Så jag hade nyligen ett möte med min socialarbetare och denna påstod att eftersom det inte står svart på vitt någonstans i mina papper från läkare eller psykolog att jag har nedsatt arbetsförmåga så ska jag nu betraktas som fullt kapabel att klara ett normal arbete. Det enda som står är att jag har AS och att jag antagligen skulle trivas bäst i en forskarmiljö, vad nu det betyder.

Så denna månaden är jag tvungen att söka 10 jobb för att få pengar ifrån socialkontoret, hittills under hela min AS-utredning och följande ansökningar hos FK (nu avslagna) har de varit snälla nog att ge mig pengar utan att jag har sökt jobb eller blivit tvingad till någon praktik.

Så vad händer nu om jag råkar få ett jobb? Jag vet att jag inte ens kommer klara av en vecka på ett riktigt jobb. Förra jobbet jag hade var jag på i tre år och tack vare det är jag idag alkoholist. Bara detta mitt fjärde år utan heltids sysselsättning har jag faktiskt känt mig något såntdär som en människa, jag har inte haft några migränanfall på snart 2 år, ångestsmärtor ett par gånger i månaden max istället för nästan varje dag hela dagarna. Jag testa praktik förra vintern i två veckor och det sluta med att jag slog sönder glasdörrarna på ett skåp i min lägenhet och även slog handen i en spegel, den höll dock, när jag blir tvingat till något som jag inte klarar av så måste det ut på något sätt. Jag vet att jag inte ens kommer att gå en dag på något jobb jag nu mot all förmodan kanske får, jag vet att jag aldrig kommer sätta mig i en sits någonsin igen där jag kanske skadar mig själv eller någon annan. Vad jag inte kan förstå är varför ingen kan se min sida av det hela, min socialarbetare sa till mig idag att många mår dåligt av att vara/jobba, ska alla som gör det bli sjukskrivna? Efter två år har hon inte fattat alls vem jag är, vad jag behöver eller vad jag inte klarar av, och att hon nu har ett papper ifrån läkare att hon har haft rätt hela tiden har bara gjort allt ohållbart för mig.

Själv kan jag rationalisera bort min ångest till stor del för att jag har två föräldrar fortfarande som kan stötta mig om jag nu inte skulle få några mera pengar, trots det har jag under de senaste veckorna mått mycket sämre än under hela föra året.

Jag har aldrig med uppsåt gjort mig eller någon annan illa i nyktert tillstånd, oftast har det nästan känts som enda utvägen dock för att få folk att förstå. Men inte ens nu när allt hopp är borta så är det fortfarande inte något jag kan faktiskt tänka mig att göra. Vad jag vill göra istället är att slänga någon lag, regel eller guidelinje i FK, AF eller Socialkontorets ansikte som säger att jag faktiskt inte kan jobba heltid och att jag behöver mera hjälp än vad de nu erbjuder, men jag behöver hjälp med om det finns några sådana, är det någon här i så fall som kan något om detta?

Jag ska även boka nya tider hos min psykolog eftersom det är det enda andra valet. De har inte velat skriva ut det där pappret som det står 75% nedsatt arbetsförmåga på, hur vanligt är det att folk med AS och har problem med sysselsättning inte får det? Och om jag nu får det pappret så betyder det ju inte att jag kan göra vad som helst två timmar om dagen, mitt skåp är bevis på det. Jag hade en praktik som tv-reparatör som funka ganska bra så något kanske jag kan klara.

HJÄLP!

Jag har inga förslag nu, men jag reagerade över detta.

Gremmel skrev:*...*, min socialarbetare sa till mig idag att många mår dåligt av att vara/jobba, ska alla som gör det bli sjukskrivna?

Vilken jävla inställning alltså. I princip säger det ju att den som mår dåligt får skylla sig själv.
Det är skillnad att inte trivas på jobbet och att må dåligt av det..
Men det är väl på den nivån numera...

Asperger är i sig ingen diagnos som med automatik innebär nedsatt förmåga att arbeta, eftersom den individuella variationen är så stor. Det måste alltså antingen till ett läkarintyg som konstaterar specifika anledningar till nedsatt arbetsförmåga, eller att arbetsförmågeutredning via FK eller arbetsgivare visar på nedsatt arbetsförmåga. Tyvärr är ingendera av dessa heller någon garanti för hur FK beslutar. Det händer att de t.o.m. går emot sina egna förtroendeläkare och emot resultaten av utredningar som de själva har beställt.

