Hej!

Jag fick min diagnos när jag var 18 år och jag har aldrig accepterat min diagnos pga en idiot till psykolog.

Hur tränar man bort Asperger så man i mån kan leva som en normal människa?

Tack o Hej!

mnordgren:

Rättade stavfel i rubriken.

Det går inte att träna bort, däremot kan man lära sig att anpassa sig själv och sin egenskaper - i egen takt och stil. Personligen tror jag inte på att det finns en metod som fungerar fläckfritt för oss alla. Du kan börja med att fundera på vad det är du tycker är jobbigt, vilka situationer som är svåra och vad som gör det svårt, vilket tankesätt det är som stör dig (om det finns ett eller flera som gör det), vad som förhindrar dig att gå vidare och/eller leva fullt ut som du är och varför, etc. När du sedan kommit underfull med ett och annat så får du "plocka isär" problemen och försöka se hur de kan lösas. Något som är viktigt att tänka på är att du gör det i din egen takt och på dina villkor. Det är svårt att "bara" förändra sig och förstärka/försvaga egenskaper som man levt med tills dagen man tar tag i det. Det är roligt att titta på hur man hanterar problemen med effektivitet och perfektion, men faktum är att det är som att stå vid en gigantisk betongkloss och ska skulptera för första gången. Det är svårt och kräver tålamod.

Din personlighet kan du inte träna bort, lika lite som du kan träna bort din hårfärg. Men du kan hitta strategier för att hantera omgivningen/tillvaron och öva upp dina sociala skills.

Du är inte ensam om att ha träffat en knäpp psykolog, men låt inte fanskapet bestämma över din identitet, det är mitt tips.
Du vet bäst själv vem du är.

Det brukar kallas kompensationsstrategier att försöka passa in bättre i samhället och bete sig mera som alla andra. Var dock försiktig. Det har alltid ett pris att göra så, och det tröttar ofta hjärnan väldigt mycket, speciellt i början. Vi är många som har blivit utbrända med tiden, troligen till stor del för att vi har kämpat hårt med att försöka anpassa oss. Men det gäller till stor del oss som inte har fått någon diagnos förrän långt uppe i vuxen ålder, och aldrig haft en aning dessförinnan om att vi har Asperger. Hade vi vetat det hade vi troligen betett oss annorlunda.

Mitt tips är, välj dina strider. Fundera på vilka aspergerdrag du tycker är viktigast att försöka kompensera för, och acceptera de andra som de är. Försöker du spela NT helt så kommer det troligen gå illa med tiden.

Om det nu är så att du inte tycker att diagnosen stämmer eller att du faktiskt inte har AS, så tycker jag att du skall kontakta neuropsykiatrin där du bor och fråga om det skulle vara möjligt att få diagnosen omprövad i en ny utredning.

Om det nu är så att du förstår varför du fick din diagnos (det finns något korn av sanning i den), men inte gillar att bli "stämplad", så finns det ett enkelt sätt att komma åt problemet: Gör som Krigis skrev, skit i diagnosen, kasta den på tippen och lev livet som den du skulle vilja vara.

är i slutfasen av att få diagnos. Har stora problem enligt han som utreder mig, cereb.se.

Blir less när jag kuggar tentor, läser, försöker men inte mycket går in.
Skulle vilja träna bort mina problem. Känns som jag lever ett 1/4 dels liv jämfört med nt.

Vara ute bland folk gör mig trött. När jobbade var jag trött, hade ingen fritid, sov bort det.

honkydonky skrev:Hej!

Jag fick min diagnos när jag var 18 år och jag har aldrig accepterat min diagnos pga en idiot till psykolog.

Hur tränar man bort Asperger så man i mån kan leva som en normal människa?

Tack o Hej!

Varför vill du träna bort personlighetsdrag? Lev som du är i stället!

