TheBoxSaysNo skrev:Getingfobi har jag också. Bromsfobi och allmänt insekt rädsla. Kan få tvångstankar om sådant om det är sommar.

Detta har jag med! Det kan gå till den gräns att jag stänger igen ventilerna på nätterna, och det är faktiskt bättre att låta mig något sticka mig. En sommar vaknade jag av att en geting stack mig på bröstet, därför är jag lite orolig på nätterna.

Jag lyssnar inte på musik när jag har fönster öppna, måste höra "surrandet". I 99% av gångerna jag har stött på en geting har jag bundit en lång lina runt en glasburk, sedan fångar jag getingen och ger mig ut på gräsmattan utanför. Vill helst att de släpps fria och inte dödas, men det har hänt att jag har attackera stora steklar av ren rädsla.

En natt fångade jag även in en jättestor gräshoppa. Det tog en stund: jag gick och satte på mig hockeyhandskar, en keps och band en halsduk runt ansiktet, satte på mig långärmad och fångade in den.

Jag får panik om jag har små ben på min bara hud, det är riktigt jobbigt.

När jag hade tagit bort en fästing förra sommaren, då gick jag säkert 250 varv i köket, det var väldigt jobbigt. Moder var tvungen att ge mig en sobril.

Parasiter och kackerlackor gör mig skräckslagen.

Jag har social fobi och kan inte stå på en köksstol utan att få svindel.

I övrigt har jag haft spindelfobi,men har lärt mig hantera rädslan.

Höjder - tål inte ens att stå på en pall.
Spindlar, ormar.
Men det värsta är smaskande människor, eller ätande människor. Jag blir skogsgalen när folk surplar och har sig. Vet inte om det är en fobi - det känns dock som en sån
Min ena dotter är likadan. I denna familj sitter vi i olika rum och äter allihopa.

earlydayminer skrev:(....)

Parasiter och kackerlackor gör mig skräckslagen.

Det låter väldigt mycket som jag Med undantag att jag aldrig försöker fånga getingar eller insekter. Finns det någon sådan inomhus då får jag totalpanik.... öppnar fönstret och hoppas att de ska ut, pratar till dem till och med (:oops: ), följer dem med blicken tills jag ser med egna ögon att de har kommit ut. Jag kan inte döda en insekt.

Kakerlackor är väldigt äckliga. Jag var livrädd för sådana som liten.
Semester i grekland var ingen höjdare...

Fobi är ett ganska missbrukat ord/diagnos. Alltså, det används för allt från saker någon ogillar, till saker som folk har svårt för (balansera på en stol) och allt däremellan.

Grundordet syftar väl på att man har en irrationell rädsla för någonting. Irrationell som i onödig, överdriven rädsla.

Jag har insektsfobi. Jag känner det som att en flygande insekt inte bara kan landa på mig, utan i stundens hetta tror jag att den kan sammansmälta med min kropp, krypa in i mun, näsa, öron eller annat hemskt. Detta är nästintill obefogad rädsla, om det inte handlar om älgflugor som faktiskt borrar sig in i hårbotten tex.

Men, jag har perceptionsstörningar. Så min känsla är egentligen korrekt - för mig. Jag vet ju inte riktigt var jag slutar och omgivningen tar vid.

Som kuriosa kan jag berätta att jag blev alldeles vit i ansiktet och nästan svimmade när en kompis kastade en död fluga på mig. Jag blev så chockad att jag inte kunde prata på någon timme. Hon gjorde aldrig om det. Plötsligt förstod hon att jag inte fånade mig, utan var genuint rädd. Om än irrationellt i andras ögon.

Jag tycker ofta att Aspergare med fobier mer verkar ha perceptionsstörningar. Har man det, alltså störningar i systemet som tar in intryck från sinnena, då är det inte alls säkert att det man lider av går att träna bort. Det finns ju en sådan syn på fobier, att de kan tränas bort.

Det kan bli oerhört fel och istället ge upphov till mer skräck.

Jag skulle säkert kunna bli mindre rädd för insekter med tiden om jag tvingades leva nära dem. Tex hemma hos en kackerlackuppfödare. Men perceptionsfaktorn skulle ju vara kvar.

Jag är oerhört rädd för djupa vatten, att vistas under betongbroar där det dånar, köra bil över broar med mera. Men jag har inga problem med att åka galna karuseller där man är fastspänd och hamnar upp och ner hundra meter upp. För jag är ju fastspänd då, ingen risk att ramla från den höga höjden. Inga krav på att balansera, är ju fixerad och kan inte falla.

Jag kan inte stå på en stege utan att svaja, för då sviker balanssinnet, jag har tom svårt för att gå i trappor. Men det är inte fobier, det är verkliga fel i min hjärna, som inte kan beräkna var jag är och var trappan är.

Någon som har funderat över detta? Ni höjdrädda tex? Är ni bara rädda, eller kan det vara så att några av er faktiskt har sämre kapacitet än majoriteten vad gäller att hantera höjder, farter, ljud, ljus, lukter med mera?

Det var just detta jag försökte belysa tidigare, att många kanske upplever saker starkare rent sensoriskt.

Om man fysiskt plågas av höga ljud, starka ljus, dofter, smaker, trängsel, beröring etc så är det ju ren självbevarelsedrift att försöka undvika sådant, och snarare korkat att utsätta sig för det i onödan.

Om psykologer och föräldrar inte förstår skillnaden så kanske de försöker få en att vänja sig vid saker som är direkt skadliga för en känslig person, som man inte ska vänja sig vid.

Tror de lätt misstolkar även djur där. Hur många såna där hundprogram ser man inte där de ska "lära" hunden att inte vara "rädd" för att åka bil t ex, när den kanske plågas utav bara helvete av ljudet?