Däromot omfattas man med automatik av LSS-lagen och har, i alla fall i teorin, rätt till viss arbetsplatsanpassning. Men vad och hur det ska gå till i praktiken är dåligt reglerat. FK kan inte göra något, utan man måste själv ställa krav på arbetsgivare, eventuellt med hjälp av facket.


Faktum är att forskare nog är ett av de mest aspergeranpassade jobben, förutsatt man har de erforderliga kvalifikationerna. Men det är ju jobb som kräver lång utbildning och ändå är svåra att få. Att skriva att du skulle trivas bäst i en forskarmiljö kan då verka både märkligt och skulle kanske t.o.m. kunna tolkas sarkastiskt (i alla fall förutsatt du inte redan har lämplig utbildning och kvalifikationer). Å andra sidan får man väl hoppas att din psykolog vet detta och alltså hade något syfte med skrivningen. Det kan vara psykologens sätt att förklara att, nej du har formellt sett ingen nedsatt arbetsförmåga som går att motviera utifrån regler, men du kommer ha svårt att fungera på de flesta normala jobb. Jag vet ett fall där läkaren som på FKs uppdrag utredde en person skrev: arbetsförmåga ingen, lämpligt jobb koncernchef.

Jag har ingen speciell utbildning, elektronik på gymnasienivå.

Saken är ju att jag har nedsatt arbetsförmåga och jag förklara även detta för min psykolog, jag antar att jag inte varit tillräckligt klar med detta dock. Med nästa möte hoppas jag att detta ändras. Men efter att ha kämpat så länge som jag har så känns det väldigt uppgivet för tillfället.

Jag skulle kunna be om en arbetsförmågeutredning antar jag då, men jag ser inte skillnaden på den och en vanlig session hos en psykolog. Vad jag hitta lite snabbt på Google ser det praktiskt mera ut som något för mobilitets-handikappade så att de kan visa FK vad de klarar av.

Om någon bara kunde skriva "arbetsförmåga ingen, lämpligt jobb koncernchef" för mig men forskare vore ju ett lyckligt slut antar jag, om nu FK inte ignorerar det. Det känns just nu som inget jobb någonsin kommer att funka för mig, och pressen gör inte saken bättre alls. Utan att ha någon som helst respekt för mina behov eller vad jag kan klara avverkar bara så elakt.

Gremmel skrev:Saken är ju att jag har nedsatt arbetsförmåga och jag förklara även detta för min psykolog, jag antar att jag inte varit tillräckligt klar med detta dock. Med nästa möte hoppas jag att detta ändras. Men efter att ha kämpat så länge som jag har så känns det väldigt uppgivet för tillfället.

Jo, men att du själv anser dig ha nedsatt arbetsförmåga har noll och intet värde gentemot FK. Vad din psykolog anser har egentligen inte heller något värde, eftersom psykologer inte får skriva läkarintyg eller sjukskriva. Det måste vara en läkare som anser att du har nedsatt arbetsförmåga och kan motivera detta medicinskt.

Om psykologen håller med om din situation och tror att det skulle gå att hitta medicinska skäl, så tycker jag du ska be honom/henne att hjälpa dig med en läkarkontakt.

Jag skulle kunna be om en arbetsförmågeutredning antar jag då, men jag ser inte skillnaden på den och en vanlig session hos en psykolog. Vad jag hitta lite snabbt på Google ser det praktiskt mera ut som något för mobilitets-handikappade så att de kan visa FK vad de klarar av.

Nej, det är inget man ber om själv. Det brukar vara antingen FK eller arbetsgivaren (förutsatt man redan har en sådan) som initierar och beställer utredning. Utredningen görs för att försöka bedöma vilken arbetsförmåga man har och vilka speciella krav som eventuellt måste ställas på arbetsplatsen.

Är det inte så att man är skyldig att genomgå en arbetsförmågeutredning ifall man inte är sjuk, med en "godkänd" diagnos av FK?

Undrar hur en sån utredning ser ut, vilka mallar de använder osv.

Gremmel skrev:Det enda som står är att jag har AS och att jag antagligen skulle trivas bäst i en forskarmiljö, vad nu det betyder.

Låter som att det menas att de har fått för sig att du "behöver" ett arbete där du kan tänka. Att du skulle vara försökskanin tror jag inte menas.
Egentligen tycker jag att det mest visar på hur samhället i övrigt ser ut.

Parvlon skrev:Är det inte så att man är skyldig att genomgå en arbetsförmågeutredning ifall man inte är sjuk, med en "godkänd" diagnos av FK?

FK (elller ibland arbetsgivaren) avgör om det ska göras utredning. Man kan naturligtvis vägra att deltaga, men då är förstås risken stor att man mister sin sjukersättning (eller vilken liknande variant man har).

