Bror Duktig skrev:Måste bara inflika, att handikappedagogen / funktionshindersassistenten i Kungälvs kommun, sade att jag var "duktig som förstod att de kunde finnas folk i andra rum än det jag var i".

Det får mig att tänka på när jag var och provade bolltäcken och kedjetäcken häromdagen. Mannen på Hjälpmedelscentralen frågade hur jag bodde, i egen lägenhet eller...? Ja, eller nej, det är ju en hyresrätt, ingen bostadsrätt...

Sen fortsatte frågorna, med om jag bodde själv. När jag sa att jag bodde med man och barn såg han lite perplex ut. Så släppte han hämningarna lite och frågade vad jag gjorde om dagarna.

Han såg lite lugnad ut när jag sa att jag var sjukskriven, eller nej, utförsäkrad från sjukskrivning, men sen kunde jag inte låta bli att säga att INNAN jag blev sjukskriven, från mina magisterstudier, så hade jag mååånga jobb man inte skulle förknippa med just AS, som växelhäxa, receptionist, guide osv. Lite elakt kanske, men jag kunde inte låta bli.

När jag inte motsvade bilden av mupp på rätt sätt så pratade han med mig som om jag var vem som helst. Och det är ju lite synd, för jag kunde kanske ha behov av tydlighet och frånvaro av dubbla budskap även om jag inte är mupp-muppig... Liksom.

AAA skrev:Det var nån som skrev något sånt här:
"Det syns inte på dig att du har AS!"
"Nej, men det syns däremot på dig att du är korkad redan innan du öppnat truten."

Den första meningen sade den där handikappedagogen varje gång vi träffades (olika varianter på "det syns inte på dig/på någon" "tror du att folk ser att du har AS" o.s.v.). Hon poängterade särskilt att det aldrig syns på aspergare att de är aspergare.

Jag skulle ha svarat med andra meningen. För det stämde verkligen på henne.

Kahlokatt skrev:Tyvärr kommer det ibland tanter till min Dagliga Värdelöshet. Den ordinarie "personalen" är bra, de kan prata med en naturligt, men då och då är det studiebesök för personer som kanske skall börja hos oss - och då har de med sig en eller två tanter. En av dessa dök upp i onsdags. Jag hade ångest och ville sitta ensam vid min dator.
"Kan du visa hur man scannar in en artikel, NN?" frågade tjifen.
"OK," muttrade jag och visade.
"Är det spännande?" kvittrade tanten.
(Texter om vad som hände i Sveriges landsting på 1970-talet? För det mesta inte.)
"Inte speciellt," mumlade jag.
"Är det roligt?" kvittrade tanten.
"Det beror på vilket humör man själv är på," muttrade jag.
Sedan gick de lyckligtvis.
Spännande? Roligt? Det är min arbetsplats vi talar om, ingen j-a kasperteater!

Haha, låter som min förre kurator som skickade mig på vuxendagis för sjuka och arbetslösa (och handikappade).

"Trivs du på Syrenen nu? De vittjar ju insamlingen för second hand, och du gillar ju gamla saker. Då gillar du väl Syrenen och deras anda?" (Notera namnet på verksamheten.)

"Och YYY är väl snäll, gillar du att B-Y-Y-YGGA saker? Får ni renovera gamla saker då? För det gillar du ju. Tänk vilken mysig anda Syrenen har!"

Jag rent av äcklades av hennes sätt. Värre än någon jag har träffat. T.o.m. NT:ar måste ju reagera på detta hemska beteende.

Jag hade en ny korg: "vet du vad XXX, det där tror jag var ett FYND tänker jag" "Vad stickar du för fint?" [jag: "en disktrasa"] "host, jaha, vad... fint..."

"Hmmm... vet du vad, då tänker jag... kan det ha med Aaaaaaasperger att göra"

Bror Duktig skrev:

Kahlokatt skrev:Tyvärr kommer det ibland tanter till min Dagliga Värdelöshet. Den ordinarie "personalen" är bra, de kan prata med en naturligt, men då och då är det studiebesök för personer som kanske skall börja hos oss - och då har de med sig en eller två tanter. En av dessa dök upp i onsdags. Jag hade ångest och ville sitta ensam vid min dator.
"Kan du visa hur man scannar in en artikel, NN?" frågade tjifen.
"OK," muttrade jag och visade.
"Är det spännande?" kvittrade tanten.
(Texter om vad som hände i Sveriges landsting på 1970-talet? För det mesta inte.)
"Inte speciellt," mumlade jag.
"Är det roligt?" kvittrade tanten.
"Det beror på vilket humör man själv är på," muttrade jag.
Sedan gick de lyckligtvis.
Spännande? Roligt? Det är min arbetsplats vi talar om, ingen j-a kasperteater!

