:Så långt jag kan komma ihåg har jag aldrig kunnat vara stilla när jag pratar i telefon, så fort det ringer reser jag mig upp utan att tänka på det och börjar nervöst vanka omkring. Jag kan tänka mig hur roligt det ser ut.

Jag är inte särskilt nervös när jag ringer upp folk, och om det är någon kompis eller familjemedlem jag talar med så är jag kolugn. Men när jag ringer någon jag inte känner, eller inte känner så väl, så händer det att jag också blir så uppskruvad att jag får svårt att sitta still. Eller så blir jag sån efteråt, även om samtalet var trevligt. Som att glappet mellan oss skapade en nervös energi som måste komma ut igen, genom benen. Sen brukar det ta ett tag att lugna ner sig igen. Kan förstås bli lite rastlös även med någon jag känner väl och börja gå omkring, men inte av samma orsak. (Har 10 m sladd så jag kan röra mig fritt.)

Föredrar ändå när jag själv ringer upp, att telefonen ringer när man håller på med något annat är inget jag brukar uppskatta, även om det ofta är vänliga människor som bara vill tipsa om bra TV-program el dyl. Har hört från flera att jag inte precis låter inbjudande när jag svarar i telefon... Ofta har jag svårt att använda rösten också, så att det gör ont rent fysiskt att svara. Lyckligtvis har jag förstående vänner och familj.

Jag ogillar samtliga telefonsamtal och svara ofta väldigt kort för att jag sällan känner att jag har något att tillföra konversationen och för att jag är osäker på turtagandet under samtalet.

Jag har inga problem att tala i telefon som sådan, däremot gillar jag inte att besöka eller prata med tex försäkringskassan, då det kan komma obehagliga överraskningar med sådana samtal.

Absolut. Jag hatar telefoner. Mobilen är en aning lättare än den vanliga telefonen, men jag svarar helt enkelt inte långa perioder. Det känns som om någonting fruktansvärt ska hända om jag svarar.

När folk undrar varför jag inte gör vissa saker och säger: "Men det är ju bara att slå en signal..."

Så kan jag bara inte få dem att förstå.

Ualim skrev:Det hände en gång att jag försov mig en hel dag och vaknade till flera missade samtal från jobbet, jag stannade hemma de två följande dagarna innan jag fick mod nog att ringa och skylla på en påhittad sjukdom, egentligen så vågade jag bara inte ringa. Så illa tycker jag om telefoner.

Exakt, det är så jag blivit av med flest jobb. Enligt deras neurotypiska normer hade det ju inte varit några problem att lyfta en lur och ge ett besked om vad som hände, så eftersom jag inte ens var pålitlig nog att göra det kunde jag fara och flyga. De normalas intolerans med avvikande förmågor. "Allt jag kan kan alla som ser lika normala ut som jag..."

Jag har i varje sammanhang försökt förklara att det inte alls var särskilt lätt för mig, och vartefter också att jag haft problemet förut. Ja, frånsett den provanställningen där jag vaknade den där tredje dagen och posten redan hade kommit och inkluderade en skriftlig uppsägning per post. Det var lite sent att försöka invända något då. Det var ett jäkligt coolt jobb, så det sörjer jag att jag "tappade".

vadloink skrev:Absolut. Jag hatar telefoner. Mobilen är en aning lättare än den vanliga telefonen, men jag svarar helt enkelt inte långa perioder. Det känns som om någonting fruktansvärt ska hända om jag svarar.

När folk undrar varför jag inte gör vissa saker och säger: "Men det är ju bara att slå en signal..."

Så kan jag bara inte få dem att förstå.

Medhåll medhåll medhåll...

Här är en punkt där normalitetsmaffian bara inte kan förstå att inte alla är lika "normala" som de, ens om de skulle försöka, tror jag. Men jag tror inte ens de vill just försöka. De är så patologiskt låsta vid att deras sätt att fungera bara ÄR normalt, och att alla kan, och att det inte är möjligt att inte kunna. De vill inte ens lyssna på några invändningar om det, de vet redan så väl att de har rätt och inte kan ha fel.

Nej, visst, alla vi som skrivit i den här tråden inbillar oss bara. Vi har inte försökt ordentligt än. Det ska nog ta sig om vi börjar öva på det.

Det sägs att vi aspergare är dåliga på att läsa mimik och kroppsspråk, men jag har en känsla av att jag behöver den delen också, och att det kan vara helt eller delvis därför jag ogillar att prata i telefonen.

Kan bara säga att jag känner igen mig i dina funderingar om varför.

Pemer skrev:

Ualim skrev:Det hände en gång att jag försov mig en hel dag och vaknade till flera missade samtal från jobbet, jag stannade hemma de två följande dagarna innan jag fick mod nog att ringa och skylla på en påhittad sjukdom, egentligen så vågade jag bara inte ringa. Så illa tycker jag om telefoner.

Exakt, det är så jag blivit av med flest jobb. Enligt deras neurotypiska normer hade det ju inte varit några problem att lyfta en lur och ge ett besked om vad som hände, så eftersom jag inte ens var pålitlig nog att göra det kunde jag fara och flyga. De normalas intolerans med avvikande förmågor. "Allt jag kan kan alla som ser lika normala ut som jag..."

