Alien skrev:

Truly skrev:

Alien skrev:Men visst kändes det som ett omöjligt val: Gör som du vill och blli ensam och fattig eller Gör som DE vill och bli frustrerad och utbränd i slutänden.

Ja, jag har blivit utbränd tre gånger så jag har uppenbart inte lärt mig någon läxa ännu.

Nej, ska man jobba igen under samma villkor som gjorde en utbränd, så blir man bara utbränd igen. Arbetssituationen måste anpassas, eller att man får ett annat (anpassat) arbete. Även om man blir "frisk" från sin utbrändhet, så har man kvar en större sårbarhet för stress. Ännu värre om man faktiskt var extra sårbar från början pga sin AS.

OK, om det stämmer så förstår jag varför jag är så jävla trött, dyster och tom just nu (och de senaste åren). Det förklarar en hel del, ditt inlägg. Tack Alien!

Det där med kramar var väldigt svårt. Jag känner igen mig i obehagskänslan mot att kramas, särskilt med morsan. Kanske på grund av att det ofta varit påtvingat när jag var liten.

Logiskt sett är känslan fel. Mödrar kramar sina barn därför att de älskar sina barn. Alltså kramade hon mig eftersom hon älskade mig. Logiskt sett är känslan irrationell och hämmar en. Det är inte bra, i vuxen ålder förväntas man kunna krama folk och kan man inte det, förlorar man mycket. Exempelvis skulle en presumptiv flickvän ha svårt att anpassa sig till någon som aldrig vill kramas.

Ponera att det finns två stycken varianter av dig själv. Den som tycker att det är jobbigt att kramas (A) och den som inte tycker det (B). Vem vill du vara? Om det är möjligt att gå från A till B skulle du vilja göra det? Även ifall resan dit är jävligt otrevlig?

Ursäkta flummet.. För _mig_ är "jag bara är sån" inte nog. _Jag_ _tror_ att man kan förändras.

Man kan ha rent sensoriska skäl att tycka det är jobbigt att kramas p g a medfödd eller förvärvad överkänslighet. Jag måste t e x vara försiktig med att krama folk som har dofter på sig för att inte bli sjuk. Andra har angett liknande, högst legitima skäl.

Om man tycker det är jobbigt med kramar och ens förälder kramar en ändå så är det en självisk sorts kärlek där man prioriterar sitt eget behov av att kramas högre än barnets behov av att slippa. Osjälvisk kärlek är att avstå även fast man skulle vilja. Precis som man bör avstå från att klappa en rådjursunge man hittar för att inte kontaminera den med människodoft, även fast alla ens instinkter säger "ååååå vad gullig, måste klappa."

Fast ibland kan man ju vända på det och krama någon som blir glad även om man själv inte det är toppen. Är väl en övervägning man får göra mellan deras behov och ens egna.

Men visst, det kan ibland ändras med åren. Jag var av någon anledning väldigt oförtjust i att krama t ex mina släktingar när jag var yngre, eller ta i folk ö h t. (Umgicks inte med såna vänner som kramades heller så det problemet uppstod aldrig.) Men sen några år tillbaka kramar jag gärna familj och vänner, så länge de är oparfymerade. Kanske för att jag börjat uppskatta dem mer.

Inger skrev:Som sagt, det är alltid de s k anpassningsbara som kräver att de icke-anpassningsbara ska anpassa sig. Perfekt logik...

Särskilt som NT logik inte altid är överdrivet logisk, utan snarare behandlas som axiom, efter som det är Neuro Typiska sanningar