uniqueNr5 skrev:Vänner? Jag massor av underbara vänner! Problemet är bara det att jag nästan aldrig umgås med dem.

Samma här.
Vet dock inte vad det beror på. Har följande idéer dock:

1, Jag är för egocentrerad och ser "mig och mitt" som nr 1, i många lägen (det är vad vissa påstått).

2, Jag har inte ork att upprätthålla "sociala åtaganden" i den mån NT har.

3, Det tar för mycket energi från mig att "spela social" och samtala kring "vardagliga ting" (läs: kallprat)

4, Är inte tillräkligt intresserad av andra människor.

5, Är inte mycket för spontanitet, utan vill gärna planera vad som ska ske, i god tid innan.

6, För att ytterst få väcker ett varaktigt intresse hos mig.

7, För att jag är "intensiv/manisk" och "periodare" gällande det mesta jag företar mig, även umgängen. Tyvärr.

8, Blandar lätt ihop kärlekskänslor med vänskapskänslor (någon inbyggd störning antar jag, alt. min starka nyfikenhet och analytiska "tvång" som tar över) vilket kan leda till en massa onödigt trassel.

9, Jag kan inte relatera till andras "problem" då de för det mesta inte skulle utgöra "problem" om jag var med om dem (och vice versa säkert).
(Detta kan vara hemskt jobbigt, och man kan uppfattas som väldigt kall/annorlunda med denna "avsaknad" bland NT-tjejer.)

Summa sumarum: jag ORKAR inte mer, vilket krasst innebär att jag har sållat bort större delen av mina (NT) "vänner" och nu enbart har ett fåtal kvar.
MEN, sägas ska, att de som är kvar är väldigt intressanta (i mina ögon) och att jag är glad att kunna "spara" min energi till att tala/umgås med dem jag ser som viktiga, och som ger mig utbyte.
Och, ja; Aspergare är de jag kommer bäst överens med. Helt klart.
Känns mest avspänt med Er.

*bockar av 8,5 punkter på min egen lista*

vetej skrev:Har någon av er lyckats tolka en annan människas intentioner? (Blä för svengelska.) Hur är det möjligt att veta om någon är uttråkad, glad eller illvillig? Är det inte resultaten (konsekvenserna) av någons beteende som man ska tolka, och inte försöka förutspå?

Svar på din första fråga: Ja! Ex: När folk står i kassakön i matvarubutiken så tolkar jag det som att dem har intentionen att få betala för sina varor. Det är självklart möjligt att dem har en annan intention (ex att dem står och undrar över vilken dagstidning dem skall handla, då dagstidningarna är belägna nära kassakön) men detta är inte det mest sannolika. Därför ställer jag mig oftast sist i kön. Det finns naturligtvis andra intentioner som jag tycker är svårare att tolka, och ingen tolkning är nödvändigt korrekt utan endast sannolik korrekt.

Vad vill du säga med "(Blä för svengelska)"? Att du inte tycker om när folk blandar engelska och svenska för att vad dem säger då blir mindre begripligt?

Svar på din andra fråga: Du använder begreppet veta. Och då har jag tyvärr inget svar på din fråga, annat än gällande mig själv. Jag vet när jag är uttråkad, glad och illvillig. Om jag nu är något av detta. Detta förutsätter definitioner av begreppen uttråkad, glad och illvillig. Så mer behövs egentligen sägas här, men jag tolkar din fråga som att du avser vetande om gällande andra och inte en själv så säger inget mer nu.

