Var och handlade på ICA idag och då var det en mammas unge som skrek när jag stod i kassan och skulle betala. Höll på att flippa ur. Inte att jag blev arg, utan mer panik.

Öht är yttre stimuli som ej är självvalt jobbigt, medans självvalda saker som musik i hörlurar lr bio som i en annan tråd och dyl. saker bara är skönt! Men ibland vill jag oxå ha det helt tyst.

Att få komma hem till sin lägenhet och bara koppla av är underbart. Jag har överlag bra grannar. Inga problem där. Ingen som spelar elgitarr kl. 8 på morgonen t.ex. lr att huset skakar av parningsakter

Men barnskrik blir helt enkelt för mkt!! Men det är väl bara att gilla läget... Kan ju säga att egna barn inte är direkt aktuellt, av flera faktorer. Så känner jag nu iaf.

Vi skaffade barn långt innan min diagnos. Jag visste inte att jag var funktionshindrad, fast jag hade stora problem.

Bebistiden gick bra, trots barnskrik. Tror det är annorlunda när ens eget barn skriker, man har ju burit på det i nio månader............. Det jag har svårt att hantera är sonens trotsutbrott! Vet inte vad jag ska ta mig till då han blir arg eller ledsen av trots.

Det är det svåraste jag stött på med att ha barn. Han fyller snart 4 år, har läst att trotsen ska bli bättre då, ett tag.

När barn skriker på affären brukar jag vilja gå undan för att slippa höra. Jag är rädd för plötsliga ljud och barnskrik kan ju börja plötsligt.

Tål inte heller barnskrik.

vallesmamma skrev:Det jag har svårt att hantera är sonens trotsutbrott! Vet inte vad jag ska ta mig till då han blir arg eller ledsen av trots.

Det är det svåraste jag stött på med att ha barn. Han fyller snart 4 år, har läst att trotsen ska bli bättre då, ett tag.

Håller med.. Men trotsen blir kanske inte bättre, bara annorlunda

Ja, just barnskrik är det absolut värsta, det verkligen skär i hela kroppen. Antar det är nån genetisk programmering som är felkopplad

Det är väl därför de skriker. Att man ska gå därifrån eller få tyst på dem.
Tur att man har betongväggar till grannen.

Ihållande barnskrik är jobbigt. Jag tycker barnföräldrar har rätt att gå på café, restauranger, etc. och ska inte behöva bli utkörda så fort de visar sig men skriker barnen, och/eller beter sig ohyfsat eller det ska ammas tycker jag barn & föräldrar ska gå därifrån.

Tuttar har jag inget emot dock. Synd att man har betongväggar till grannen.

Jag hatar barnskrik.. det skär i huvudet.. det ska ju reta något i oss annars skulle det ju vara meningslöst för bebisen.
Men jag ryser i hela kroppen och får direkt flyktinstinkt.. är väl ett tecken på hur sugen jag är på barn

Jag har inga problem med barnskrik. Däremot skär det i mig på det viset att det gör ont i mig om jag hör att ett barn är ledsen, har ont eller är förtvivlad.

Enlig min erfarenhet så har det med inställning att göra. Sedan jag fick min sladdissyster så har jag mer njutit av barn skrik i den bemärkelse att det ger ngn typ av trygghetskänsla, då det påminner mig om att hon finns.

Nu tycker jag det enda som är jobbigt att höra är barn som skriker med jobbigt tonläge...tur att de är få enligt mina öron!

Nej! Gillar absolut inte barnskrik i längden här heller..... Och tänker inte heller skaffa barn. Av flera anledningar! Men jag vet att jag har riktigt bra hand om barn och det skulle kunna funka. Men jag är inte beredd att ta den förändring det innebär att ha egna barn. Brukar ta hand om min yngsta kusin som har Down´s syndrom. Vi funkar jättebra ihop och ibland är det bara mig hon lyssnar på. Jag tror det är för att jag är extra tydligt. Sänder inte ut så många förvirrade signaler kanske. Jag brukar ofta förklara varför man måste göra si & så. Det är inte alltid tex hennes föräldrar hinner med den biten. Vi har i mkt samma problematik som tex dålig tidsuppfattning etc. Hon vet om att jag har funktionshinder...fast hon bara är 11 år förstår hon det. En fantasiskt söt liten tjej....

