Bror Duktig skrev:Det är sällsynt att jag frågar tillbaka om hur någon mår, och ofta så kan jag inte svara utan att känna en otrevlig känsla av "vad och hur ska jag säga nu".

Jag frågar inte heller tillbaka till folk hur dem mår efter att dem frågat mig.

Jag tycker det är en jobbig/töntig fråga.. liksom bara: "Hej! Hur MÅR du?!" vem fan bryr sig om hur någon mår när man hälsar.

Jag tycker det är ointressant att veta hur folk mår hela tiden i alla fall.

Bror Duktig skrev:

Albulena skrev:Men vad är det exakt för dolda detaljer som man bara ska veta av sig själv?

Ett enkelt och banalt exempel (tar hur mår du-frågan igen):
Inte veta vad man förväntas svara.

Detta är något jag har svårt för i sociala sammanhang, jag får ofta koncentrera mig när någon säger nått som förväntas att jag ska svara på, för jag fattar inte riktigt exakt hur jag ska svara, och på vilket sett.

Hyper skrev:Jag tycker det är en jobbig/töntig fråga.. liksom bara: "Hej! Hur MÅR du?!" vem fan bryr sig om hur någon mår när man hälsar.

Jag tycker det är ointressant att veta hur folk mår hela tiden i alla fall.

Nej, det är just det att de allra flesta inte alls är intresserade av hur någon mår, utan det är en social retorisk fråga som man inte förväntas svara upplysande på. I vissa fall kan förstås frågan vara allvarligt menad, men oftast är den inte det.

Rent logiskt är det en rätt självklar standardreplik att hälsa med. Ett alternativ vore ju "roligt att se dig" men eftersom inte alla tycker det, i vårt månghövdade samhälle...

... så säger man "läget", typ. För något vänligt/artigt vill man ju gärna alltid säga så att folk inte börjar talar illa om en.

Det är ju logiskt men problemet för många aspiga är ju då fortfarande att man bör kunna avgöra när någon faktiskt menar frågan och vill ha svar, respektive när den bara ställs retoriskt.

Fast störst av alla är kanske problemet att en aspis med diverse trassel i livet - som alla har (haft) som fått diagnos - ju ofta ljuger om vi svarar "bra". Att börja med en väsentlig lögn känns aldrig som någon bra början på konversationen, inte för mig i.a.f..

Kvasir skrev:Nej, det är just det att de allra flesta inte alls är intresserade av hur någon mår, utan det är en social retorisk fråga som man inte förväntas svara upplysande på. I vissa fall kan förstås frågan vara allvarligt menad, men oftast är den inte det.

Jo, det förstås.

jonsch skrev:... så säger man "läget", typ. För något vänligt/artigt vill man ju gärna alltid säga så att folk inte börjar talar illa om en.

Jag vet inte riktigt varför, men jag ogillar att uttrycka snälla/kärleksfulla känslor.

Att säga saker som: "Så snällt av dig!", "Kan du göra det så är du vänlig?", "Jag älskar dig!", "du är världens snällaste!" och massa sånt, mår jag illa av att säga

Samma sak med "Hur mår du?" lite grann.. jag ogillar att fråga det.

Tycker typ det är mesigt ... även om jag inte tycker så innerst inne. Har som sagt svårt för att uttrycka känslor.

Jag slogs av ett annat uttryck häromdagen. Ni som har problem med "kan du öppna fönstret", har ni också problem med t.ex. "gå genom dörren där borta"?

Hyper skrev:Jag tycker det är en jobbig/töntig fråga.. liksom bara: "Hej! Hur MÅR du?!" vem fan bryr sig om hur någon mår när man hälsar.

Jag tycker det är ointressant att veta hur folk mår hela tiden i alla fall.

Jag är så "rak" när jag pratar med människor att när någon frågar mig "Hur mår du" så säger jag som det är. I staden jag bodde i förut hade jag liiiite "svårt" för att vara så där rak, men i denna staden är människorna så lyhörda, respektfulla och förstående att de "tar in" mitt alltid ärliga svar som det är.

/geocache

Albulena skrev:Men man frågar ju helt automatiskt tillbaka typ "jodå bra, själv då?"

Jag undrar vad som menas med små nyanser och subtiliteter egentligen...

Nej, jag kan dock ibland komma på att jag har glömt att fråga...

ja

Det beror på... Jag brukar kunna öppna de flesta fönster, men några har jag inte klarat att öppna. Tex om fönstret är låst, och jag inte har nyckeln, eller om det kärvar så jag inte får upp det. Det kan även tänkas att det finns vissa typer av låsmekanismer på vissa fönster som jag inte vet hur de fungerar...

Så svaret på frågan är helt enkelt: Jag vet inte!

