Hej, har svårt att släppa vissa saker. tex sådant som jag kan uppleva som kränkande. Har dock blivit bättre på den delen.

Det som oroar mig mest nu är att jag inte torkade mina händer så noga när jag tvättat dem så de va lite blöta. Dum som jag var plockade jag upp min "gameboy-liknande" spelkonsol, med smått blöta händer. Jag tänkte DÅ att om den skulle råka bli fuktskadad så vore det inte hela världen. Jag skulle ju inte dö. Men tanken stör mig just nu att "tänk om" den har blivit vattenskadad, "då gäller ju inte min treåriga garanti". "Tänk om den går sönder och inte garantin gäller." (Garantin täcker inte fukt/vattenskador.)

Kanske vore bra att nämna att jag nyligen köpt denna sak och är mån om att garantin inte ska gå ut pga incidenter som inte täcks av garantin och då har mina nyligen investerade 1200kr gått rakt ner i soptunnan.

Detta låter som rena rama bagatellen i de flestas öron men jag önskar att ni respekterar att problem som inte kanske är så stora för dig kan vara det för en annan. Jag lever ju inte direkt i hungersnöd men detta problem som jag har gör att jag är konstant nedstämd och oroad och tycker att nästan ingenting är roligt för just "tänk om" tanken stör mig.

Någon som kan hjälpa mig med detta?

MvH

/RandomGuy911


Moderator mnordgren: Förtydligade rubriken.

Hur då hjälpa? Det är väl en hyfsat legitim oro?

Jag fick en begagnad mobil för några år sen som var rätt dammig, så det första jag gjorde var att torka av den med en fuktig trasa. Fick den aldrig att funka. SEN läste jag bruksanvisningen. Där stod att man ska undvika fukt.

Men du menar att du tänker så jämt, även när det inte har lika vettig grund? Vet tyvärr inte vad man gör åt det. Kanske någon form av terapi där man tittar närmare på varför man tänker så hela tiden?

tyvärr kan jag inte hjälpa dig, men jag kan säga att jag är lika dan.. en typisk "tänk om jag... tänk om det... tänk om..." vilket gör att jag oftast inte gör så mycket eller så, för jag börjar med att analysera allt som kan hända.. om jag gör detta, tänk om det blir såhär.. då måste jag göra sådär.. å tänk om DET händer då... blahblah..
Jag är extremt överanalytisk och ältar konstiga saker som BARA jag tänker på eller lägge märke till, det kan vara händelser eller något som någon har sagt. Jag kan älta saker om och om igen och försöka hitta olika infallsvinklar och fundera ut 500 olika sätt att se på vad som hänt/sagts och OFTAST till det negativa hållet.

tyvärr ältar jag gamla saker som alla andra har glömt för länge sedan också.. men bara i tankarna, vist kan det dyka upp i något liknande sammanhang men jag försöker att inte dra upp sådant i onödan.

vet inte om det var riktigt så du menade men.. jag kan bygga upp stora scenarion i min hjärna vad som skulle hänt om jag svarat si istället för så.. eller om jag hade köpt den där saken jag funderade på.. eller motsvarande om jag inte hade köpt den där då hade jag kunnat köpa något annat och blahblah livet skulle vara underbart.. typ

jobbigt är det så jag skulle också vilja bli av med analyserandet och ältandet!

Jag förstår precis vad du menar för jag är exakt likadan. Jag har oerhört svårt att släppa saker som kränkningar till exempel och kan nästan återskapa alla mobbningssituationer i kronologisk ordning trots att det är mer än 5 år sedan sist det hände.

Det som du upplevde med din spelkonsol händer mig ofta. Jag är oerhört rädd och orolig över att äventyra saker i fall dom skulle gå sönder. En gång när jag var liten och fick en lego lastbil i julklapp så gav jag mig på att försöka bygga den och det tog säkert över en vecka. Några månader sedan fick jag för mig att jag skulle bygga någonting annat av den och rev ner hela lastbilen, vilket slutade i gråtattack för jag hade haft sönder den.

För några månader sedan skulle jag uppgradera bilstereon i min bil och började byta ut högtalare och lägga till saker, bara för att uppleva en viss ångest efteråt över hur jag hade "förstört" bilen och dess nybilsgaranti.
("Tänk OM någonting går sönder, tänk OM det är pga vad jag gjort!, Inga garantier gäller då!")

Ofrivillige skrev:Jag förstår precis vad du menar för jag är exakt likadan. Jag har oerhört svårt att släppa saker som kränkningar till exempel och kan nästan återskapa alla mobbningssituationer i kronologisk ordning trots att det är mer än 5 år sedan sist det hände.

Det som du upplevde med din spelkonsol händer mig ofta. Jag är oerhört rädd och orolig över att äventyra saker i fall dom skulle gå sönder. En gång när jag var liten och fick en lego lastbil i julklapp så gav jag mig på att försöka bygga den och det tog säkert över en vecka. Några månader sedan fick jag för mig att jag skulle bygga någonting annat av den och rev ner hela lastbilen, vilket slutade i gråtattack för jag hade haft sönder den.

