Jag hade två: Pelle och Lena som aldrig brydde sig om att jag var udda. Vi gick ut och jag pratade med dem. Tills en dag då jag mötte en tre år yngre pojke, då försvann Pelle och Lena för gott.

Fredrik hette pojken och vi blev kompisar. Men tyvärr visade det sig att jag bara dög som reserv, men jag lekte på hans nivå med gubbar och smurfar som mina jämnåriga kamrater nästan slutat med. Fredrik gav mig flera leksaker som han lessnat på åt mig. Jag har alltid varit barnslig men inte nu längre när jag har en egen familj. Jag har blivit vuxen

Nej, däremot brukar jag "sitta och prata" med människor - speciellt min läkare, psykologen och så vidare. I huvudet svarar de på mina frågor och saker jag säger. Jag diskuterar med dem.

Ja, i perioder, när jag var mobbad. En hette Henna och pratade finlandssvenska. En hette Frejda (någon sorts variant av Frida som jag tyckte var vacker) och såg ut som ett troll.

Nej.

Nope, jag är ju bäst i världen, varför ha låtsascompadres då . Har aldrig tänkt i de banorna, jag har ett ganska outvecklat och innehållslöst fantasiliv.

Att skapa en låtsaskompis vore för avancerat. Jag kan inte ens föreställa mig hur jag ska renovera lägenheten för min inre syn.

Liljencroowna skrev:Nej, däremot brukar jag "sitta och prata" med människor - speciellt min läkare, psykologen och så vidare. I huvudet svarar de på mina frågor och saker jag säger. Jag diskuterar med dem.

Tänkte just skriva (i stort sett) samma sak, om självresonerande och -debatterande, när jag klokt nog bläddrade uppåt i tråden och såg att Liljencroowna redan hade gjort det.

Det här beteendet skall inte förväxlas med att höra röster el. dyl. som en följd av en schizoid eller manisk psykos. I alla fall om man får tro min psykiatriker, och det får man ju om man så vill.

Inte kompis, men ett djur.

Den fanns där hemma och var alltid med när jag gick ut o lekte (lekte ofta i skogen (främst för att det var där den bodde)).
Men den följde aldrig med in på tomten, stod kvar i skogen och betraktade oss(mig).

Detta djur drog iväg med mig på hiskeligt långa promenader, sträckor som jag idag som vuxen drar mig för att göra om.

+1 på djur. En chinchilla vid namn Monty som hade ett Winchestergevär (bygelrepetergevär menar Wikipedia att modellen heter), en minidrake plus en liten björn. Alla jobbade tillsammans i grupp. Ibland fick dom vara borta ett par veckor på något uppdrag.
Väldigt livlig fantasi som yngre, som satte färg på vardagen.

Lakrits skrev:

Liljencroowna skrev:Nej, däremot brukar jag "sitta och prata" med människor - speciellt min läkare, psykologen och så vidare. I huvudet svarar de på mina frågor och saker jag säger. Jag diskuterar med dem.

Tänkte just skriva (i stort sett) samma sak, om självresonerande och -debatterande, när jag klokt nog bläddrade uppåt i tråden och såg att Liljencroowna redan hade gjort det.

Det här beteendet skall inte förväxlas med att höra röster el. dyl. som en följd av en schizoid eller manisk psykos. I alla fall om man får tro min psykiatriker, och det får man ju om man så vill.

Samma här. Jag sitter också och pratar med andra människor inne i mitt huvud. Och nej det är inte hallucinationer eller psykoser. Jag brukar kalla det att jag "förbereder mig mentalt". Ofta brukar jag ha dessa diskussioner i skallen då jag funderar på något, då jag debatterar om något eller då jag ska iväg och göra något - något som måste förberedas, t.ex. läkarbesök. Och genom mina samtal så får jag bland annat svar på frågor (inte alltid) men framförallt får jag reda ut mitt enorma garnnystan med trassliga tankar som rullar runt i skallen (med många lösa ändar som sticker ut lite varstans).

Jag antar att andra människor talar ut om såna här grejor med sina vänner/partners/kollegor osv. Jag talar med de inblandade parterna i min skalle!

