Inger skrev:Kvasir bara påminde om att det finns en hel del aspergare med barn som SJÄLVA ansöker om avlastningsfamilj för att de är för ljud- och stresskänsliga för att klara av sina extra krävande och livliga NPF-barn på heltid. Att den möjligheten finns är deras livlina för att de inte själva ska hamna på psyket.

Det ska de naturligtvis göra oxå. Problemet uppkommer om det blir till praxis att ALLA NPF-barn mår bra av sådant, och (i förlängningen) att om de inte gör det så beror det på problem i hemmiljön. Detta är ingen utopi. för så tolkar man redan detta.

Inger skrev:Flera har skrivit om det här på forumet bl a, och jag vet andra som inte skriver om det men som är beroende av sådan hjälp för sin överlevnad. Och det görs självklart i samförstånd med barnen, om det är en familj som det inte funkar med så avbryter man förstås, eller försöker hitta en annan familj.

Nej, det görs inte alls alltid i samförstånd varken med barnen eller föräldrarna. Det kan jag garantera genom att vi dels påtvingats en kontaktfamilj, och dels vägrats att avbryta insatsen när den inte fungerat ett helt ÅR senare.

Inger skrev:Skulle även uppskatta om du kunde lägga av att tillskriva OA, Andet etc en massa åsikter som du inte vet något om. Du vinner ingenting på att snacka skit om alla som du rökt dina chanser till samarbete med, tvärtom.

Jag anser mig nog veta detta ganska väl.

rdos skrev:Fint. Då kan du ju bidra med dina erfarenheter istället för att racka ned på mina.

Jag bidrar ju med mina erfarenheter, men du rackar ner på dem för att de inte stämmer med dina. Jag har för övrigt inte rackat ner på dina erfarenheter, utan att du generaliserar utifrån dem och försöker plädera för lösningar för alla aspergare utifrån bara dina erfarenheter. Jag bidrar med alternativa erfarenheter just för att visa att dina generaliseringar inte håller.

Det tror jag inte. Jag brukar bidra med det synsättet som inte är det vanliga. För att balancera alla sk experters syn på hur kollektivet påstås vara.

Att säga att allt annat än ens egen syn är fel och skadligt är knappast att bidra med ett annat synsätt.

Det varierar säkert mellan olika kommuner, men att soc använder kontaktfamiljer och familjeassistenter som "spioner" inför LVU-omhändertagande är inte unikt för just vår kommun. Det är allmänt känt bland föräldrar som fått sina barn omhändertagna.

Det är därför som ditt resonemang är så farligt för de barn (med t.ex. Selektiv Mutism) som inte mår bra av sådant. Det är ju så att när dessa barn hamnar i kontaktfamilj så blir de knäpptysta. Det tolkar soc som att det finns allvarliga problem i hemmet, och sedan är cirkusen igång.

För bara något år sedan skulle jag förmodligen ha protesterat med tveksamhet mot detta, men jag måste erkänna att jag sedan dess har hört en del trovärdiga historier om märkliga ageranden från soc, men oftast som har ställts till rätta av mera erfarna tjänstemän som sett de felaktiga agerandena.

Det kan säkert äga sin riktighet dock att det är stor skillnad mellan kommuner. Det finns säkert en risk att det utvecklas lokala praxis för hur man ska tolka och tillämpa reglerna i praktiken. Det behöver naturligtvis uppmärksammas och åtgärdas. Det är aldrig bra om tolkningspraxis sklijer mycket. Men bara för att det finns problem i vissa kommuner så kan man inte generellt avråda folk från att söka hjälp de anser sig behöva. Varnar du folk i hela landet för att gå till vårdcentralen också om det finns en tokig läkare på just din vårdcentral?

Nu är du återigen ute och generaliserar dina egna erfarenheter som universella.

När det gäller barn med selektiv mutism så håller jag med. Men de flesta har inte sådana barn, bara för att du har det. Den som bara är tyst och stillsam som din dotter ger sällan anledning att söka avlastningsfamilj, det är nog vanligare bland de barn som är utlevande och livliga. Försök att fatta att det finns andra familjer med andra typer av barn än dina.