För några månader sedan skulle jag uppgradera bilstereon i min bil och började byta ut högtalare och lägga till saker, bara för att uppleva en viss ångest efteråt över hur jag hade "förstört" bilen och dess nybilsgaranti.
("Tänk OM någonting går sönder, tänk OM det är pga vad jag gjort!, Inga garantier gäller då!")

Just det här att Aspergare har svårt att släppa saker som t.ex. kränkningar, och kan älta dem i tiotals år, beror enligt Tony Attwood på att de inte fått någon förklaring till varför de blivit kränkta. De/vi förstår inte varför vi blivit kränkta och ältar därför detta i våra tankar för att hitta en intellektuell förklaring (och det här känner jag igen mig oerhört mycket i).


Ska kolla upp exakt vad han skrev senare. Det här blev bara en liten snabb inflikning så här innan jag ska gå och lägga mig.

Truly skrev:Just det här att Aspergare har svårt att släppa saker som t.ex. kränkningar, och kan älta dem i tiotals år, beror enligt Tony Attwood på att de inte fått någon förklaring till varför de blivit kränkta. De/vi förstår inte varför vi blivit kränkta och ältar därför detta i våra tankar för att hitta en intellektuell förklaring (och det här känner jag igen mig oerhört mycket i).


Ska kolla upp exakt vad han skrev senare. Det här blev bara en liten snabb inflikning så här innan jag ska gå och lägga mig.

Mmm, så kan det vara naturligtvis. Men aspergare är också människor så det kan mycket väl vara så¨att man känner sig orättvist behandlad eller är sådan "depressiv" ältare. Det jag menar är att jag tycker inte det räcker alltid med en förklaring till varför man blir kränkt för att sluta älta. Det underlättar säkert, men jag tror inte det är hela bilden.

Jag känner förresten väldigt mycket igen mig i Ayhanza, Ofrivillige och RandomGuy911.
Jag har med åren lärt mig att släppa en stor del av det gamla, men fungerar likadant när det gäller nuet. Massor med tänk om och sönderanalysering av allt möjligt.

TheBoxSaysNo skrev:

Truly skrev:Just det här att Aspergare har svårt att släppa saker som t.ex. kränkningar, och kan älta dem i tiotals år, beror enligt Tony Attwood på att de inte fått någon förklaring till varför de blivit kränkta. De/vi förstår inte varför vi blivit kränkta och ältar därför detta i våra tankar för att hitta en intellektuell förklaring (och det här känner jag igen mig oerhört mycket i).


Ska kolla upp exakt vad han skrev senare. Det här blev bara en liten snabb inflikning så här innan jag ska gå och lägga mig.

Mmm, så kan det vara naturligtvis. Men aspergare är också människor så det kan mycket väl vara så¨att man känner sig orättvist behandlad eller är sådan "depressiv" ältare. Det jag menar är att jag tycker inte det räcker alltid med en förklaring till varför man blir kränkt för att sluta älta. Det underlättar säkert, men jag tror inte det är hela bilden.

Självklart är aspergare vanliga människor.
Men det jag reagerade på var Ofrivilliges kommentar: "Jag har oerhört svårt att släppa saker som kränkningar till exempel och kan nästan återskapa alla mobbningssituationer i kronologisk ordning trots att det är mer än 5 år sedan sist det hände."

Och det var något som Attwood skrev att det var väldigt utmärkande för aspergare.
Nåja, tänker inte bråka vidare om det nu. JAG har i varje fall undrat varför jag ältar dessa kränkningar hela tiden, trots att det är 3, 4, 5, 6, 10 år sedan. Det går liksom aldrig över. Jag återupplever dem konstant, försöker fatta vad det var som hände men fattar fortfarande inte varför det blev som det blev.

Jaja...

Jag misstänker att den här tendensen att älta saker i oändlighet hänger ihop mycket just med den sociala osäkerheten. NT verkar sällan fundera så mycket på vad som sker i sociala situationer och glömmer strax bort vad som skedde och vad som sades, medan vi analyserar för att förstå. Om vi då inte förstår eller inte är säkra på vad som hände så fortsätter vi analysera det, i evighet.

Jag ville bara berätta att jag också har sådana tankar dagligen, "tänk om" min familj dör, "tänk om" jag tappar kniven mm mm! Har inga tips att ge, ska läsa svaren här. Har också svårt att inte tänka på sådant som hänt.

Ska ta upp detta med min kurator.

Kvasir skrev:Jag misstänker att den här tendensen att älta saker i oändlighet hänger ihop mycket just med den sociala osäkerheten. NT verkar sällan fundera så mycket på vad som sker i sociala situationer och glömmer strax bort vad som skedde och vad som sades, medan vi analyserar för att förstå. Om vi då inte förstår eller inte är säkra på vad som hände så fortsätter vi analysera det, i evighet.

Ja, det var precis det jag menade, och precis det som Attwood skrev!

Truly skrev:Ja, det var precis det jag menade, och precis det som Attwood skrev!

