Mer medhåll.

På trådfrågan och i någorlunda vuxen ålder har jag väl läst upp mig från "Extremt avvikande" till gissningsvis "Är i allmänhet som är folk är mest, lite udda kanske", och från "okontrollerbart extremt situationsberoende" till "någorlunda stabilt".

Som några har påpekat är frågan märkligt ställd, eftersom den egna uppfattningen och omgivningens kan skilja markant.

Även om vi begränsar oss till vad omgivningen tycker så har vi problemet med hur vi vet vad omgivningen tycker? Det blir förmodligen i de flesta fall vår egen gissning om vad omgivningen tycker, och hur rätt blir det när en aspergare ska gissa?

Jag skulle nog ändå gissa på alternativ 2, att jag uppfattas som folk i allmänhet och bara lite udda. Men vilken omgivning talar vi om å andra sidan? De jag umgås med för det mesta är inte något slumpmässigt urval av befolkningen, och många av dem är mer eller mindre udda själva, även om långt ifrån alla är det så mycket att de skulla kvala in för diagnos. Jag har nog alltid betraktats som ganska udda av mina kusiner t.ex., men det beror nog mest på att jag har satsat på akademisk utbildning medan de inte ens gått vanligt gymnasium.

Jag fick höra i skolan att jag var avvikande, en av föräldrarna tyckte till och med att jag var j-ligt avvikande!

Själv har jag alltid tyckt att jag lika gärna kunnat komma från yttre rymden!

Fått sparken från flera jobb bara för att jag är avvikande. Blev mobbad på KomVux av två lärare som tyckte jag var avvikande. Jobbigt!

Propagerar aktivt för udda åsikter och sånt på jobbet, och bekymrar mig inte alls för att vara udda. Fast jag kanske omfattas av "kompetent" och excentrisk på jobbet? Tror nästan det, och det brukar vara accepterat. Hade jag dock haft en annan position, t.ex. receptionist eller säljare, så skulle det säkert betraktats som ett problem istället.

rdos skrev:Propagerar aktivt för udda åsikter och sånt på jobbet, och bekymrar mig inte alls för att vara udda. Fast jag kanske omfattas av "kompetent" och excentrisk på jobbet?

Förmodligen. Problemet är att medan sådant förr var accepterat inom de flesta yrkesgrupper så är det färre och färre yrken det accepteras i numera, och även där på färre och färre arbetsplatser.

Anses nog ha ganska udda drag i min personlighet, det beror på situationen

Jag brukar inte mingla eller prata för pratandets skull, mer när jag känner för det eller om ämnet är intressant. Ändock tror jag att jag verkar mer normal än jag känner mig. "Du kan väl inte ha AS..." visserligen uttalat av folk som inte känner till det...

Ett sätt att dölja sina udda drag kan vara att göra sig ännu mera udda, men på ett mera accepterat sätt. Jag vet en forumist som ibland brukar avvika så mycket i klädsel att vederbörande ibland har misstänkts vara konstnär och därmed accepterats utan vidare. Då blev det udda på ett spännande sätt, även om personen ifråga inte alls hade någon medveten sådan avsikt.

Kvasir skrev:Ett sätt att dölja sina udda drag kan vara att göra sig ännu mera udda, men på ett mera accepterat sätt. Jag vet en forumist som ibland brukar avvika så mycket i klädsel att vederbörande ibland har misstänkts vara konstnär och därmed accepterats utan vidare. Då blev det udda på ett spännande sätt, även om personen ifråga inte alls hade någon medveten sådan avsikt.

Kanske är det därför jag liknar en hybrid av Nemi (som syrran kallar mig) och Lisbeth Salander? Might be.

Kvasir skrev:Ett sätt att dölja sina udda drag kan vara att göra sig ännu mera udda, men på ett mera accepterat sätt. Jag vet en forumist som ibland brukar avvika så mycket i klädsel att vederbörande ibland har misstänkts vara konstnär och därmed accepterats utan vidare. Då blev det udda på ett spännande sätt, även om personen ifråga inte alls hade någon medveten sådan avsikt.

Har aldrig tänkt på det på det viset. Mycket intressant.

Jag tror Kvasir har alldeles rätt i den iakttagelsen, det blir ett sätt att medvetet eller omedvetet dölja sina egenheter, och istället rikta fokus på andra egenheter som lättare accepteras, eller som kanske inte alltid accepteras, men som göra att kritiken riktas mot utseende och attribut snarare än den egna personen.