Svar på din tredje fråga: Som exemplet med "kassakön" ovan så har jag lärt mig att folk som står vid kassan, på rad om dem är flera, har intentionen att betala för sina varor. Denna lärdom har jag troligen fått av upprepade exponeringar för liknande situationer i matvarubutiker. Så när jag hamnar i en ny situation som liknar de förra (Jag ser ju trots allt en viss likhet mellan kassaköerna i ex konsum och ica, och mellan ex måndagens kö och ex tisdagens kö.) så förutsäger jag konsekverna av detta beteende (att stå i kassakö) till att vara ex att jag sannolikt kommer få vänta länge innan jag får betala för mina varor (om kön är lång). Detsamma gäller ex om någon skrattar, eller skriker högt och gällt, eller pustar och suckar. Om någon sagt något jag tyckte var roligt och en person då skrattar så kopplar jag min känsla till den personens beteende, och drar slutsatsen att personen är glad för att den också tyckte det som sas var roligt. Så nästa gång någon skrattar så kan jag dra slutsatsen att personen är glad, även om jag själv inte ser någon anledning för mig att vara glad just då. Om någon pustar och stönar när någon pratar om ex shopping, vilket jag tycker är tråkigt att prata om, så drar jag slutsatsen att personen är uttråkad. Och nästa gång någon pustar och stönar då jag pratar om ex "neuropsykologi och medvetande" så drar jag slutsatsen att den personen är uttråkad, även om jag är motsatsen till uttråkad. Om någon skriker högt och gällt och sedan knockar någon annan, så drar jag slutsatsen att om någon skriker högt och gällt så är denne person arg för om jag skulle knocka någon så skulle det med största sannolikhet bero på att jag är väldigt arg (även om jag inte då skulle skrika högt och gällt). Så nästa gång någon skriker högt och gällt, så drar jag slutsatsen att personen ifråga är arg, även om personen inte knockar någon efter sitt verbala utspel.

Ursäkta dubbla poster (ej medvetet) och ett par stav- och meningsbyggnadsfel. Tror att det jag skrev är förståeligt dock.

MVH

JDM..

Trodde, till att börja med, att vi utgick från ett visst begrepp då vi talar om "vänner". (?)

(Min definition; VÄN= person som man UMGÅS med, på ett eller annat sätt. Vad en vän är, ur ett vidare perspektiv är också intressant, men i mina ögon en ANNAN diskussion, som förmodligen kan bli hur lång som helst.. )

Man kan alltid göra en höna av en fjäder, men..Men..vad jobbigt.
Förstår du vad jag menar?

JDM skrev:Du använder begreppet veta

Hmm..

JDM skrev:"Svar på din första fråga.."

Ett svar kräver (eller bör kräva) vetskap.

Egentligen kan man ju aldrig använda det begreppet (eller åtminstone endast väldigt sällan) men det är ett ORD och det används. (Jag skulle vilja säga "missbrukas", dagligen av folk. Men även det är en ANNAN diskussion..)

Mitt råd till dig (utan att vilja vara oförskämd) är: låt oss slippa läsa ALLA dina tankegångar.

JDM skrev:..så drar jag slutsatsen att personen är uttråkad

missbutterfly skrev:JDM..

Vad som i en diskussion är utveckling inom ett ämne och vad som i en diskussion är utveckling från ett ämne till ett annat är godtyckligt. Om inte ämnet utvidgas och ändras så sker ingen utveckling, och det viktiga enligt mig är inte hur mycket eller på vilket sätt ämnet utvidgas eller ändras utan istället att man kan visa hur man gick från "A till B". Dvs hur ämnet utvidgades eller ändrades från vad det var tidigare till vad det är nu. Och det tycker jag att jag gjort tillräckligt väl. Men kritisera det gärna.

missbutterfly skrev:Trodde, till att börja med, att vi utgick från ett visst begrepp då vi talar om "vänner". (?)