Jag ägnade många år åt att spela vanlig. Jag gjorde det bra. Faktum var att jag pluggade beteendevetenskap och sedan använde jag min förmåga att studera människors beteende på håll för att på så sätt "härma" det sociala beteendet för egen del.
Jag har haft en terapeut som var tokigare än mig och som bl a försökte övertyga mig om att jag inte hade så svåra depressioner som jag hade.
Till slut fick vi avsluta på basis av att JAG tror nog att jag själv vet bäst om hur jag mår.
Jag kan bara upprepa vad andra har sagt, ägna inte tid åt att försöka träna bort nåt, lev med det istället.

Kvasir skrev:Det brukar kallas kompensationsstrategier att försöka passa in bättre i samhället och bete sig mera som alla andra. Var dock försiktig. Det har alltid ett pris att göra så, och det tröttar ofta hjärnan väldigt mycket, speciellt i början. Vi är många som har blivit utbrända med tiden, troligen till stor del för att vi har kämpat hårt med att försöka anpassa oss. Men det gäller till stor del oss som inte har fått någon diagnos förrän långt uppe i vuxen ålder, och aldrig haft en aning dessförinnan om att vi har Asperger. Hade vi vetat det hade vi troligen betett oss annorlunda.

Mitt tips är, välj dina strider. Fundera på vilka aspergerdrag du tycker är viktigast att försöka kompensera för, och acceptera de andra som de är. Försöker du spela NT helt så kommer det troligen gå illa med tiden.

Håller med!

alfapetsmamma skrev:

Kvasir skrev:Det brukar kallas kompensationsstrategier att försöka passa in bättre i samhället och bete sig mera som alla andra. Var dock försiktig. Det har alltid ett pris att göra så, och det tröttar ofta hjärnan väldigt mycket, speciellt i början. Vi är många som har blivit utbrända med tiden, troligen till stor del för att vi har kämpat hårt med att försöka anpassa oss. Men det gäller till stor del oss som inte har fått någon diagnos förrän långt uppe i vuxen ålder, och aldrig haft en aning dessförinnan om att vi har Asperger. Hade vi vetat det hade vi troligen betett oss annorlunda.

Mitt tips är, välj dina strider. Fundera på vilka aspergerdrag du tycker är viktigast att försöka kompensera för, och acceptera de andra som de är. Försöker du spela NT helt så kommer det troligen gå illa med tiden.

Håller med!

Instämmer.

Sam skrev:Instämmer.

Jag också. Däremot kan man ha lagt sig till med fixa idéer o.d., som självförsvar av diverse slag. Om de fixa idéerna hindrar en i samhälls- och umgängesliv, och om man upptäcker att försvaret inte (längre) behövs, så kan de fixa idéerna o.d. få tyna bort. Det kan underlätta så mycket att man börjar känna sig i stort sett vanlig.

Det påpekandet är kanske lika meningslöst som slutsatsen att "det gäller att få så trivsamt liv som möjligt" (så att försvarstekniker blir överflödiga). Fast ett sånt liv kanske ändå inte tvingar en att förvandla sin aspighet till sådan ovanlig begåvning som skulle kunna kompensera för de kvarvarande besvärligheterna...

Mina svårigheter försvinner med tiden för mig. Så är det kanske för de flesta??

mcstone skrev:Mina svårigheter försvinner med tiden för mig. Så är det kanske för de flesta??

Det betyder att du lär dig kompensera bättre och bättre. Så är det för många, och förmodligen alla om än i varierande grad.

Var dock vaksam på att det kan belasta hjärnan väldigt mycket och ta för mycket kraft i längden.

Kvasir skrev:Var dock vaksam på att det kan belasta hjärnan väldigt mycket och ta för mycket kraft i längden.

Det måste väl inte nödvändigtvis bli så?

Alla måste ju träna för att få in det gängse sociala beteendet och aspisar kanske bara behöver mer tid (eller en träningsmiljö som inte finns tillgänglig)? I så fall är det ju inget som skiljer en socialt fulltränad, aspig person från en oaspig.

Men det är klart, ifall man aldrig uppnår vanlig, social (om det nu är där knuten sitter) "skicklighet", i så fall torde man behöva kompensationstekniker. Såna går kanske aldrig att skilja helt från "vanlig social skicklighet" och då är det ju som du skriver även om jag gissar rätt, Kvasir.

