Misade min egen dotter på stan hon hade ju bara bott hema i 18 år. Fast efter en stund tykte jag nog att jag kanske hade sett henne förut,men kunde inte komma på var.

Sugis: Gotta luv ya!

Parvlon skrev:

HISOKA skrev:
En annan dum grej jag lyckats med ett par gånger är att från perrongen rusa in i en tunnelbanevagn utan att först ge folk företräde att gått ut.

Stockholmare?

Jao. Nåt sånt

När jag kommer till en tillställning med många människor (där man inte känner dom andra så väl) t ex stor släktmiddag eller födelsedagsfest så brukar jag gå runt snabbt och ta alla i hand, le, nicka, säga hej och mitt namn. Sen känns det som att jag ställer mig tyst i ett hörn. För jag upplever ofta att jag inte har något att säga någon. Och har jag det så söker jag upp den personen av äkta och helhjärtat intresse.

Många NT tar istället ta god tid på sig i hälsandet på varje person och småpratar ofta lite med den dom hälsar på. Ibland hinner dom inte hälsa på alla utan kommer efter middagen eller innan man ska gå och hälsar.

Har på känn att det finns en del som tänker att jag är kort. Men jag har inget intresse av att anpassa mig mer faktiskt, dom får ta mig som jag är. Det är en tillräckligt belastande situation att infinna sig på festen, liksom.

Flinta skrev:
Många NT tar istället ta god tid på sig i hälsandet på varje person och småpratar ofta lite med den dom hälsar på. Ibland hinner dom inte hälsa på alla utan kommer efter middagen eller innan man ska gå och hälsar.

Har på känn att det finns en del som tänker att jag är kort. Men jag har inget intresse av att anpassa mig mer faktiskt, dom får ta mig som jag är. Det är en tillräckligt belastande situation att infinna sig på festen, liksom.

jaha så är det det som är nedsatt social förmåga??

Flinta skrev:När jag kommer till en tillställning med många människor (där man inte känner dom andra så väl) t ex stor släktmiddag eller födelsedagsfest så brukar jag gå runt snabbt och ta alla i hand, le, nicka, säga hej och mitt namn. Sen känns det som att jag ställer mig tyst i ett hörn. För jag upplever ofta att jag inte har något att säga någon. Och har jag det så söker jag upp den personen av äkta och helhjärtat intresse.

Albulena: Det citerade ovan menar du? Lätt nedsatt social förmåga, möjligen. Att gå runt o hälsa på alla och spela trevlig- bara det är ju sjukt energikrävande och känns mkt onaturligt. Jag undviker ofta sådana tillställningar, max 2-3 ggr om året går jag på sådana.

Nedsatt social förmåga kan innebära femtioelva olika svårigheter i socialt samspel.

Flinta skrev:
Albulena: Det citerade ovan menar du? Lätt nedsatt social förmåga, möjligen. Att gå runt o hälsa på alla och spela trevlig- bara det är ju sjukt energikrävande och känns mkt onaturligt. Jag undviker ofta sådana tillställningar, max 2-3 ggr om året går jag på sådana.

Nedsatt social förmåga kan innebära femtioelva olika svårigheter i socialt samspel.

Okej men då borde alla, även NT, passa in på den kriterien med nedsatt socialt samspel? Typ NT med social fobi osv.

Jag brukar alltid vara trevlig och le då någon på dagis säger hej. Annars säger jag inte mycket. När det var grillfest ställde jag mig i skymundan, pratade inte med någon. Jag sätter masken på då jag ska lämna och hämta sonen. Men på grillfesten blev det för ansträngande.

Jag har väldigt svårt med småprat och vet sällan vad jag ska säga. På jobbet går småsnacket som pingpongbollar härs och tvärs över bordet men jag hänger sällan med och sitter tyst. Sitter jag och småsnackar med någon så blir jag lätt för omständig och djup, börjar lätt ömka mig själv och maler. Blir alltid besviken efteråt eftersom jag varje gång lovar mig själv att inte göra så mer.

En annan situation jag har väldigt svårt för är NÄR jag ska titta någon i ögonen och hälsa när jag möter personen i en korridor och ser denne på avstånd. Jag tittar hit och dit och vet inte vart jag ska ta vägen. Likadant om jag står vid kopieringsmaskinen, ska jag hälsa på dem som går förbi eller bara stirra ner på maskinen? Hur många gånger ska man hälsa på en person som man ser flera gånger på en dag? osv osv....

vallesmamma skrev:Jag brukar alltid vara trevlig och le då någon på dagis säger hej. Annars säger jag inte mycket. När det var grillfest ställde jag mig i skymundan, pratade inte med någon. Jag sätter masken på då jag ska lämna och hämta sonen. Men på grillfesten blev det för ansträngande.