Haha, låter som min förre kurator som skickade mig på vuxendagis för sjuka och arbetslösa (och handikappade).

"Trivs du på Syrenen nu? De vittjar ju insamlingen för second hand, och du gillar ju gamla saker. Då gillar du väl Syrenen och deras anda?" (Notera namnet på verksamheten.)

"Och YYY är väl snäll, gillar du att B-Y-Y-YGGA saker? Får ni renovera gamla saker då? För det gillar du ju. Tänk vilken mysig anda Syrenen har!"

Jag rent av äcklades av hennes sätt. Värre än någon jag har träffat. T.o.m. NT:ar måste ju reagera på detta hemska beteende.

Jag hade en ny korg: "vet du vad XXX, det där tror jag var ett FYND tänker jag" "Vad stickar du för fint?" [jag: "en disktrasa"] "host, jaha, vad... fint..."

"Hmmm... vet du vad, då tänker jag... kan det ha med Aaaaaaasperger att göra"

Tror jag skulle säga nåt riktigt fult till henne. Eller anmäla det till ledningen. Snacka om diskriminering!

alfapetsmamma skrev:

Bror Duktig skrev:

Kahlokatt skrev:Tyvärr kommer det ibland tanter till min Dagliga Värdelöshet. Den ordinarie "personalen" är bra, de kan prata med en naturligt, men då och då är det studiebesök för personer som kanske skall börja hos oss - och då har de med sig en eller två tanter. En av dessa dök upp i onsdags. Jag hade ångest och ville sitta ensam vid min dator.
"Kan du visa hur man scannar in en artikel, NN?" frågade tjifen.
"OK," muttrade jag och visade.
"Är det spännande?" kvittrade tanten.
(Texter om vad som hände i Sveriges landsting på 1970-talet? För det mesta inte.)
"Inte speciellt," mumlade jag.
"Är det roligt?" kvittrade tanten.
"Det beror på vilket humör man själv är på," muttrade jag.
Sedan gick de lyckligtvis.
Spännande? Roligt? Det är min arbetsplats vi talar om, ingen j-a kasperteater!

Haha, låter som min förre kurator som skickade mig på vuxendagis för sjuka och arbetslösa (och handikappade).

"Trivs du på Syrenen nu? De vittjar ju insamlingen för second hand, och du gillar ju gamla saker. Då gillar du väl Syrenen och deras anda?" (Notera namnet på verksamheten.)

"Och YYY är väl snäll, gillar du att B-Y-Y-YGGA saker? Får ni renovera gamla saker då? För det gillar du ju. Tänk vilken mysig anda Syrenen har!"

Jag rent av äcklades av hennes sätt. Värre än någon jag har träffat. T.o.m. NT:ar måste ju reagera på detta hemska beteende.

Jag hade en ny korg: "vet du vad XXX, det där tror jag var ett FYND tänker jag" "Vad stickar du för fint?" [jag: "en disktrasa"] "host, jaha, vad... fint..."

"Hmmm... vet du vad, då tänker jag... kan det ha med Aaaaaaasperger att göra"

Tror jag skulle säga nåt riktigt fult till henne. Eller anmäla det till ledningen. Snacka om diskriminering!

Jag var helt nydiagnosticerad och livrädd. Jag var nog väldigt tyst och skulle inte vetat tillräckligt för att säga något.

Jag hörde henne prata lite med min handledare på "syrenen" och hon hade även då lite av detta sätt att prata. Ingen kan väl ta en sådan på allvar..? Hon tafsade i handledarens hår (manlig) och berömde det, mitt i en diskussion om något verkligt och jobbrelaterat. Hon verkar helt hoohoo-kookoo. =D

Den här typen av fullkomligt överslag i relationen till en patient eller brukare (eller "kund" som det heter i Uppsala nuförtiden), från en avslappnad normalkonversation till Televinken på amfetamin, är visserligen väldigt irriterande, men samtidigt är det ju missriktad välvilja, ett försök att faktiskt hjälpa till.

Jag brukar vänligt men bestämt förklara att jag inte sedan 1970-talet har behövt tilltalas på barnspråk, och att jag skulle uppskatta om vederbörande kunde förstå att mitt funktionshinder (och min sjukdom, i de fall den är på tapeten) inte nödvändigtvis gör mig oförmögen att föra ett vettigt samtal eller förstå grundläggande principer i det som diskuteras. Efter det brukar de antingen börja bete sig någorlunda normalt eller undvika mig helt och hållet, vilket passar mig bra oavsett vilket alternativ de väljer.