Kvasir skrev:FK (elller ibland arbetsgivaren) avgör om det ska göras utredning. Man kan naturligtvis vägra att deltaga, men då är förstås risken stor att man mister sin sjukersättning (eller vilken liknande variant man har).

Ok. Jo, det var så jag menade med skyldig=om man vill ha pengar av staten/olika försäkringar.

Att min åsikt inte betyder något inser jag ju självklart, men att min psykologs och läkares åsikt inte alls reflekterar min betyder ju att de inte kan sitt jobb hur man än vrider och vänder på det, i deras syn kan jag fungera som en vem som helst, jag vet med handen på hjärtat att jag inte kan det, den största rädslan om jag faktiskt skulle försöka jobba igen är att jag skulle bryta samman och sluta upp ännu värre än förra gången. Att jag ska gå omkring med ångest, migrän och till och med i viss mån självmordstankar är tydligen vad som förväntas av mig, det är vad jag anser är elakt.

Vad jag behöver hjälp med är hur jag bäst ska kunna överleva, som det är nu kommer jag inte att kunna bo själv eller ha någon inkomst efter denna månaden. Att jobbvägra betyder ett avslag ifrån socialkontoret, vilket jag måste göra tillslut, men det måste ju finnas något sätt att få någon att förstå vad jag behöver och klarar av.

Kanske prata med en arbetspsykolog på Arbetsförmedlingen?

http://www.aspergerforum.se/har-ni-traffat-nan-arbetspsykolog-t10796.html

http://www.arbetsformedlingen.se/admin/Documents/faktablad/apu.pdf

Om jag var i din situation, då skulle jag be om hjälp där jag först fick diagnosen. Kanske kan dom förklara för AF etc om vad As innebär. Det är en väldigt påfrestande situation att först få diagnos och sedan behöva försvara sig inför människor som inte förstår.

@milve Jo detta kommer jag att göra (igen). Min läkare gillar bara att skriva brev, problemet är att inget står i dem. Min psykolog tycker jag förstår sig på mig ganska bra när vi pratar, men detta visas inte i hans papper heller. Tack vare denna tröghet känner jag att jag även måste hitta något annat sätt att lösa min situation på, med vad jag har till förfogande själv just nu klarar jag inte av det.

@Alien TACK! Ska definitivt be om en sådan med en gång. Detta verkar nästan precis vara det jag letar efter. Någon förutom en läkare som kan begränsa mitt jobbsökande för att bättre passa mig och mina förutsättningar. Tvivlar dock på att en AP kommer vilja besluta något annat än en Läkare.

Gremmel skrev:Att min åsikt inte betyder något inser jag ju självklart, men att min psykologs och läkares åsikt inte alls reflekterar min betyder ju att de inte kan sitt jobb hur man än vrider och vänder på det, i deras syn kan jag fungera som en vem som helst, jag vet med handen på hjärtat att jag inte kan det, den största rädslan om jag faktiskt skulle försöka jobba igen är att jag skulle bryta samman och sluta upp ännu värre än förra gången. Att jag ska gå omkring med ångest, migrän och till och med i viss mån självmordstankar är tydligen vad som förväntas av mig, det är vad jag anser är elakt.

Det är tyvärr ett vanligt problem som många drabbas av. Somliga gör förmodligen en alldeles riktig självbedömning, medan andra kanske missbedömer sin egen arbetsförmåga. Oavsett vilket så måste en läkare ha något konkret skäl som går att motivera medicinskt. Sedan gör olika läkare olika bedömningar, så det skulle kunna vara värt att byta läkare och se om du får samma bedömning av nästa.

Ett stort problem är också att många aspergare förmodlingen misslyckas i kommunikationen, och kanske inte lyckas redogöra för sin problematik på ett sätt så att läkaren uppfattar situationen korrekt. Andra aspergare har tvärtom lärt sig kompensera och behärska det sociala spelet och kommunikation så bra att de ger ett väldigt friskt och högfungerande intryck, och därför bedöms som friskare än de är.

Vad jag behöver hjälp med är hur jag bäst ska kunna överleva, som det är nu kommer jag inte att kunna bo själv eller ha någon inkomst efter denna månaden. Att jobbvägra betyder ett avslag ifrån socialkontoret, vilket jag måste göra tillslut, men det måste ju finnas något sätt att få någon att förstå vad jag behöver och klarar av.

Med aspergerdiagnos hör du automatiskt till Personkrets 1 och har rättigheter enligt LSS-lagen. Bl.a. betyder det att du har rätt att söka olika insastser från vuxenhabiliteringen, om sådan finns på din ort, eller i annat fall motsvarande LSS-organisation. Din psykolog bör kunna hjälpa dig att förmedla kontakten.

