Jag är en 24-årig kvinna och har funderat ett litet tag om jag måhända har Aspergers syndrom, eller en annan asocial störning. Men bara tanken upprörde mina föräldrar när jag nämnde det för dem, de tror inte jag har någon störning då jag är för normal vilket har gjort mig lite modlös. Mina föräldrar är väldigt skeptiska till allt som har med diagnoser att göra och tycker sådant är "fult", och jag vill ogärna uppsöka psykolog om om det bara är jag som är hypokondrisk, skulle kännas pinsamt.

Jag har inga problem med att känna igen ansikten, se om någon är ledsen/glad eller förstå skämt och uppmaningar. Om jag förstår det rätt så har många med Aspergers syndrom problem med det, vilket inte jag har, vilket har fått mig fundera på om jag verkligen skulle ha Aspergers syndrom.

Om mig själv:

Jag bor ensam, skulle inte klara av att bo ihop med någon då jag måste vara ensam när jag håller på med mina projekt, skulle kännas otäckt om någon kunde rota i mina papper eller kolla min dator, är lite paranoid där. Jag tror inte heller att någon skulle stå ut att bo med mig :p, då jag är extremt stökig av mig, jag städar i princip aldrig då jag har roligare saker att göra, städar bara när jag är absolut tvungen (när någon utanför familjen envisas med att vilja hälsa på mig).

Jag har inte så många jag umgås med, just nu umgås jag mest med mina syskon, och en till. Alla vänner jag har haft blev alla vänner med mig och aldrig tvärtom, jag har aldrig påbörjat en kontakt. Jag är inte heller så bra på att hålla kontakten med vänner, håller på med olika projekt hemma vilket gör att jag ofta glömmer bort mig och så har hela dagen gått :/. Har just nu inte heller någon telefon, tycker inte om att bli störd när jag håller på med grejer och hatar det otäcka telefon-ljudet.

Jag har aldrig haft pojkvän, har inte gjort något alls med det motsatta könet. Endast tanken på förhållande och sex gör mig vettskrämd. De stackars killar som har sagt att de gillar mig har jag antingen ignorerat eller låtsats att de har skämtat. Är svårt att veta hur man ska reagera när de bara konstaterar att de gillar en, hade varit enklare om de hade kommit med en fråga som man hade kunnat svara ja eller nej på.

Under min uppväxt blev jag kallad konstig och alla synonymer av ordet, tjejgäng brukade ha det som hobby att irritera mig på rasterna och jag var rätt välkänd i skolan trots att jag alltid varit en ganska tyst tjej. Men jag brydde mig inte så mycket vad andra tyckte som tur, så mobbningen påverkade inte mig så mycket, irriterande som mest, ibland till och med nästan lite underhållande, man räknar ut vilken reaktion de vill ha och gör tvärtom. Lärarna var dock alltid oroliga för mig, de tyckte jag var för tyst och blyg, men även om jag är blyg så tror jag inte jag har något fel på mitt självförtroende.

Jag var annars en duktig elev i skolan (förutom gymnastik som jag var kass i), blev alltid frökens gullegris, men skolkade väldigt mycket. Jag har väldigt svårt med att lära mig tråkiga grejer och göra tråkiga läxor, men har lätt att lära mig det som intresserar mig och blivit kallad ett levande uppslagsverk ett antal gånger. När jag var liten älskade jag historia och trakasserade min mamma och mina lärare med vad jag hade läst om olika historiska folk. Jag får fortfarande ibland mina ryck där jag måste berätta vilka intressanta saker jag har lärt mig, men är inte lika galen som förr som tur för min omgivning :p.

Jag vet att jag borde vara mera social, men eftersom jag aldrig var så intresserad av att skaffa vänner så vet jag nu knappt hur man gör (har ju ingen erfarenhet), sedan är det så få människor som intresserar mig. Just nu studerar jag, men vet inte hur jag ska hitta ett jobb som passar mig när det blir dags, nästan alla jobb har antingen en social eller motorisk bit, och är som sagt både blyg och klumpig. Jag vet också att jag borde hämta posten/städa oftare, men är så svårt att tvinga sig själv att göra tråkiga saker, sedan när man är helt inne i något annat är det som allt annat inte spelar någon roll, man prioriterar alltid sina hobbys, vilket går ut över alla andra viktiga saker man "egentligen" borde göra.

Är på grund av ovanstående paragraf jag har funderat på om jag har någon störning av något slag som kanske är värt att kolla upp, men känns samtidigt pinsamt att be om en utredning om man bara skulle vara blyg och lat, speciellt när föräldrarna redan tycker det är struntprat, om ni förstår vad jag menar. Någon som har liknande erfarenheter?

Hej och välkommen!

Har du läst denna tråd? http://www.aspergerforum.se/vanliga-fragor-introduktion-till-asperger-t8504.html

Jag tycker definitivt det är värt att kolla upp. Du är vuxen och behöver inte lyda dina föräldrar el tro att de alltid vet bäst. Just deras rädsla för alla psykiska diagnoser gör dem mindre tillförlitiga. Dessutom brukar föräldrar ofta inte vilja erkänna att deras barn är annorlunda.