Jag är inte säker på att jag förstår vad du menar, men jag chansar. Problemet var att jag inte visste vilket begrepp det var vi utgick ifrån, dvs vilken betydelse av "vän" som vi utgick ifrån. Och vilken betydelse det var vi utgick ifrån var avgörande för mitt svar på frågan "om det är omöjligt att ha vänner", för jag måste ju ha en uppfattning om vad det är som är omöjligt eller möjligt för att kunna avgöra om det är omöjligt eller möjligt. Håller du inte med om det?

missbutterfly skrev:(Min definition; VÄN= person som man UMGÅS med, på ett eller annat sätt. Vad en vän är, ur ett vidare perspektiv är också intressant, men i mina ögon en ANNAN diskussion, som förmodligen kan bli hur lång som helst.. )

Jag kan absolut acceptera din definition av vän (person som man umgås med), fast jag var inte säker på att det var den definitionen som avsågs, som sagt. Visst kan diskussionen huruvida man bör acceptera din definition eller inte bli hur lång som helst troligen, fast jag har inga problem att anta din definition och diskutera vidare utifrån den utan att kritisera den. Som sagt var problemet att jag inte visste vad för definition av "vän" som man utgår ifrån. Jag såg därför en diskussion för att få reda på denna definition som en nödvändighet.

missbutterfly skrev:Man kan alltid göra en höna av en fjäder, men..Men..vad jobbigt.
Förstår du vad jag menar?

Kan man? Låter fascinerande.. Tänk bara vad man kan göra av en höna då... En snygg tjej kanske!? Det låter logiskt! Skämtar lite bara.. Jag tror jag förstår vad du menar, fast jag tycker ändå att det var befogat att fråga mig själv och andra vad man menar med "vän" då det var otydligt för mig samt avgörande för hur jag förhåller mig till frågan "om det är omöjligt att ha vänner".

missbutterfly skrev:

JDM skrev:Du använder begreppet veta

Hmm..

JDM skrev:"Svar på din första fråga.."

Ett svar kräver (eller bör kräva) vetskap.

Det håller jag inte med om. Man kan t ex svara fel och man kan svara rätt. Men såväl ett fel svar som ett rätt svar är ett svar.

missbutterfly skrev:Egentligen kan man ju aldrig använda det begreppet (eller åtminstone endast väldigt sällan) men det är ett ORD och det används. (Jag skulle vilja säga "missbrukas", dagligen av folk. Men även det är en ANNAN diskussion..)

Jag tolkade "vetej":s fråga som att han (trots sitt smeknamn) efterfrågade vetskap. Det finns många problem med vetskap om någon annans mentala egenskaper, varav ett är att dessa är subjektiva. Då jag endast har subjektivt perspektiv på mentala egenskaper som tillhör mig så påpekade jag detta kortfattat och stannade sedan diskussionen i den riktningen då jag tolkade det som att det inte var vad som "vetej" efterfrågade (vilket jag uttryckte se nedan).

JDM skrev:...men jag tolkar din fråga som att du avser vetande om gällande andra och inte en själv så säger inget mer nu.

Jag förstår faktiskt inte vad du tycker är problematiskt med mitt svar. Jag har inget svar på "vetej":s fråga:

vetej skrev:Hur är det möjligt att veta om någon är uttråkad, glad eller illvillig?

, vilket jag sa. Däremot så har jag svar på frågan "Hur är det möjligt att göra en sannolikhetsbedömning av om någon är uttråkad, glad eller illvillig?". Denna sannolikhetsbedömning beskriver jag i både mitt svar på vetejs första och mitt svar på hans tredje fråga.

missbutterfly skrev:Mitt råd till dig (utan att vilja vara oförskämd) är: låt oss slippa läsa ALLA dina tankegångar.