Jag hade tydligen en, vid väldigt unga år. Mellan 2 och 3 års ålder vad det verkar. Minns inte det själv, men har fått det berättat för mig av mina föräldrar. Tydligen hette kompisen "Filmen".
Detta hetta hen för att jag ofta hörde "det är inte på riktigt, det är på film".

Det skulle dukas åt Filmen och det var ofta mina föräldrar inte fick sitta där de ville för jag blev i det närmaste hysterisk för att de försökte sätta sig på Filmen.

Jag var nog udda redan då.

Liljencroowna skrev:Nej, däremot brukar jag "sitta och prata" med människor - speciellt min läkare, psykologen och så vidare. I huvudet svarar de på mina frågor och saker jag säger. Jag diskuterar med dem.

Jag gör ofta samma sak när jag resonerar, lägger ut mina åsikter som en del i en dialog och låter en antagen part vald beroende på vilken typ av resonemang det gäller kommentera vad jag "sagt". Ibland kan det vara meningsmotståndare, om det t ex rör sig om politik. Ibland kan det vara nån läkartyp, om det rör sig om känslor, mående eller liknande.
Att "attackera" sig själv på det viset och utmana sina tankar, åsikter och känslor från en annan vinkel leder till ökad självinsikt och kan hjälpa till att rasa invanda men ologiska mönster, tycker jag.

Spela upp samtal har jag lite trassligt med, jag gör det inte bara i förväg, jag kan mala fast i samtal jag redan haft också och fortsätta upprepa dem med lite bättre tonfall eller betoning efter att de redan varit och är milt sagt överspelade. Blir alltid rätt irriterad på mig själv när jag kommer på mig med detta.

Pemer skrev:Spela upp samtal har jag lite trassligt med, jag gör det inte bara i förväg, jag kan mala fast i samtal jag redan haft också och fortsätta upprepa dem med lite bättre tonfall eller betoning efter att de redan varit och är milt sagt överspelade. Blir alltid rätt irriterad på mig själv när jag kommer på mig med detta.

Nä, självresonerandet pågår under dygnets alla timmar för mig, så jag känner igen mig i det här också.

Min elvaåring hade tidigare en ovana att alltid säga Det var Tommy (som hon pratade mycket om. Tommy och Annika, inte Pippi, för Pippi är hon ju själv) när hon kommits på med att ha spillt och inte sagt till eller nåt sånt, och det lever kvar så mycket att tonåringen säger det när nån politiker gjort nåt dumt osv. Aha, det var inte Reinfeldt som bestämde det? Nä, då var det väl Tommy.

En lustig grej.
Min dotter hade en låtsaskompis när hon var 2 år, det var tydligt att det var en typisk "snäll lektant". Hon kunde ALLTID sysselsätta sig själv med att leka med henne. Naturligtvis bara hemma, det var ju där "tanten" bodde.

Huset vi bodde i då var "hemsökt" även vi vuxna kände av någons närvaro.
När vi flyttade därifrån, så försvann också kompisen.

Ja, som barn hade jag det men sedan blev det att jag började prata med mig själv istället ungefär som om jag pratade med någon annan. Så att jag kunde svara på något jag just sagt. Det gör jag ibland fortfarande.

ufo skrev:En lustig grej.
Min dotter hade en låtsaskompis när hon var 2 år, det var tydligt att det var en typisk "snäll lektant". Hon kunde ALLTID sysselsätta sig själv med att leka med henne. Naturligtvis bara hemma, det var ju där "tanten" bodde.

Huset vi bodde i då var "hemsökt" även vi vuxna kände av någons närvaro.
När vi flyttade därifrån, så försvann också kompisen.

Det är onekligen intressant!
Var någon som sa någon gång någonstanns att mindre barn (och även som jag förstod det djur) i enstaka fall kan ha möjlighet att uppfatta andra "frekvenser" eller något sådant men att detta sedan försvinner. Sedan kan man ju tro på det bäst man vill......men vissa saker kan onekligen vara bra svårförklarade.

Jag har f.ö inte haft någon låtsaskompis vad jag vet, men kanske skulle fråga mor min.