Jag kan prata på som bara den med folk jag känner mig trygg med, tex vissa av mina barns föräldrar. Men det är alltid endast ytligt, och bara på skolgården. Bjuder aldrig hem någon, för vad ska jag säga?

Om jag går på fest tex med mina kollegor har jag svårt att säga något alls (alla är så fyndiga utom lilla jag som är tom i bollen) och vill mest hem, går alltid först. Sen går jag i och för sig nästan aldrig på fest, tackar oftast nej, och stannar hellre hemma. Vill inte missa för mycket hemmatid!

Oj då, vissa av mina barns klasskompisars föräldrar, ska det stå!

Anna med fyra skrev:En annan situation jag har väldigt svårt för är NÄR jag ska titta någon i ögonen och hälsa när jag möter personen i en korridor och ser denne på avstånd. Jag tittar hit och dit och vet inte vart jag ska ta vägen. Likadant om jag står vid kopieringsmaskinen, ska jag hälsa på dem som går förbi eller bara stirra ner på maskinen? Hur många gånger ska man hälsa på en person som man ser flera gånger på en dag? osv osv....

Stark igenkänning...
Jag vet inte heller...

Sitter här och funderar på hur medveten jag är om så kallade "oskrivna regler" men jag kommer inte riktigt på några sådana. Är det någon som har några exempel på oskrivna regler som de skulle kunna dela med sig av?

Svårt eftersom de är oskrivna defineras dom oftast på plats.
Att stå i kö, när vet man när folk står i kö för en vettig orsak eller bara råkat hamna i led av gammal vana?
Hälsa på nya människor, ibland ska man ta i hand, ibland presentera sig, ibland inget, vem avgör vilket?
Finns flera som mest handlar om "hyfs", inte tala högt offentligt, eller i bibliotek, inte tala med folk på bussen eller sätta sig för nära, stänga av mobilen på vissa ställen, t ex bion, inte peta näsan så det syns, inte stoppa handen innanför byxorna och klia sig, etc.
Ibland är det okej, ibland inte, det är däri svårigheten ligger.

En gång var jag på en bar med några andra. Jag fattade inte riktigt grejen. Vid bardisken satt några personer, vi andra fick stå. Så gick en därifrån och jag klättrade upp på den höga barstolen. Äntligen fick jag vila mina trötta ben! Så frågade en i mitt sällskap "Sover du?" och jag fattade inte vad hen menade. Men så dåg jag att mannen kommit tillbaka. Tydligen var han bara borta tillfälligt (på toa kanske) och nu skulle han ha sin plats tillbaka. Jag fattade inte varför, hade han betalat för den eller?

Men det var tydligen en oskriven regel, den som en gång lyckats få en plats skulle få behålla den. Så jag fick kravla mig ner igen. Uppenbarligen visste jag inte hur man skulle bete sig på en bar.

Det var inte bara första utan sista gången jag var på en bar. Jag hade bara följt med för att vara sällskaplig och tyckte inte det var roligt.

En oskriven regel på jobbet kan vara att man inte säger emot chefen el högre rankade, även när de inte pratar om jobbet utan om andra saker (som de kan vara okunniga och fördomsfulla om), t ex på fikarasten.

Alien skrev:En oskriven regel på jobbet kan vara att man inte säger emot chefen el högre rankade, även när de inte pratar om jobbet utan om andra saker (som de kan vara okunniga och fördomsfulla om), t ex på fikarasten.

Ja. Bra exempel på oskriven regel som är mer komplicerad än normalt hyfs och där det är svårt att veta var gränsen går om hur och när man kan eller inte bör göra det.

Det gäller även på fritiden om man ses på puben eller hemma hos någon.

Moggy skrev:

Alien skrev:En oskriven regel på jobbet kan vara att man inte säger emot chefen el högre rankade, även när de inte pratar om jobbet utan om andra saker (som de kan vara okunniga och fördomsfulla om), t ex på fikarasten.

Ja. Bra exempel på oskriven regel som är mer komplicerad än normalt hyfs och där det är svårt att veta var gränsen går om hur och när man kan eller inte bör göra det.

