8 -Jag är känsligt lagd.

Men det varierar mycket. Jag anklagades för misshandel en gång och då påpekade de att jag såg väldigt kall ut, att jag normalt borde visa känslor. Jag svarade att jag inte har något att vara uppriven för, eftersom jag var oskyldig.

Jag är nog rätt känslosam, blir oftare gråt än skratt om jag tycker nåt är fint i låtväg. Är född med att bry mig mera om andra först, så känsligheten har jag som barn även fast jag inte känner mig lika känslig nu som vuxen ( kanske har med medicinerna och ångesten att göra, jo jag tror det ).

1 om man med känslig menar ett darrigt emo som älskar allt och alla och gråter till Titanic.

Jag kan känna mycket starka känslor inför anhöriga. Ibland för mina djur också, men det var mer intensivt när jag var barn. I takt med att djur dött ifrån mig har detta gjort mig alltmer kall och lågaffektiv.

10, jag tar in allt jag ser hör luktar och känner. På grund av detta undviker jag exempelvis tidningar och nyheterna och en hel del människor så gott det går.

jag påverkas av det mesta som sker runtomkring.På gott och ont men mestadels ont.

Dock så har jag vid några tillfällen blivit kallad för känslokall då jag låtit logiken styra framför känslan.De som kallat mig för just känslokall är inte heller några som känt mig och kan tyda mig.

Jag känner igen det där med känslokall skogsmulla.

Jag och min fästmö har ifrågasatts som föräldrar då vi kallats för känslokalla när ett av barnen inte kunnat klättra ner ur en hög klätterställning. Vi stod inte nedanför och skrek i panik, så därför hade vi inga känslor...

Det vi istället gör i en sådan situation är att reagera logiskt, vi pratade ner barnet genom att berätta i lugn och ro var fötter och händer skulle placeras för att klättra ner, ibland klättrade jag upp och styrde, men vi har aldrig lyft ner ett barn pga detta.

F.ö. röstar jag inte då jag anser att det inte går att ge ett svar på den direkta frågan!

Fullständigt hudlös. Jag är känsligare än rispapper i en bilbrand.

Det beror helt på vilken situation. Får jag "kritik" på jobbet rasar min värld fullkomligt samman och resten av dagen blir förstörd. Jag blir lite "frånvarande" och långsam och vill bara gå hem. Det kan räcka med att någon säger att den och den sagt det och det om mig, eller att någon anklagar mig för att ha tagit från hans/hennes knäckemackepaket i skåpet. Eller att någon frågar arbetskollegan bredvid mig om de ska fika men låter bli att fråga mig, osv i all oändlighet. Sen några dagar senare har jag ofta svalt "kritiken" och allt känns bättre men så säger någon något igen och så börjar allt om från början, jag blir nedstämd, smått frånvarande och allt känns mörkt.

Däremot är jag inte känslig för mycket annat, mina barn får också klättra ner själva från klätterställningen...
Så jag röstar inte heller

Å nej, det blev två inlägg, förlåt, min dator krånglade...

Anna med fyra skrev:Å nej, det blev två inlägg, förlåt, min dator krånglade...

Det är oftast forumets server eller förbindelsen som krånglar. Det händer rätt ofta, tyvärr. Anmäl ditt andra inlägg och skriv "dubbelpost" i anmälan, så tar moderatorerna bort det när de hinner.

E du känslig? Du: E påven katolik?

Tjabo skrev:E du känslig? Du: E påven katolik?

Får väl kontra med:
- E Alexandra känslig?
- Sover Dolly Parton på mage?

(Svaret är alltså nej.)

Sen är jag för all del känslig mot folk som duschat i parfym, men det är som jag ser det en annan story.

Det skulle vara kul att slänga den här enkäten i ansiktet på "Aspergare-känner-inga-känslor"-folket....

1 -Händer ytterst sällan att jag blir känslomässigt berörd.
Avtrubbad som jag är.

Mellan 1 och 10 - på samma kvart...

Jag har inte röstat, jag är jättekänslig när det gäller vissa saker jag kan bli oerhört arg/ledsen/upprörd över "småsaker" beroende på hur humöret är för dagen eller om jag lyckas förvandla småsaken till något större av någon anledning.

Känslokall kan jag absolut framstå så om det är vad som syftas!? har blivit kallad "känslokall som en sten"

Jag känner ganska mycket och ofta det kan vara som stormar som jag inte kan få grepp om.

Jag känner inte massa saker för människor i almänhet utan att själv ha någon typ av relaterande till händelsen eller människan.

händelser i media kan jag rent av rycka på axlarna åt för det mesta eller bli irriterad över att det riktas så mycket uppmärksamhet mot enskilda händelser när man vet att det sker dagligen runt om i världen.

samvete har jag bara när det gäller mina barn, hur jag behandlar andra människor rör mig inte i ryggen så länge jag inte förlorar på det.