Hur var du som barn?
78 inlägg
• Sida 2 av 4 • 1, 2, 3, 4
Jag var som barn väldigt dominant, lekte bara med de som var äldre än mig själv. Slogs och hamnade ofta i bråk. Lekte mycket tiger (jag var alltid den dominanta hanen).
Hemma satt jag ofta i garderoben då jag fann det tryggt (något jag fortfarande gör). Sov ända fram tills jag blev 11 i mammas säng.
I min NP-utredning står det att jag förmodligen hade en "barn-ADHD". Jag var väldigt aktiv, men allt skulle vara på mina villkor och vara "perfekt". Jag anses inte ha någon ADHD diagnos nu däremot har jag en diagnostiserad Asperger diagnos.
Hemma satt jag ofta i garderoben då jag fann det tryggt (något jag fortfarande gör). Sov ända fram tills jag blev 11 i mammas säng.
I min NP-utredning står det att jag förmodligen hade en "barn-ADHD". Jag var väldigt aktiv, men allt skulle vara på mina villkor och vara "perfekt". Jag anses inte ha någon ADHD diagnos nu däremot har jag en diagnostiserad Asperger diagnos.
Senast redigerad av 12312qw 2011-05-04 21:41:01, redigerad totalt 1 gång.
Inger skrev:Som barn: blyg, inåtvänd, stillsam, drömmande, förvirrad, lättlurad, rädd, timid, språk- & arkitekturintresserad.
Som tonåring: udda och nöjd med det, mindre blyg, kunde göra galna saker ibland, gillade att provocera & reta gallfeber på mobbare.
Vad fint beskrivet. Känner igen mig!
Senast redigerad av IckyFlix 2011-05-04 21:41:01, redigerad totalt 1 gång.
Är visst inte så petimetrig numera, för glömde ju alldeles bort hur pedantisk jag var som liten. Lekte inte med mina dockor utan ordnade bara upp dom så att de satt eller låg bekvämt. Tyckte om att leka sekreterare och satt och ordnade med papper bla. stämpelkort mamma gett mig från sitt jobb. Hade en jättefin -50 tals läderportfölj till mina kontorsgrejjer:) Pappersjobb är det värsta jag vet idag.
Min 4 år yngre lillasyster rubbade dock mina cirklar även om hon faktiskt oxå visade väldigt mycket hänsyn när hon bara växte upp lite. Men att må så dåligt av att få mina cirklar rubbade gjorde att jag valde bort den banan. Bättre att acceptera det man inte kan förändra heter det juh:) Idag får jag vara tacksam för att hon stressade mig så, för utan henne hade jag kanske fortsatt och försökt vara orubbad av omgivningen högre upp i åldern.
Det som inte dödar en stärker en istället.
Min 4 år yngre lillasyster rubbade dock mina cirklar även om hon faktiskt oxå visade väldigt mycket hänsyn när hon bara växte upp lite. Men att må så dåligt av att få mina cirklar rubbade gjorde att jag valde bort den banan. Bättre att acceptera det man inte kan förändra heter det juh:) Idag får jag vara tacksam för att hon stressade mig så, för utan henne hade jag kanske fortsatt och försökt vara orubbad av omgivningen högre upp i åldern.
Det som inte dödar en stärker en istället.
Senast redigerad av mondo beyondo 2011-05-04 21:41:01, redigerad totalt 1 gång.
- mondo beyondo
- Inlägg: 2505
- Anslöt: 2007-07-04
- Ort: Stockholm Sverige
Jag var ganska asocial. Jag gömde mig hela tiden på dagis så ingen kunde hitta mig, och lite i skolan också. Jag kunde inte prata innan jag var 4, jag kunde säga ord innan men jag pratade inte. Men jag var väldigt tyst även efter att jag lärt mig prata. Jag gillade att bygga lego, spela och lyssna på musk och att leka med min bror.
Jag har ingen diagnos, än(?).
Jag har ingen diagnos, än(?).
Senast redigerad av Ardalion 2011-05-04 21:41:01, redigerad totalt 1 gång.
