Människor med AS, har problem med den "sociala interaktionen" i mer eller mindre varierande grad, det är en del av diagnoskriterierna.

Själv märks inte min AS utåt i det dagliga livet, då jag lärt mig en strategi för att "verka normal", men då jag hamnar under negativ stress, i synnerhet under en längre tid, kan jag få ett avvikande beteende i kroppspråk, bli oerhört lättirriterad, svårt att behärska min aggressivitet och fastna i malande tankar av olika slag. Hur ser det ut för er?


Är man en vanlig människa anses man knäpp och galen om man är för avvikande mot de sociala normerna i samhället, är man däremot stenrik eller känd..ja, då är man bara mer eller mindre excentrisk..

Vi borde kalla oss för excentriker istället..

Jag har så mycket moral att jag har dubbel moral. På samma sätt är jag jämn, jag är dubbel udda och udda plus udda blir jämn.

Nej då, det beror vem det ska jämföras med. I vissa sammanhang är jag till och med "normal" just där.

Jag är ganska osäker på vad som menas rent praktiskt med problem med den sociala interaktionen. Själv har jag inga problem att kallprata, att vara artig och verka intresserad när situationen kräver, även om jag är helt ointresserad, osv.

Fastna i malande tankar känner jag igen. Min hjärna älter och processerar från morgon till kväll på ett sätt som håller på att göra mig galen.

Svarade "för det mesta" men det är inget besvär, så du kan nog ta bort mitt svar.

Jag är en bra skådespelare under kortare stunder. Så mina udda problem syns inte utåt. De som träffar mig tycker nog att jag är rätt så vanlig.
Men det tar sån jävla energi att spela rollerna och dölja mitt udda beteende. Så det är mest jag själv som lider.

Jag kan samtala, jag kan diskutera, jag kan småprata om väder och vind. Det jag inte fixar är subtila saker, för jag tar ofta subtila kommentarer som kritik mot mig själv. Jag fixar inte heller stress, det måste vara relativt lugnt och inte en massa störande sinnesintryck. Jag har svårt för nya platser och nya människor för där vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig.

Om det inte är lugnt, tryggt, konkret, välkänt område osv så sätter jag på mig den där glada masken och spelar. Men efteråt upptäcker jag alltid att det inte var så "bara" och att det där skådespelet är väldigt jobbigt och energikrävande.

Röstade: Är i allmänhet som är folk är mest, lite udda kanske

Det som Tonic skrev känns igen.

Satte 2:an. Det som gör mig udda är att jag är mera "lowkey" än de flesta är, alltså så avvaktande, stillsam och passiv. Jag pratar ofta tyst, folk retar sig på att jag saknar energi och "go".

Röstade på är i allmänhet som är folk är mest, lite udda kanske. Detta alternativt stämde bäst in på mig. hade kanske tagits bort hade det stämt fullt ut på mig. Mummer tre stämmer iofs. men inte riktigt för jag har inte direkt udda drag utan mer vissa udda beteenden ibland hemma men de sker oftast när jag är själv och ibland när jag är med min familj och ibland via mail till folk. På det hela taget ses jag som normal men tyvärr tror folk ibland att jag är lustig eller att jag verkar förmer eftersom min ögonkontakt är icke-adekvat. Det är det enda avvikande som märks utåt Irl. som väl är.

UDDA DRAG!

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/000201B8.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

Har för hög spänningsnivå.

Pratar för mycket, forcerat, tänker/analyserar för mycket, känner för mycket, är fööör glad, eller ledsen, för mycket mimik (typ Robert Gustavsson), tar för stora chanser, sjunger gärna spontant för 3000 pers (om jag får chansen), tagit in för många uteliggare, drivit för många egensinniga världsförbättrar-projekt.

Träffade en gång en dam vid en busshållplats. Hon hade träffat mig en gång tidigare och kom ihåg mig för att jag är en "sååååå ovanlig människa". Hm, vågade inte fråga på vilket sätt jag är såååå ovanlig. Ville nog inte veta.

Jag valde alternativet "Är i allmänhet som är folk är mest, lite udda kanske".