Du måste inte läsa allt eller något jag skriver, men jag uppskattar att du gör det. Någon sa till mig att man skall lyssna mer på sig själv än på andra. Och jag försöker göra det så begripligt som möjligt för både mig själv och andra. Om jag skall följa hennes råd så är det viktigare att det är begripligt för mig än för andra, fast det är klart att det är synd om jag måste vara ensam i upplystheten. Dem tankegångar jag har skrivit som du ovan uttryckt att du tycker är överflödiga eller irrelevanta har jag bemött, och har du några fler så är du välkommen att specificera dessa så kan vi diskutera dem också. Att ni ska slippa läsa ALLA mina tankegångar innebär ju egentligen att jag inte får skriva någon tankegång alls. Men jag tror att du menar att ni ska slippa läsa några av mina tankegångar, fast jag är inte helt på det klara med vilka du menar. Och ni har ju alternativet att välja själva vad ni vill läsa.

missbutterfly skrev:

JDM skrev:..så drar jag slutsatsen att personen är uttråkad

Synd att du är uttråkad av det jag skriver. Inte min mening! Sluta läsa det jag skriver om du vill...

JDM skrev:

missbutterfly skrev:Ett svar kräver (eller bör kräva) vetskap.

Det håller jag inte med om. Man kan t ex svara fel och man kan svara rätt. Men såväl ett fel svar som ett rätt svar är ett svar.

Då är vi på samma bana igen då, d v s analysera ORD.
Man kan inte förklara alla begrepp i ord. Enligt mig; när jag frågar någon något så är det för att jag vill VETA. (Få ett någorlunda sanningsöverenstämmande svar)

Vi har alltså två olika sätt att se på detta?
Av ren nyfikenhet; vad önskar du få ut av ett svar, på en fråga du ställer?
OCH om vi utgår från detta (som du skriver ovan), hur nödvändigt kan det då vara att ens besvära sig med att ställa frågor?

Hmm.. *Väck mig*

missbutterfly skrev:Enligt mig; när jag frågar någon något så är det för att jag vill VETA. (Få ett någorlunda sanningsöverenstämmande svar)

Vi har alltså två olika sätt att se på detta?

När jag frågar någon något så är det för att jag är intresserad av att höra vad den personen har att säga om det jag frågar. Det är inte nödvändigt att det personen säger är sant eller någorlunda sanningsöverensstämmande.

missbutterfly skrev:Av ren nyfikenhet; vad önskar du få ut av ett svar, på en fråga du ställer?

Jag vill få ut en tillfredsställelse eller stimulans av intresset som inspirerade mig att ställa frågan.

missbutterfly skrev:OCH om vi utgår från detta (som du skriver ovan), hur nödvändigt kan det då vara att ens besvära sig med att ställa frågor?

Jo, det händer faktiskt att mitt intresse blir tillfredsställt eller stimulerat. Och mina intressen är per definition det mest intressanta i mitt liv. För att behålla mitt liv intressant, är det då självfallet nödvändigt att bejaka mina intressen. Och om jag slutar ställa frågor så tror jag inte att jag skulle uppleva att jag bejakar mina intressen.

missbutterfly skrev:Då är vi på samma bana igen då, d v s analysera ORD.

Du säger att ett svar kräver (eller bör kräva) vetskap. Jag säger att ett svar inte kräver (eller bör kräva) vetskap. Ett svar bör kräva en tillfredsställelse eller stimulans av intresset som inspirerade till frågan. Jag förstår för övrigt inte hur jag analyserar ord i större utsträckning än dig!?

missbutterfly skrev:Man kan inte förklara alla begrepp i ord.

Kanske inte, men man kan tillfredställa eller stimulera ett intresse.

missbutterfly skrev:Hmm.. *Väck mig*

Du kan vakna nu, jag är klar!

JDM: Varför inte starta en egen tråd som behandlar etymologi?

Jag har haft tur i livet.
jag har några riktigt bra vänner. 3 st. vi hörs ibland inte av på kanske
1 eller 2 år. Ibland tar det bara veckor eller månader.
Men det fungerar bra.
När vi hörs av så filosoferar och diskuterar vi. Ofta djupa ämnen.
De här personerna är ganska lika mig. Gillar att diskutera är smarta och pålitliga. + att de förstår sig på NT världen och kan förklara den för mig.

sedan har jag andra vänner. De är trevliga men röriga.
Antagligen typiska NT.
Jag retar upp mig ibland på saker de har sagt eller gjort.
Även om jag tycker att de är trevliga och vet att de inte menar illa.
De kan ju inte rå för att de är som de är, och att jag är som jag är.
Jag är tex noga och petig och de är som människor är i största allmänhet.
Mera avslappnade och saker är inte så noga.

