Sämre som vuxen?
16 inlägg
• Sida 1 av 1
Sämre som vuxen?
Jag tycker att jag är mer aspig nu än förut eller så är det för att jag har diagnos nu så allt faller på plats eller vad man säger.
Senast redigerad av vallesmamma 2011-05-05 0:20:42, redigerad totalt 1 gång.
- vallesmamma
- Inlägg: 918
- Anslöt: 2010-01-05
- Ort: Luleå
Bättre, helt klart. Det tar tid att hitta strategier, bra förhållningssätt och att få självinsikt, så är det för alla, men för en aspergare är detta nog extra viktigt.
Jag trivs betydligt bättre med livet nu vid 30 än vad jag gjorde som 16-åring.
Jag trivs betydligt bättre med livet nu vid 30 än vad jag gjorde som 16-åring.
Senast redigerad av KrigarSjäl 2011-05-05 0:20:42, redigerad totalt 1 gång.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Jag var mycket mer autistisk som barn, men just därför mycket bättre då. Fungerade mycket bra från tonåren till ungefär 25, sedan mycket sämre från 25 och framåt. Hur det blir i slutändan vet jag inte.
Senast redigerad av tahlia 2011-05-05 0:20:42, redigerad totalt 1 gång.
tahlia skrev:Jag var mycket mer autistisk som barn, men just därför mycket bättre då. Fungerade mycket bra från tonåren till ungefär 25, sedan mycket sämre från 25 och framåt. Hur det blir i slutändan vet jag inte.
Ja det var ju som samma som mej då.. , fast förhoppningsvis bättre 27+
Senast redigerad av carl 2011-05-05 0:20:42, redigerad totalt 1 gång.
Sämre. Undan för undan tvingades jag ut ur mitt skal och det har gjort mig svårt stressjuk.
Senast redigerad av sugrövmanövern 2011-05-05 0:20:43, redigerad totalt 1 gång.
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
Eftersom jag hade ganska rejäl socialfobi tidigar, var jag inte så medveten om min ADHD/AS. I skolan var jag nog ett tyiskt ADHD barn. På senare år har jag blivit mer medveten om AS sidan av mig, och upplever framföralt min oförmåga att tolka det sociala spelet.
Senast redigerad av lasseivägen 2011-05-05 0:20:43, redigerad totalt 1 gång.
- lasseivägen
- Inlägg: 4798
- Anslöt: 2009-07-20
- Ort: På havet kaparkapten inte Rövare
Barndomen minns jag inte mycket av, men det jag minns är en känsla av social förvirring och en desperat vilja att vara som de andra barnen. Hela barndomen spenderades i en slakmota, där min kompetens i mänskligt interagerande hela tiden ökade en smula. I nionde klass var jag på samma sociala nivå som en lågstadieelev. Vid 25 års ålder kom jag ikapp mina jämnåriga socialt, visserligen i form av mödosamt intränade strategier, men i alla fall.
Men sedan några år har jag fallit tillbaka till den nivå som jag befann mig på i 15-årsåldern. Det beror på en svår depression (den senaste i en lång rad sedan 1977), som ännu inte har släppt och som har sköljt bort all den kraft som jag tidigare kunde lägga på att hantera de jobbigare delarna min AS, TS (står inte för "torrsubstans" i det här sammanhanget) och autism.
Jag kan inte säga om själva autismen har blivit sämre, men min förmåga att anpassa mig till omvärlden har försämrats.
Men sedan några år har jag fallit tillbaka till den nivå som jag befann mig på i 15-årsåldern. Det beror på en svår depression (den senaste i en lång rad sedan 1977), som ännu inte har släppt och som har sköljt bort all den kraft som jag tidigare kunde lägga på att hantera de jobbigare delarna min AS, TS (står inte för "torrsubstans" i det här sammanhanget) och autism.
Jag kan inte säga om själva autismen har blivit sämre, men min förmåga att anpassa mig till omvärlden har försämrats.
Senast redigerad av Lakrits 2011-05-05 0:20:43, redigerad totalt 1 gång.
Jag mår sämre nu än som barn. Jag har i och för sig inte många minnen av min barndom. Men det var lite mer "skyddad verkstad" då.