Det gäller även på fritiden om man ses på puben eller hemma hos någon.

Fuck det där har jag aldrig greppat. Jag har alltid trott att alla är lika mycket värda att allas tankar är viktiga.

Jobbet handlar om att tjäna pengar där finns ingen lojalitet eller intresse av sanning på djupet. Spela med och casha in. När företaget möter verkligheten kan man dra vidare.

(det finns företag som är mer i takt med verkligheten men de är färre och brukar vara små organisationer)

Ibland måste man säga emot chefen. Dessutom blir det ett jäkligt dåligt arbetsklimat om alla medarbetare bara jassar med. Men ska man säga emot ska man göra det lite lagom och absolut inte ta konfrontation i onödan utan gärna göra det på ett "lättsamt" sätt. Vissa chefer som är alltför osäkra i sin roll tål inte ens det.

Jag skulle inte ens med en pistol mot huvudet kunna vara lättsam. Men har försökt att vara saklig, men då fått till svar att jag var "negativ" och "såg problem istf lösningar". Cheferna hade bestämt sig och ville inte ha några invändningar. Jag hade brutit mot den oskrivna regeln om att "chefen har alltid rätt".

En annan oskriven regel är att man inte inte berättar om problem och svårigheter man har i jobbet. Jo, det går väl om man vet med sig att man är uppskattad och oumbärlig. I annat fall ses man som gnällig och oduglig och någon man gör sig av med.

Det är iaf mina erfarenheter av arbetslivet. Men vad vet jag, det kan ju ha blivit bättre på senare år. Men jag tvivlar på det, läser ofta om att tystnaden brer ut sig på arbetsplatserna.

Så en oskriven regel är "bättre tiga än illa tala" el "tala är guld, tiga är silver" el "jag säger ingenting så har jag ingenting sagt".

När chefen (eller ledningen) behöver veta något så tar de in en konsult för dyra pengar. Som talar om allt det där negativa. Men eftersom det kostar på så måste ju konsulten ha rätt!
Och chefen måste spenderat pengarna bra så därför vill man upphöja konsultens råd som riktigt bra. Annars innebär det ju att man (chefen) kastat bort tid och pengar..

Då något skall göras så får konsulten i uppdrag att göra detta. Denne är förstås väldigt effektiv. Men det beror också på att denne inte blir distraherad av chefen eftersom här blir nu störning=tid=pengar. Utbildning på nya saker är inget problem heller för konsulten har egna pengar till detta. När något går fel så kan man dessutom skylla på konsulten eftersom denna lätt accepterar även den uppgiften så länge timpenningen tickar på.

Bara en observation..

Så skall du berätta något negativt. Erbjud dina tjänster hos någon annan mot dyra pengar. Eftersom bra saker kostar

Monkey business *apkliande på huvud och skrev* samt *ryggdunk* ..

Apropå korridoren så kika på näsan och säg hej med lagom ton. De som inte gillar dig gör det ändå inte. Medan de som har tycke för dig uppskattar bekräftelsen.

Jag förstår verkligen inte vitsen med att tömma människor på information som en del av småpratet vid ytlig kontakt. De flesta är nyfikna snarare än intresserade. Eventuellt försöker de snappa upp något som de vid behov kan använda mot en vid lämpligt tillfälle. Jag har själv i mild grad apat efter detta stundtals för att passa in - men efteråt gör det ont i mig då jag går emot mina värderingar.
Är det en oskriven regel att gå emot sina värderingar?

Lägg där till negativt skvaller om andra människor och att den andre förväntas automatiskt hålla med. Om man inte gör det utan ifrågasätter den skvallrandes behov av att prata nedlåtande om en person som inte är närvarande blir man oftast utesluten ur gruppen. Personen som skvallrat kan bli lite ställd men om det finns flera i rummet som vill haka på skvallret blir man ju såklart automatiskt utesluten. Sånt där händer ofta i fikarummet/lunchrummet.

Hejdlöst skvaller är varken kreativt, utvecklande eller speciellt givande i längden. Om skvallret räknas som oskriven lag eller inte i sociala situationer är svårt att säga.

Sedan kan man ju skvallra på olika sätt. Men om man gör det för att höja sig själv blir det ju endast patetiskt. Det är då man talar illa om andra istället för neutralt eller positivt. Det blir icke-konstruktivt. Är alla oskrivna lagar konstruktiva? Om inte, så borde det ju vara högst accepterat att inte följa de mer destruktiva?