Som barn stack jag ut från tidig ålder och plågades mycket av det. Mobbades ända fram till gymnasiet och mådde dåligt därefter också. Har väl egentligen inte varit asocial i egentlig mening, bara social på mitt lite speciella vis (läs: dålig på det sociala spelet). Var f.ö. väldigt tvångsmässigt lagd. Hade heraldik (läran om vapensköldar) och flaggor som främsta intressen.
Senast redigerad av marin139 2011-05-04 21:41:01, redigerad totalt 1 gång.
(Känner också igen mig en hel del i Ingers beskrivning men inte helt så därför citerar jag inte.)
Tycker jag var rätt "normal" som barn (värre med det sen... )
Jag var envis och lite rigid men aldrig den sortens unge som slängde mig på marken och gapade om jag inte fick som jag ville..
Förutom det var jag känslig (grät ganska lätt) men ändå ovanligt orädd inför det mesta. Människor kunde jag dock vara väldigt rädd för, speciellt om dom blev arga på mig, jag förstod nästan aldrig vad jag gjort för fel.
Auktoriteter och andra som vill bestämma över mig har jag alltid avskytt, mamma har berättat att jag inte tålt sånt sen jag var så liten som under två år. Jag förstod mig inte heller på hierarkier, varför skulle tex min lärare vara "bättre" än mig och bestämma bara för att hon var lärare??
Hade alltid kompisar och en "bästis" men vissa retade sig på mig eftersom jag var rätt gåpåig/framfusig. Ville gärna bestämma men det fick jag aldrig eftersom jag saknade den "sociala kompetens" och manipulativa sida som faktiskt krävs för det.
Hade extremt mkt empati för vissa saker, exempelvis om det innefattade djur men inför andra situationer kunde jag vara totalt empatilös, kunde helt enkelt inte sätta mig in i många situationer.
Tyckte mkt om att leka med andra barn men kunde också sysselsätta mig själv i timtal med att pyssla, rita, tänka och drömma.
Jag var en liten drömmare som alltid hittade på små historier i huvudet, skapade tex berättelser om olika familjer som jag kunde följa i åratal.
(Oops, ursäkta detta blev långt, tänkte fatta mig kort men men..)
(Edit: Känner säkert igen mig i vissa av er andra också men för trött för att läsa allt nu.)
Tycker jag var rätt "normal" som barn (värre med det sen... )
Jag var envis och lite rigid men aldrig den sortens unge som slängde mig på marken och gapade om jag inte fick som jag ville..
Förutom det var jag känslig (grät ganska lätt) men ändå ovanligt orädd inför det mesta. Människor kunde jag dock vara väldigt rädd för, speciellt om dom blev arga på mig, jag förstod nästan aldrig vad jag gjort för fel.
Auktoriteter och andra som vill bestämma över mig har jag alltid avskytt, mamma har berättat att jag inte tålt sånt sen jag var så liten som under två år. Jag förstod mig inte heller på hierarkier, varför skulle tex min lärare vara "bättre" än mig och bestämma bara för att hon var lärare??
Hade alltid kompisar och en "bästis" men vissa retade sig på mig eftersom jag var rätt gåpåig/framfusig. Ville gärna bestämma men det fick jag aldrig eftersom jag saknade den "sociala kompetens" och manipulativa sida som faktiskt krävs för det.
Hade extremt mkt empati för vissa saker, exempelvis om det innefattade djur men inför andra situationer kunde jag vara totalt empatilös, kunde helt enkelt inte sätta mig in i många situationer.
Tyckte mkt om att leka med andra barn men kunde också sysselsätta mig själv i timtal med att pyssla, rita, tänka och drömma.
Jag var en liten drömmare som alltid hittade på små historier i huvudet, skapade tex berättelser om olika familjer som jag kunde följa i åratal.
(Oops, ursäkta detta blev långt, tänkte fatta mig kort men men..)
(Edit: Känner säkert igen mig i vissa av er andra också men för trött för att läsa allt nu.)
Senast redigerad av Saga 2011-05-04 21:41:01, redigerad totalt 1 gång.
