Varierar, men för det mesta gillar jag mig själv ^___^

Jag älskar mig själv och gillar mig

opteron skrev:Jag älskar mig själv och gillar mig

Det var inte illa! Vet inte vad jag själv ska klämma till med...Jag kan väl säga så att jag börjar respektera den jag är. De styrkor och svagheter jag har. Jag har blivit något tuffare när det kommer till att tackla livet vilket jag känner tacksamhet över. Ibland tycker jag om mig själv och ibland förbannar jag osv. Det går i perioder. Jag kan inte säga att jag alltid tycker om mig själv och vise versa.

Efter många år börjat inse att det inte gangnar mig ett dugg att ogilla sig själv. Men likväl har det varit omöjligt att acceptera och tycka om sig, och man vill bara fly. jag har väntat o väntat på att folk börjar läsa mina tankar och förstå hur jag känner. men det gör dom juh inte, och sen har det gått snett eller rätt, beroende på hur man ser det. känslolivet är nog ett väldigt sofistikerat utvecklat sinne för överlevnad i naturen, vilket man gjorde bäst i att lyssna intensivt på om man ville överleva. Är förfarande tror jag ett väldigt användbart än i dessa dagar, man borde lära sig använda det till sin fördel istället.

känslorna är redan där. det är tankarna på springer omkring-.

missbutterfly skrev:JAG själv är det enda jag hela tiden formar och därför något jag aldrig kan tycka är helt färdigt, komplett och perfekt. Men jag tycker nog i a f att "Gud" gav mig bra verktyg för att jobba med det här.

Detta är det bästa som hittills skrivits i den här tråden.

Att se sig själv, sitt liv och sin personlighet som något som hela tiden skapas och omskapas är nog det bästa. Både realistiskt och hoppingivande.

Det betyder ju att man hela tiden utvecklas och växer. Att man faktiskt kan vara medskapande vid formandet av sig själv.

Alternativet är att se sig själv som något statiskt, färdigt, en gång för alla givet. Och så varken kan eller vill jag ha det.

Ganesh skrev:

missbutterfly skrev:JAG själv är det enda jag hela tiden formar och därför något jag aldrig kan tycka är helt färdigt, komplett och perfekt. Men jag tycker nog i a f att "Gud" gav mig bra verktyg för att jobba med det här.

Detta är det bästa som hittills skrivits i den här tråden.

Att se sig själv, sitt liv och sin personlighet som något som hela tiden skapas och omskapas är nog det bästa. Både realistiskt och hoppingivande.

Det betyder ju att man hela tiden utvecklas och växer. Att man faktiskt kan vara medskapande vid formandet av sig själv.

Alternativet är att se sig själv som något statiskt, färdigt, en gång för alla givet. Och så varken kan eller vill jag ha det.

Bra & tänkvärt skrivet skrivet; missbutterfly och Ganesh! Så ser jag det också och jobbar med mig själv dagligen och numera tycker jag det emellanåt är roligt och intressant. Frågan är om jag kunnat uttrycka det så bra i ord.

Ja älskar ju mig själv, ty ja e ju ba så bra!

Alternativ 3.

Vissta kan jag väl ha bra sidor men det mesta känns svart...

Ganesh skrev:Alternativet är att se sig själv som något statiskt, färdigt, en gång för alla givet. Och så varken kan eller vill jag ha det.

Tror inte någon vill ha det så, men för vissa av oss är det precis så ändå.

Valde "Jag tycker inte så mycket om mig själv" men det är inte långt till "Jag avskyr mig själv". Skulle nog lika gärna kunna valt den egentligen.

alfapetsmamma skrev:Man kan ju älska sig själv men inte gilla sig själv. Precis som man kan älska andra men ogilla en jäkla massa av det de tycker, gör, står för, inte gör osv.

Det och resten av vad alfapetsmamma skrev ser klokt ut men går inte riktigt i mig ändå. Ända sen jag upptäckte att jag var annorlunda ("bättre", tänkte jag då (femårsåldern) och länge framåt) så har jag varit väldigt nöjd med min besatthet i Äkta och Sann Rättvisa. Nästan alla egna "personlighetsskapande" uppfattningar offrade jag gladeligen för den besattheten (Antag Ingenting!) men nu är den nästan borta.

Det känns som om god besatthet har offrats i samhällsanpassningens namn för

* småprat känns allt oftare bra numera.
* Rationellt" tänkande om uteliggare och andra som man ständigt borde vara beredd att stanna för, verkar ha gjort sig till en del av mig.

Kort sagt börjar mitt beteende bli passande för det samhälle vi lever i. Mitt "jag" grundar sig inte på älskvärd besatthet med uppenbara konsekvensproblem längre (nu är de smidigt dolda).

