Jag fick idag den stora äran att träffa en person från Attention. Den här personen jobbar även med funktionshinder - då främst med lärare och andra som ska undervisa barn med diagnos (som jag uppfattade det).

Mötet blev helt spontant eftersom jag inte ens visste att personen skulle finnas på platsen där jag skulle tillbringa dagen.
Det hela är relaterat till min dotter.

Efter drygt 2 timmars umgänge så börjar människan förklara för mig hur viktigt kunskap är när det gäller NPF. "Att förstå vad som rör sig inne i huvudet på dem, för tankarna är inte som våra". Vidare kom "det är viktigt att hjälpa dem att tro på sig själv, att tro att de kan hantera ett boende t.ex".

Ungefär där kunde jag bara inte hålla mig längre utan sa helt sonika "Jag har också Aspergers syndrom". Jag var bara tvungen att påpeka att de där "dem" är också "jag".

Då förändrades hennes attityd mot mig direkt. Detta är alltså en person som jobbar på rätt hög nivå med sådana här frågor, som är aktiv i Attention och som borde veta bättre.
Ett exempel:
Vi diskuterade mina intressen. Jag talade om att jag älskar barn och har lätt att få bra kontakt med dem. Berättade att jag jobbat på dagis och att det var det bästa jag gjort. Människan säger då:
"Det är ju mycket vuxengrejor runt sådana jobb också, det ska du vara medveten om. Men om man är medveten om att den där Aspeger sitter på axeln så går det ju att ordna någt".

?!?!?!

Är jag inte vuxen? Är jag okapabel att delta i planering? Är jag förståndshandikappad?

Jag var avig till Attention tidigare - det är inget jämfört med vad jag känner nu.

Jag håller fortfarande fast vid mina åsikter och utlägg gällande OA. MEN, något har jag lärt mig av det här. Om det är sådana här människor ni träffat på (och främst då ni som är mer, ursäkta ordet, militanta inom OA) större delen av livet, så förstår jag var era känslor kommer ifrån och varför de är så mycket starkare än mina någonsin varit i ämnet.

Så, även om jag inte ändrat mig i sakfrågan, så har jag fått en annan (mer förstående) syn på hur ni tänker, hur ni känner och varför. Något jag borde ha förstått tidigare - eller åtminstone ställt rätt frågor om. Så jag ber om ursäkt om jag ibland gått på som en totalt okänslig ångvält, det var inte min mening.

Men va' f.... är det enda jag har att säga. Fy fasen vad kränkande!

Tyvärr så är jag inte förvånad.

Jag beklagar ditt möte med en tant.

Ja, ufo hade redan nämnt tant så...

Jag har inte heller haft mycket med tanter att göra. Men de retar gallfeber på en de gånger man möter dem.

"Asperger sitter på axeln så " Va, vad fan betyder det . Herregud vilka uttalanden folk gör. Det är lite som när jag fick veta via terapi att jag har en ledsen liten sugrövmanöver inuti mig som behöver stöttning och bli omhändertagen av den stora sugrövmanövern. Men det var innan Aspergerdiagnosen, när de trodde att jag hade någon slags infantil depression eller nåt.

Du har just råkat ut för tredje gradens närkontakt med tant.
Man skall hålla dem kort.

KrigarSjäl skrev:Du har just råkat ut för tredje gradens närkontakt med tant.
Man skall hålla dem kort.

Kan bara instämma med K.S

Det räcker ju inte att personligen hålla okunniga personer kort. Iom att hon ska undervisa andra om AS, så har hon makt att fortplanta sin okunnighet.

Så det verkar snarare som hon behöver undervisas. Frågan är av vem. Någon föreläsare med AS kanske?

Om tanterna prompt vill ha aspergare i rollen vårdobjekt finns det mycket lite man kan säga för att övertyga dem om att det finns andra aspekter också.
Det ingår i deras yrkesroll, i deras utbildning och jargong att se på oss enbart genom tantglasögonen. Det är fel på oss och de är till för att hjälpa oss.
Där stannar universum.