Jag har haft fobi mot parasiter och sådant som blinningar.

Men jag har lyckats jobba bort det.

Totala vändningen med blinningar kom efter att jag blev attackerad av flera när jag stod högt uppe på en stege. Var tvungen att vara cool

Lite galen blir jag fortfarande av älgflugor dock. Men har slutat att kasta mig på marken eller försöka döda dem genom att köra huvudet i trädstammar.

Skaffa hund som man måste ta bort fästingar på, tog bort fästingfobin.

Det enda som stör mig nu är väl att jag har en hög svårt att fråga om saker, ta kontakt med företag och butikspersonal. Men det skulle jag säga beror på dåliga erfarenheter (jag vet ju aldrig hur man ska bete sig och vad som är ok). Vad kallas det då? Om man får typ av social fobi fast inte utan grund.

Jag är dock bättre med detta än för några år sedan, så det går framåt.

Myndigheter och butiker har jag inga problem med. Och inte företag heller utom i jobbsökarsituationen vilket ju är vanligaste anledningen till att jag ringer. Jag lyckas alltid vara upptagen med andra viktiga saker just när de där viktiga samtalen ska ringas! Jobbsökande är ju så extremt bedömande och utsatt så det är inte konstigt att den sociala fobin blir tydlig då.

Social fobi har alltid en grund tror jag. Men jag har periodvis haft SF sådär i största allmänhet (som en del av depression oftast), till och med undvikit folk som var välbekanta för mig. Ibland kan det krävas KBT eller andra samtal för att hitta orsakerna.

Om det räknas som fobi - vissa har nämnt det - så hatar jag att se mig själv på foto och film. Speglar gör jag vad som helst för att undvika. Anledning? Kan det vara annat än att jag avskyr mitt utseende och hur jag framstår?

Höjdrädd är jag. Berg- och dalbanor undviker jag helst - blir åksjuk av att gunga i barngunga.

RandomGuy911 skrev: Sedan har jag en sinnessjuk fobi för en viss sorts spindlar, lockespindlarna. Dom ser fruktansvärda ut och springer väldigt fort. Kan inte känna mig trygg någonstans

Tror du blandar ihop dem med jaktspindlar.

* Lockespindlar ser ut som harkrankar utan vingar och är långsamma och vingliga på sina extremt långa tunna ben. Rätt patetiska, vet inte hur de försörjer sig eftersom de varken kan jaga eller spinna. De trådtunna benen går lätt av så de haltar runt och ser berusade ut. Hur de överlevt evolutionen är ett mysterium. Ännu ett mysterium är hur de lyckas ta sig in i ett väl tätat hus med insektsnät på alla fönster, och varför de alltid trivs så bra i just duschen. Det är inte heller särskilt smart eftersom risken är stor att man råkar dränka den.

* Jaktspindlar kommer i många storlekar från små till obehagligt stora. De är svarta eller mörkbruna och har tjocka lite håriga ben och springer fort som fan. Detta är den typ jag har svårast för.

* Sen finns det fantastiska gröna och beigemelerade som har tjocka ben fast inte håriga. Skulle gissa att de är en sorts jaktspindlar också fast de nog sitter och lurpassar på ett blad eller träd väl kamouflerade istället för att springa ikapp bytet. När man ser dem sitter de oftast helt stilla, tryckta mot underlaget med spretande ben och verkar tro att de inte syns mot ens faluröda husvägg. De ser inte alls lika läskiga ut och är mycket mer ovanliga.

* Nätspindlar kommer också i många olika storlekar men har en helt annan form. De har stor bakkropp med inåtvinklade avsmalnande ben och spinner finfina nät. Sen sitter de mest och vaktar nätet i ett hörn och gör inte en fluga förnär, höll jag på att säga.

Usch, usch, usch.

Jag trodde inte jag hade spindelfobi (jag trodde inte att jag hade fobi överhuvudtaget). Men så läser jag just här om S-P-I-N-D-L-A-R... *ryser*

Nu sitter jag här och känner ilningar i hela kroppen. Ryser och det kliar. Måste kolla runt omkring mig. Känns som de är påväg mot mig, klättrar uppåt ryggen.

Och inte nog med det, jag är ju tvungen att kolla in spindlarna ni skriver om. Och får upp flera mindre roliga sidor med stora, stora bilder.
Och inte ger jag mig där inte. Jag bara måste kolla vidare. Samtidigt som det finns en rent iskallt skärande skräck, så finns det även en tilldragande fascination...

VARNING! Kolla INTE denna länk om du har spindelfobi!

https://massasaker.wordpress.com/2009/0 ... r-och-jag/


***

Min son har mögelfobi....
Detta gör att han slutat äta bröd. Även om det inte är mögligt så är han rädd att det möglar i magen.

Kati skrev:Min son har mögelfobi....
Detta gör att han slutat äta bröd. Även om det inte är mögligt så är han rädd att det möglar i magen.

Ni skulle testa odla mögel i olika miljöer och se hur svårt det har att växa till i tex en riktigt sur miljö.

Jag har någon form av fobi för mycket

Skolor: Hatar miljön där, ingen aning om varför.

Kameror: Jag hatar att vara med på bild eller film, så fort jag ser en kamera blir jag livrädd.

Människor som smaskar, skrikande barn: Oljud, vidrigt.

Gå bland många människor: Trångt o hemskt

Möta människor på gatan som tittar på mig: Blir ledsen och rädd och tror att de tycker illa om mig.

Gå förbi ett fönster om man inte ser vad som är på andra sidan, om det tex är mörkt osv.