Jonsch, det är en bra fråga. Vanligen sägs, eller antas, att NT har en massa av dessa förmågor naturligt eller intuitivt eller vad det nu är, dvs. de bara lär sig det utan att tänka medvetet eller reflektera över det, medan vi AS måste lära oss genom att analysera och tänka medvetet och försöka förstå. Om det nu är så att NT har andra funktioner/system i hjärnan för detta, så sköter de systemen förmodligen också detta utan någon onormal belastning på hjärnan. I vårt fall däremot, om de systemen saknas, så måste vi ta av vår kognitiva förmåga även för dessa funktioner och riskerar då att överbelasta den. Frågan är då om det är ungefär så det fungerar, eller inte. Det mesta är väl bara spekulationer ännu.

Om jag går till mig själv så använder jag väldigt mycket tankeverksamhet i sociala situationer. T.ex. under ett samtal med ett antal personer så lägger jag mycket mera tankekraft på att följa och förstå hur själva samtalet går till än på att följa det som faktiskt sägs. Det belastar naturligtvis hjärnan onödigt mycket och gör kanske att jag inte orkar förstå innehållet i samtalet så bra. Jag tvivlar på att NT gör så. De känner inte alls igen det om jag berättar för dem att jag fungerar så. Och de lyckas ändå mycket bättre än jag att veta när man kan börja prata utan att råka avbryta någon som just började prata samtidigt. De NT jag har diskuterat det med tycker att det låter fruktansvärt jobbigt att behöva göra som jag gör.

Jo, det är ju så. Och dessutom, förutom att ingen vet hur det egentligen fungerar för någon, så är vi ju olika. Du har det sådär jobbigt, jag upplever mig ha det mindre jobbigt. Ingen vet om vi är "aspiga" på olika sätt eller olika påverkade av miljön eller om vi har olika grader av nånting.

Till råga på allt så verkar man ju kunna uppleva länge och väl att livet löper smidigt, innan allt brakar samman, kanske p.g.a. långvarig, omedveten överansträngning.

Skrivet bara för att öka osäkerheten i diskussionen...

För egen del funkade allt utmärkt tills jag kom till punkt där jag fick en svår depression. Då kraschade allt och mina kompensationsstrategier för AS och allt annat slutade fungera. Det hade varit kanske 20 år av långsam utslitning.
Jag går inte upp i mina AS-drag, jag vet att det är just AS-drag som är en del av min personlighet, men jag bränner inte heller mitt ljus i båda ändar längre.

Hej! Ni känner mig inte än: jag är en tjej från Holland och har bott i Sverige i en stund. Hittills är jag NT: har inte fått diagnosen Aspie. Har ADHD. Men jag är säker på att jag har Asperger. Jag är 30 år gammal och börjar att bli så trött på att anpassa mig och att försöka att förstå andra människor. Jag har mer och mer behov av att vara ensam. Ibland försöker jag att prata om att jag tror jag har Asperger, men andra har så svårt att tro det, för att jag ser så NT ut (och beter mig som en). Honkydonky, jag känner då tvärtom det du känner: jag vill få diagnosen Asperger och börja bete mig som en . Som kloka kvasir säger: det kostar väldigt mycket energi att anpassa sig hela tiden. Men det är också svårt att bestämma sig att sluta anpassa sig när man har gjort det i 30 år... (även om jag redan har varit utbränt och har fått många depressioner)

Kvasir skrev:Om jag går till mig själv så använder jag väldigt mycket tankeverksamhet i sociala situationer. T.ex. under ett samtal med ett antal personer så lägger jag mycket mera tankekraft på att följa och förstå hur själva samtalet går till än på att följa det som faktiskt sägs. Det belastar naturligtvis hjärnan onödigt mycket och gör kanske att jag inte orkar förstå innehållet i samtalet så bra.