Jag tycker inte om mig själv. Ska försöka vända på utvecklingen. Och samtidigt förtsätta att närma mig något som kan kallas för ett liv.

Jag känner mig misslyckad.............................. Fast jag är mor och har en gullig och förstående man!

vallesmamma skrev:Jag känner mig misslyckad.............................. Fast jag är mor och har en gullig och förstående man!

Jag känner mig också misslyckad.

Oönskad av samhället, kan inte försörja mig själv, får noll vänner. Vissa av motsatt kön kan vara intresserade av mig, annars är jag mindre intressant även där.

P.g.a. ovanstående så kan jag inte förverkliga de flesta av mina normalt genomförbara vardagsdrömmar.

Jag hatar att vara utan vänner, men har svårt att umgås. Hur jävla frustrerande är inte det.

Jag vet inte om jag tycker att jag är värdelös egentligen, men vad spelar det för roll när hela samhället tycker så.

Tycka om sig själv? Vad är det förresten? Jag tror mig om vissa saker, men tycka om, det gör jag om saker utanför mig själv. Jag förstår inte begreppet älska/tycka om sig själv. Det låter lite ologiskt. Ungefär som att gulla med sig själv, kyssa sig själv, ge sig själv en tröstande kram eller liknande.

Jag saknar inte vänner, har aldrig haft något behov av vänner. Hade en kompis som tyckte jag dög som reserv och själv brydde jag mig inte. Lekte gärna själv.

Nu för tiden är det på samma sätt, jag trivs utan några nära vänner. Har en väninna i Gällivare, en i Umeå. Vi mejlar ibland, pratar inte i telefon eftersom jag är ointresserad av att göra det. I början ringde Maria och Anna-Greta mig men det lessnade då jag inte ringde dem. Mejl funkar bra.

Jag både vill ha vänner, och klarar mig utan. Frustrationstillstånd.

Som barn gillade jag att umgås med vuxna, så det var inte så att jag var totalt ointresserad. Jag umgicks ibland med andra barn också, men de lekte annat än jag ville leka, o.s.v. det fungerade inte i alla fall.

Ibland får jag för mig att det har blivit "en grej" för mig att vilja ha det jag inte har, i det här fallet vänner. Jag behöver dem nog inte i samma grad som jag vill ha dem.

Men ja, jo, jag gillar väl att diskutera med folk på samma våglängd, samt att jag gillar att ordtramsa och skoja ihop med personer på samma våglängd (observera "på samma våglängd", det är nyckeolbegreppet, annars är det urtrist och energiutsugande). Eller när man gör saker ihop där man har riktigt utbyte, d.v.s. att man hjälper varandra eller lär varandra nya saker.

Jag känner igen mig själv oerhört mycket i båda dina beskrivningar Bror Duktig.
Fast det där med vänner där kastas jag mellan:
- att undra om det är en "grej" att vilja ha det jag inte har, eller
- om det är en skyddmask: jag vill inte ha det ni andra har.

Truly skrev:Jag känner igen mig själv oerhört mycket i båda dina beskrivningar Bror Duktig.
Fast det där med vänner där kastas jag mellan:
- att undra om det är en "grej" att vilja ha det jag inte har, eller
- om det är en skyddmask: jag vill inte ha det ni andra har.

Låter som att du inte vet om du vill eller inte vill ha vänner?

Jag är nog mest "vill ha det jag inte har" och det i sig gör att jag inte vet om jag vill på riktigt så att säga.

Det stämmer även med andra saker än vänner. Om jag inser att jag inte kan få en viss sak, så blir det frustrerande. Fast det gäller inte allt, mest sådant som är realistiskt och sådant som är saker som passar mig. Alltså jag är inte envist fastnojad vid att skaffa saker som bara miljardärer kan skaffa.

Bror Duktig skrev:Jag är nog mest "vill ha det jag inte har" och det i sig gör att jag inte vet om jag vill på riktigt så att säga.

Det stämmer även med andra saker än vänner. Om jag inser att jag inte kan få en viss sak, så blir det frustrerande. Fast det gäller inte allt, mest sådant som är realistiskt och sådant som är saker som passar mig. Alltså jag är inte envist fastnojad vid att skaffa saker som bara miljardärer kan skaffa.

Känner igen det där (men det ska vi inte gå in på nu). Det tål att skrivas att man väl inte skulle ha haft såna sug ifall man vore tillfredsställd, sådär allmänt i livet.

Liknande kan för all del gälla också golddiggers och karriärberoende, men de började ofta trampa på folk i samma takt som de blev otillfredsställda så de måste liksom ofta hjärntvättas innan man kan skriva lika medkännande ord till dem.

jonsch skrev:Känner igen det där (men det ska vi inte gå in på nu). Det tål att skrivas att man väl inte skulle ha haft såna sug ifall man vore tillfredsställd, sådär allmänt i livet.