Kimmelie skrev:

Albulena skrev:Och vad är den icke verbala då?? Allt är bara ord o ord ord skit ge mig exempel istället

Okej, här är ett exempel:
När jag var 21 år kom jag till ett behandlingshem, för jag mådde psykiskt dåligt. Det var ingen personal där på kvällar och helger, utan en i personalen hade jour hemma, så man kunde ringa om det var nånting. Första dan, när de gick igenom en del regler för mig, och berättade om jouren, så sa en manlig personal med sträng röst: "Men man får inte ringa jouren bara för att prata. Ska man ringa jouren ska det verkligen vara något!" ... Då frågade föreståndaren mig: "Men varför ringde du inte till jouren om det var så hemskt?" Jag blev helt chockad över hennes fråga, och svarade (rätt förvirrad): "Men han sa ju att man inte fick ringa till jouren bara för att prata..." Hon suckade, och svarade: "Men snälla du, han menade prata om väder och vind, för att man var ensam och kände sig uttråkad..."

Jag hade tolkat det exakt som du. Jag hatar att ringa t.ex. sjukvårdsupplysningen, enda gångerna jag gjort det är när det har varit extremt allvarliga saker som jag borde ha sökt akutvård för (de skickar mig alltid till akuten).

Kvasir skrev:

Hyper skrev:Jag tycker det är en jobbig/töntig fråga.. liksom bara: "Hej! Hur MÅR du?!" vem fan bryr sig om hur någon mår när man hälsar.

Jag tycker det är ointressant att veta hur folk mår hela tiden i alla fall.

Nej, det är just det att de allra flesta inte alls är intresserade av hur någon mår, utan det är en social retorisk fråga som man inte förväntas svara upplysande på. I vissa fall kan förstås frågan vara allvarligt menad, men oftast är den inte det.

Jag svarar alltid ärligt när någon frågar hur jag mår. Vad är vitsen med att fråga om man ändå inte vill veta? Varför skall jag dansa runt i någon slags social teaterpjäs bara för småpratandets skull? Nej, de får allt finna sig i att få reda på att jag har en djävulsk mensvärk.

Har också svårt med "hur är läget", brukar svara "jo det är hyfsat" eller "jo det är väl bra?". Blir alltid förvirrad när jag får den, dels för att jag då måste ställa mig själv frågan "hur mår jag egentligen?", och därefter bestämma mig för vilken sorts svar personen vill ha. Har svårt att bara ge en standardreplik tillbaka. Som många andra här glömmer jag ofta att fråga "själv då?". Om jag inte missar det helt så får jag påminna mig själv och dröjer då lite för länge.. det verkar ge en del konstiga blickar. Under tiden har jag troligen också glömt vad jag tänkte på innan och ger ett smått förvirrat intryck.

Tar "by default" alla frågor av den typen seriöst. Likadant om någon frågar "hur går det med <arbetsuppgift>?": då känner jag att jag måste avlägga en detaljerad lägesrapport, medan frågeställaren väntat sig ett kort "jorå" eller någon meningslös floskel. Även här glömmer jag att ställa motfrågan...

Men i ärlighetens namn, jag ÄR inte speciellt intresserad heller i de flesta fall. Jag föredrar effektiv och rak kommunikation, och visar bara intresse om jag verkligen är nyfiken.

Ju tröttare jag är, desto mer bokstavstolkar jag... Brukar dock inse mina misstag precis efter att jag svarat personen i fråga.
Jag jobbar i en affär där allting som vi säljer är av dyrare slag och inlåst i montrar. Vi ger kunderna personlig service, och tar ut det som de vill titta på. En gång sade en kund till mig; "Där är en X.", och pekade på en vara. "Ja", svarade jag, och stod kvar utan minsta ansats till att göra någonting. Pinsam tystnad följde. Kunden sade sedan, med irriterad ton; "Kan du ta ut den?"... Hur skulle jag kunna veta att hon ville det när hon var så otydlig?

biologic skrev:Ju tröttare jag är, desto mer bokstavstolkar jag... Brukar dock inse mina misstag precis efter att jag svarat personen i fråga.
Jag jobbar i en affär där allting som vi säljer är av dyrare slag och inlåst i montrar. Vi ger kunderna personlig service, och tar ut det som de vill titta på. En gång sade en kund till mig; "Där är en X.", och pekade på en vara. "Ja", svarade jag, och stod kvar utan minsta ansats till att göra någonting. Pinsam tystnad följde. Kunden sade sedan, med irriterad ton; "Kan du ta ut den?"... Hur skulle jag kunna veta att hon ville det när hon var så otydlig?

Det var väldigt otydligt sagt.

Min sociala förmåga sjunker också när jag är trött, orkar inte tänka då.

Jag glömmer också att fråga tillbaka. "Vad har du gjort i helgen?" frågar folk och så svarar jag och sedan blir det tyst. Som tur är så har jag åtminstone några kompisar som självmant berättar för mig vad de gjort, liksom hakar på något av det jag sagt och fortsätter på det. Men med tidigare arbetskamrater har det blivit pinsamt när jag glömt att tänka på det som gäller: att jag ska fråga tillbaka. Måste tänka på det för att få med det. Inte så avslappnande direkt.

wuwei skrev:Jag glömmer också att fråga tillbaka. "Vad har du gjort i helgen?" frågar folk och så svarar jag och sedan blir det tyst. Som tur är så har jag åtminstone några kompisar som självmant berättar för mig vad de gjort, liksom hakar på något av det jag sagt och fortsätter på det. Men med tidigare arbetskamrater har det blivit pinsamt när jag glömt att tänka på det som gäller: att jag ska fråga tillbaka. Måste tänka på det för att få med det. Inte så avslappnande direkt.