Jag var snäll som barn, bråkade inte, men var inte blyg, jag kunde springa iväg på stora köpcentra eller in i skogen när föräldrarna missade att kolla mig tre minuter. Jag var inte särskilt social, satt helst och tittade i böcker, jag lärde mig tidigt att läsa och skriva och var bland de bästa i klassen i alla skolår i allt utom idrott. Förmodligen hade det att göra med att jag bara hade 10% syn på ena ögat, så jag kunde helt enkelt inte göra saker som krävde syn. På rasterna stod jag i mål på fotbollen det var rätt kul, annat vi gjorde var att hoppa twist och hopprep, senare att sitta på internet i högstadiet. Folk säger att jag är en mycket extrovert person som beter mig introvert, en person gissade på att det var för att skydda mig från all mobbing och trackasserier. Folk säger det syns att jag gjort lumpen, jag är nog lite butch.
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 21:41:01, redigerad totalt 1 gång.
Jossan skrev:Tibbsan, hur gammal var du när du fick din diagnos?
Jag frågar därför att jag känner igen mig lite i det du beskriver.
Jag fick diagnos november 2007 då jag var 23 år gammal. Jag har dock alltid vetat att jag varit annorlunda, även om jag inte kollats innan. Har haft samtalskontakt av olika typer sedan jag gick i gymnasiet, gick aldrig till kuratorn i högstadiet då jag trodde att mobbingen skulle bli värre då, så som den blev med min bäste kompis.
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 21:41:01, redigerad totalt 1 gång.
Jag har nog inte orkat reflektera barndomen än.. kanske är dags att göra det snart..
Hursomhelst så påminner, i stort sätt allt, det som Saga skrev min barndom.
Jag hade och har fortfarande ingen förståelse för auktoriteter, men jag har löst det med att tänka att den som är professionell är bättre än den som inte är det.
Sen hittar jag fortfarande på historier i huvudet. Jag har alltid skrivit eller gjort nåt annat med dem. Säkert nån form av terapi.
Sen har jag lite problem med när barndomen slutade. Jag kanske fortfarande är barn.. vad vet jag.
Hursomhelst så påminner, i stort sätt allt, det som Saga skrev min barndom.
Jag hade och har fortfarande ingen förståelse för auktoriteter, men jag har löst det med att tänka att den som är professionell är bättre än den som inte är det.
Sen hittar jag fortfarande på historier i huvudet. Jag har alltid skrivit eller gjort nåt annat med dem. Säkert nån form av terapi.
Sen har jag lite problem med när barndomen slutade. Jag kanske fortfarande är barn.. vad vet jag.
Senast redigerad av carl 2011-05-04 21:41:01, redigerad totalt 1 gång.
carl skrev:Hursomhelst så påminner, i stort sätt allt, det som Saga skrev min barndom.
Jag hade och har fortfarande ingen förståelse för auktoriteter, men jag har löst det med att tänka att den som är professionell är bättre än den som inte är det.
Sen hittar jag fortfarande på historier i huvudet. Jag har alltid skrivit eller gjort nåt annat med dem. Säkert nån form av terapi.
Sen har jag lite problem med när barndomen slutade. Jag kanske fortfarande är barn.. vad vet jag.
Intressant och kul att någon känner igen sig så mkt.
Jag accepterar också auktoriteter mkt bättre nu än förr, har visserligen fortfarande svårt för det ibland (i synnerhet chefer) men jag hanterar det inte genom att tänka att de är bättre än mig men att det är deras roll helt enkelt. Kunde ju ofta lika gärna varit omvänt.
Jag tycker att det är väldigt, väldigt bra att du behåller det du gjorde och var som barn. Själv försöker jag hitta tillbaka till det.
Kommer att tänka på den här låten:
Visserligen lite idealiserat men ändå..
Senast redigerad av Saga 2011-05-04 21:41:01, redigerad totalt 1 gång.
Tyst, lugn, höll mig för mig själv....
"Var är X??" brukade mina närmaste tänka om mig. Och så satt jag där i ett hörn nånstans och pysslade
"Du var aldrig till problem som barn" brukar de säga.