Jag bodde på liten ort, gick på en liten skola, hade bara en lärare som var strikt och gammaldags och detta passade mig. Problemen började först på högstadiet. Och har förvärrats ju äldre jag blivit eftersom det ställs mer krav på mig idag, som vuxen.
Och precis som Sugis skriver så tvingas man, undan för undan, ut ur sitt skal. Jag har stoppat huvudet i sanden hela livet. Nonchalerat varenda signal. Självklart måste det komma fram någongång. Och då blir det en smärre chock.
(Obs! Har ingen diagnos. Väntar på "slutrapporten" från AS-utredningen)
Jag bodde på liten ort, gick på en liten skola, hade bara en lärare som var strikt och gammaldags och detta passade mig. Problemen började först på högstadiet. Och har förvärrats ju äldre jag blivit eftersom det ställs mer krav på mig idag, som vuxen.
Och precis som Sugis skriver så tvingas man, undan för undan, ut ur sitt skal. Jag har stoppat huvudet i sanden hela livet. Nonchalerat varenda signal. Självklart måste det komma fram någongång. Och då blir det en smärre chock.
(Obs! Har ingen diagnos. Väntar på "slutrapporten" från AS-utredningen)
Senast redigerad av Truly 2011-05-05 0:20:43, redigerad totalt 1 gång.
På det hela taget bättre tror jag. Numera beroende på att jag lärt mig mycket av kraschen för 3,5 år sedan och inte enbart negativa saker och jag utvecklas åt rätt håll och vet varför jag är annorlunda ibland. Dock lider jag i perioder nog mer nuförtiden av att inte vara "som alla andra" socialt i vissa situationer.
Senast redigerad av sommar 2011-05-05 0:20:43, redigerad totalt 1 gång.
Sämre nu, jag har gått ett liv och tänkt mig bli polis, nu tycker jag det är ett ork att duscha. Förmodligen har det mer med depression att göra än med AS i sig, jag är ju en cocktail av diagnoser...
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-05 0:20:43, redigerad totalt 1 gång.
Denper skrev:Bättre. Har fortfarande allt att dras med men får mindre ångest över att ha problemen. Har fler strategier och kan parera en del kurvor enklare med lite framförhållning.
Känner igen mig!
Det som är klart bättre i mitt fall är att jag älskar att vara vuxen. Då kan jag bestämma själv (så mycket det går att bestämma), slipper bo där min familj vill bo, slipper en del saker som förekommit inom min familj.
Att jag har mer psykologiska problem nu än som liten är något som pekar åt att jag är "sämre" som vuxen. Men jag var inget lyckligt barn heller. Tonåren var ett helvete.
Oavsett hur mycket svårigheter jag har nu mår jag klart bättre på djupet än jag var liten, utsatt och sorgsen. Jag kan stå upp för mig själv på ett annat sätt och behöver inte förklara saker för andra för att sedan inte bli trodd heller.
Senast redigerad av TheBoxSaysNo 2011-05-05 0:20:43, redigerad totalt 1 gång.
- TheBoxSaysNo
- Inlägg: 2219
- Anslöt: 2008-05-16
Denper skrev:Bättre. Har fortfarande allt att dras med men får mindre ångest över att ha problemen. Har fler strategier och kan parera en del kurvor enklare med lite framförhållning.
Instämmer här.
Jag har alltid varit aspig, vet jag nu. Som barn reflekterade jag inte över det, på barnets glada vis. Som tonåring förnekade jag det (kanske omedvetet) och som vuxen får jag lov att acceptera det och hemfalla åt min sanna natur.
Om sämre betyder just aspig så är jag kanske sämst nu. Eller bara mer medveten. Men jag mår bra överlag så jag känner inte att det ligger mig i fatet direkt. Jag kan stå ut med rätt mycket jäkelskap bara jag kan få någon som helst klarhet i varför det är som det är.
Senast redigerad av kakmonstret 2011-05-05 0:20:43, redigerad totalt 1 gång.
- kakmonstret
- Inlägg: 1244
- Anslöt: 2008-10-14
- Ort: Valley of tears
Återgå till Att leva som Aspergare