Så jag tycker du ska prata med en läkare om dina misstankar, så kan du få en remiss till en utredning. Det kan ta tid att få den utredningen så det är lika bra att ta tag i det på en gång. Du behöver inte berätta det för dina föräldrar i det skedet. När utredningen väl påbörjas kan de vilja intervjua dina föräldrar. Om du tror att det blir ett problem, så kan du fundera på om du har någon annan de kan intervjua (släkting, lärare).

Spontant ser jag vissa drag av AS hos dig, men det är bara mina intryck. Men jag känner igen det att inte riktigt veta vad man har vänner till och inte ta några egna initiativ. Och att inte vilja bli störd när man håller på med något som intresserar en. Och problem med motivationen och de exekutiva funktionerna.

Framför allt för ditt framtida yrkesliv är det bra om du har en diagnos. Då kan du antingen söka ett arbete som du själv tror passar för dig, är anpassat för dig eller få aktivitetsersättning så du inte behöver jobba heltid (el alls). Annars är det risk för att du tvingas söka jobb du inte passar för.

Missade den tråden :/, förstår att ingen här kan säga om man har AS.

Om man vill bli utredd går man bara till vårdcentralen då? Någon som vet hur det går till när man frågar, frågar man i luckan? Sist jag var doktorn var när jag var 12, för mina föräldrar tvingade mig. Kommer inte ihåg proceduren, och handlade om halsfluss då, vilket inte är riktigt samma sak :p. Undrar också lite hur de med social fobi gör när de ska försöka skaffa hjälp om de inte skulle våga gå till vårdcentralen (antar de helt enkelt blir utan hjälp).

Har vanligt är det egentligen med att de med AS har svårt med ironi, se nyanserna i ansiktsuttryck, eller tar saker väldigt bokstavligt? Är det nästan alla? Jag tror min förståelse för det ovanstående är inom det normala.

Välkommen Nixerwan!

Jag tycker det låter som en hel del misstänkta tecken på att det kan vara asperger, även om det naturligtvis inte måste vara det.

Nästa fundering är då förstås hur din situation ser ut, om du tycker du skulle ha någon nytta av en formell diagnos. I så fall tycker jag du ska försöka bli utredd. I annat fall är det inte självklart, men risken finns att du kan hamna i en situation senare i livet där du skulle ha nytta av en diagnos, och i så fall kan det vara bra att redan ha den färdig.

Edit: Dina föräldrar behöver du ju inte ens berätta för om du väljer utredning och får diagnos. Du är myndig så det angår inte dem om inte du vill.

Välkommen hit, Nixerwan!

Nixerwan skrev:Har vanligt är det egentligen med att de med AS har svårt med ironi, se nyanserna i ansiktsuttryck, eller tar saker väldigt bokstavligt? Är det nästan alla? Jag tror min förståelse för det ovanstående är inom det normala.

Alla sådana bitar är olika spridda hos oss. Vi som ses på träffar är till nära nog 100% den sorten som de flesta inte skulle tro är aspergare, för vi ser ju inte "konstiga" ut. De som skulle råka kasta en blick bort mot just vårt/våra bord de kvällar vi är och käkar på Vasa's här i Stockholm skulle knappast säga till polarn, "kolla, de som sitter där borta har nog Aspergers syndrom!"

På sådana träffar är det inte ovanligt med en skämtrunda, när någon just har sagt något roligt och någon annan fnissar eller skrattar, typ:
- Åh, nu låtsas du skratta, men det kan inte vara på riktigt, för aspergare har ju ingen humor...
- Var det där ironi? Jag förstår inte sånt...

Av dina beskrivningar tycker jag mycket låter som att du kan ha AS. Även om det inte behöver vara så heller.

Jag tror du får ta ett beslut. Vill du leva hela livet och fundera OM du har Asperger elelr vill du veta med säkerhet?!

Jag har en mamma som inte kan ta in min diagnos helt. Det börjar komma nu men under utredningen var hon helt säger på att jag itne har det.

Utredningen gjordes av en överläkare och en psykolog båda väldiigt dutikga och kunniga på speciellt AS emn alla NPF.

Utredningen visade att jag hade en normal kognitiv förmåga.

Min psykolog fick gå tillbaka till "text boken" och fick då reda på att det är väldigt ovanligt hos personer med AS men det förekommer!

Så mamma hade rätt i sitt envisande med att jag inte är som "alla andra" med AS. Det är jag inte. Jag är speciell.

Även om man vill bli utredd och får en remiss så är det tyvärr inte säkert att man får komma till utredning. Inte utan kamp åtminstone...

Nixerwan vad är det för projekt du håller på med?
Är nyfiken

Sex behöver man inte ha om man inte vill, finns asexuella människor, kan det möjligen vara så för din del?