"Bara att man undrade var du var nånstans....."
Men vid ca 9-12 år började jag läsa, läsa, läsa - om det mesta, men främst häst - och hundböcker; fakta böcker i massor och jag kunde väl ALLT om det då....
Och då började mitt tjatande och diskuterande om dessa ämnen irritera ihjäl min mamma framförallt!
I tonåren sen fick jag stora problem. Orkade inte med skolan, hade svårt med lärarna; kunde inte acceptera dem som auktoriteter inte heller min styvfar....
Hände mycket dåligt några år hamnade på BUP några ggr, bla pga suicidförsök.
Det var då det först började spekuleras om Asperger... det var -97 och inte fullt så känt som nu, framförallt inte för flickor.
Nåväl - det var länge sen och hitills har jag klarat mig bra ändå måste jag säga!
"Var är X??" brukade mina närmaste tänka om mig. Och så satt jag där i ett hörn nånstans och pysslade
"Du var aldrig till problem som barn" brukar de säga.
"Bara att man undrade var du var nånstans....."
Men vid ca 9-12 år började jag läsa, läsa, läsa - om det mesta, men främst häst - och hundböcker; fakta böcker i massor och jag kunde väl ALLT om det då....
Och då började mitt tjatande och diskuterande om dessa ämnen irritera ihjäl min mamma framförallt!
I tonåren sen fick jag stora problem. Orkade inte med skolan, hade svårt med lärarna; kunde inte acceptera dem som auktoriteter inte heller min styvfar....
Hände mycket dåligt några år hamnade på BUP några ggr, bla pga suicidförsök.
Det var då det först började spekuleras om Asperger... det var -97 och inte fullt så känt som nu, framförallt inte för flickor.
Nåväl - det var länge sen och hitills har jag klarat mig bra ändå måste jag säga!
Senast redigerad av Alyana 2011-05-04 21:41:01, redigerad totalt 1 gång.
Saga skrev:Jag accepterar också auktoriteter mkt bättre nu än förr, har visserligen fortfarande svårt för det ibland (i synnerhet chefer) men jag hanterar det inte genom att tänka att de är bättre än mig men att det är deras roll helt enkelt. Kunde ju ofta lika gärna varit omvänt.
Jag menade såklart inte bättre som människor eller allmänt, bara att jag väljer de professionelles åsikter i första hand, om det ämnet, och jobbar mig bakåt.
Senast redigerad av carl 2011-05-04 21:41:01, redigerad totalt 1 gång.
carl skrev:Saga skrev:Jag accepterar också auktoriteter mkt bättre nu än förr, har visserligen fortfarande svårt för det ibland (i synnerhet chefer) men jag hanterar det inte genom att tänka att de är bättre än mig men att det är deras roll helt enkelt. Kunde ju ofta lika gärna varit omvänt.
Jag menade såklart inte bättre som människor eller allmänt, bara att jag väljer de professionelles åsikter i första hand, om det ämnet, och jobbar mig bakåt.
Ja okej fattar, tänkte att du kanske menade så men var inte säker eftersom jag själv förr nånstans upplevde att de var "bättre" än mig öht eller åtminstone att de själva såg det så.
Senast redigerad av Saga 2011-05-04 21:41:01, redigerad totalt 1 gång.
När jag var barn, så kunde jag ALDRIG avsluta något jag höll på med, utan fick då vredesutbrott om nån tvinga mig att sluta.
Jag hade också behov av rutiner, allting måste vara likadant hela tiden, och min mamma kunde aldrig säga typ: "Vi ska åka och handla nu" bara sådär, utan hon var tvungen att säga långt i förväg hela tiden:
"Vi ska handla om 2 timmar"
"Vi ska handla om 1 och en halv timme"
"vi ska handla om 1 timme"
"Vi ska handla om 30 minuter"
etc etc..
Jag klarade inte utföra uppgifter i en följd, utan om nån sa att jag skulle klä på mig, så var det så här:
"Sätt på Skorna"
"Knyt Skorna"
"Sätt på jackan"
"Knäpp jackan"
Det sistnämnda, är jag ganska mycket fortfarande idag, fast på en annan nivå dåra.