Dessutom blir det lite småkonfliketer eftersom de läser mellan raderna och använder kroppsspråk medans jag är ordagrann.

Sedan har jag träffat jätteytliga och jobbiga människor.
Herregud vissa slutar ju aldrig prata. En del är som klister. Släpper aldrig taget.

Tack vare mångfalden har jag insett att det är inte omöjligt att få bra vänner.
Men det är frukansvärt svårt att hitta likasinnade som man passar bra ihop med.

Ge inte upp för hopplöst är det inte. Men det är nog inte lätt heller.

Trolsk skrev:Då återstår frågan ifall det alltid har varit såhär. Skeptikern i mig vaknar då du säger att du har levt sambo. Alltså spekulerar jag att det rör sig just om inlärda associationer som stärker stressfaktorn, vilket påverkar förnuftet. Dessa egots preferenser är logiskt hållbara enbart beroende på vilka faktorer man väger in.

Ponera att du befinner dig i samma situation, men utan barn. Hade du ångrat dig? Hade du ens haft förståelse för det som du de facto missat? Ser du vad jag menar?

Saken är -- oavsett önskan att skaffa barn, och trots den väldigt goda poängen i att dirigera sitt eget liv -- att man är blind för det man inte ser, eller är beredd att överväga. I mina ögon tillhör det öppensinnlighet att förhålla sig till detta.

Ja och nej. Jag har aldrig någonsin varit den som tagit kontakt med andra människor. Har jag umgåtts med någon eller lärt känna någon har det alltid varit på deras initiativ, aldrig mitt. Att jag har varit sambo betyder inte att jag haft vänner. Även om jag inte blir kär längre, så är det stor skillnad på att umgås med vänner och att tillbringa tid med den man är kär i. Under perioden jag var sambo umgicks jag med honom och hans syskon. Egna vänner hade jag inte då heller, och hade inget behov av dem. Jag har alltid trivts som bäst när jag är själv. Faktum är att var han hemma två dagar i sträck så var jag så outhärdligt irriterad på honom att jag trodde jag skulle få en hjärnblödning.
Jag tog hellre hand om barnen själv och uppmuntrade honom när han ville ut och göra annat.

Det går nog inte att komma ifrån att jag mår bäst ensam och bara ser andra människor som irritationsmoment när de kliver in i min lägenhet.

Jag har mina vänner på internet, tyvärr.
Men, bättre att ha internet vänner än inga alls.

När jag ser hur andra har det och är riktigt nära varandra blir jag riktigt avundsjuk, men när jag sitter hemma resonerar jag på det sättet att vänner är obehövligt. Jag har inte höga krav på andra, snarare höga krav på mig själv såpass mycket att jag inte känner mig värdig andras umgänge. Planen är att jag ska släppa hämningarna och ta mig över tröskeln när det gäller att ta initiativ. Vänner är viktigt i längden.

Ja e inte heller i behov av vänner.
Jo föresten, en vänn vill ja ha, bara en. En enda som älskar mej, nån som jag också älskar. Då skulle allt vara perfekt med att leva i en jordkällare mitt i skogen. Endast i nära kontakt med naturens alla fina element.

mmm... *drömmer*

Efter min diagnos har jag fått fler vänner än någonsin tidigare,nu vet jag hur jag fungerar och kan förklara detta för andra.
Jag har nästan bara vänner som har asperger,i alla fall om vi talar om nära vänner.
Jag trivs av någon anledning bättre med tjejer än killar och detta kan ibland bli lite svårt ertersom det är svårt att veta om det finns någon attraktion med i bilden.
Var och en får välja om man vill ha vänner eller inte,jag kan reta mig på att det finns normer i samhället som försöker påtvinga personer det dom inte vill ha,det kan vara vänner eller att man skall vilja ha barn eller något annat.
Jag har märkt en sak nu när jag har kommit i kontakt med många tjejer med as att de skall ha saker på sitt vis,annars duger det inte,detta har med att vi har svårt att ta andras perspektiv.