Som liten hade jag en låtsaskompis, dvs. för mig fanns han ju på riktigt. Fast jag vet inte om jag egentligen umgicks med honom, utan jag berättade nog mest om honom för de vuxna.

Att hålla tänkta dialoger med olika människor i huvudet gör jag ganska ofta, möjligen inte lika ofta numera. Det vill jag dock betrakta som ett helt annat fenomen än låtsaskompisar. Det handlar ju ofta om att antingen försöka förbereda sig för en (kanske) kommande situation eller att försöka förstå olika saker genom tänkta dialoger.

.:exLainMaile:. skrev:

ufo skrev:En lustig grej.
Min dotter hade en låtsaskompis när hon var 2 år, det var tydligt att det var en typisk "snäll lektant". Hon kunde ALLTID sysselsätta sig själv med att leka med henne. Naturligtvis bara hemma, det var ju där "tanten" bodde.

Huset vi bodde i då var "hemsökt" även vi vuxna kände av någons närvaro.
När vi flyttade därifrån, så försvann också kompisen.

Det är onekligen intressant!
Var någon som sa någon gång någonstanns att mindre barn (och även som jag förstod det djur) i enstaka fall kan ha möjlighet att uppfatta andra "frekvenser" eller något sådant men att detta sedan försvinner. Sedan kan man ju tro på det bäst man vill......men vissa saker kan onekligen vara bra svårförklarade.

Det där "frekvenser"......................"någonting" uppfattas även av vuxna.
Ovan nämnda hus skulle jag kunna skriva en hel bok om.

ufo skrev:

.:exLainMaile:. skrev:

ufo skrev:En lustig grej.
Min dotter hade en låtsaskompis när hon var 2 år, det var tydligt att det var en typisk "snäll lektant". Hon kunde ALLTID sysselsätta sig själv med att leka med henne. Naturligtvis bara hemma, det var ju där "tanten" bodde.

Huset vi bodde i då var "hemsökt" även vi vuxna kände av någons närvaro.
När vi flyttade därifrån, så försvann också kompisen.

Det är onekligen intressant!
Var någon som sa någon gång någonstanns att mindre barn (och även som jag förstod det djur) i enstaka fall kan ha möjlighet att uppfatta andra "frekvenser" eller något sådant men att detta sedan försvinner. Sedan kan man ju tro på det bäst man vill......men vissa saker kan onekligen vara bra svårförklarade.

Det där "frekvenser"......................"någonting" uppfattas även av vuxna.
Ovan nämnda hus skulle jag kunna skriva en hel bok om.

Jag har själv inte upplevt något direkt märkligt förutom när jag var liten unge så kan inte sätta mig in i d riktigt...hm...=/

Pemer skrev:Spela upp samtal har jag lite trassligt med, jag gör det inte bara i förväg, jag kan mala fast i samtal jag redan haft också och fortsätta upprepa dem med lite bättre tonfall eller betoning efter att de redan varit och är milt sagt överspelade. Blir alltid rätt irriterad på mig själv när jag kommer på mig med detta.

Dito.

Vår son har tre låtsaskompisar: Blubben, Spöket och Vargen! Han leker med dem på ett mer fantasifullt sätt än vad jag gjorde med Pelle och Lena.

Jag har inte heller haft låtsatskompisar, men som barn var jag väldigt mycket i Kina eller på en annan planet psykiskt, men jag har aldrig pratat med nån som inte finns, vad jag vet. Har däremot spelat roller ( identifieringen ) som jag vill vara i min ungdom som militärisk ledare, pilot och så..så lekandet fanns. Jag och en gårdskamrat träffades ofta och lekte piloter med hans gamla kasettradio, där skruvarna var reglage och en viss brusig kanal radio-mottagaren, jättekul Samlade lite på militärpocket i min ungdom och vill absolut bestämma över nån, klädde mig i den rollen och gillade de pocket-böckerna mycket.

Självklart hade man låtsaskompisar. De var mkt roligare än de verkligen kompisarna:)! Min första psykolog som utredde mig sa att det var helt normalt för barn. Även att prata högt för sig själv, som jag fortfarande gör, när jag är själv, lättare att red ut tankarna så ibland.