Jag antar att det var mina asperger-drag som liten, är det typisk asperger att vara så?
Jag hade också behov av rutiner, allting måste vara likadant hela tiden, och min mamma kunde aldrig säga typ: "Vi ska åka och handla nu" bara sådär, utan hon var tvungen att säga långt i förväg hela tiden:
"Vi ska handla om 2 timmar"
"Vi ska handla om 1 och en halv timme"
"vi ska handla om 1 timme"
"Vi ska handla om 30 minuter"
etc etc..
Jag klarade inte utföra uppgifter i en följd, utan om nån sa att jag skulle klä på mig, så var det så här:
"Sätt på Skorna"
"Knyt Skorna"
"Sätt på jackan"
"Knäpp jackan"
Det sistnämnda, är jag ganska mycket fortfarande idag, fast på en annan nivå dåra.
Jag antar att det var mina asperger-drag som liten, är det typisk asperger att vara så?
Senast redigerad av Hyper 2011-05-04 21:41:01, redigerad totalt 1 gång.
imperativ skrev:Jag har inget direkt minne av hurdan jag var åren 0-13. Det är en gråaktigt smörja med enstaka positiva och en hel del kraftigt negativa inslag.
Känner igen mig.. väldigt lite minnen, mest som du beskrev... lyckligaste minnena där jag inte samverkat med andra människor..
Senast redigerad av carl 2011-05-04 21:41:02, redigerad totalt 1 gång.
Jag passade llillebror en kväll när mamma o pappa var borta o han ville höra en godnattsaga till.MissNervvrak skrev:Jag hade också en period då jag läste telefonkatalogen.
Jag hämtade telefonkatalogen o började läsa ur den, lillebror skrattade efter varje namn så jag fortsatte.
Efter ett tag så frågade jag vad som var så roligt, det visade sig att han tyckte jag var fullständigt dum i huvudet som läste telefonkatalogen
Han var väl runt 5 år då.
Så - the joke was evidently on me
Vad glad jag blev nu
Senast redigerad av nano 2011-05-04 21:41:02, redigerad totalt 1 gång.
Jag var mobbad som barn, blyg och tystlåten. Föredrog att sitta ensam kvar på rasten och rita vilket var mitt största intresse under en lång tid. Jag hade två kompisar men jag dög bara som reserv. När vi lekte var jag alltid den tystlåtne. De tjatade att jag skulle prata men jag hade inget att säga!
Det var dem som bestämde vad vi skulle leka, jag var bara med, sade aldrig emot.
Däremot blev jag kompis med en pojke som var tre år yngre än mig och då blev det plötsligt annorlunda! Honom kunde jag prata med men det var han som bestämde och jag sade aldrig emot.
Det var dem som bestämde vad vi skulle leka, jag var bara med, sade aldrig emot.
Däremot blev jag kompis med en pojke som var tre år yngre än mig och då blev det plötsligt annorlunda! Honom kunde jag prata med men det var han som bestämde och jag sade aldrig emot.
Senast redigerad av vallesmamma 2011-05-04 21:41:02, redigerad totalt 1 gång.
- vallesmamma
- Inlägg: 918
- Anslöt: 2010-01-05
- Ort: Luleå
Min mamma och pappa säger att jag var ständigt på gång, satt aldrig stilla. Därför tror min läkare att jag har ADHD också. Jag led av tvångstankar, att något hemskt skulle hända om jag inte gjorde en viss sak. Tror jag var 10 år då detta började och har förföljt mig tills nu då jag fått medicin.
Senast redigerad av vallesmamma 2011-05-04 21:41:02, redigerad totalt 1 gång.
- vallesmamma
- Inlägg: 918
- Anslöt: 2010-01-05
- Ort: Luleå
Det är svårt att beskriva sig själv i retrospektiv, att ge en helhetsbild.