Eftersom du inte varit med i OA på över ett år och inte läst Tors senaste bok så kan du faktiskt inte veta ett smack om vilken inriktning någon av oss tagit sedan du var med. Därför vore det tacknämligt om du kunde hålla dig till sånt du vet något om och har personlig erfarenhet av - men helst då utan att generalisera det till att gälla alla.

Kvasir skrev:Jag bidrar ju med mina erfarenheter, men du rackar ner på dem för att de inte stämmer med dina. Jag har för övrigt inte rackat ner på dina erfarenheter, utan att du generaliserar utifrån dem och försöker plädera för lösningar för alla aspergare utifrån bara dina erfarenheter. Jag bidrar med alternativa erfarenheter just för att visa att dina generaliseringar inte håller.

Vad menar du att jag har jag generaliserat?

Kvasir skrev:Att säga att allt annat än ens egen syn är fel och skadligt är knappast att bidra med ett annat synsätt.

Det har jag aldrig påstått. Jag påstår att den är fel för vissa barn, och om den blir allmänt accepterad, att den blir farlig för dessa. Alltså är dina generaliseringar minst lika farliga som mina.

Kvasir skrev:Men bara för att det finns problem i vissa kommuner så kan man inte generellt avråda folk från att söka hjälp de anser sig behöva. Varnar du folk i hela landet för att gå till vårdcentralen också om det finns en tokig läkare på just din vårdcentral?

Nej, det är en knepig fråga. Man får antagligen syna sin socialtjänst i sömmarna först om man vill vara på den säkra sidan. Dessvärre finns ingen man kan fråga om socialtjänst x har en farlig praxis för NPF-barn. Det kan väl OA bidra med ett register för?

Kan framföra det förslaget.

rdos skrev:Vad menar du att jag har jag generaliserat?

Du försöker ju hela tiden saluföra dina teorier och lösningar som universella för alla aspergare.

Det har jag aldrig påstått. Jag påstår att den är fel för vissa barn, och om den blir allmänt accepterad, att den blir farlig för dessa. Alltså är dina generaliseringar minst lika farliga som mina.

Du hävdar ofta att soc alltid gör fel och är av ondo, liksom du hävdar att diagnosticeringar i allmänhet är av ondo. Det är generaliseringar. Jag har däremot inte generaliserat utifrån mina exempel och erfarenheter, utan säger just att det är exempel som talar emot dina generaliseringar.

För att ta ett analogt exempel. Om du konstaterat att en viss egenskap gäller för talen 1, 4 och 9 och sedan påstår att egenskapen gäller för alla heltal, då har du generaliserat utifrån dina tre exempel. Om jag då kan visa att egenskapen inte gäller för t.ex. talet 4782 så räcker det för att visa att din generalisering är felaktig. Jag har då inte generaliserat utifrån mitt exempel utan bara motbevisat din generalisering.

Nej, det är en knepig fråga. Man får antagligen syna sin socialtjänst i sömmarna först om man vill vara på den säkra sidan. Dessvärre finns ingen man kan fråga om socialtjänst x har en farlig praxis för NPF-barn. Det kan väl OA bidra med ett register för?

Samarbete och kontaktnät mellan t.ex. aspergare kan säkert vara ett sätt att hjälpa upp situationen. Finns det tillräckligt många i en kommun som har erfarenhet av soc där så kan det nog ofta gå att få en fingervisning om hur de agerar just där.

Att jämföra liknande fall i olika kommuner kan säkert också vara en intressant väg att gå, men det är svårare eftersom det förmodligen kräver att man får tillgång till sekretessbelagda handlingar för att kunna göra en sådan studie på ett meningsfullt sätt.

Inger skrev:När det gäller barn med selektiv mutism så håller jag med. Men de flesta har inte sådana barn, bara för att du har det. Den som bara är tyst och stillsam som din dotter ger sällan anledning att söka avlastningsfamilj, det är nog vanligare bland de barn som är utlevande och livliga. Försök att fatta att det finns andra familjer med andra typer av barn än dina.

Men jag vet redan att det finns väldigt livliga barn. Två av de ADHD barn/ungdomar jag känner närmare är just väldigt livliga. Den ena verkade nästan totalt sakna impulskontroll, och bor såvitt jag förstår idag på ett hem för ADHD-ungdomar.