Om jag orkade skulle jag tala med någon annan inom organisationen, överordnad eller så och berätta om det här. Jävla översitteri och nedlåtenhet, usch och tvi.

Gå med själv, gör saker bättre.

MsTibbs skrev:Gå med själv, gör saker bättre.

Varför då?

AAA skrev:

MsTibbs skrev:Gå med själv, gör saker bättre.

Varför då?

Alternativt kan man sitta tyst och passiv och låta tanterna prata för en.

Stort tahlia! (om jag nu törs skriva det...)

Alien skrev:Det räcker ju inte att personligen hålla okunniga personer kort. Iom att hon ska undervisa andra om AS, så har hon makt att fortplanta sin okunnighet.

Så det verkar snarare som hon behöver undervisas. Frågan är av vem. Någon föreläsare med AS kanske?

alfapetsmamma skrev:Om jag orkade skulle jag tala med någon annan inom organisationen, överordnad eller så och berätta om det här. Jävla översitteri och nedlåtenhet, usch och tvi.

Instämmer. Eller dränkas bland förståndigare människor, som KS verkar inne på. Och, ursäkta , det är väl där OA med flera aspergare skulle kunna (= absolut oundgängligen behöver) komma in...

Attention är ju inte enda alternativet föreningsmässigt, utan att lägga någon personlig bedömning i detta om hur Attention är relativt de andra alternativen.

Jag säger gärna vad jag har för diagnoser om det kan vara till fördel för mig eller andra (inklusive anhöriga). Gör mig inte ett dugg, uppenbart för vissa - inte för andra.

Måste bara inflika, att handikappedagogen / funktionshindersassistenten i Kungälvs kommun, sade att jag var "duktig som förstod att de kunde finnas folk i andra rum än det jag var i". Jag var också ovanlig genom att jag förstod sådant som att armar på en flerarmad ljusstake inte är sådana armar som vi har (med händer och sådant på).

Hon sade ofta att jag var just "duktig".

Hon sade flera gånger om personer med begåvningshandikapp, att de bara hade mer autism än jag. Att de inte var begåvningshandikappade utan att det var autismen. Jag vet bättre, och vet att dessa personer t.o.m. har diagnos på begåvningshandikapp.

Maken till att känna sig bagatelliserad alltså.

Denna person ska hjälpa nydiagnosticerade (eller nykomlingar i kommunsvängen) att ta reda på vad de behöver och ger dem och deras anhöriga INFORMATION OM NPF - HAHAHA LOL. (Hon var löjligt dålig på detta jobb, och vände en ryggen när SS-handläggarna satte i sina stötar.)

Tyvärr kommer det ibland tanter till min Dagliga Värdelöshet. Den ordinarie "personalen" är bra, de kan prata med en naturligt, men då och då är det studiebesök för personer som kanske skall börja hos oss - och då har de med sig en eller två tanter. En av dessa dök upp i onsdags. Jag hade ångest och ville sitta ensam vid min dator.
"Kan du visa hur man scannar in en artikel, NN?" frågade tjifen.
"OK," muttrade jag och visade.
"Är det spännande?" kvittrade tanten.
(Texter om vad som hände i Sveriges landsting på 1970-talet? För det mesta inte.)
"Inte speciellt," mumlade jag.
"Är det roligt?" kvittrade tanten.
"Det beror på vilket humör man själv är på," muttrade jag.
Sedan gick de lyckligtvis.
Spännande? Roligt? Det är min arbetsplats vi talar om, ingen j-a kasperteater!

En annan grej är när de låtsas om att jag inte har några problem inom till exempel sjukvård - varför tror de jag är där? Brist på underhållning? För mycket flex?