Tror du att det kan vara ett tecken på att det i allmänhet går åt helvete för mig med allt jag vill?

Helt klart är jag inte allmänt nöjd i livet. Varje gång jag vill något, så är det oöverstigliga hinder, och det blir aldrig som jag vill.

T.ex. att skaffa jobb, skaffa utbildning, klara vardagen. Bara en sådan löjlig sak som ridning som jag har börjat med, orsaker hela tiden grubbel då det är svindyrt. Alltså kan jag inte var helt nöjd, utan grubblar över om jag borde sluta.

Liknande kan för all del gälla också golddiggers och karriärberoende, men de började ofta trampa på folk i samma takt som de blev otillfredsställda så de måste liksom ofta hjärntvättas innan man kan skriva lika medkännande ord till dem.

Sådan hoppas jag att jag inte är.

Bror Duktig skrev:

jonsch skrev:Känner igen det där (men det ska vi inte gå in på nu). Det tål att skrivas att man väl inte skulle ha haft såna sug ifall man vore tillfredsställd, sådär allmänt i livet.

Tror du att det kan vara ett tecken på att det i allmänhet går åt helvete för mig med allt jag vill?

Om det går åt fanders vet ju inte jag men (sånt är ju annars helt omöjligt att säga till folk) tillfredsställd är du väl inte. Då skulle man inte ha ditt cybersällskap här.

Men när du minst anar det, Bror Duktig, så kommer du nog på om du tycker om dig själv eller inte.
Jag hoppas på det bästa, du.

/ J

jonsch skrev:

Bror Duktig skrev:

jonsch skrev:Känner igen det där (men det ska vi inte gå in på nu). Det tål att skrivas att man väl inte skulle ha haft såna sug ifall man vore tillfredsställd, sådär allmänt i livet.

Tror du att det kan vara ett tecken på att det i allmänhet går åt helvete för mig med allt jag vill?

Om det går åt fanders vet ju inte jag men (sånt är ju annars helt omöjligt att säga till folk) tillfredsställd är du väl inte. Då skulle man inte ha ditt cybersällskap här.

Men när du minst anar det, Bror Duktig, så kommer du nog på om du tycker om dig själv eller inte.
Jag hoppas på det bästa, du.

/ J

Ja just det, saken var ju den att jag inte vet hur man kan tycka om sig själv. Inte för att jag tycker att man ska tycka illa om sig själv, utan för att tycka om sig själv låter konstigt, som att kyssa sig själv, eller råka bita sig själv i ögat.

Misslyckad känner jag mig dock, ÄVEN om det säkert finns de som hr det mer misslyckat. Tyvärr får jag inte jag det bättre bara för att det finns folk som har det sämre. (Detta måste jag påpeka då det alltid brukar komma upp sådants om "tänk på judarna under andra världskriget" eller liknande. Visst hade de det sämre, men inte mår jag bättre för att jag får veta att jag skulle kunna få det ännu sämre.)O

Jag gillade ditt sällskap BD, du var ju trevlig (precis som många andra).
Faktum är att jag uppfattade dig som mer lyckad än mig själv i de flesta aspekter.
Tycker mest jag lyckats jobbledes, that's it liksom.

Kommer du eller du och familj till Stockholm någon gång igen så träffar jag gärna både dig och din familj

Självskattningstest har ju denna fråga.. jag har svarat olika på den frågan under mitt liv...
Måste man verkligen tycka om sig själv..? Jag tänkte lite på hur man brukar säga att det inte är så viktigt att alla ska tycka om en. Gäller det en själv också?
Misslyckad är man väl när ens mål är för höga eller ens prestation är för låg?

jag är rätt missnöjd med mig själv när jag får tid att tänka efter.

Få vänner,saker med mitt utseende, psykiska åkommor med mer ställer till det för helheten.mitt annorlunda sätt att tänka, att aldrig passa in eller känna sig hemma bland folk, min jävla ärlighet ställer till det för mig och mitt rätt och fel tänk, min känslighet i att ta in allt från omvärlden.Att jag snart är 30 år och knappt levt grämer mig mycket och hjälper mig verkligen inte med min självbild.inget jobb med mer.. ja de flesta hänger nog med i mitt tänk.

Det ironiska i det hela angående vänner är att jag inte skulle kunna hantera att ha flera vänner än de få jag redan har som sakta blir färre.Jag tror jag fungerar lite som bror duktig där med att man vill ha det man inte har.

Jag duger inte som jag är och försöker i den mån jag orkar alltid bli bättre än vad jag är.