Jo, jag menade inte att säga emot.

Fast du (och Attwood) nämnde väl i första hand kränkningar? Jag menade lite bredare. För mig har det handlat både om att förstå vad folk har sagt, utan att jag nödvändigtvis har tolkat det som kränkningar, och även att förstå om jag själv har sagt något dumt. Det finns saker jag har sagt, eller skrivit, som jag i efterhand har undrat om det kunde misstolkas och bli väldigt fel. Sådant har jag kunnat älta i både tio och tjugo år.

Jag känner dock att det är lättare att släppa sådana saker nu när jag vet att jag har asperger. Det förklarar för mig varför det blir så här, men det har också fått mig att förstå att motparten förmodligen aldrig funderade så mycket över saken, även om det blev fel.

Många intressanta svar. Men det är som ni säger, inte så lätt att komma med råd och förslag hur jag ska hanterar detta. Detta är kanske nåt jag bara måste acceptera, fast än det är ett fruktansvärt jobbigt handikapp.

Skulle jag kunna släppa saker lättare och ha en enklare bild av tillvaron så skulle jag nog må ganska bra.

Ibland önskar jag att jag inte hade den där sociala förmågan som gör att jag "kanske" vet vad andra tänker om mig. Då skulle jag inte vara så distraherad av saker och mitt liv skulle funka bättre och min oro avsevärt mycket lägre.

Jag väntar fortfarande på min diagnos, det är ca 1 års väntetid. Men jag är helt säker på att jag har Asperger. En del av min problematik är att jag är en riktig ältare. Jag ältar alla livets oförrätter in i det oändliga.

Hur gör du för att sluta älta?

Sysselsätter mig med mitt specialintresse in princip hela min vakna tid, tv- och dator-spel.

RakelSpektakel skrev:Jag väntar fortfarande på min diagnos, det är ca 1 års väntetid. Men jag är helt säker på att jag har Asperger. En del av min problematik är att jag är en riktig ältare. Jag ältar alla livets oförrätter in i det oändliga.

Hur gör du för att sluta älta?

Jag har läst om ZEN-buddhism och den synen på tankarna.

Jag har lärt mig att "sluta tänka" under perioder. Tankarna är ett mentalt oljud i sinnet
ofta. Därför ser jag ingen mening att ta tänkandet så allvarligt.

En stor talang jag har är att just älta och grubbla.Jag håller på tills jag är yr och nästan mår fysiskt illa.Så jag kanner igen det problemet.

Jag försöker med allt möjligt för att störa.muisk hela dan och en massa sånt.Det går väl så där för det mesta.

Moderator:

Slog ihop.

Jag analyserar och blir fortfarande arg på hur en tårta delades -96 på min arbetsplats. Mina arbetskamrater har inte så stor förståelse för mina tankar.

Bör kanske tilläggas att jag blev utan tårta. Jag är av åsikten att de skyldiga ska identifieras och tilldelas sina rättmätiga straff!

Jag är likadan, det är som man har en psykisk anspänning som gör att man inte kan släppa tankar och som gärna mal på i negativa banor. Som treeman skrev så tror jag avslappning hjälper mot den mentala anspänningen. Klart att man får jobba med det, men ändå bättre att man lägger sin energi och fokus på ngnting konstruktivt. Samma gäller för den här konstanta spänningstillståndet i min kropp, jag får jobba på det medvetet och försöka slappna av så ofta jag bara kan så gott jag bara kan. Det är alltså mkt tankearbete och uppmärksamhet som krävs av mig för att försöka minimera dessa spänningstillstånd, men bättre med medveten avslappning än med omedvetet ältande och spändhet.

Gör inte samma misstag som jag och jobba bort ditt liv, att vara helt uppslukad av jobb tar bort fokus från allt det jobbiga men håller inte i längden, man blir psykiskt och fysiskt utarmad, man behöver ha balans i livet.

Jag tyckte att det var väldigt skönt när jag gick i terapi. När jag började älta något så antecknade jag det som något att ta upp på terapin. Då blev jag dels nöjd för att jag kom på något vi kunde prata om, och dels kunde jag lättare släppa det eftersom jag visste att jag skulle få hjälp med att bena ut det - och med att veta om jag faktiskt var en så usel människa som jag trodde (det tyckte min terapeut aldrig; hon var en mycket sympatisk människa tycker jag).

Tintomara Ariadne skrev:och med att veta om jag faktiskt var en så usel människa som jag trodde (det tyckte min terapeut aldrig; hon var en mycket sympatisk människa tycker jag).

Där gjorde jag en fräck slutledning som gav mig ett välbehövligt (och igenkännande) skratt.

Önskar annars jag hade den där förmågan att lägga från mig eller över...

Zombie skrev:Där gjorde jag en fräck slutledning som gav mig ett välbehövligt (och igenkännande) skratt.

Ja, jag skulle ha lagt till en ironiskt leende smiley om inte mitt estetiska sinne hade hindrat mig från att placera en smiley inom en parentes.