Har inte den snabbhet i snacket som krävs för att ha många kompisar och ytlighet anser jag att det är. De flesta människor pratar på vilket jag inte gör. Gillar inte att prata själv så mycket och lyssna på andra orkar jag inte så länge. Max 15 min sen vill jag ha tyst. Och smälta det dom sagt. Jag har en kompis som jag trivs med förutom min fru. Söker mig gärna till ensamheten på min lediga tid.

nallen skrev:*bockar av 8,5 punkter på min egen lista*

Me too

asmig skrev:Ja e inte heller i behov av vänner.
Jo föresten, en vänn vill ja ha, bara en. En enda som älskar mej, nån som jag också älskar. Då skulle allt vara perfekt med att leva i en jordkällare mitt i skogen. Endast i nära kontakt med naturens alla fina element.

Utan bredband???? Det skulle jag sakna.

Jag mår mycket bättre för mig själv än jag gör bland andra. Det som irriterar mig är det faktum att andra människor hela tiden tjatar om att jag måste ut och träffa folk, att man måste ha vänner. I min välrd måste man inte alls ha vänner eller gå ut och träffa en massa folk.

Jag har kommit på varför jag grubblar på detta, och det är inte för att jag saknar människor i mitt liv, utan för att jag vet att detta gör mig så otroligt onormal.

I detta tycker jag att du gör en väldigt bra beskrivning! Jag har aldrig själv varit överdrivet social men när jag ser hur min son är, så reagerar jag precis som du säger att du blivit behandlad. Han kunde smälla igen dörren mitt för näsan på kompisar som ville leka med motiveringen att han inte orkade eller hade lust att leka just då. Jag tyckte att han var otrevlig och talade om att det slutar med att kompisarna försvinner.

I dagsläget är det alltid de vänner han har kvar som hör av sig, han ringer aldrig till dem och det oroar mig. Jag vill att han ska ha vänner och har otroligt svårt att se att han faktiskt kanske inte har det behovet. Du öppnar mina ögon i det här inlägget! Samtidigt beundrar jag de vänner han faktiskt har, jag tror att de flesta tröttnar efter ett tag och det är ju ett problem uppenbarligen eftersom det är väldigt svårt att hitta nya vänner.

Det är ett gemensamt problem för både AS och NT tror jag. Bekanta kan man ha men vänner är sällsynt. Åtminstone med min definition av vänner. Som någon annan sade här i tråden; vänner är de man kan höra av sig till efter två år och fortsätta samtalet man hade för två år sedan som om det var en kvart sedan man träffades. Sådana vänner är sällsynta!

Det är naturligtvis inget som helst fel på att vara för sig själv, om man trivs med det. Däremot ska man vara medveten om, speciellt när man är ung, att man kanske en dag plötsligt inser att man är väldigt ensam och faktiskt vill ha kontakt med andra människor. Om man då inte har någon erfarenhet av det och inte alls klarar det sociala så kan det bli svåra depressioner och ångest som följd. För mig var det lite på det viset. Jag var visserligen inte helt ensam som barn, utan hade en hel del kompisar även om jag trivdes bra ensam. Jag blev mera ensam på gymnasiet, när andra började ut och supa och röja, men tänkte inte så mycket på det. När jag sedan började på universitetet så började jag plötsligt inse hur isolerad jag var och sedan dess har jag haft väldiga problem med depressioner och ångest, fram till jag började ta medicin mot sådan för ett tiotal år sedan. insikten fick mig samtidigt att vilja försöka bete mig normalt och förstå andra människor, och jag har lyckats ganska bra, men vägen har varit väldigt svår och lång.