Precis! Folk misstolkar ju det som att man är självupptagen. Det blir så fel...

Precis! Folk misstolkar ju det som att man är självupptagen. Det blir så fel...

Jag tror mer exakt att folk tar illa upp därför att om man som NT (aktivt väljer) att inte fråga tillbaka så betyder det "jag är arg eller uttrycker ogillande".

Jag har analyserat människors uttalanden och kommit fram till en regel som jag går efter:

Människor gillar obesvärliga saker. Om de frågar hur man mår är det bästa man kan svara "bra". Om det inte är bra ska det gärna vara icke-bra av en anledning som inte besvärar särskilt mycket, till exempel förkylning. Samma sak om de frågar hur det går på jobbet. Mitt defaultsvar är "bra". Det fungerar. Ju bättre jag känner personen i fråga, desto mindre behöver jag ljuga om det faktiskt skulle gå dåligt på riktigt. Människors tolerans för besvärlighet är positivt korrelerad till hur nära relationen är.

Jag har lärt mig mycket av min mamma. Inte för att hon är förstående och tydlig utan för att hon är precis tvärtom. Hon säger ofta saker som "du kanske skulle göra x" ( = gör x, annars surar jag), "har du gjort x?" ( = om inte, så gör det nu), "kan du dammsuga idag?" ( = dammsug nu på en gång), och så vidare. Under hela min uppväxt har jag blivit bestraffad för saker jag inte ens vetat att jag gjort fel. När jag var fjorton och skulle färga håret sa hon "jag tycker inte att du ska göra det". Jag tänkte "nähä, men det tycker jag" och färgade det. Sedan började hon skälla om att jag hade gjort något hon förbjöd mig att göra och jag förstod verkligen ingenting.

Nu för tiden har jag en mental gloslista för att tolka folks uttalanden. Den hjälper sådär. Jag missförstår fortfarande mamma hela tiden. Som tur är kan jag återberätta våra konversationer för pappa eller mina bröder och fråga vad mamma menade. Tyvärr kan jag inte fråga henne själv. Hon tar det personligt att jag inte förstår och går in i försvarsposition och surar.

Mitt huvudsakliga problem är att jag tolkar uttalanden som oberoende av sina sammanhang. Därför kan jag vara lite seg med att förstå vad folk menar. Jag måste pussla ihop det med den aktuella situationen på ett begripligt sätt, vilket kan ta tid. Därför har jag också svårt att förstå "meningar" bestående av bara ett ord.

Exempel: Jag var på kåren och skulle gå till kårpuben. Utanför puben möter jag en kille som jobbar där. Han säger "stängt". Jag hör inte ens vad han säger: det är ju bara en stavelse och han hade bara sagt den till mig utan föregående konversation. Jag har inget sammanhang alls. Jag frågar vad han hade sagt. "Stängt" säger han. Jag ser förmodligen ut som en idiot. Jag går fram och drar i dörren men den är låst. "Stängt. Puben är stängd". Då förstod jag! Såhär i efterhand kan jag tycka att det är ohyfsat att bara slänga fram ett enda ord på det sättet.

Om jag hade varit uppmärksam på min omgivning och inte levt så mycket i min egen värld, då hade jag kanske intuitivt förstått att stavelsen borde ha en koppling till puben. Men jag förstår nästan aldrig sådant.

För nån vecka sedan skulle jag gå in på ett ställe, intill den öppna dörren stod 2-3 män och pratade med varandra. Hör svagt en av dom säger "Nu ska vi väl inte gå in?", reagerar inte då jag inte är "vi" så det kan inte varit riktat mot mig, det var det tydligen för sen stormar en av gubbarna in och säger att jag inte lyssnar osv...

ufo skrev:När en NT-pratar om vädret, tja då är det inte vädret den pratar om. Då är man så illa tvungen att läsa av kroppen för att kunna ha en aning om vad vederbörande igentligen säger.

Det kan väl inte stämma? Någon som kan utveckla och ge exempel på detta? För mig är väderprat antingen för att man är intresserad av väderläget, något de flesta delar intresse av, eller för att fylla ut tomrummet som andra verkar tycka är pinsamt. Finns det något annat?

ca skrev: För mig är väderprat antingen för att man är intresserad av väderläget, något de flesta delar intresse av, eller för att fylla ut tomrummet som andra verkar tycka är pinsamt. Finns det något annat?

Nja det handlar nog ibland om att pejla av personen man försöker väderprata med.

Kan du ge ett exempel? Det är ju möjligt att jag vet vad du menar, men behöver något konkret för att vara säker.

Jag har oftast inga problem överhuvudtaget med att förstå uppmaningar, eftersom jag har lärt mig att inte stirra mig blind på det personer säger utan även försöka sätta ihop det med ett samband.

*tar mina lena små tassar och öppnar en liten glipa mellan fönster och fönsterkarm*

"- meN Gud vA smIdigt det gicK!"