Jag har i varje sammanhang försökt förklara att det inte alls var särskilt lätt för mig, och vartefter också att jag haft problemet förut. Ja, frånsett den provanställningen där jag vaknade den där tredje dagen och posten redan hade kommit och inkluderade en skriftlig uppsägning per post. Det var lite sent att försöka invända något då. Det var ett jäkligt coolt jobb, så det sörjer jag att jag "tappade".

Samtidigt måste man ju kunna se det från arbetsgivarens synvinkel också. En anställd dyker inte upp, och hör inte av sig med någon förklaring om varför, vad ska man tro? Vad ska man göra?

Antar att detta var innan du hade någon diagnos? Då är det ju faktiskt inte så lätt för andra att fatta att man kan ha så pass svårt för vissa saker. En helt annan sak är om de själva vet om att de anställer en person med AS och telefonproblematik och är beredda att acceptera vissa avvikelser från vad man normalt bör kunna räkna med från en anställd som vill behålla sitt jobb, för att de i gengäld får del av ens specialkompetens eller bidrag av staten. I de fallen torde det vara rimligt att man på förhand gör upp om någon annan kommunikationsform som funkar bättre, t ex mail.

Eller så får man avstå från att arbeta helt och hållet. Jag har liknande problem i o m att jag bara kan använda rösten ibland, progressiv dygnsrytm och att jag ofta är för trött för att ta tag i saker genast och sen lätt glömmer bort dem för att jag har så dåligt minne och har för många bollar i luften. Skulle vilja kunna jobba lite, men klarar inte av tidspress och krav och vill gärna fundera några veckor, månader eller år innan jag fattar några som helst beslut. Kräver dock inte att omvärlden ska förstå och anpassa sig till hur jag råkar funka. Är glad nog om mina närmaste gör det.

Ej rädd. Tycker bara inte om att prata i telefon, det är för ansträngande faktiskt. Det känns som att man hela tiden är på väg att säga något, så stämbanden är alltid på högspänning. Mailzor ftw.

Pratar i telefon gör jag med två-tre personer och inte särskilt ofta (en mer än de andra två). Ringa okända och svara när jag inte är beredd är ett helvete. Speciellt om jag är inne i en "tyst" period. Då kan jag få värsta ångest brytet och börja "gunga" och grina medans den lilla men ack så läskiga telefonen ringer.

Mail och sms är bäst, synd att folk inte fattar eller respekterar att man vill ha "text" kontakt, undra hur det blir när jag får (om jag får) min talstöd som har sms funktion, folk lär ju ringa men den går inte att ringa på, fast det syns inte på telefonnumret och även om man säger till lär dom ju skita i det och ringa ändå.

Känner igen det mesta i tråden.

Har inga problem att ringa upp myndigheter och sånt. Men däremot företag där jag sökt jobb - det måste jag ladda för i flera dagar.

Är extremt dålig på att höra av mig till familj och släktingar. Iofs är det motriktat - de ringer inte mig heller. Utom väldigt sällan och då är det så trevligt så trevligt, "vi måste höras av oftare", "ni måste hälsa på"....

Avskyr att bli störd av telefoner. Svarar ytterst sällan om jag inte måste.

barracuber skrev:"vi måste höras av oftare", "ni måste hälsa på"....

Mördarfraser! Snacka om fraser som ingjuter panik.

barracuber skrev:Avskyr att bli störd av telefoner. Svarar ytterst sällan om jag inte måste.

Samma här, men först blir det eniro för att fastställa ringarens identitet.

earlydayminer skrev:

barracuber skrev:"vi måste höras av oftare", "ni måste hälsa på"....

Mördarfraser! Snacka om fraser som ingjuter panik.

barracuber skrev:Avskyr att bli störd av telefoner. Svarar ytterst sällan om jag inte måste.

Samma här, men först blir det eniro för att fastställa ringarens identitet.

+1 och +1.. hehe

jag har oxå problem med telefoner, hatar att svara och hatar att ringa folk. ärligt talat så ringer jag nästan aldrig, och svarar bara om jag vet vem det är och vill prata med den personen just då. den sociala fobin går rakt över på telefonen tror jag :p

Jag är inte rädd för telefoner men jag känner ett obehag av dem.
Värst är det när jag ska ringa någon främmande person. Jag gillar inte detta för jag inte vet hur jag ska presentera mig utan att låta konstig, och dessutom vet jag i förväg att jag kommer vara allmänt klumpig i samtalet och avbryta, ställa konstiga frågor, ge upphov till "pinsamma tystnader" och kanske rentutav säga hejdå för tidigt och slänga på luren...

Gillar inte heller när familj ringer och frågar hur det är med mig och vad jag gör - för jag glömmer alltid bort att fråga detsamma (så jag uppfattas väl som en egocentrisk idiot).

Telefoner gör att jag känner mig mer handikappad än jag är - därför ogillar jag dom.

Känner helt igen mig där. Jag är livrädd för att ringa och svara i telefonen så jag lägger nästan alltid på. Sms, e-post och så vidare är så himla lättare för mig än med telefon.

Jag är livrädd för att prata i telefonen, det gick så långt en gång att jag faktiskt svimmade mitt under ett samtal

Jag ringer aldrig själv, svarar aldrig i den fasta telefonen, men kan svara i min mobil. I mobilen är det oftast bara dom närmaste som ringer, eller sjukvården. Själv använder jag uteslutande mail och SMS när jag vill förmedla mig med omvärlden.