"Hur själva samtalet går till" (1) är just det som vi - aspiga typer - måste lägga extra energi på att försöka förstå, vilket NT slipper. Lägg där till att förstå "det som faktiskt sägs" (2) så förstår man vad den högre hjärnbelastningen innebär. Ifall (1) innebär mer belastning än (2), som Kvasir skrev, vet jag inte, och det kanske lite grand är en "strid om påvens skägg" dvs en icke-diskussion. Men min poäng är att NT slipper lägga någon större energi på (1) medan vi gör det hela tiden.

Jag fick nyligen ett vykort där ett monster säger att människor är bäst på bio. Och så känner jag mig ibland. För trött för att försöka bete mig normalt. Det pågår en ständig sorts analys av den sociala situationen. Till slut lämnar den mig fullständigt utmattad. Jag orkar tre planerade aktiviteter i veckan. Ibland två.
Jag fick min diagnos förra året men har hela livet levt med en känsla av att vara udda och annorlunda. Det är något mindre påtagligt när man är vuxen, som vuxen är man något mindre beroende av andras goda vilja och kan gå sin egen väg. Vad som var en svaghet när jag var barn blev en styrka som vuxen.
Nu slås jag ändå av hur fel det kan bli. Hur totalt jag missuppfattas i olika situationer eller hur jag missuppfattar.
Mina "udda" drag har blivit mindre framträdande med åren, men att "träna bort" vad som finns, det skulle kräva en energi som jag inte har. Jag vet inte heller om jag vill om det innebär att allt försvinner.

loul skrev:Hej! Ni känner mig inte än: jag är en tjej från Holland och har bott i Sverige i en stund. Hittills är jag NT: har inte fått diagnosen Aspie. Har ADHD. Men jag är säker på att jag har Asperger.

...

jag vill få diagnosen Asperger och börja bete mig som en .

Hej, loul! Inte för att du ska lägga vikt vid mina ord men jag slänger in ett standardpåpekande ändå:

Om du skulle ha nytta av den hjälp man kan få genom att vifta med diagnos, och/eller om du tror du skulle ha nytta av utredningsresultaten, så torde AS-utredning vara något för dig. Jag påpekar det mest för att jag själv blev besviken; inget nytt fick jag veta och sån hjälp jag behövde finns inte. Stämpel fick jag, däremot... Fem år sen, jag var uppåt 30. Men det var som sagt jag. Och kanske har faktiskt diagnosen givit mig litet bättre hum om vad för vägar i livet som är lämpliga för just mig.

Det bästa för dig, önskar jag hur som helst. Forumet rekommenderas i sammanhanget mern det verkar jag inte behöva skriva.

/ J

Juddy skrev:Jag fick nyligen ett vykort där ett monster säger att människor är bäst på bio.

Skulle du kunna klargöra vad det här var för vykort. Var det ett "monster" (elak, brutal djävel) som har hotat dig eller något slags reklamkampanj (som jag antar att det är)?

Lakrits skrev:

Juddy skrev:Jag fick nyligen ett vykort där ett monster säger att människor är bäst på bio.

Skulle du kunna klargöra vad det här var för vykort. Var det ett "monster" (elak, brutal djävel) som har hotat dig eller något slags reklamkampanj (som jag antar att det är)?

Nä ett rätt fredligt monster men ändock monster, inget hot, inget reklamkampanjigt heller, utan ett vykort från typ Gallerix.
Väldigt kul faktiskt.

Jag har ofta hört att man har mer rättigheter med Asperger än med ADHD. Jag är arbetslös och alltid trött. Jag orkar väldigt lite, men jag bara får äta mer Concerta. Jag hoppas att man äntlige ska tro på mig att det är nåt 'felt' på mig. Att jag behöver mer hjälp än Concerta. Men du har rätt, jag har också blivit besviken efter diagnosen ADHD....

Jag är fortfarende nyfiken vad som Honkydonky menar precis: vill du att ingen ser att du är annorlunda? Dessutom tycker jag att alla är lite konstiga. Det är bara att de flesta inte förstår Asperger. Man SKA inte vara ensam hela dagen. Man SKA tycka om att vara i en grupp med många vänner. Det är kanske dem som saknar sociala kunskaper, mao, som inte kan leva in sig i andra...