Det är bara en person som aldrig har begripit att jag inte tycker om att behandlas som en säck potatis. Hon är sjuksköterska inom slutenvårdspsykiatrin och verkar vara av den uppfattningen att 1942 års terminologi fortfarande gäller och att vi patienter således är att betrakta som "sinnesslöa". Jag antar att hon antingen är mycket korkad eller mycket ond. Kanske kan jag få en av patienterna på psykosavdelningen att titta efter om hon har vilddjurets tecken i pannan... Med henne brukar jag hur som helst tala någon slags kanslisvenska à la SAOB, bara för att djävlas.

Lakrits skrev:Efter det brukar de antingen börja bete sig någorlunda normalt eller undvika mig helt och hållet, vilket passar mig bra oavsett vilket alternativ de väljer.

Lakrits skrev: Kanske kan jag få en av patienterna på psykosavdelningen att titta efter om hon har vilddjurets tecken i pannan... Med henne brukar jag hur som helst tala någon slags kanslisvenska à la SAOB, bara för att djävlas.

Smarta lösningar - båda två!

Visst, låt oss snacka kanslisvenska med alla dessa nedlåtande vårdmänniskor tills de drabbas av hjärnskakning, hjärnsmälta eller självförtroendesvacka! På dem bara!

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/000203D8.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

Debbido skrev:

Lakrits skrev: Kanske kan jag få en av patienterna på psykosavdelningen att titta efter om hon har vilddjurets tecken i pannan... Med henne brukar jag hur som helst tala någon slags kanslisvenska à la SAOB, bara för att djävlas.

Smarta lösningar - båda två!

Visst, låt oss snacka kanslisvenska med alla dessa nedlåtande vårdmänniskor tills de drabbas av hjärnskakning, hjärnsmälta eller självförtroendesvacka! På dem bara!

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/000203D8.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

+1

alfapetsmamma skrev:

tahlia skrev:Min dotter behandlar jag precis tvärt om. Jag utgår ifrån att hon kan och hon får testa allt hon vill testa (skulle aldrig säga "det där klarar du inte") - skulle det gå åt skogen eller krångla så vet hon att jag finns här och tar emot henne samt bistår med hjälp om hon känner att hon vill ha och behöver den. Om jag går runt som de gör och förutsätter att hon inte kan en hel del saker, hur ska hon själv kunna tro på att hon kan?

Helt fantastiskt tahlia Vårdtanter borde lära sig av dig!

AAA skrev:Det var nån som skrev något sånt här:
"Det syns inte på dig att du har AS!"
"Nej, men det syns däremot på dig att du är korkad redan innan du öppnat truten."

*försöker memorera den frasen för att använda vid behov*

Det finns alltså betydligt fler än jag som råkat på det här flagrant absurda bemötandet inom instanserna.
Jag skulle kunna skriva hur många inlägg som helst på ämnet märkligt bemötande, ålderdomliga vårdideologier och inkompetens i instanserna.

Jag har upplevt alltifrån att de tittar på mig som om jag var en stinkande padda från Mars till att fråga mig om jag kan klockan eller om jag kan läsa.
Detta deras utbildning, yrkeserfarenhet & fortbildningskurser till trots.
Man blir väldigt nyfiken på vad socionomkurserna egentligen innehåller.

Att det förekommer inom en organisation som säger sig tillvarata våra intressen är ännu värre tycker jag.
Där ska man åtminstone kunna förvänta sig ett visst mått av aspergerkunskap och att bli bemött som medmänniska och inte som "brukare".

Det finns mao goda grunder till att vi bildar en förening som OA och att vi där starkt tar avstånd från att bli behandlade som tredje klassens medborgare.

Lakrits skrev:Med henne brukar jag hur som helst tala någon slags kanslisvenska à la SAOB, bara för att djävlas.

Det är en alldeles utmärkt strategi jag själv brukar köra.

KrigarSjäl skrev:Detta deras utbildning, yrkeserfarenhet & fortbildningskurser till trots.
Man blir väldigt nyfiken på vad socionomkurserna egentligen innehåller.

Ja, det kan man verkligen undra.
Jag tror knappast det innehåller någon djupare kunskap om NPF.
Ifall det gör det och trots att det finns många som går fortbildningskurser, får vi inte glömma att inte alla har förmåga att tänka "outside the box" eller förmåga att baka in det de får av kurser i deras övriga utbildning. Jag menar alltså integrera det nya de lär sig och lära sig tolka det de fått med sig på ett bredare och nyanserat sätt. Det finns säkert folk som går på kurser och sedan följer slaviskt allt de lärt sig utan att individanpassa detta eller tänka kritiskt.
Det är en förklaring till varför det blir som det blir, dock ingen ursäkt.
JÄTTESORGLIGT.
Tack och lov finns det många professionella som gör sitt jobb riktigt bra och på ett humant sätt.

Att det förekommer inom en organisation som säger sig tillvarata våra intressen är ännu värre tycker jag.
Där ska man åtminstone kunna förvänta sig ett visst mått av aspergerkunskap och att bli bemött som medmänniska och inte som "brukare".