Hur bedöms du av din omgivning?
Sjuk/inte frisk/onormal/egen/ovanlig/jätteofrisk/störd/psykiskt sjuk

... beroende på sammanhang, vad för bakgrund "omgivningen" har och hurdan personen är som sa nåt om mig. Mycket sällan någon utanför familjen ger "feedback" direkt till mig.

Det är familjen som tycker jag är lite "sjuk", bara för att jag inte delar deras syn på vad som är viktigt här i livet. Men jag står stadigt på mina värderingar och tar konflikterna för vad de är, öhm... konflikter utan innehåll, mål och ändpunkt.

Hur bedöms du av dig själv?
Jag bedömer inte mina tankar eller mitt agerande utifrån vad som är "normalt" och vad som "förväntas av andra". Bedömer mig själv utifrån mina principer, mina regler och vad jag åstadkommer i förhållande till mina egna uppsatta mål och intressen i situationen.

Var nog mer avvikande innan jag insåg mina problem med ADHD/AS, numera försöker jag inte så mycket att uppföra mig som NT. Jag tror att jag kan lära mig fungera bättre om jag accepterar mina NPF avvikelser från NT. Jag tror även att NT'arna se mig som mer vanlig nu. Däremot kanske en del HBT människor inte villa acceptera att jag satte ner "fel fot" de var NPF foten, jag har ingen "HBT fot" att sätta ner.

Det är alltid relativt hur udda man är. I min hemstad betraktas jag som mera udda än i andra miljöer. I vissa kretsar verkar mitt sätt att vara udda intressant, men andra betraktar mig som lätt offer för trakasserier, även bland tjänstemän på kommunala och statliga inrättningar.

Av min omgivning bedöms jag som "Är som folk är mest, mina besvär märks inte utåt" har jag upptäckt.
Hur bedömer jag mig själv? Eftersom jag alltid känner mig utanför och udda var jag än är så "Extremt avvikande" - men kanske inte i den mening som avses här.
Röstade på alternativ ett dock, eftersom jag gick på "bedöms av andra".

Jag har alltid fått intrycket att folk tycker att jag är udda.. trots att jag försöker smälta in ..

BMW skrev:Människor med AS, har problem med den "sociala interaktionen" i mer eller mindre varierande grad, det är en del av diagnoskriterierna.

Själv märks inte min AS utåt i det dagliga livet, då jag lärt mig en strategi för att "verka normal, men då jag hamnar under negativ stress, i synnerhet under en längre tid, kan jag få ett avvikande beteende i kroppspråk, bli oerhört lättirriterad, svårt att behärska min aggressivitet och fastna i malande tankar av olika slag. Hur ser det ut för er?


Är man en vanlig människa anses man knäpp och galen om man är för avvikande mot de sociala normerna i samhället, är man däremot stenrik eller känd..ja, då är man bara mer eller mindre excentrisk..

Vi borde kalla oss för excentriker istället..

Excentriker? De som inte vet vad vi har inom oss, kan kalla oss för det, men annars är det väl bara ett sätt att väcka uppmärksamhet och är lätt att sluta med. Jag minns att det fanns flera utflippade typer under sent 1960- till början av 1970-talet. De som finns kvar bland oss har blivit som alla andra, utbildat sig och fått välbetalda jobb eller skuffats undan. Drogerna som gjorde många av dem annorlunda var en vattendelare - antingen slutade man använda dem eller blev fast i ett missbruk.

Blev altarnativ 2. Trodde ett tag att jag hade närmat mig altarnativ 1 men efter att ha fått kommaterar likt "Vad gör du? Du är så jävla skum!" så är det inte realistiskt.

So which one is it?? *låtsasgråter som Doktor House*. Jag tycker att jag är helt mongoloid. Omgivningen brukar tro att jag är en riktig människa.

Jag försöker sätta masken på men det brukar lysa igenom.

Har svårt att svara. Frågan förutsätter att jag vet hur andra uppfattar mig och det är sällan något jag tänker på eller bryr mig om. Ska jag gissa kan det bli hur fel som helst. Beror ju också på vem man frågar och hur mycket jag orkar anstränga mig för att uppträda 'normalt' i just den situationen. Har ofta rätt låg motivation att anpassa mig för mycket och har aldrig haft någon önskan att smälta in i mängden.

