Nu när jag är hemma med barn är det inget jag upplever men på jobbet mådde jag dåligt väldigt ofta och då oftast pga kommentarer, blickar eller annat som jag sen ältade och ältade om för min man. "Tror du att...", "Varför..." osv i all oändlighet. En konstig blick eller kommentar och hela dagen var förstörd. Hände säkert ett antal ggr varje vecka. Och allt tolkade jag till min nackdel. "Du ska nog inte jobba som lärare..." brukade min stackars man haspla ur sig.

Är detta typiskt? Kan tillägga att jag alltid varit såhär men det har varit som värst på jobbet.

Det lär vara väldigt vanligt. Förmodligen beror det på att vi ofta är osäkra på hur vi ska tolka andra människor, och så har vi svårt att släppa det och går och grubblar på vad de egentligen menade.

Jag har haft mycket problem med det genom åren, men framförallt har jag haft svårt att släppa saker som jag själv har sagt eller skrivit och sedan börjar fundera på om det kunde missförstås. Det finns sådana saker som har förföljt mig i säkert 20 år. Jag tycker dock att jag har blivit bättre på att släppa sådant sedan jag fick diagnosen, och därmed fick klart för mig att detta just är ett typiskt aspergerbeteende och att andra människor förmodligen inte funderade alls över det jag inte kan släppa.

Det kan också vara att glaset tillslut blir så fullt att det rinner över.

Det är komplicerat det där. Jag kan personligen naturligtvis intellektuellt förstå att människor som säger något om mig inte riktigt vet hur jag fungerar inuti, att de inte nödvändigtvis har rätt och att de inte alltid har de ädlaste avsikter, men jag tar det mesta som sägs på stort allvar. Känslor blir väldigt stora. Idéer blir väldigt stora. Människor uttrycker sig inte alltid så diplomatiskt. I många miljöer måste man hävda sig genom att ta i. Jag klarar inte riktigt det.

Jag vet inte hur det är generellt för aspergare, men jag har dåliga försvar mot yttervärlden. Jag måste medvetet hålla ifrån mig människor för att orka. Om jag då befinner mig i en miljö där jag måste bedömas, där folk betygsätter och recenserar varandra får jag det jobbigt.

Det spelar ingen roll hur knäppa människor är, jag påverkas ändå.

Till slut? Det har ALLTID varit så här, upp och ner, vissa dagar mår jag bra, andra dåligt beroende på om någon säger något eller jag tror att någon tycker något.
Suck. "Var en gås", säger mina arbetskompisar, men nej, jag är en tvättsvamp.

Anna med fyra skrev: "Var en gås", säger mina arbetskompisar, men nej, jag är en tvättsvamp.

Det där är intressant. Vi brukade ibland skämta på jobbet om att vår professor var som en gås, för all kritik verkade bara rinna av honom utan att han brydde sig. Jag har nog varit mera som en tvättsvamp då, tyvärr. Bäst är nog att vara något mellanting, tror jag.

Kvasir skrev:

Anna med fyra skrev: "Var en gås", säger mina arbetskompisar, men nej, jag är en tvättsvamp.

Det där är intressant. Vi brukade ibland skämta på jobbet om att vår professor var som en gås, för all kritik verkade bara rinna av honom utan att han brydde sig. Jag har nog varit mera som en tvättsvamp då, tyvärr. Bäst är nog att vara något mellanting, tror jag.

Undrar om det heter badanka då?
Hoppas ingen tar åt sig. ^^

regnif skrev:

Kvasir skrev:Det där är intressant. Vi brukade ibland skämta på jobbet om att vår professor var som en gås, för all kritik verkade bara rinna av honom utan att han brydde sig. Jag har nog varit mera som en tvättsvamp då, tyvärr. Bäst är nog att vara något mellanting, tror jag.

Undrar om det heter badanka då?
Hoppas ingen tar åt sig. ^^

Undrar om det går ihop sig med en badkruka som jag?

Kvasir skrev:

Anna med fyra skrev: "Var en gås", säger mina arbetskompisar, men nej, jag är en tvättsvamp.

Det där är intressant. Vi brukade ibland skämta på jobbet om att vår professor var som en gås, för all kritik verkade bara rinna av honom utan att han brydde sig. Jag har nog varit mera som en tvättsvamp då, tyvärr. Bäst är nog att vara något mellanting, tror jag.

Eller kanske det ultimata vore att man själv alltefter omständigheterna kunde bestämma hur mycket man för stunden vill suga åt sig känslomässigt eller slå i från sig. Men detta är nog rent önsketänkande.

vadloink skrev:Jag vet inte hur det är generellt för aspergare, men jag har dåliga försvar mot yttervärlden. Jag måste medvetet hålla ifrån mig människor för att orka. Om jag då befinner mig i en miljö där jag måste bedömas, där folk betygsätter och recenserar varandra får jag det jobbigt.

Ja och nu är det ju prat om att eleverna ska betygsätta lärarna...Hjälp, det är min stora mardröm, så läraryrket är nog inte en plats för en så känslig typ som jag.

Kanske att jag borde ändra mitt användarnamn till Sponge Bob...

Det har jag problem med! Har alltid haft. Det tycks bara bli värre med åren eller så beror det på allt jag varit med om.

Det här känner jag mycket väl igen. Ibland brukar jag t o m be folk att inte säga någonting alls, rätt ut.

Allt negativt någon säger tar jag som sanning och allt positivt bortförklarar jag. Det är fruktansvärt jobbigt. Oftast är det väl bättre att inte lyssna alls, fast rätt väg är väl att öva.. på gott och ont

Skönt att höra att man inte är ensam!

Mmm det där är något som jag dragits med i massor av år. Folk har sagt åt mig att inte förstora saker men jag kan inte hjälpa att jag ältar.