Inger skrev:Eftersom du inte varit med i OA på över ett år och inte läst Tors senaste bok så kan du faktiskt inte veta ett smack om vilken inriktning någon av oss tagit sedan du var med.

Ni har ju en hemsida. Jo, jag vet att OA engagerat sig i en del av dessa frågor under förra året, vilket jag ser som väldigt positivt. Det finns dock mycket mer att göra.

När det gäller Tor, så får han helt skylla sig själv för den attityd jag har om hans föreläsande. Vad jag vet så har han NOLL fokus på barn, familj och relationer, och tillåter inte ens barn på sina aktiviteter.

rdos skrev: Den ena verkade nästan totalt sakna impulskontroll, och bor såvitt jag förstår idag på ett hem för ADHD-ungdomar.

Och hur ser du på det? Är det bra eller dåligt att han bor där?

Vad vi borde kunna göra är att ha en "svarta listan" dit folk själva kan anmäla socialtjänster och behandlingshem de är missnöjda med. Eller varför inte en med såna man har positiva erfarenheter av också? Man kan ju betygsätta allt från böcker man köper på Amazon till datorer på Pricerunner, borde man inte få möjlighet att även betygsätta dem som räddat eller förstört ens liv?

Inger skrev:Självklart är tvångsomhändertagande en viktig fråga att arbeta mot, det tror jag inte någon tycker att det inte är, tvärtom fick du medhåll av många när du skrev om det förut.

Vänta nu? Talar du om alla tvångsomhändertaganden, även t.ex. sådana där föräldrarna slår sina barn eller förgriper sig sexuellt på dem?

Inger skrev:Vad vi borde kunna göra är att ha en "svarta listan" dit folk själva kan anmäla socialtjänster och behandlingshem de är missnöjda med. Eller varför inte en med såna man har positiva erfarenheter av också? Man kan ju betygsätta allt från böcker man köper på Amazon till datorer på Pricerunner, borde man inte få möjlighet att även betygsätta dem som räddat eller förstört ens liv?

De måste vara både negativa och positiva omdömen om det ska fylla någon funktion. Annars vet man inte om tre negativa omdömen handlar om tre fall av tre eller tre fall av hundra. Det kan man förstås inte veta även om det finns positiva omdömen, men då får man i alla fall en fingervisning om ifall det finns positiva erfarenheter, och ser balansen mellan dem.

Kvasir skrev:

Inger skrev:Självklart är tvångsomhändertagande en viktig fråga att arbeta mot, det tror jag inte någon tycker att det inte är, tvärtom fick du medhåll av många när du skrev om det förut.

Vänta nu? Talar du om alla tvångsomhändertaganden, även t.ex. sådana där föräldrarna slår sina barn eller förgriper sig sexuellt på dem?

Nej, självklart inte, utan sådana där både barn och föräldrar haft NPF men Soc inte haft tillräcklig kunskap utan tvångomplacerat barn för att de dragit helt felaktiga slutsatser om orsakerna till att barnen är lite udda, blyga eller stökiga. Klart man ska omhänderta barn som far illa.

Kvasir skrev:Du försöker ju hela tiden saluföra dina teorier och lösningar som universella för alla aspergare.

Nu blandar du ihop olika saker. Mina teorier har ingen större applikation på individer öht. De lösningar jag förespråkar hör alltid ihop med vissa egenskaper. Andra slags lösningar finns naturligtvis för andra egenskaper, och jag generaliserar inte de egenskaper jag anser mig ha lösningar för till andra egenskaper jag inte känner till. Så, du tar fel (eller tolkar mig fel).

Kvasir skrev:Du hävdar ofta att soc alltid gör fel och är av ondo, liksom du hävdar att diagnosticeringar i allmänhet är av ondo. Det är generaliseringar. Jag har däremot inte generaliserat utifrån mina exempel och erfarenheter, utan säger just att det är exempel som talar emot dina generaliseringar.

Avsaknad av generaliserande är ett problem i sig. Om du bara pratar om hur precis du själv fungerar så har ingen annan någon nytta av detta. Det krävs generalisering för att kunna förstå en ny individ.