Sen pratar de med mig som jag är fem år, på ett snällt sätt. Det är det många som gör. Och jag vet inte varför. Min sambo säger att det troligtvis är för att jag inte utgör något hot trots att jag blir arg och säger vad jag tycker på "fel" sätt vid "fel" tillfällen. (Hon däremot kör aldrig med trotsig-unge-bemötandet, inte det minsta.)

Inom vården säger de ibland att jag är trevlig, men det är ju för att jag blir bemött med ett visst värde där. Men det blir jag samtidigt glad av, det är jobbigt att vara på helspänn med vaksamhet hela tiden - trots att jag är naivt binär. Vem är jag egentligen? 22nd Century Schizoid Man?

Det är som jag missat nåt med mig själv.

Tanter gillar att snäsa: "VET du inte det!?" när man frågar något. T.ex. när jag frågade vad en faktura är. Vad f-n tror du jag frågar för!?
Tänk så enkelt det hade kunnat vara att säga: "Jo, det är en specifikation och en räkning!" Men nej då, åt dumma praktikanter skall man snäsa.

Det är hemskt att bli avrättad utan att veta varför... En känsla som ofta förföljt mig. Mycket bättre nu dock.

Det där var alltså en tant.
Helt klart en sorts människa jag inte vill träffa på igen.

Jag inser att jag varit (och är) våldsamt bortskämd med att vara omgiven av människor som inte gör någon skillnad på mig helt oavsett vad jag har för diagnos. Det bidrog till den starka reaktionen jag fick av att träffa den här personen.

Jag gick runt med en ständig ilska hela dagen igår. Fick väldigt svårt att somna och vaknade imorse med migrän och en viss ångest (ångest har jag inte känt av på närmare två år nu) - allt för att jag stressade upp mig över den här personen och dennes sätt att vara.

Men jag är också ledsen. Ledsen för att jag blev så enormt medveten om att min dotter kommer att träffa på sådana här personer under hela sin uppväxt (förhoppningsvis kan hon välja att undvika dem som vuxen) och jag oroar mig för vilken inverkan det kommer att ha på henne.

De här människorna jobbar utifrån föreställningen att personen med diagnos inte klarar av något (vad nu det aktuella "problemet" är). Hur ska en människa få en chans i det läget?
Min dotter behandlar jag precis tvärt om. Jag utgår ifrån att hon kan och hon får testa allt hon vill testa (skulle aldrig säga "det där klarar du inte") - skulle det gå åt skogen eller krångla så vet hon att jag finns här och tar emot henne samt bistår med hjälp om hon känner att hon vill ha och behöver den.
Om jag går runt som de gör och förutsätter att hon inte kan en hel del saker, hur ska hon själv kunna tro på att hon kan?

Hela det där sättet att jobba, och den där inställningen, är så äckligt snedvriden.

Bror Duktig skrev:Hon sade ofta att jag var just "duktig".

Det var nån som skrev något sånt här:
"Det syns inte på dig att du har AS!"
"Nej, men det syns däremot på dig att du är korkad redan innan du öppnat truten."

Måste använda den nån gång, gäller att komma ihåg det vid rätt tidpunkt bara. Ibland har jag lust att säga att jag är 44 år och inte sex år som tillägg.

Det ska jag prova och se responsen (om jag nu fattar den - ha, ha.)

Jag håller med dig, tahlia. Vet hur det känns och är.

Jag tror (nästan) alltid att alla klarar allt - det är en av mina bästa egenskaper.

Nu börjar jag dock bli lite väl medveten om min ibland skeva verklighet, hoppas det inte ändrar sig på den fronten.

tahlia skrev:Min dotter behandlar jag precis tvärt om. Jag utgår ifrån att hon kan och hon får testa allt hon vill testa (skulle aldrig säga "det där klarar du inte") - skulle det gå åt skogen eller krångla så vet hon att jag finns här och tar emot henne samt bistår med hjälp om hon känner att hon vill ha och behöver den. Om jag går runt som de gör och förutsätter att hon inte kan en hel del saker, hur ska hon själv kunna tro på att hon kan?