Men det var ständiga konflikter & slagsmål redan på dagis, på kyrkans barntimme etc. På den tiden tvingades man ständigt att umgås i grupp med jämnåriga, vilket jag inte var gjord för. Allt skulle göras i grupp. Att vara för sig själv var ingen option.
Flyttade ner till mörkaste Skåne några dagar före skolstarten. Bra ordförråd, talade rikssvenska, kom från Stockholm, var inte intresserad av att leka med traktorer, hade inte hela släkten på samma ort, hade ett konstigt efternamn.
Jag var så fel man kan bli mao.
Jag var tvungen att försvara mig mot genomsnittsbarnen hela tiden och blev därför sedd som ngn slags värsting. Alltid misstrodd av lärarna. Fick ibland skulden för saker jag inte gjort, ja alla de där klassiska grejerna ett udda barn alltid råkar ut för.
Jag fick förklarat för mig att det var bäst att undvika bråk och att inte slåss. Jag var i fjärde klass rätt trött på ständiga gräsfläckar på jeansen, trött på nackgreppen och på de uttöjda, svettiga kläderna, vilket är en konsekvens av barnslagsmål. Nu var det dags att börja bli förnuftig.
Jag skulle byta skola så det skulle nog bli bättre. En ny start.
När jag så bytte skola i fjärde klass blev allt sju gånger värre.
I åttonde klass var jag nästan slut som människa, så långt hade det gått.
Med föräldrars, kuratorers och lärares goda minne.
Man gör som bekant inte särskilt mycket åt mobbing i grundskolan, men det visste ni säkert redan.
Jag gick nästan under i åttonde klass.
Men bara nästan, som ni kan se.
Men det var ständiga konflikter & slagsmål redan på dagis, på kyrkans barntimme etc. På den tiden tvingades man ständigt att umgås i grupp med jämnåriga, vilket jag inte var gjord för. Allt skulle göras i grupp. Att vara för sig själv var ingen option.
Flyttade ner till mörkaste Skåne några dagar före skolstarten. Bra ordförråd, talade rikssvenska, kom från Stockholm, var inte intresserad av att leka med traktorer, hade inte hela släkten på samma ort, hade ett konstigt efternamn.
Jag var så fel man kan bli mao.
Jag var tvungen att försvara mig mot genomsnittsbarnen hela tiden och blev därför sedd som ngn slags värsting. Alltid misstrodd av lärarna. Fick ibland skulden för saker jag inte gjort, ja alla de där klassiska grejerna ett udda barn alltid råkar ut för.
Jag fick förklarat för mig att det var bäst att undvika bråk och att inte slåss. Jag var i fjärde klass rätt trött på ständiga gräsfläckar på jeansen, trött på nackgreppen och på de uttöjda, svettiga kläderna, vilket är en konsekvens av barnslagsmål. Nu var det dags att börja bli förnuftig.
Jag skulle byta skola så det skulle nog bli bättre. En ny start.
När jag så bytte skola i fjärde klass blev allt sju gånger värre.
I åttonde klass var jag nästan slut som människa, så långt hade det gått.
Med föräldrars, kuratorers och lärares goda minne.
Man gör som bekant inte särskilt mycket åt mobbing i grundskolan, men det visste ni säkert redan.
Jag gick nästan under i åttonde klass.
Men bara nästan, som ni kan se.
Senast redigerad av KrigarSjäl 2011-05-04 21:41:07, redigerad totalt 1 gång.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Jag var mesig, rädd och antagligen ganska underlig som barn.
Hemkunskapen var jobbigast för då var man tvungen att äta all sorts mat, och jag åt bara en viss sorts mat hemma. Minnena från grundskolan är färgade i ångest. Jag var duktig på att hålla reda på portkoderna runt om i kvarteret och gick ofta in i olika trappuppgångar.
Hemkunskapen var jobbigast för då var man tvungen att äta all sorts mat, och jag åt bara en viss sorts mat hemma. Minnena från grundskolan är färgade i ångest. Jag var duktig på att hålla reda på portkoderna runt om i kvarteret och gick ofta in i olika trappuppgångar.
Senast redigerad av Tonic 2011-05-04 21:41:07, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Att leva som Aspergare