Jag har inte heller påstått att soc alltid gör fel, utan att det finns en påtaglig risk med att blanda in soc (om man inte vet hur de brukar bete sig emot npf-barn), och att samhället idag försöker lösa problemet med aspergare som inte passar in med diagnoser snarare än med anpassningar av samhället. Det senare är giltigt för den teoreriska förståelsen av NPF, men det är naturligtvis inte direkt applicerbart på individer här och nu.

Kvasir skrev:Att jämföra liknande fall i olika kommuner kan säkert också vara en intressant väg att gå, men det är svårare eftersom det förmodligen kräver att man får tillgång till sekretessbelagda handlingar för att kunna göra en sådan studie på ett meningsfullt sätt.

Detta är inget större problem. Om föräldrarna skriver på en fullmakt så går det att få ut handlingar. Ett stort problem är dock socialtjänster som direkt motarbetar att man sätter npf-diagnoser, och istället använder psykodynamisk teori på barn och familjer. Dessa fångar man inte upp lika lätt.

Inger skrev:Nej, självklart inte, utan sådana där både barn och föräldrar haft NPF men Soc inte haft tillräcklig kunskap utan tvångomplacerat barn för att de dragit helt felaktiga slutsatser om orsakerna till att barnen är lite udda, blyga eller stökiga.

Bra. Du menade felaktiga omhändertaganden. Självklart, felaktigt myndighetsutövande är nog alltid självklart fel, oavsett vad det gäller. Sedan kan det förstås råda delade meningar om vad som är befogat och inte. Det är ju inte självklart att föräldrarna alltid har den mest rätta åsikten och versionen av ett fall.

Men det är nog riktigt att det finns ett stort problem med bristande kunskap om NPF och att det kan ställa till problem. Jag har hört en del sådana fall från forumister. Samtidigt är det förstås viktigt att inte försöka hävda sin rätt att vara kraftigt avvikande. Om vi bara rent hypotetiskt tänker oss en situation där t.ex. skolan har klagat på att barnen luktar illa och inte verkar duscha och soc undersöker saken. Om då föräldrarna t.ex. säger att nej självklart, vi är aspergare, vi duschar bara varannan vecka och det är vår självklara rätt att göra så. Ja, då har man ställt till problem för sig själv och sätter principer före sina barn. i en sådan situation är det inte förvånande att man får problem med soc.

Kvasir skrev:

rdos skrev: Den ena verkade nästan totalt sakna impulskontroll, och bor såvitt jag förstår idag på ett hem för ADHD-ungdomar.

Och hur ser du på det? Är det bra eller dåligt att han bor där?

Det kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte sett grabben sedan han placerades där. Det var nämligen en LVU-placering där socialtjänsten anklagade föräldrarna för att orsaka problemen, men där första fosterhemmet själva tvingats inse att han behövde diagnos och placering på ett speciellt boende.

Men om jag skulle få gissa så tror jag att den bästa lösningen skulle varit att lämna familjen i fred, och att eventuellt sätta in kontaktfamilj och medicinering åt grabben.

rdos skrev:

Kvasir skrev:Du försöker ju hela tiden saluföra dina teorier och lösningar som universella för alla aspergare.

Nu blandar du ihop olika saker. Mina teorier har ingen större applikation på individer öht. De lösningar jag förespråkar hör alltid ihop med vissa egenskaper. Andra slags lösningar finns naturligtvis för andra egenskaper, och jag generaliserar inte de egenskaper jag anser mig ha lösningar för till andra egenskaper jag inte känner till. Så, du tar fel (eller tolkar mig fel).

Kvasir skrev:Du hävdar ofta att soc alltid gör fel och är av ondo, liksom du hävdar att diagnosticeringar i allmänhet är av ondo. Det är generaliseringar. Jag har däremot inte generaliserat utifrån mina exempel och erfarenheter, utan säger just att det är exempel som talar emot dina generaliseringar.

Avsaknad av generaliserande är ett problem i sig. Om du bara pratar om hur precis du själv fungerar så har ingen annan någon nytta av detta. Det krävs generalisering för att kunna förstå en ny individ.