Hon brukar säga att hon har Up syndrom....


Och ja jag blir avundsjuk på dina grannar !

Skrikande människor är alltid jobbigt.

Småbarn som skriker är som ett skenande flipperspel.
Går jag på MAX och äter så sätter jag mig långt från bollhavet.

Att flyga utomlans kräver planering och list, annars så har man dom i ryggstödet.

Det var inga problem när jag var 20 och nybliven pappa men nu vid 40+
Min särbo (Mamma till vårat barn) säger att hon inte tycker om barn längre.

Men hon tittar på TV med ljudet avslaget så där är något kanske fel.

Jag har alltid instinktivt velat ha egna barn, och om det mot förmodan skulle bli så någon gång ändå (börjar väl tvivla på att det lär hända längre, och vänja mig vid den tanken) så hoppas jag verkligen att man får ett annat förhållande till egna barns skrik.

Okända barns falsettvrål ute i världen är ju vidriga. Värst av allt är att de små rackarna så ofta måste ta i och skrika det högsta de någonsin kan många gånger av ingen egentlig orsak när de bara leker och stojar och är allmänt uppspelta.

Hittills har jag aldrig behövt hoppa av en buss, eller slängt käket och gått ut från Donken eller liknande, men det har väl hänt att det nästan har varit nära...

KrigarSjäl skrev:Skrikande människor är alltid jobbigt.

Fast barnskrik är skäl nog för att undvika en del miljöer.

tahlia skrev:skär det i mig på det viset att det gör ont i mig om jag hör att ett barn är ledsen, har ont eller är förtvivlad.

Samma här.

Det är ingen som tål barnskrik (ok, det kanske var lite överdrivet ).

Det är ju meningen att barnskrik SKA vara jobbigt. Barnskrik är det ljud de flesta uppfattar som psykiskt tortyr under en längre period.
Men det är ju meningen.
Ibland är skriken riktigt hjärtskärande, ibland vansinningt irriterande osv. Det är ju för att man ska kunna anpassa sitt stöd beroende på om barnet är skadat, hungrigt, trotsigt osv.

Och ja, jag blir skitstressad av barnskrik jag också. Mina barns skrik är värst. Andras barn är lättare att hantera - de kan man ju kasta ut.

Men om snorisarna inte är skadade eller hungriga så borde det med lite stöd från föräldrarna gå att minska ned oljudet.

För mig var det då så att ens eget barns skrik är annorlunda. Han hade kolik så det var mycket skrik och det var jobbigt, det minns jag. Men inte så att jag ville fly, vilket jag känner då jag hör andras barn skrika. Men det kanske blir värre med åldern?

Har aldrig tyckt om höga, plötsliga ljud. Jag blir rädd, beredd att fly.

Borde finnas en fjärrkontroll, typ den i filmen CLICK. Med mute, play, stop, forward, rewind-knappar. Diggar kapitelhoppningen på fjärrisen i filmen oxå. Sedan finns det en meny-knapp med.

Det hade varit helskönt!

Sån har jag alltid önskat mig.

vallesmamma skrev:För mig var det då så att ens eget barns skrik är annorlunda. Han hade kolik så det var mycket skrik och det var jobbigt, det minns jag. Men inte så att jag ville fly, vilket jag känner då jag hör andras barn skrika. Men det kanske blir värre med åldern?

Har aldrig tyckt om höga, plötsliga ljud. Jag blir rädd, beredd att fly.

Jodå. Min älsta hade kolik hon också. Och jag ville fly. Fast det blir ju bättre ju äldre de blir. Men 3-årstrotset och de andra trotsperioderna är ju inte roliga. Och ja där är min son just nu och herregud, jag vill bara gömma mig någonstans. Eller ha en on/off-knapp. Reagerar inte förnuftigt alls utan får fruktansvärda "melt downs". Blir ursinnig (inte mot barnet utan mer för att jag inte orkar med mig själv och allt tjat, skrik och trots).

Beror på om det är jobbigt.
En okänd unge i affären kan jag ignorera själsligt, även om hörseln är jobbig.
Men om det är ett barn man själv skall ta hand om, och man inte vet vad som är fel eller vad man kan göra åt det, då djävlar gör det ont i en.

Jag är väldigt tacksam för de ungar som jag sluppit kolik-grejen med.