Instämmer helt.

carl skrev:+1

Är "+1" lika med "Tummen upp!" lika med "Gillande!"?

+1 = här är en till som tycker likadant.

Jag har nästan det motsatta problemet. Alltså att alla tror att jag är jättesjälvständig och egentligen inte behöver hjälp.

Tex så har jag suttit och beskrivit min enorma kroniska trötthet och att jag inte ens orkar värma micromat och borsta tänderna vissa dagar. Då kan det komma dräpare i stil med:

- Hur många barn var det ni hade?

Eller:
- Jaha, men var ni på någon semesterresa i sommar då?

Eller:
- Du var läkarstuderande va?

Inger skrev:+1 = här är en till som tycker likadant.

Tack!

[img]http://www.postimage.org/templates/images/smiley/agreement/3.gif[/img]

Jösses, Tahlia! Jag beklagar verkligen att du hade "äran" att möta ett sådant stolpskott! Och gratulerar dig till att ha varit så förskonad från det tills nu.

Jo, precis som du anar har hela tanken med OA vuxit fram till stor del som reaktion på alltför mångas erfarenheter av sådana här attityder.

Frågan nu är väl om du vill och orkar medverka till att det här framförs till Attention, och kanske till den här människans arbetsgivare om hon dessutom jobbar med sådant här?

Hon borde ju inte vara i någon av de positionerna med sin attityd och sin grad av.... eh..... "kunskap"...

Synd att inte tahlia råkade vara en av de aspergare som har en lång avancerad utbildning och yrkeskarriär bakom sig, och kunde "slänga" den i ansiktet på tanten.

Det vore intressant med någon statistik på utbildning och jobb för aspergare, helst en som tar hänsyn till någon kvalificerad uppskattning på mörkertalet odiagnosticerade aspergare. Jag gissar att det skulle visa siffror som förvånade en och annan tant.


Nu menar jag givetvis inte att de som inte har utbildning och/eller jobb på något vis är misslyckade eller sämre, utan bara att det är faktorer som gör det svårare för andra att muppförklara någon, och därför är viktigt att lyfta fram.

Kvasir skrev:Det vore intressant med någon statistik på utbildning och jobb för aspergare, helst en som tar hänsyn till någon kvalificerad uppskattning på mörkertalet odiagnosticerade aspergare. Jag gissar att det skulle visa siffror som förvånade en och annan tant.

Ja, ujujuj, jag vill mena det...

Ja, det är ändå ganska förbluffande att sådana som ska vara experter på npf inte greppar en av de mest utmärkande sakerna för Aspergers syndrom - den lilla detaljen att man ska vara någorlunda normalbegåvad för att få diagnosen.

Men att man ändå kan ha enorma problem med att fixa livet. I olika utsträckning beroende på person.

Diagnosen är inte så jävla ny längre, det borde gå att läsa in sig på de nya diagnoser som förekommer bland människorna tanterna ska hjälpa. Men gemensamt för alla tanter är att de stagnerar i utvecklingen. De lär sig ingenting på jobbet, sitter mest och fikar.

Word!

Hej!

Ibland när jag är på Habiliteringen brukar jag läsa Attentions medlemstidning. I senaste numret läste jag om föräldrar som strider för sina barn med NPF. Då tände det till. Barn med NPF som håller på att bli vuxna behöver per automatik ingen som strider för dem och ser till att de har ett bra liv.

Om man är normalbegåvad klarar man det mesta själv. Man kan klara gymnasiet, flytta hemifrån, läsa på högskolan, söka jobb (om man nu klarar av att jobba) och sånt utan att nån lägger sig i. Har man sedan barnsben fått höra att man har ett handikapp som gör att man inte klarar det och det, har haft överbeskyddande föräldrar, gått i Aspergerklass och så vidare klarar man vuxenlivet sämre.

Det var bara en tanke. som poppade upp. Hur man blir bemött genom livet spelar också in när det gäller vad man klarar av och inte. Jag kom att tänka på ett exempel. Min kontaktpersons yngsta dotter har en utvecklinggstörning och precis som de andra tre systrarna tog hon körkort vid 18 år. Hon går på särgymnasium och i hennes klass är hon ensam om att ha körkort. Inte därför att de andra inte klarar av att köra bil, utan för att de aldrig har fått försöka.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag har inget emot föräldrar som stöttar sina barn.

Det tycker jag man ska göra.

Man måste ju dock hitta ett mellan ting mellan att stötta eller "köra över". Låta barnet bestämma och stötta utifrån vad de vill och behöver.

Alla ungdomar är ju itne mogna att stå på egna ben helt och det kan om inte annat vara skönt med förälderns stöd och engagemang (stavas hur?).