Jag har inte heller påstått att soc alltid gör fel, utan att det finns en påtaglig risk med att blanda in soc (om man inte vet hur de brukar bete sig emot npf-barn), och att samhället idag försöker lösa problemet med aspergare som inte passar in med diagnoser snarare än med anpassningar av samhället. Det senare är giltigt för den teoreriska förståelsen av NPF, men det är naturligtvis inte direkt applicerbart på individer här och nu.

Kvasir skrev:Att jämföra liknande fall i olika kommuner kan säkert också vara en intressant väg att gå, men det är svårare eftersom det förmodligen kräver att man får tillgång till sekretessbelagda handlingar för att kunna göra en sådan studie på ett meningsfullt sätt.

Detta är inget större problem. Om föräldrarna skriver på en fullmakt så går det att få ut handlingar. Ett stort problem är dock socialtjänster som direkt motarbetar att man sätter npf-diagnoser, och istället använder psykodynamisk teori på barn och familjer. Dessa fångar man inte upp lika lätt.

Och så när det äntligen skapats lite klarhet i diskussionen och du t o m lagt fram ett potentiellt användbart förslag, så drar du ett nytt lager av dimma över den så att allting blir grötigt igen, och börjar förneka saker som du skrivit tidigare i samma tråd.

Är detta en medveten strategi för att aldrig någonsin behöva medge att du kan ha överdrivit, uttryckt dig ensidigt, oklart eller rentav ha fel, eller märker du inte ens själv när du gör det?

Kvasir skrev:Samtidigt är det förstås viktigt att inte försöka hävda sin rätt att vara kraftigt avvikande. Om vi bara rent hypotetiskt tänker oss en situation där t.ex. skolan har klagat på att barnen luktar illa och inte verkar duscha och soc undersöker saken. Om då föräldrarna t.ex. säger att nej självklart, vi är aspergare, vi duschar bara varannan vecka och det är vår självklara rätt att göra så. Ja, då har man ställt till problem för sig själv och sätter principer före sina barn. i en sådan situation är det inte förvånande att man får problem med soc.

Jag tror detta är relativt ovanligt scenario. Ett mer rimligt scenario är att skolan klagar på barnens kläder, att soc blir inblandat, och att man sedan inte blir av med dem oavsett hur man sköter kläder eller hygien. När väl ett sådant här problem blivit uppmärksammat så är det dessutom sannolikt så att skolan tenderar att sänka sin toleransnivå, och komma ihåg varenda incident.

Hur ser du på det?

Kvasir skrev:De måste vara både negativa och positiva omdömen om det ska fylla någon funktion. Annars vet man inte om tre negativa omdömen handlar om tre fall av tre eller tre fall av hundra. Det kan man förstås inte veta även om det finns positiva omdömen, men då får man i alla fall en fingervisning om ifall det finns positiva erfarenheter, och ser balansen mellan dem.

Det låter som ett oerhört intressant förslag. Detta är något som skulle kunna göra stor skillnad för de som riskerar att hamna på dåliga boenden eller kontakta en dålig socialtjänst. Det allra bästa med förslaget är att de som inte sköter sig riskerar att få dåligt rykte, något som ganska ofta är ett bra incitament för att sköta sig bättre i framtiden.

Just kring socialtjänsten så vore samarbete med lämplig förening ett plus (t.ex. Stulen Barndom som är involverade i vanvårdsutredningen). Det skulle t.o.m. kunna vara intressant att undersöka hur många av de som medverkat i vanvårdsutredningens intervjuer som är npfare.

Utmärkt idé. Såna konkreta förslag är alltid välkomna.

rdos skrev:Nu blandar du ihop olika saker. Mina teorier har ingen större applikation på individer öht. De lösningar jag förespråkar hör alltid ihop med vissa egenskaper. Andra slags lösningar finns naturligtvis för andra egenskaper, och jag generaliserar inte de egenskaper jag anser mig ha lösningar för till andra egenskaper jag inte känner till. Så, du tar fel (eller tolkar mig fel).

Ja, det är möjligt att jag tolkar dig fel. Du tolkar väldigt ofta mig fel, så det är kanske t.o.m. troligt att jag även tolkar dig fel. Men jag är ganska säker på att de flesta tolkar dig ungefär som jag gör, så jag tror det är du som förklarar dig dåligt.