Beror helt på person och situation för mig.

Kvasir skrev:Ett sätt att dölja sina udda drag kan vara att göra sig ännu mera udda, men på ett mera accepterat sätt. Jag vet en forumist som ibland brukar avvika så mycket i klädsel att vederbörande ibland har misstänkts vara konstnär och därmed accepterats utan vidare. Då blev det udda på ett spännande sätt, även om personen ifråga inte alls hade någon medveten sådan avsikt.

Det kan nog dessutom hända att man vägrar använda den strategin, av vägran att erkänna att samhället är normalt och man själv konstig. dEt kan nog vara sån vägran som gör att man väljer nån variant av "Stig-Helmer-look".

Undras vad den här sortens logik kallas eller bode kallas. Känslodrivna, logiska resonemang, kanske, eller sammanfaller de med definitionen på psykologi, kanske? Ursäkta ursrpårningen men den känns inte som ämne för egen tråd just nu.

Om man klär ut sig så kommer ju omgivningen kunna döma en redan innan de träffar en och upptäcker det udda. Då blir de inte förvånade om man har extrema kläder och är extrem.
Jag har aldrig lockats av den strategin för jag har ingen önskan att sticka ut..

Frågan är för komplex för att kunna svaras på via envalsformuläret i tråden. Hur udda jag uppfattas av andra beror på sammanhanget.

På jobbet är jag inte udda, även om jag är egen. Det beror dels på att vi är 80 personer från ett 30-tal olika länder, dels på att det inte finns några krav på enhetlig klädstil eller användning av en strikt grafisk profil som går utanför universitetets övergripande dito. Dessutom är det inte ovanligt att det, i ett relativt litet ämne som mitt, inte finns särskilt många andra som sysslar med samma sak som jag. Samtidigt sticker jag ut de gånger jag t.ex. föreläser för ekonomer eller jurister; till utseende, filosofisk angreppsvinkel på ämnet och genom att jag inte kan deras ämne utan och innan. Den som stuckit ut mest på jobbet är en kille som var rockabillyklädd, med tatueringar, piercingar och hela baletten. Men det gjorde honom inte udda i den meningen, bara annorlunda klädd.

Att upplevas som udda är också ett utslag av att mina anpassningar inte fungerat tillräckligt för att dölja mina små egenheter. Genom åren har jag lärt mig att anpassa mig, att "tala med bönder på böndernas vis, och med lärde män på latin", för att tala med Karlfeldt. Som agronom och f.d. lantbrukskonsulent, så har jag haft nytta av den förmågan i bokstavlig mening.

Det är först nu, efter att ha drabbats av den senaste depressionen, som jag inte klarar av att buffra mina viftningar eller min relativa oförmåga att hantera andra människor. Jag är med andra ord mer udda nu, än vad jag var för tio år sedan.

IckyFlix skrev:Jag tror Kvasir har alldeles rätt i den iakttagelsen, det blir ett sätt att medvetet eller omedvetet dölja sina egenheter, och istället rikta fokus på andra egenheter som lättare accepteras, eller som kanske inte alltid accepteras, men som göra att kritiken riktas mot utseende och attribut snarare än den egna personen.

Fast jag har som sagt aldrig haft någon större önskan att passa in, snarare att inte göra det. Jag klär mig rätt personligt men det är för att jag har min egen smak och väljer det jag tycker är snyggt och bekvämt. Vad andra kan tänkas tycka om det finns ö h t inte i mitt medvetande.

Jag röstade på väldigt avvikande. Jag är skum när jag är bland folk och jag är ännu skummare när jag är ensam hemma och kan rocka loss helt. Som mest normal är jag när jag är insnöad på något eller sitter kring ett bord och lyssnar på när andra snackar. Jag är inte direkt bra på att spela normal heller, kan inte, vill inte.

Inger: absolut, det finns ingenting som säger att tex avvikande klädsel bottnar i en vilja att rikta bort fokuset från egenskaper, däremot verkar det som att en vilja att rikta bort fokus från egenskaper, kan resultera i tex avvikande klädstil.

Jag är ledsen för oklarheten i föregående inlägg, och gissnigsvis oklarhet även i detta.