Senast var ett mail jag läste igår. Jag skulle kommit till sjukvården men avbokat två gånger. I mailet stod: Du har avbokat två gånger. När tänkte du komma?

Visst, det lät nog inte så farligt, men jag blev genast nedstämd och kände att "ja jag är ju en sån som drar mig ur i sista stund"........... Och genast går jag igenom alla gångerna jag gjort likadant i minnet. Ojoj, jag är ju opålitlig! Tänk om kompisarna tycker samma och jag inget vet?!

Min sambo skrattade och sa: men vifta bort det, det där är ju ingenting att bry sig om.

För honom verkar det så enkelt...!

Jaja. Badanke-teorin verkar toppen om det skulle kunna funka!

carl skrev:Allt negativt någon säger tar jag som sanning och allt positivt bortförklarar jag. Det är fruktansvärt jobbigt.

Precis så gör jag också och det är så hemskt jobbigt och nedbrytande.

Kvasir skrev:

regnif skrev:

Kvasir skrev:Det där är intressant. Vi brukade ibland skämta på jobbet om att vår professor var som en gås, för all kritik verkade bara rinna av honom utan att han brydde sig. Jag har nog varit mera som en tvättsvamp då, tyvärr. Bäst är nog att vara något mellanting, tror jag.

Undrar om det heter badanka då?
Hoppas ingen tar åt sig. ^^

Undrar om det går ihop sig med en badkruka som jag?

Vem vet?

Ankteorin har stöd av Electric Banana Band:

Var som en anka
Gå där och vanka
Snattra lite här
Och snattra lite där
Kvacka lite där
Och kvacka lite här
Om väder och vind och annat såntdär
Det är allt som en anka av livet begär
Så var som en anka
Sluta och planka och börja och vanka


Skön och mysig låt

maddox skrev:Mmm det där är något som jag dragits med i massor av år. Folk har sagt åt mig att inte förstora saker men jag kan inte hjälpa att jag ältar.

Senast var ett mail jag läste igår. Jag skulle kommit till sjukvården men avbokat två gånger. I mailet stod: Du har avbokat två gånger. När tänkte du komma?

Visst, det lät nog inte så farligt, men jag blev genast nedstämd och kände att "ja jag är ju en sån som drar mig ur i sista stund"........... Och genast går jag igenom alla gångerna jag gjort likadant i minnet. Ojoj, jag är ju opålitlig! Tänk om kompisarna tycker samma och jag inget vet?!

Min sambo skrattade och sa: men vifta bort det, det där är ju ingenting att bry sig om.

För honom verkar det så enkelt...!

Jaja. Badanke-teorin verkar toppen om det skulle kunna funka!

Läskigt likt det som hände mig!
Jag fick också ett mail från min läkare där det stod något liknande, eftersom jag också hade avbokat två (eller var det tre?) gånger i följd.
Och precis som du börjar jag undra, ifrågasätta och klandra mig själv.
Medan min mamma bara säger att det inte är något att bry sig om. Strunta i det. Men jag kan inte det. Jag ältar och ältar. Går igenom allt. Har samtal med min läkare i mitt huvud och försöker förklara för honom varför jag avbokade osv.

kan bara säga att jag känner igen mig, nu är jag ju inte ute i det sociala så mkt men på japanskan, fick jag en kommentar som gjorde mig riktigt arg.

av någon anledning så kom det upp att jag fick 84 000/ år för min aktivitetsersättning men på japanskan kallar jag det sjukskriven eftersom jag inte vill avslöja allt.
då sa en tjej "jag tycker inte man ska få nånting om man inte gör någonting"

min fästman sa att hon säkert bara var avis och ville själv få pengar "för att inte göra någonting" men det var/är fortfarande inge kul med sådant (och jag vet inte om dom medvetet vill vara ond eller inte)

(jag svarade nått i stil med "jag gör faktiskt någonting jag försöker med all min kraft komma tillbaka till arbetslivet", eller nått liknande... det värsta är att hon jobbar på den mataffären jag handlar mest på)


ok lite onödigt mkt men du är inte ensam iallafall

Känner igen det mesta, dessutom brukar jag ofta skapa kritiken själv. Tycker ofta att mina kolegor borde tycka att .... När jag känner att jag gjort botmig. Går sen och gruvar mig länge över mina misstag.

Ja jag tar lätt vid mig.

Funderar på vad jag gjorde för fel, vad jag sa, varför de gjorde som de gjorde.
Varför de låter så arga/otrevliga osv..

Och sedan blir jag ledsen över det och grubblar kring det...

Kvasir skrev:Det där är intressant. Vi brukade ibland skämta på jobbet om att vår professor var som en gås, för all kritik verkade bara rinna av honom utan att han brydde sig. Jag har nog varit mera som en tvättsvamp då, tyvärr. Bäst är nog att vara något mellanting, tror jag.

Den förre amerikanske presidenten Ronald Reagan kallades för "Teflonpresidenten" för att allt bara rann av honom anklagelser, rykten, skandaler..you name it.

Anna med fyra skrev:Nu när jag är hemma med barn är det inget jag upplever men på jobbet mådde jag dåligt väldigt ofta och då oftast pga kommentarer, blickar eller annat som jag sen ältade och ältade om för min man. "Tror du att...", "Varför..." osv i all oändlighet. En konstig blick eller kommentar och hela dagen var förstörd. Hände säkert ett antal ggr varje vecka. Och allt tolkade jag till min nackdel. "Du ska nog inte jobba som lärare..." brukade min stackars man haspla ur sig.

Är detta typiskt? Kan tillägga att jag alltid varit såhär men det har varit som värst på jobbet.

Känner igen mig exakt och det var ännu värre när jag var barn!!!