Du för en ständig kamp med att svartmåla diagnosticering och psykiatri etc. och det är såvitt jag kan se av dina resonemang en generalisering utifrån dina egna erfarenheter. Jag har svårt att tolka det annorlunda.

Avsaknad av generaliserande är ett problem i sig. Om du bara pratar om hur precis du själv fungerar så har ingen annan någon nytta av detta. Det krävs generalisering för att kunna förstå en ny individ.

Dåliga generaliseringar ställer ofta till mera problem än de gör nytta. Jag är som väldigt många andra forumister av åsikten att diagnoser i dagsläget är nödvändiga och till stort hjälp för många individer. Därför är det fel att kämpa mot detta i dagsläget. Samtidigt finns det individer som inte är hjälpta av diagnos och kanske t.o.m. skulle ha nackdelar av en sådan. Därför är det lika fel att kämpa för att försöka diagnosticera alla som kan diagnosticeras, men det vet jag heller ingen som har pläderat för. I detta fall måste vi alltså konstatera att diagnoser kan vara både av godo och av ondo, varierande från fall till fall. Längre än så kan vi inte generalisera utan att tappa för stora grupper aspergare.

Jag har inte heller påstått att soc alltid gör fel, utan att det finns en påtaglig risk med att blanda in soc (om man inte vet hur de brukar bete sig emot npf-barn), och att samhället idag försöker lösa problemet med aspergare som inte passar in med diagnoser snarare än med anpassningar av samhället. Det senare är giltigt för den teoreriska förståelsen av NPF, men det är naturligtvis inte direkt applicerbart på individer här och nu.

Bra. Nu börjar du bli mera nyanserad och se att det inte alltid är på ett och samma sätt.

Jag håller med dig att många problem NPFare har egentligen beror på problem i t.ex. skolmiljön, och att man ofta försöker lindra symptomen snarare än åtgärda felen. Det har t.o.m. påpekats på ledarplats i en tidning att alla barn borde ha självklar rätt till NPF-anpassade klasser även om de inte har NPF, så att de kan få välja själva vilken skolmiljö de vill ha. Men nu är läget som det är. Skolorna har ont om resurser och det de i bästa fall kan göra är ofta lite lokal anpassning och stöd med assistenter i klassen. Sådant ska alla barn ha rätt till om de behöver det, men i praktiken är det ofta svårt att få skolorna att göra något utan en diagnos, och ofta är det svårt att få tillräcklig hjälp även då.

Vad gäller samhället i stort så finns det mycket som skulle kunna vara annorlunda och göra det lättare för både NPF-are och många andra att leva i det och kunna arbeta. Där finns mycket att kämpa för, och vissa förändringar tror jag blir nödvändiga på sikt för att så många fler än vi drabbas. Men i dagsläget är vi inte där och det kommer dröja, och då är diagnoserna nödvändiga för många för underlätta tillvaron och minska risken att stå helt utan annan försörjning än socialbidrag.

Dessutom finns det många problem som inte går att lösa genom att ändra samhället. Det fungerar inte att 99% av befolkningen tivngas ändra sitt naturliga beteende totalt för att 1% av befolkningen kräver det. i många fall är det helt krasst så att enda möjligheten är att vi försöker anpassa oss och lära oss, eller acceptera de problem vi får av att inte försöka.

Kvasir skrev:Detta är inget större problem. Om föräldrarna skriver på en fullmakt så går det att få ut handlingar. Ett stort problem är dock socialtjänster som direkt motarbetar att man sätter npf-diagnoser, och istället använder psykodynamisk teori på barn och familjer. Dessa fångar man inte upp lika lätt.

Det ger en möjlighet att jämföra fall man redan känner till. Men helst skulle någon göra en större oberoende studie som inte utgår från specifika fall som någon påtalar, utan där man istället letar upp liknande fall i arkiven och jämför förutsättningslöst.

rdos skrev:Jag tror detta är relativt ovanligt scenario. Ett mer rimligt scenario är att skolan klagar på barnens kläder, att soc blir inblandat, och att man sedan inte blir av med dem oavsett hur man sköter kläder eller hygien. När väl ett sådant här problem blivit uppmärksammat så är det dessutom sannolikt så att skolan tenderar att sänka sin toleransnivå, och komma ihåg varenda incident.