Men en önskan att inte passa in var nog det som drev mig när jag drog runt med tuppkam i högstadiet, också, fast jag i efterhand kan se att det främst var ett utmärkt sätt att just rikta bort fokus från min egen person.

Jag är för febrig för att uttrycka mig ordentligt, dock. Och jag menade inte att döma eller stämpla var sig dig eller någon annan.

Jag tog 2:an.
Jag har ingen motor i mig, det tror jag folk kan tycka är konstigt.
Jag upplever nog mig själv mer udda, än vad andra tycker.

Icky, jag det inte så heller, bara ville ge exempel på att det som lät som en vettig förklaring i vissa fall inte behöver gälla alla, precis som du nu sammanfattade.

Skulle det varit en strategi för mig så kan man nog säga att den inte fungerade i skolan i alla fall. Jag var en underlig person som dessutom hade den dåliga smaken att klä mig avvikande (toleransen för vad som ansågs 'avvikande' var otroligt låg på 70-talet, det kunde röra sig om någon enstaka cm av jeansens längd och jag vägrade i det längsta att ha jeans ö h t).

Inger: bra

Jag gick i skolan under märkeshysterins nittiotal, men senare delen av årtiondet blev det mer okej att faktiskt avvika. Bland annat genom att ha gamla sjuttiotalskläder

Under min skoltid satt jag ibland och iakttog punkarna, hårdrockarna och syntharna, som gruppvis satt tätt sammankurade i sina uniformsmässigt enhetliga utstyrslar och gjorde allt för att vara just udda. Det var egentligen ingenting som skilde dem från den stora massan (som p.g.a. att så många var punkare, hårdrockare och synthare inte var särskilt stor), annat än att de inte brydde sig om huruvida Noise var bättre än Gyllene Tider.

Det bästa sättet att sticka ut är nog genom att inte göra det. Eller åtminstone att inte försöka göra det.

Lakrits skrev:Under min skoltid satt jag ibland och iakttog punkarna, hårdrockarna och syntharna, som gruppvis satt tätt sammankurade i sina uniformsmässigt enhetliga utstyrslar och gjorde allt för att vara just udda. Det var egentligen ingenting som skilde dem från den stora massan (som p.g.a. att så många var punkare, hårdrockare och synthare inte var särskilt stor), annat än att de inte brydde sig om huruvida Noise var bättre än Gyllene Tider.

Det bästa sättet att sticka ut är nog genom att inte göra det. Eller åtminstone att inte försöka göra det.

De olika stilarna sammanstrålar ju just för att känna mindre alienation och bli mer avslappnad. Jag skulle nog likt din iakttagelse inte passat in bättre där...
Vilket gör att det sista du skriver blir gällande, till min förskräckelse.

carl skrev:

Lakrits skrev:Under min skoltid satt jag ibland och iakttog punkarna, hårdrockarna och syntharna, som gruppvis satt tätt sammankurade i sina uniformsmässigt enhetliga utstyrslar och gjorde allt för att vara just udda. Det var egentligen ingenting som skilde dem från den stora massan (som p.g.a. att så många var punkare, hårdrockare och synthare inte var särskilt stor), annat än att de inte brydde sig om huruvida Noise var bättre än Gyllene Tider.

Det bästa sättet att sticka ut är nog genom att inte göra det. Eller åtminstone att inte försöka göra det.

De olika stilarna sammanstrålar ju just för att känna mindre alienation och bli mer avslappnad. Jag skulle nog likt din iakttagelse inte passat in bättre där...
Vilket gör att det sista du skriver blir gällande, till min förskräckelse.

Fast ett grundproblem är att den här typen av grupperingar, liksom många här på forumet, har ett sådant behov av att sticka ut även om de inte gör det, att de ideligen måste påpeka hur oerhört olika de själva och deras grupp är jämfört med det övriga samhället. Det blir en väldigt justerad bild, där vissa drag förstärks och andra undertrycks. I mina ögon blir det till en lika förtryckande och exkluderande ideologi som de hävdar att den andra sidan förfäktar.

Jag tycker att beteendet är intressant, men kan inte förstå logiken i det.

Fast ibland finns det ju inte några subkulturer att ingå i. Om man ändå avviker från det normerande, utan annan tillhörighet, vad är man då?
Syftar på Lakrits resonemang.

Annars tycker jag att det Lakrits skriver är intressant, men inte tar hänsyn till ovanstående.