Gillar egentligen inte ordet udda. Skulle hellre säga att jag ibland är annorlunda en genomsnittet. Jag tror inte att min AS är speciellt tydlig, den finns där på min insida.
Däremot så vet jag att jag upplevs som en avvikare när det gäller behovet av den sociala biten, mer än vad det syns när jag väl befinner mig i påtvingade sociala sammanhang. Jag "behärskar spelet" iaf för det mesta, men meningen och den spontana viljan att dela en gemenskap så som flertalet vill, kommer jag aldrig att kunna lära mig känna och gilla.

Idag när jag inte anstränger mig för att efterlikna den vanlige, så tror jag att jag faktiskt att avvikelsen blir mindre tydlig, eftersom det är jag och jag kan hålla en linje som är min egen. Tänker också att min egen acceptans av mig själv spelar en stor roll i hur andra uppfattar mig och hur jag värderar deras uppfattning och tyckande.

Sam skrev:Tänker också att min egen acceptans av mig själv spelar en stor roll i hur andra uppfattar mig och hur jag värderar deras uppfattning och tyckande.

Mycket bra sammanfattat, detta är min erfarenhet också.

Jag ligger nog och pendlar mellan
"Är i allmänhet som är folk är mest, lite udda kanske"
och
"Anses nog ha ganska udda drag i min personlighet, det beror på situationen"

Har nog brukat hoppas att jag är närmast den förstnämnda, men nu tycker jag nog folk får tycka vad fan de vill. Röstade på den sistnämnda.

Det är mest bara psykologer som tycker att jag inte är udda. Psykologer brukar säga sådant som "men inte är du annorlunda inte" "vad är egentligen normalt?" "du är ju heeelt normal".

Medan psykiatriker säger att jag är udda och aspig.

Folk som jag träffat under livet och som säger något om mig, säger att jag är paradoxal (har motsägelsefulla drag och intressen), udda, en kuf, någon man aldrig glömmer. Positiva saker också, som intelligent, kan mycket om allt möjligt. Jag har frågat rakt ut ibland och ibland har folk sagt saker ändå.

Det är bara när det verkligen gäller, som folk blir som psykologer och det inte alls är något konstigt med mig. Jag förstår inte den reaktionen, varför är man plötsligt heeelt normal, när det har hänt något speciellt och onormalt?

Jag vet att jag märks på något sätt, för folk jag har träffat, känner så gott som alltid igen mig och kan säga sådant som "dig glömmer man inte". Jämfört då med andra som glöms bort (alltså jag har jämfört på riktigt, inte inbillat mig att som det är för mig är det inte för andra).

En person sade nyligen att hon alltid tyckt att jag var "konstig" men aldrig hade hon tyckt att jag verkade elak eller så. Saken var den att jag bad om ursäkt för en massa konstiga saker som jag hade gjort, och då sade hon detta. Jag tycker dock att jag har sagt klumpiga saker som kan ses som elaka.

Pappa träffade av en slump några som har samma intresse som jag. De hade sagt, "jasså, 'lång-XXX' henne känner man ju till".

Ska jag vara glad eller ledsen över detta?

Redan innan jag hade hört talas om AS funderade jag över om jag skulle vilja offra mitt jag och bli som andra, få smälta in. Jag kom på att jag hellre är så här, och ensam och allt, än att bli som andra. Men det vete fan. Ibland är det bara rent för jävligt att vara utan social gemenskap, sakna det, samtidigt som man inte står ut med umgänge.

Jag gillar dock umgänge med personer som är på samma våglängd som jag, så jag kan ju inte kalla mig socialt ointresserad, utan jag är socialt annorlunda (vilket jag anser vara mer korrekt att säga om aspergare i allmänhet, än att de är socialt ointresserade).

Bror Duktig skrev:Jag gillar dock umgänge med personer som är på samma våglängd som jag, så jag kan ju inte kalla mig socialt ointresserad, utan jag är socialt annorlunda (vilket jag anser vara mer korrekt att säga om aspergare i allmänhet, än att de är socialt ointresserade).

Medhåll.