Hur ser du på det?

Mitt exempel var som sagt hypotetiskt. Jag vet inte om det ens har förekommit. Jag ville bara staka ut lite gränser för att visa att det är rimligt med viss anpassning och tillmötesgående mot samhällets krav.

Det kan säkert vara som du säger, att en incident ger en ökad vaksamhet. Och jag vet också fall där man från t.ex. skola eller fritids har förstorat upp enskilda händelser.

En annan sak jag har funderat på är också om det är stor skillnad på landsortskommuner och storstadskommuner? Jag delar min tid mellan min hemstad och ett mindre samhälle i landsortskommun. Jag konstaterar att det finns väldigt många familjer som bor i tämligen ruffiga hus och under förhållanden som de flesta stadsbor aldrig skulle acceptera, men det är inget som socialtjänsten här tycker är något att bekymra sig över, för det är normalt här. Jag misstänker att socialtjänsten i en större stad utan erfarenhet av landsorten skulle kunna göra en ganska annorlunda bedömning.

rdos skrev:Det låter som ett oerhört intressant förslag. Detta är något som skulle kunna göra stor skillnad för de som riskerar att hamna på dåliga boenden eller kontakta en dålig socialtjänst. Det allra bästa med förslaget är att de som inte sköter sig riskerar att få dåligt rykte, något som ganska ofta är ett bra incitament för att sköta sig bättre i framtiden.

Just kring socialtjänsten så vore samarbete med lämplig förening ett plus (t.ex. Stulen Barndom som är involverade i vanvårdsutredningen). Det skulle t.o.m. kunna vara intressant att undersöka hur många av de som medverkat i vanvårdsutredningens intervjuer som är npfare.

Det trodde jag aldrig skulle hända, att du välkomnade ett förslag från mig. Men jag tackar för det och konstaterat att vi inte alltid är helt på kollisionskurs.

En sak som är viktig om man ska göra något av detta slag är att man gör det på ett sätt och i en regi som gör att det når ut till och används av alla, inte bara de med negativa erfarenheter. Av det skälet är jag tveksam till att ha det i regi av t.ex. Stulen barndom. Risken är då att det bara blir de som har negativa erfarenheter som betygsätter.

Bättre kanske är att göra något i stil med http://www.doktorsguiden.se fast för socialtjänsten i olika kommuner?

Kvasir skrev:En sak som är viktig om man ska göra något av detta slag är att man gör det på ett sätt och i en regi som gör att det når ut till och används av alla, inte bara de med negativa erfarenheter. Av det skälet är jag tveksam till att ha det i regi av t.ex. Stulen barndom. Risken är då att det bara blir de som har negativa erfarenheter som betygsätter.

Jag menade nog bara att man kunde undersöka de (flera hundra personer) som medverkat i vanvårdsutredningen för npf. Egentligen skulle man gått till socialdepartementet med detta redan när man planerade dessa intervjuer, och framfört misstankar kring diskriminering, och bett de som intervjuar att vara observanta på npf-drag, eller gjort något enkelt test för detta. Det är dock helt skilt ifrån förslaget om att ge omdömen på behandlingshem och socialtjänster.

Kvasir skrev:Bättre kanske är att göra något i stil med http://www.doktorsguiden.se fast för socialtjänsten i olika kommuner?

Ja, varför inte?

Kvasir skrev:En annan sak jag har funderat på är också om det är stor skillnad på landsortskommuner och storstadskommuner? Jag delar min tid mellan min hemstad och ett mindre samhälle i landsortskommun. Jag konstaterar att det finns väldigt många familjer som bor i tämligen ruffiga hus och under förhållanden som de flesta stadsbor aldrig skulle acceptera, men det är inget som socialtjänsten här tycker är något att bekymra sig över, för det är normalt här. Jag misstänker att socialtjänsten i en större stad utan erfarenhet av landsorten skulle kunna göra en ganska annorlunda bedömning.

Detta har du säkert helt rätt i, enligt min erfarenhet.