Exempel på sådana insatser kan vara psykologsamtal (med i bästa fall en psykolog som är expert på asperger), personligt ombud (tror det heter så) som kan hjälpa dig i t.ex. kontakter med FK och andra myndigheter och med vilka rättigheter du har, hjälp i hemmet med t.ex. städning etc. Alla insatser är dock individuellt behovsprövade.

Andra aspergare har tvärtom lärt sig kompensera och behärska det sociala spelet och kommunikation så bra att de ger ett väldigt friskt och högfungerande intryck, och därför bedöms som friskare än de är.

Detta har jag hört ifrån 100% av de jag berättat för att jag har AS. När jag tog det sociala testet dock i AS-utredningen hade jag ingen koll alls, det var bilder som jag skulle sätta samman till en historia och alla historierna blev helt fel. Det är ju stor skillnad ifrån en svartvit bild och en riktig person som tur är.

Att jag missbedömt min arbetsförmåga har jag ingen tvekan på, jag tror att mina tidigare erfarenheter färgar mina åsikter om allt arbete. Men vad som inte hjälper detta alls är ju att bli slängd åt vargarna igen utan något stöd alls, att någon inom vården inte velat ta sitt ansvar har jag heller ingen tvekan om.

Edit: stavning

Gremmel skrev:Att jag missbedömt mig arbetsförmåga har jag ingen tvekan på, jag tror att mina tidigare erfarenheter färgar mina åsikter om allt arbete. Men vad som inte hjälper detta alls är ju att bli slängd åt vargarna igen utan något stöd alls, att någon inom vården inte velat ta sitt ansvar har jag heller ingen tvekan om.

Därför mitt förslag att försöka få en annan läkare. Du ska ha rätt att begära en second opinion av en annan läkare. Sedan är det naturligtvis ingen garanti för att få en annan bedömning.

Gremmel skrev:@milve Jo detta kommer jag att göra (igen). Min läkare gillar bara att skriva brev, problemet är att inget står i dem. Min psykolog tycker jag förstår sig på mig ganska bra när vi pratar, men detta visas inte i hans papper heller. Tack vare denna tröghet känner jag att jag även måste hitta något annat sätt att lösa min situation på, med vad jag har till förfogande själv just nu klarar jag inte av det.

Har du sagt till dem att du inte är nöjd med intygen? Det borde väl få de att tänka om?

Min psykiater skrev ett intyg till AF och hans formuleringar stämde precis med vad våra samtal hade handlat om.

Gremmel skrev:@Alien TACK! Ska definitivt be om en sådan med en gång. Detta verkar nästan precis vara det jag letar efter. Någon förutom en läkare som kan begränsa mitt jobbsökande för att bättre passa mig och mina förutsättningar. Tvivlar dock på att en AP kommer vilja besluta något annat än en Läkare.

Men det borde vara en viss skillnad. En AP ska ha enbart arbetsperspektivet för ögonen medan en läkare ska bedöma hela livssituationen. I praktiken så överlappar ju dock båda den andres områden, så var det för mig åtminstone. Mina akuta problem ligger mest inom arbetsområdet. Jag tillhör AF Rehab så jag har gått en miniutredning (två samtal) hos en AP.

Gremmel skrev:Någon förutom en läkare som kan begränsa mitt jobbsökande för att bättre passa mig och mina förutsättningar.

Låter exakt som det en AP ska göra.

Jag har inte orkat med att läsa alla inläggen.

Jag har precis fått min diagnos och där har de specifierat vad jag kan göra och hur de bör se ut.

Väldigt noga också.

Sedan sa man till mig att 25% kanske jag kan jobba. 50 % på väldigt lång sikt kanske.

De har det dock inte skrivit i. Antagligen pga de inte vill sätta den stämpeln om jag orkar mer i framtiden....

Du kanske kan prata med den som gjorde din diagnosutredning om de kan lägga till det?

Gremmel, välkommen hit. Jag förstår precis hur du känner.

Men risken/chansen att få jobb idag är väl relativt liten? Mitt tips är att du gör en CV där du även berättar om din diagnos och dina problem och vad du skulle behöva av arbetsgivaren för att det skulle kunna funka. Sen gör du kopior på den och söker 10 jobb med stor konkurrens och höga krav, så har du uppfyllt kvoten utan att behöva vara rädd att du faktiskt får något av jobben du sökt.

Kan inte det vara lönt den lilla mödan för att slippa tjafsa med folk som ändå inte förstår, och som har regeringens nya omänskligt strikta policy att backa upp sina krav med?