Kvasir skrev:Det är naturligtvis inget som helst fel på att vara för sig själv, om man trivs med det. Däremot ska man vara medveten om, speciellt när man är ung, att man kanske en dag plötsligt inser att man är väldigt ensam och faktiskt vill ha kontakt med andra människor. Om man då inte har någon erfarenhet av det och inte alls klarar det sociala så kan det bli svåra depressioner och ångest som följd. För mig var det lite på det viset. Jag var visserligen inte helt ensam som barn, utan hade en hel del kompisar även om jag trivdes bra ensam. Jag blev mera ensam på gymnasiet, när andra började ut och supa och röja, men tänkte inte så mycket på det. När jag sedan började på universitetet så började jag plötsligt inse hur isolerad jag var och sedan dess har jag haft väldiga problem med depressioner och ångest, fram till jag började ta medicin mot sådan för ett tiotal år sedan. insikten fick mig samtidigt att vilja försöka bete mig normalt och förstå andra människor, och jag har lyckats ganska bra, men vägen har varit väldigt svår och lång.

Tro mig, jag VET att jag är väldigt ensam. Jag ser hur andra människor fungerar med vänner och bekanta, och inser att jag själv missar en hel del. MEN, det jag missar är inget jag vill ha. Det är det som är själva grejen. Jag kan inte skaffa vänner av den enkla anledningen att jag inte har varken ork eller lust att umgås med någon.
Andra människor är påträngande och jobbiga. Det räcker med att någon ringer en gång i veckan för att jag skall sluta svara, för jag tycker de tjatar så förbannat.

Jag trivs bäst med barnen eller ensam. Att umgås är bara jobbigt och för mig finns inget positivt i det öht. Jag har inget behov av att sitta och snacka med någon, ta en fika eller gå på bio med någon. Det är bara allmänt jobbigt. Att kura upp mig i soffan med en bra bok är värt sin vikt i guld.

Tahlia, notera att jag skrev "kanske". Jag menar inte att alla kommer ändra sig och vill bli sociala, men många gör det säkert, om man då är i alla fall lite förberedd och har lite social vana så blir kanske inte uppvaknandet så drastiskt.

Helt ensam är du ju uppenbarligen inte själv heller om du har barn, och det i sin tur antyder att du i alla fall har haft någon period där du varit lite mera "social".

Jag hittade förresten en svensk doktorsavhandling på nätet häromdagen (men verkar inte ha sparat länken). Det var en tjej som hade intervjuat en massa AS-folk och kommit fram till slutsatsen att det var en myt att AS trivs bäst ensamma och inte vill ha sociala kontakter och förhållanden. Hon menade att de flesta (men inte alla) vill, men vet inte hur man gör för att få kontakt.

Nej, jag har inte varit helt ensam. Som jag nämnt i tidigare trådar, har jag haft ett fullt ut NT-liv med allt vad det innebär. Förhållande, vänner, bekanta, studerande, praktik. DÅ trivdes jag med det och mådde jättebra (tyckte jag i alla fall). Men efter depressionen så pallar jag inte att ha med folk att göra. Jag har blivit ultraaspig igen (var det som barn med) och för mig innebär det att jag inte vill ha med andra att göra.

Jag lutar mycket åt det autistiska hållet. Jag tycker inte om när folk tar på mig. Jag tycker inte om närhet med någon annan än med mina barn (av vilka jag inte kan få nog av närhet). Någon som kramar mig är rena terrorn. Att dessutom orka engagera mig så till den milda grad som jag alltid gör med andra, nej, omöjligt.

Jag har dessutom insett att jag inte MÅSTE ha en massa vänner, eller behöver ha förhållande eller måste ha närhet. Jag får bestämma själv. Och då gör jag det. Enkelt.